Förvänta dig enbart gott

Ibland är det lätt att hålla sig för skratt. Jag skulle kunna skriva om det, om hur lätt det inte är att hålla humöret uppe när ryggen rasat ihop. Igen. Men jag gör inte det, för det hjälper liksom inte att älta skräpet. Istället väljer jag att fokusera på allt det hela, allt det friska, allt det vackra. Augusti sjunger på sista versen men ser ut att avgå med flaggan i topp. Det påstås att vi ska få en extra liten släng av sommar, sol och värme så här på sluttampen! Ingen kunde vara gladare för det än jag. 😊

Tillbaka från framtiden

Jag blir alltid lite vemodig när hösten kan anas i luften. Även om jag älskar september (en av mina två favoritmånader, maj är den andra), så känns den kommande hösten och vintern alltid evighetslång. När vi nu får en extra sommardos så känns det lite mer hanterbart, åtminstone för stunden. Och det är ju i stunden vi lever… Jag måste påminna mig om det ibland. Om att hämta tillbaka mig själv från framtiden. Det är så lätt att dra iväg dit, i förväg, med alla planer och drömmar, all vilja och längtan. Inget fel med drömmar och planer, inte alls, men konsten är att förvalta dem här och nu, även med en kropp som medverkar högst motvilligt.

Sådd och förväntan

För det är ju faktiskt nu, precis just nu, som allt det där småskaliga och storslagna skapas. Genom att plantera fröet NU och se fram emot att få se det gro, växa och slutligen bära frukt. Kanske imorgon, kanske nästa år, det spelar mindre roll. Först plantering, sedan positiv förväntan. Just det där med positiv förväntan, det är allt den bästa av matjordar, oavsett frösort. Tilltro och tillit till det lilla fröets kraft och inneboende styrka. Tålamod för den tid som behövs. Gödning och omsorger utan att skynda på eller kräva något mer. Bara låta allt ha sin gång och njuta av det som komma skall. Det är sann livskonst det. Vilken tur att vi alla har fått möjligheten att vara livskonstnärer…!

En ny början

Så kom den plötsligt till mig. Mitt i processen med bok nummer två stannar jag upp, en ingivelse. Som om någon eller något flyger förbi mitt fönster och fångar min blick i förbifarten. Tre ord kommer till mig, från ingenstans. Jag känner igen det här, det var likadant förra gången. Jag vet att det är viktigt, att jag måste fånga det i flykten, vad det än är, innan det är borta.

Jag öppnar ett nytt dokument i datorn, skriver ner de tre orden, följt av tre punkter… Sedan tittar jag ut genom fönstret, bort mot trädtopparna, bort mot det ingenstans som orden kom ifrån. Sitter så en stund, väntar. Sedan, lika plötsligt och lika självklart förstår jag, inser att detta är början på bok nummer tre! Början på nästa bok, samtidigt som jag är mitt uppe i bok nummer två. Precis som förra gången. Jag andas in, andas ut, tittar över träden, bortom topparna, och så kommer den, bilden. Som en stillbild men med viss rörelse. En situation, en scen, en liten men betydelsefull rörelse, tillräckligt liten för att inte beskriva en handling, tillräckligt stor för att jag ska förstå skeendet.

Huvudpersonen, hennes namn skriver sig självt på tangenterna. Jag har sett henne ett tag, väntat in henne, vet vem hon är, nu ger hon mig sitt namn. Jag googlar snabbt på namnet, jodå, det stämmer, det passar henne utmärkt, namnet ÄR hon. Hon blir nästan förnärmad av att jag behöver googla och dubbelkolla. Bokens andra huvudperson i bilden, jag ser bara hennes ryggtavla men också hennes namn står skrivet.

Jag tecknar ner den scen jag ser, lika kristallklar som en gnistrande vinternatt. Orden flyter som skrivna av en annan hand. Bara några få rader men rader som fångar en hel bok. En känsla av andakt fyller mig, tacksamhet, men också ett stort ansvar. Jag har blivit anförtrodd något viktigt, jag måste förvalta det väl. Jag tackar för gåvan och ber om anstånd. Jag har en annan bok att skriva färdigt först. En annan bok som också är mig given, en berättelse som lever i mig och en bok som ska komma till liv genom mig.

Du undrar hur jag som författare får mina idéer och hur jag vet vad jag ska skriva om? Så här går det till, tydligen.

Allt går!

Vi människor besitter en helt fantastisk förmåga, vi kan drömma. Vi kan sluta våra ögon och se oss själva med andra ögon. Vi kan fästa blicken i fjärran och föreställa oss någonting helt annat än det vi egentligen har framför ögonen, vi kan se det som (ännu) inte finns. Och det slutar inte ens där. Om drömmen är äkta och härstammar från hjärtat kan vi till och med känna de känslor som drömmen för med sig, vilken magi!

Jag tror fullt och fast på att vi människor kan förverkliga alla våra drömmar, alla drömmar som är sanna och äkta vill säga. Inte de drömmar som klistrats på oss som kollektiva skenbilder av lycka, utan de äkta drömmarna, små som stora. De drömmar som skapar pirr i magen och bubbel i bröstet. Som ger ett leende på läpparna bara vi tänker på dem. Eller kanske gör oss lite genererade när vi uttalar de högt. De drömmar som vi ofta hyser i hemlighet, ibland dolda till och med för oss själva då de gömts undan av en eller annan orsak.

Släppa taget

Tänk att vi har den förmågan! Att genom drömmen, fantasin och känslan kunna skapa vad som helst, hur väsensskilt det än är från den så kallade verklighet vi lever i. Jag säger inte att det är enkelt alla gånger, men jag tror fullt och fast på att det är möjligt. Knepigheten ligger i att kunna släppa taget om allt det där som ÄR just nu. Pengarna som saknas, kroppen som gör ont, det tråkiga jobbet, de jobbiga tråkarna… Allt det som känns, ses, hörs, syns och tar plats här och nu helt enkelt. Ju tuffare situationen är, desto knepigare kan det vara att släppa taget om den. Trots att man egentligen ingenting hellre vill, egentligen…

Tankens kraft

Men det GÅR! Med tankens kraft. Du kan dock inte tänka bort en tanke… Tänk inte på ett grönt äpple Och vad tänkte du just på? Ett grönt äpple förstås. Det går inte att tänka bort en tanke, men det går att tänka på något annat! Det går att tänka på ett rött äpple istället, eller ett päron, eller en fruktsallad, eller träden frukten växer på, eller jorden träden är rotade i och får sin näring av, eller jordklotet som vi alla delar med varandra… Det går att fokusera på allt som är vackert, fint och skönt – den här tiden på året är det extra lätt tycker jag, det är ju bara att gå ut! Ut i naturen där det svämmar över av det vackraste överflöd just nu.

Själens plats

Jag tittar, doftar, smakar och lyssnar. Jag känner med alla mina sinnen, tar in och blir en del av. Överflödet omkring mig blir en del av mig, jag en del av rikedomen. Därifrån, i det djupa andetaget får själen fart. Där flyger drömmarna fritt och allt är möjligt. I drömmen skapar jag min blivande verklighet, jag skapar min framtid. Jag skapar den här och nu i drömmen, i fantasin och i känslan. Ännu ej kännbar eller synlig för mig eller andra, men i allra högsta grad verklig, i mig.

Skriva – disciplin eller inspiration?

Det här med att skriva är allt ett kapitel för sig… Vissa hävdar att de måste invänta den efterlängtade och ibland svårfångade inspirationen. Andra hävdar att det enbart är en fråga om disciplin och enträget arbete. Jag är benägen att hålla med båda sidor, och ändå räcker det inte…

Disciplin är nödvändigt, även för mig. Jag är av naturen lat och med en halvknasig rygg och helknasig höft är det där med att sitta och stå i längre stunder ingen hit alls. Lägg därtill en gammal whiplashnacke som bestämt sig för att låsa högerhanden i något som mest liknar kramp så fort jag ska använda ett tangentbord eller penna så förstår du läget, det får bli pekfingervalsen med högerhanden just nu (eller långfingervalsen om jag ska vara ärlig, men det ser så illa ut att skriva det). Så disciplin handlar för mig inte om själva skapandeprocessen utan om att överbrygga de rent fysiska hindren, att helt enkelt sätta kroppen i träldom. Det kostar på fysiskt att skriva och det kräver därför disciplin av mig, konstigare är det inte.

Inspiration för språket

Inspiration då, måste jag vänta in den? Ja och nej. Inspirationen är för mig en förutsättning för mitt språk. När inspirationen är stor kommer orden med en häpnadsväckande lätthet. Det flyter och flödar och känslorna blir innerliga, nästan helt utan ansträngning. Jag behöver inte leta efter orden, de fastnar inte, haltar inte, utan bara finns där. Utan inspiration blir det tomt, torftigt, krystat och segt. Så ja, jag måste ha inspirationen på plats, MEN tack och lov behöver jag sällan vänta på den, jag vet hur jag ska fånga den. Oftast är det så enkelt som att se till att omgivningen och omständigheterna är de rätta. Ju mer avskildhet och enskildhet desto lättare. Utan störmoment är flödet fritt, jag är i mig och språket är en naturlig del av mig, jag är SÅ tacksam för det.

Och så det där andra

Så disciplin för kroppen, inspiration för ordflödet, det måste väl vara idealt? Jag önskar att det vore så, men nej. Det är inte idealt, inte ens tillräckligt! Dessa två kan jag i mångt och mycket bestämma över, så om det bara vore dem det handlade om skulle jag ha skrivit klart min andra roman för länge sedan, förmodligen även den tredje. Men nu är det inte så, det finns nämligen ännu en del, en del som kan vara knepig att förklara och kanske svår förstå. En del som tar tid och som jag inte kan styra över. Det är den del som avgör och skapar handlingen. Den som definierar tempot och vill förmedla något, säga något. Man kanske kan tro att jag hittar på handlingen, skapar den med fantasin, kreerar den på något sätt, men för mig är upplevelsen en helt annan. Handlingen kommer till mig, liksom hela berättelsen, karaktärerna och situationerna. Handlingen landar hos mig, i mig, någonstans ifrån. Jag kan inte tvinga fram det, inte mana på det, inte skynda. Det måste landa och mogna, ofta utan att jag ens vet vad som pågår, utan att jag har en aning om när det är ”färdigt” eller vad resultatet ska bli.

Snart så…

Jag kan alltså med disciplinens hjälp sätta mig vid datorn, känna inspirationen flöda, språket pocka på och vackra ord susa förbi. Men det går inte att skriva. För det är inte klart. Än. Gissa om det är tålamodsprövande! Där är jag just nu, en bit in i ”Där haven möts”, och det är tvärstopp. Jag kan bara vänta, invänta. På vad vet jag inte men jag litar på att det kommer. Snart. Eller sedan. Imorgon. Eller nästa vecka. Det enda jag kan påverka och det enda jag vet, är att när det är klart, ja då är jag beredd! Redo med både disciplin och inspiration, och då jägarns går det undan må du tro. 😊

Låt oss tala om kärlek

Kärlek, detta fenomen som inte låter sig fångas i några nät, revar eller trålar. Ett ord bland andra ord, men ett ord för att beskriva det största, det enda, det som ÄR. Så futtigt, så begränsande. Vilka är vi att linda in det största, vilka är vi att försöka beskriva det obeskrivbara. Alla våra tafatta försök blir till ännu en begränsning, ännu en missuppfattning, ännu ett misslyckat koncept.

Lika lite som vår hjärna kan omfatta evigheten, lika lite kan den greppa om kärleken. Bara hjärtat kan förstå den mellan ett älskande par, se självklarheten i den mellan förälder och barn, omfamna den i allt som existerar.

Hjärnan söker placera den i sina fack, förse den med etiketter, för- och nackdelar. Men hjärtat vet att det inte finns olika sorters kärlek, det finns bara kärlek. Ren och klar och självklar med ett oändligt antal uttryck. Kärleken är en hjälpande hand, ett tack genom en bilruta, ett gott ord. Kärlek är att dela någons glädje, finnas där i sorg, jubla åt någons framgång eftersom all framgång är vår.

Kärleken har inga baksidor, kärleken är allt som är. Allt jag är, allt du är, allt vi är. Kärleken är bortom, inom, då, nu och sedan. Utan punkt.