Därför gillar jag inte ljudböcker

Nu kanske du sätter i halsen eller åtminstone drar efter andan när du läser rubriken… Varför i hela friden tycker hon inte om ljudböcker, hon som är författare och allt? Så här är det, jag har ingenting emot själva mediet som sådant, så mossig är jag inte, men jag värjer mig mot ett vanligt skäl till att man väljer att just lyssna istället för läsa.

Om man har svårt att läsa, på grund av utmattning, synnedsättning, dyslexi eller liknande, så är ljudboken givetvis toppen, inte tu tal om det. Men, om man väljer ljudbok för att det är så praktiskt eftersom ”man kan göra annat samtidigt”, ja det är då det börjar knaka och skava i mig. En av de stora finesserna med att läsa en bok är ju att du håller den i handen och INTE KAN göra någonting annat samtidigt!

Koncentration på EN sak

Att läsa en bok, hålla i den, vända blad efter blad, är en av få lugna, rofyllda, koncentrerade sysselsättningar vi har kvar som inte behöver legitimeras på något sätt. Att läsa är en okej syssla i vår stirriga värld. En passiv men samtidigt aktiv syssla. Avkoppling och förkovring på samma gång. Att läsa är att låta sig uppslukas, bara vara, här och nu, men samtidigt i den värld dit boken för dig. Är det inte just det vi påstår oss söka när vi mediterar, yogar, ”tränar” oss i mindfulness? Att läsa en bok är den bästa nedvarvning och återhämtning man kan tänka sig. OM man inte får för sig att man ska göra något annat samtidigt vill säga.

Och varför skulle man vilja det? Varför skulle man vilja gå ut och lyssna på en bok samtidigt? Är det inte klokare att lyssna på ljuden man har omkring sig istället? På tal om att vara här och nu, där och då. När man sitter i bilen? Tja, kanske, långa, tråkiga transportsträckor, som passagerare möjligen, men som bilförare… Hur bra bilförare är man om boken verkligen är bra? Är vi så splittrade och rastlösa att vi inte klarar av att sitta still och koncentrera oss, göra bara en sak i taget? OM det är så, är det då inte precis just det vi behöver göra?

En stund i stillhet

Jag tycker att du är värd en stund i stillhet, bara du, helt avslappnad, koncentrerad, frivilligt fångad. Och kanske är boken och berättelsen också värd din fulla uppmärksamhet? Kanske är det i fokuset på läsandet som bokens innehåll blir till de livligaste bilderna i ditt huvud? Kanske är det i den fulla koncentrationen som din fantasi spinner vidare och loss på riktigt? Vem vet, kanske är det när du själv läser som din egen berättarröst gör sig hörd? I det avkopplande läsandet är närvaron som störst och symbiosen mellan dig, författaren och ordet blir till den magi den var avsedd att vara…

Pappersboken toppar önskelistorna

Om du tillhör dem som tänker tanken ”Jag tar en ljudbok så hinner jag…samtidigt”, tänk en extra gång. Kanske är det en bok med pärm och papper du egentligen behöver och vill ha. Och om du funderar på att ge bort en bok i julklapp så är det en mycket god idé. Jag läste härom dagen att var femte svensk önskar sig just en pappersbok i julklapp. (I åldersgruppen 18-29 är det ännu fler, var fjärde!) Så satsa på att ge bort en pappersbok, chansen att den blir uppskattad är stor. 🙂

PS. Vill du läsa eller ge bort en bok som berör i julklapp? Ja då är min roman Mata inte skuggorna ett bra alternativ. Köp den här!

Allt jag ber om är ömsedig respekt!

Morgon- eller kvällsmänniska? Den frågan kom upp i mitt facebookflöde för ett tag sedan. Frågan är intressant tycker jag, både ur det lilla och det stora perspektivet. Att jag är en kvällsmänniska och inte en morgonmänniska är ingen nyhet direkt, men det som fascinerar mig är hur hårt vårt samhälle fortfarande är anpassat och organiserat för och av morgonmänniskor. Sannolikt är det ett arv från både bondesamhället (kor som ska mjölkas) och industrisamhället (alla måste infinna sig samtidigt på givna tider). Men varför vi fortsätter att ha det så är för mig en gåta.

Att tonåringar presterar bättre i skolan med senare skolstart är efter vad jag förstår vetenskapligt belagt vid det här laget, och min högst egenempiriska undersökning på hemmaplan bekräftar det till hundra procent. Men bryr vi oss om det? Inte. Vi kör på som vanligt, tvingar, tjatar, gnäller och ser de stackarna släpa sig upp och iväg. Till vilken nytta undrar jag?

En världslig fråga

Att mycket arbete idag sker med globala kontakter och över massor av tidszoner talar också för en diversifiering av arbetstiderna. Men anpassar vi oss till det? Det finns exempel ja, men oftast inte. Vi spjärnar emot som om flexibla och friare arbetstider vore något negativt. Alla måste vara på jobbet samtidigt, annars blir det KAOS. Eller?

Finare och bättre?

Det verkar dessutom som att det lever kvar en gammal rest av ”Morgonstund har guld i mund”, en märklig värdering som gör gällande att det är finare och bättre att studsa upp i ottan, helst före alla andra. Man får mer gjort då, påstås det. Påstår de. Morgonmänniskorna. Jag undrar hur de menar. Jag är nämligen helt säker på att mitt dygn har lika många timmar som deras, jag bara nyttjar det på annat sätt. Faktum är att jag med den haltande logiken skulle kunna påstå att jag i så fall ligger steget ännu längre före eftersom jag, kvällsmänniskan, får gjort på senkvällen det du, morgonmänniskan, gör först nästa morgon. Så det så. Men seriöst, hela resonemanget är ju urlöjligt.

Effektivitet och produktivitet

För mig handlar det inte om förmågan att kravla ur sängen, det klarar faktiskt jag också, om jag måste. Nej, det handlar istället om när på dygnet jag är till min största fördel, när jag är som mest effektiv, när jag skapar som bäst, när mitt flöde är som störst. Det är INTE klockan sex, sju, åtta på morgonen. Jag kan som sagt kravla mig upp, göra vissa rutinuppgifter, men vill du ha mitt bästa jag, mitt kreativa jag, mitt skapande och problemlösande jag, boka inte mig för några jädra morgonmöten!

Om du har svårt att förstå hur jag menar så är du med säkerhet en morgonmänniska. Föreställ dig då att vi försöker lösa de där frågorna framåt 22-23 på kvällen istället. Då, när du gäspat käken ur led i soffhörnan den senaste timmen (timmarna?) eller rent av somnat. Föreställ dig att jag väcker dig då, vid 23-tiden, med glada tillrop och kräver att du ska lyssna på mina briljanta idéer och komma med intresserade och kloka kommentarer. Så är det för kvällsmänniskorna på jobbet klockan 08, och för de flesta tonåringar i skolan. Är det rimligt? Är det ett bra sätt att lära, skapa, kreera och lösa? Är det effektivt, produktivt?

Ohälsosamt

Jag hävdar att det är direkt ohälsosamt att tvingas gå emot sin inre kroppsklocka under större delen av sitt liv. Och kom nu inte och säg att det bara är att gå och lägga sig tidigare, för då har du inte förstått någonting. Att lägga sig tidigare innebär möjligen (om man ens somnar) att man får fler sömntimmar ja, men mitt bästa jag ligger lik förbaskat kvar och sover när du studsar upp. Tro mig, jag har försökt. Ett halvt liv. Sedan gav jag upp. THANK GOD!

Ömsesidig respekt

Idag respekterar jag min kropp och dess rytm och har tack och lov ett liv som möjliggör det de flesta dagar. Jag försöker inte ens börja skriva före klockan 09, det är helt bortkastat, och jag förlägger inga möten före 10. Av respekt för mig, och dig. Jag utgår nämligen ifrån att du inte vill möta en skuggfigur som liknar mig, utan mitt bästa jag. Och mitt bästa jag finns inte närvarande i min kropp förrän då. Tidigast. Ännu hellre framåt eftermiddagen, eller varför inte på kvällen! Men nej, då är inte du med i matchen nej. Så vi gör nog klokt i att kompromissa, eller hur? Så att våra bästa sidor får mötas i fred och frihet?

Stockholm igår, Köpenhamn idag, Malmö imorgon

Ibland är det full fart på livet! Likväl som jag uppskattar och behöver det lugna livet, lika mycket behöver jag det där som bryter av och sätter fart. Igår var det möte i Stockholm med CE Travel, den resebyrå som Birgitta Höglund och jag numera samarbetar med vid våra Harmoniresor. Birgitta har varit på plats och rekat i Makarska, Kroatien, inför nästa års resa och nu börjar bitarna så sakteliga falla på plats. Nästa vecka kan vi förhoppningsvis börja dela med oss av några av pusselbitarna. Är du nyfiken på resan så gå gärna med i facebookgruppen Kroatien 2020 så får du information löpande i takt med att vi kan gå ut med den.

Lyckliga jag!

Men här och nu, ja då är jag på väg till Köpenhamn. Jag ska bara mellanlanda i Malmö först. Kvällens mål är hur som helst mitt underbara Köpenhamn och middag med fantastiska vänner! Jag är så oerhört tacksam för alla människor som musiken fört i min väg, alla upplevelser och möten som möjliggörs just genom den generositet som verkar följa i musikälskares spår. Jag har alltså en härlig lördagskväll att se fram emot i mitt andra ”hemland”.

Verkligt eller hitte-på?

Söndag och måndag kommer sedan att gå i skrivandets tecken för mig. Jag stannar i Malmö för att fokusera, låta mig inspireras och trampa de gator som också trampas i min nästa bok, Där haven möts. Huvudpersonen i boken bor i Malmö, men självklart finns en dragning till Skagen… Har jag sagt att boken ligger nära mig själv? 😉 Det är knepigt det där, hur man (jag) måste skriva om saker, platser, upplevelser, känslor…som jag känner igen, hur ska jag annars kunna sätta ord på dem? När läsare menar att mina ord och texter berör så är det just för att de för mig är äkta. Jag har varit där, på ett eller annat sätt, i det här livet eller i ett annat. Samtidigt hittar jag på. Handlingen är inte verkligheten, karaktärerna är inte verkliga, men vissa delar är, alla känslor är… Så vad är vad? Vad är egenupplevt, vad är hitte-på? Det vet bara jag. Kanske. Ibland vet jag knappt själv. Men helt klart är att allt jag skriver ligger nära mig, inuti mig, annars kan jag inte skriva det. Imorgon fortsätter processen, håll tummarna att orden kommer till mig och landar mjukt!

Önskar dig en trevlig helg!

PS. När jag satte ihop bilden som illustration till den här texten insåg jag att det var väldigt mycket vatten i alla bilderna… Jo, jag gillar vatten; städer med och vid vatten, vatten som flödar, vatten som renar, vatten som för människor samman. 😊

Jag ser slutet! Långt borta men ändå…

Såhär ser det ut hos mig just nu! Kludd och kladd och ordning och reda. 😊 Med tanke på att jag mest delat min passion för natur och mönster på sistone så kanske du undrat om jag överhuvudtaget skriver något på min nästa bok, Där haven möts? Det gör jag. MEN, jag har haft ett för mig ovanligt bekymmer med berättelsen… Jag har nämligen inte haft en aning om hur den ska sluta!

Skrivprocessen

Alla författare jobbar på sitt eget sätt i skrivprocessen. Vissa bara börjar och följer berättelsen vart den nu än tar vägen. Andra strukturerar upp innehållet minutiöst, kapitel för kapitel, innan de ens skriver första raden. Jag…ja jag gör något mitt emellan. Jag behöver en början och jag behöver ett slut, däremellan lever berättelsen till stor del ett eget liv. Jag strukturerar upp arbetet, huvudsakligt innehåll, inte för att berättelsen behöver det, utan för att jag måste det för min disciplins skull. Berättelsen formar och gestaltar sig dock i stunden, tar olika vägar, vissa uttänkta av mig, andra helt på eget bevåg. Jag låter det som ske ske, bara jag har ett slutmål, en slutscen. Med den här boken har jag konstigt nog inte haft det. Kanske är det för att berättelsen ligger så nära att det varit svårt att frigöra den från delar av verkligheten… Avsaknaden av slut har gjort att processen känts svår att överblicka. Vlket är nästa steg? Av olika vägval, vilket är det rätta?

Slutscenen landade

Hur som helst så kom slutscenen plötsligt till mig förra veckan, äntligen! … Det är förresten så jag ser en berättelse, den kommer till mig i bilder, i scener. Det knasiga är att jag haft den här scenen i huvudet redan innan jag började skriva, men jag har liksom inte fattat att det är slutet på boken. Mycket märkligt. När den nu landade, precis när jag skulle till att somna lördag kväll, blev allt i ett slag så oerhört mycket lättare! Visserligen måste jag backa bandet och skriva om lite, men inte så mycket. Framförallt var det bara att skrota den gamla strukturen för arbetet som jag skissat på lite löst. Jag har ändå inte hållit mig till den, på tal om hur viktigt det är för mig att lita till och följa flödet…

Struktur och lättnad

Nu, med slutscenen klar i huvudet, kunde jag med enkelhet skissa upp hela boken! På papper, stort papper, A2 för att vara exakt. Datorer och skrivprogram i all ära, men jag måste fysiskt SE helheten, scenerna, höjdpunkterna. Jag måste SE för att veta om boken speglar det som jag har i huvudet, och jag måste se helheten för att minnas och inte tappa bort viktiga saker och detaljer. Det mesta av det jag har skrivit platsar, tack och lov, och det som återstår att skriva, vilket är en himla massa, gav sig självt. I alla fall de stora delarna. Det är väl det jag känt på mig när skrivandet saktat in den sista tiden, någonting har skavt, haltat. Det var slutet som var på ingång. Även om jag ännu har ett gigantiskt berg att bestiga så känner jag en stor lättnad. Jag vet vart jag är på väg, det underlättar. Nu ska jag bara låta berättelsen ta sig dit också.😊

En mönsterbildare jag är

Du kanske sett min senaste besatthet av mönster? Jag grunnade lite på varför just detta att skapa mönster drog igång en sådan otrolig, närmast barnslig, lust och kreativitet. Bara sådär. Egentligen är det ganska enkelt och självklart. Jag är en mönsterbildare av naturen, och nu blev det i dubbel bemärkelse eftersom mönstren jag nu skapar i hejdlös fart har sin grund i just naturen.

Mönster överallt

Grejen är att jag alltid sett mönster, skapat mönster, sett strukturer och skapat sammanhang vad jag än har ägnat mig åt. Vare sig det handlat om informationsflöden i en organisation, gruppers dynamik eller hormoner i en kropp så är min hjärna programmerad att söka sambanden. Jag har alltid fascinerats av helheter och delar, alltid sökt och sett logiska sammanhang. Det ligger i mina gener att se delarnas betydelse för helheten, men också helhetens betydelse för de enskilda delarna. Kanske är det jungfrutecknet jag föddes i, kanske är det bara slump, men det är så jag fungerar. Och viktigast av allt, det roar mig!

Skrivandet också ett pussel

Jag går liksom igång på själva pusselläggningen, känslan när bitarna faller på plats och mönstret framträder. (Ja, jag har lagt mååånga pussel i mina dar, också.) Att se mönstret växa fram, låta hjärnan leta, ibland trevande, många gånger rent intuitivt, det kittlar en nerv inuti. På samma sätt älskar jag skrivandet där jag får skapa bilden själv, lägga ut små trådar och bitar som i slutänden bildar en helhet. Eller musiken där jag hör de olika instrumenten och slingorna och rent fysiskt njuter av den harmoni som uppstår när de flätas samman.

Kraften i mönstret

Samhälle, politik, trossatser, människan… samma sak där, det är mönstret i allt som lockar, intresserar och fascinerar mig. Mönstret och den kraft som finns i mönstret. När helheten blir större än summan av de ensilkda delarna, när delar kan fogas samman på nya sätt och skapa nya förhållningssätt, nya idéer, ny kraft. Och det är här kommer naturen in. Ingenstans är mönstren så fulländade som i naturen. Jag säger bara fraktaler… Magi!

Mot denna bakgrund är det kanske inte det minsta märkligt att jag drabbas av en viss besatthet när jag kan leka med mina naturfoton och se de mest fantastiska mönster växa fram. Det ligger i min natur. Naturen ligger i mig. Och nog tusan är det vackert alltid!

PS. Vill du se mer av mina naturmönster, kika in och följ mig på mitt Instagramkonto “Allmytesign” där jag samlar dem, en serie om dagen just nu. Bara för mitt höga nöjes skull, och ditt. Om du vill och likt mig gillar det vackra. 😊