Du läser mig som en öppen bok

Att skriva är något av det bästa jag vet, kanske DET bästa jag vet. Att få sätta ord på upplevelser, gestalta människor och känslor, söka just den där perfekta avvägningen som förmedlar det jag vill ha sagt. För mig är ord magi. Ord är magiska. Jag fascineras över ordens inneboende förmåga att förmedla inte bara fakta och beskrivningar, utan också känslor, bilder, drömmar.

Tänk att svarta krumelurer på ett papper har den förmågan! Att det jag känner när jag skriver, laddas och landar i orden och svävar vidare till dig. Och om magin är total, ja då känner du samma känslor när du läser som jag kände då jag skrev. Vad är väl det om inte magi!

Sårbart

Samtidigt är det så oerhört sårbart. Även om det jag skriver inte är det minsta självbiografiskt vad handlingen beträffar så är känslorna äkta. Jag kan inte sätta ord på en känsla jag aldrig känt, jag kan inte ladda orden med energin om jag inte samtidigt upplever den. Det som kommer ut på pappret ÄR jag, till allmän beskådan, öppet för bedömning och värdering. Det kräver mod att visa sitt innersta, för mig är skrivandet det modigaste jag kan tänka mig. Avskalat och hudlöst. Skört och starkt. När du läser mina böcker lär du känna personerna i den, men också mig. Det är mig du kommer in på livet.

Du och jag

Men mina känslor är allt annat än unika, känslor är universella. Om mina ord får dig att känna något så är det för att du också har de känslorna inom dig. För att du är uppkopplad mot samma gigantiska nätverk som jag, det universella nätverk som binder oss alla samman. Mina ord slår an en ton i dig eftersom du känner igen dig i dem, energin de för med sig vibrerar med energin i dig. Jag – orden – känslorna – du – känslorna. Så, när du läser, vem är det då du kommer in på livet, egentligen? Mig? Eller dig?

Jag vill inte “levla upp”!

Nej, jag vill inte nå mina mål fortare. Jag vill inte ”levla upp” min business, jobba effektivare eller agera smartare. Jag vill inte schemalägga, göra listor eller bocka av. Jag vill leva. Organiskt. Luststyrt, och med glädjen som vägvisare.

Jag får ingen energi av styrning. Jag går inte igång på allt prat om ”action” och verkställighet. Faktum är att mitt inre protesterar mot allt av det slaget. Jag vet inte, kanske är det jag som är lat, men då är jag väl det då. Jag vet nämligen att i min kropp och verklighet så är allt effektivitetsprat kontraproduktivt. För mig sker sällan det stora arbetet i ”görandet” utan mer i ”varandet”. Jag går igång på frihet, inte styrning! Jag får energi av glädje, inte måsten och grodor som prompt måste sväljas.

Impulser

Betyder det att jag aldrig gör något? Absolut inte. De som känner mig vet att det kan gå undan ibland, men först då det är ”färdigt”. Ofta igångsatt av en impuls som drar igång något inuti mig, när det känns rätt och lustfyllt, något som ger mig energi i både tanke och handling.

Visst händer det att jag också gör listor ibland, men de är aldrig ”smart” uttänkta. Istället är de ett resultat av att tanken går så fort i det där lustfyllda flödet att jag måste kreta ner det på papper för att inte glömma.

Vilse ibland

Jag säger inte att styrning är fel, bara att det inte är min väg, inte min melodi. Men det är lätt att gå vilse… Jag gör det ibland. Går vilse i hur man ska göra, hur man borde göra. För jag vet hur man gör, jag har ju trots allt ägnat ett halvt liv åt sådant… Det händer att jag till och med går vilse i målen, att jag på något sätt tappar bort mig och börjar anta andras mål som någon sorts självklarhet. Mätbara, kort- och långsiktiga, strategier och planer. Trots att jag med hela mitt inre VET att målet inte är målet för mig, utan att målet, för mig, är resan. Och jag vill resa lustfyllt!

Fri att följa glädjen

Jag vill resa med litet bagage, fri att byta väg och riktning när jag vill, fri att följa glädjen vart den än tar mig. Jag vill njuta här och nu, bestämma här och nu, följa flödet i stunden, känna in och väga av. Ofta sker det största arbetet i en solstol, i ett samtal i en bil på väg, under en konsert då energin är på topp. Jag vet liksom aldrig riktigt när det händer, bara ATT det händer, när det händer. I sådana stunder skapar jag, det är där och då jag gör det största arbetet. Det är då impulserna kommer, de friaste tankarna, när jag tar emot, när jag gör något annat.

Utifrån detta kan jag sedan GÖRA. Ofta snabba punktinsatser, ofta med lätthet och grymt effektiv när jag väl gör det. Så jag får tid att vänta in nästa flödestopp. Det kanske inte är så MAN gör, men det är så JAG gör. Och det funkar för mig. Vad funkar för dig?

PS. Eftersom jag lever som jag lär checkar jag nu ut och följer min glädje till Köpenhamn! Bara en snabbis, men en fullspäckad, glädjefylld sådan. Tillbaka imorgon kväll igen. Kanske med helt  nya tankar och impulser, vem vet. 🙂

Att vara mamma. Länge

Mamma och jag. Då.

För elva år sedan, natten till midsommarafton, dog min mamma. Hon skulle ha fyllt 62 år i december det året. Hennes kropp var en spillra av sitt forna jag, men i anden var hon densamma, möjligen ännu starkare. 10 år med cancer som kom och gick och kom igen, hade tagit ut sin rätt. Mamma släppte taget den natten, släppte taget om livet.

Men hon släppte inte taget om oss som lever kvar. Det är inte många dagar, kanske inga alls, då hon inte finns med mig. Jag ser henne i den nyfikna och enträgna talgoxen, jag ser henne i alla blommorna hon lärde mig namnen på, jag känner henne i mitt eget vindrufsiga hår och i det vakande öga hon håller över mig, familjen, barnen. Jag vet att hon finns med, för jag känner henne.

Men hur väl jag än vet att hon finns kvar i energierna omkring mig, att vi är för evigt sammankopplade bortom tiden och rummet, så önskar jag att hon kunde vara här, nu, i livet. Och jag vet att hon också önskade det. Och hoppades, in i det sista.

Förbanna inte, gör något

Att förbanna cancer tjänar ingenting till. Den finns här, den skapas genom våra gener, vår miljö, vårt leverne. Men, och det är ett stort och viktigt MEN, vi kan påverka. Vi KAN förebygga. Min mamma hade bröstcancer. Tre gånger. Min mormor också. Det är viktigt för mig att göra vad jag kan, vara påläst och göra skillnad i och för min kropp, och tro mig, jag gör det, jag gör verkligen mitt bästa. För att få vara mamma, länge.

Det sägs att vi inte kan lära av andras misstag, men jo, visst kan vi det. Vi kan låta andras öden vara en läxa för oss själva, om vi vill. Vi kan acceptera det som är och varit, men också lära oss och använda insikterna till att skapa oss en annan framtid.

Min mors arv

Bröstcancer är kvinnans sjukdom. Kvinnokroppen med alla dess hormonella svängningar, extra många och kraftiga för den som också blivit mamma, har en ökad sårbarhet i den livmoder som bär liv (märk ordet: liv-moder) och i de bröst som ger näring åt de små. Att värna sin hormonella balans är att värna sig själv som kvinna, att värna sitt liv och göra vad man kan för att få vara mamma, länge.

Jag vet med säkerhet att hormonella obalanser är en starkt bidragande orsak till bröstcancer. För mig har det därför varit viktigt att lära mig så mycket som möjligt om dessa balanser och obalanser, bokstavligen lära för livet. Men det känns lika viktigt att också dela med mig av kunskapen till andra kvinnor, helst så många som möjligt, alla! Så jag satte samman en kurs. En baskurs, allt enkelt beskrivet, lättfattligt och bara att klicka hem. I din egen soffhörna, från datorn eller telefonen, när du vill. Du hittar kursen här.

Min kunskap är min mors arv och min morsdagspresent till alla mammor som vill vara mammor länge. Kunskap kan förändra världen, kunskap kan minska lidande och förlänga liv, det är min fasta övertygelse.

Så till alla mammor där ute – ha en fin Mors dag på söndag, lev väl, och lev länge!

PS. Jag blir jätteglad om du delar min text vidare. <3

Fy tusan vad jag är bra!

Får man säga så? Får man skrika ut över hustaken hur bra man är på sitt jobb, bra på det man gör? JA, det får man! Känslan som infinner sig när man på djupet inser att man är riktigt bra på något är helt underbar.

Igår satt jag med huvudet begravt i textbearbetning av en bok jag är redaktör för. Jag muttrade lite, bråkade mycket, strök, klottrade och trixade, och så plötsligt slog det mig – jag är ju skitbra på det här! Jo, jag är faktiskt det. Jag är skitbra på att reda ut ordtrassel och få ordning på meningsbyggnadssnurr.

Naturlig fallenhet

Det är inte det att det sker utan ansträngning, absolut inte, det är mer att det faller sig naturligt för mig. Jag VET i kroppen hur det ska vara, det känns helt enkelt rätt eller fel utan att jag behöver tokanalysera varför. Och jag litar på min känsla till hundra procent för jag VET, min kropp vet.

Igår insåg jag fullt ut vilken gåva det är! Har det betydelse att jag läst hyllmeter efter hyllmeter med böcker under hela min uppväxt och fortsatt att göra det? Ja, givetvis. Men det är inte hela förklaringen. Redan i bokslukaråldern, tonåren i mitt fall, reagerade jag på texter. Hur de flöt, hur de berörde, rytmer och missljud. Jag har den liksom i mig, ordmelodin.

Hjälpa andra

Nu inser jag dessutom att jag faktiskt har en förmåga inte bara att själv skriva, utan också en fallenhet för att snappa upp andras melodier, eller andras röster om du så vill. Jag är en hejare på att fånga in och bevara det språk som är ditt och samtidigt förädla det. Hur märkligt och stort är inte det, vilken gåva! En gåva jag kan dela med mig av, en gåva som kan hjälpa andra. Kanske är det så med alla sanna gåvor, att de alltid på något sätt också kommer andra till del?

Känns det som att mina ord är för stora? De ÄR stora, för mig i alla fall. Jag skriver detta enbart för att dela min glädje och för att, om möjligt, inspirera dig till att söka och finna DIN gåva. Det är nämligen min fasta övertygelse att vi alla är begåvade på ett eller annat eller många sätt. Vi har fått OLIKA gåvor med oss in i detta liv och det är ju det som är det storslagna. Tänk vilken värld vi kan skapa om alla människor tar fasta på sina förmågor och delar sina sanna gåvor med varandra. Vilken kraft, vilken energi!

Men hur finner man sin gåva, undrar du kanske? Mitt enkla svar är att man släpper motståndet. Följ hjärtat, gå med lusten och glädjen. Bara så.

Skit i det!

Det är lätt att tänka positivt när allt är positivt, det är en större utmaning när omständigheterna är sämre. När allt känns motigt och du betraktar din situation med något som mest liknar ömklighet, då är det inte alltid så lätt att ta emot goda råd, hur välmenande de än är. Eller ens kunna tro på huvudet-på-sned-omtänksamhetens ”det ordnar sig nog ska du se”. Erkänn, visst har du väl någon gång trängt undan impulsen att trycka ner positivismen i halsen på den överpositiva människan framför dig?

Så skit i det

Jag har kommit fram till en enda sak som fungerar i det här tillståndet – att skita i det. Jo, faktiskt. Om du känner det där negativa stråket, de mörka tankarna, hopplöshetens snara, skit i det. Gör något annat, tänk på något annat, lura dig själv till att tro att det bara är inbillning alltsammans. Det brukar funka, för det mesta. Det är dessutom det bästa sättet, enligt mig, att inte få ännu mer av det där eländet du dras med.

Att skita i vissa saker ger åtminstone mig styrkan tillbaka, det lättar i energin och problemet förminskas. Faktum är att det ibland är bättre att även undvika de där positiva människorna som du nästan blir arg på, de där som lockar fram en offerreaktion som du någonstans i egots vindlingar trots allt gärna bejakar. Och de negativa människorna, de som vill hålla dig kvar och få bekräftat både ditt och sitt eget elände, ja dem gör du definitivt bäst i att sky som pesten.

Naturen bara är

När mina omständigheter är…oönskade, är naturen min bästa vän. Naturen bara är. Den ger mig ro, bekräftar min frihet och min känsla av delaktighet i något större. Naturen stänger av min hjärna, mitt ego, om jag låter den göra det. Helst i enskildhet, bara jag och naturen. För mig är havet allra bäst, den fria horisonten. För någon annan kanske det är skogen, eller ängen, eller berget, det saknar betydelse. Bara det är fri natur och en oändligt hög himmel ovanför huvudet.

Det går

Svårast, tror jag, är när kroppen har ont. När smärta är en del av rörelsen eller vilan, när kroppen och därmed egot ständigt gör sig påmint. Att i detta läge bryta mönstret, inte tänka på det som gör ont, inte bekräfta det, inte skapa mer av det…det kräver sin människa. Men det går! Det går. Det går att skita i smärtan och behålla fokus på det smärtfria som skapas i samma ögonblick. Det går. Det ska gå. Det går. Det gick. Gå ut min själ och gläd dig vid… <3