Fortsätt drömma eller lev drömmen

Det sägs att det vi verkligen vill göra, det gör vi. Men jag undrar jag… Jag börjar alltmer tro att det är precis tvärtom för många människor, att det vi verkligen vill, det skjuter vi upp till morgondagen. Inte för att vi vill, utan för att vi antingen inte vet vad vi verkligen vill eller för att vi inte vågar.

Våra innersta drömmar har en tendens att gömma sig långt inne, långt bort från andra människors värderingar och så långt in i hjärtats skrymslen att vi inte ens själva minns var vi lagt dem. Som väl förborgade hemligheter bevakade av rädslotroll och allehanda oknytt.

Att återfinna sin dröm innebär ibland också att tvingas konfrontera sig själv med den sorg det kan innebära att inte ha tagit den på allvar långt tidigare. All förlorad tid, alla omvägar och all onödig kamp. Kanske är vi också rädda att testa, pröva drömmen, tänk om den visar sig vara ett luftslott och inte alls sådär fantastisk som vi inbillat oss, vad blir det kvar av oss då? Om drömmen bara var just en dröm…?

Alla dessa OM, alla dessa MEN, alla dessa SEDAN. Alla dessa rädslor som sätter käppar i livshjulet. Lyssna på mig nu, det spelar ingen roll hur stor eller liten, hur grandios eller anspråkslös din dröm är – den är en DIN. Våga se den, våga erkänna den. Den förtjänar en gnutta verklighet precis som alla andra drömmar. Den förtjänar att prövas, testas, levas och utvecklas. Tillsammans med dig. För vet du vad? Ingen annan än du kan förverkliga och leva din dröm. Den är din, bara din. Om du vill ha den.

Var modig

Vad är det som får en människa att öppna en ny dörr, vara modig? Vad får henne att låta bli? Vad är det som driver oss vidare, framåt, bortom? Är det nyfikenheten för vad som finns där på andra sidan, eller är det uttråkningen i det vi har? Söker vi oss till, eller flyr vi ifrån? Kanske både och på samma gång?

Jag tänker att vi har drivkraften inom oss. Olika stark hos olika människor, men ändå, den finns där hos oss alla. Viljan. Livsenergin. Kanske uttrycker den sig i form av nyfikenhet eller vilja, kanske i form av rastlöshet. Oavsett vilket så kräver den saker av oss för att vi ska agera. Den kräver att vi bestämmer oss och den kräver mod. Ingen undkommer dessa två, ingen.

Var modig – våga steget

Att öppna en ny dörr betyder oftast att vi måste stänga en annan. Vi måste säga ja till det okända, nej till det kända, du kan inte stå med ett ben i varje. Det är som att kliva i en båt, när du väl satt ena foten i båten så måste den andra följa efter, annars går du ner i spagat och blir blöt.

Att öppna en ny dörr kräver alltid ett visst mått av mod. Därför behöver du tygla din rädsla, sätta dig över den, göra dig större än rädslan. Detta går bara att göra genom att just GÖRA. Det går inte att bli modig genom att tänka, det går inte att bli modig genom att planera. Visst är det en strategi som kan få rädslan att minska, att skaffa sig skenbar ”kontroll”, men till syvende och sist måste du agera, med mod. Livet är sådant, livet är fysiskt och rädslan är fysisk. Endast agerandet tränar modet och driver rädslan på flykten. Du växer. Du blir större. I samma ögonblick som du väljer att öppna den där nya dörren och kliva över tröskeln.

Förändringen

Den som gjort det vet. Vet hur det känns när modet tar plats istället för rädslan. Känslan av ”Jag gjorde det!” som fyller varje cell med ny livsenergi. Känslan av att allt från och med nu är möjligt. Berusande. Stolt. Lust och glädje. Frisk luft.

Du kan, du också. Den starkaste viljan, det största modet, modet som kan trotsa alla rädslor, finner du om du söker de dörrar hjärtat leder dig till. Om du verkligen vill så vågar du. Det du verkligen vill det kan du.

Alla kort på bordet (alt. Det du inte vet om mig)

Du borde berätta, var det någon som sade. Du borde skriva om det, komma ut med det, inte hålla det hemligt. Det gör dig mera mänsklig…sade hon. Kanske har hon rätt, kanske. Jag vet inte, det är inte för att dölja som jag inte berättar, skriver och pratar om det. Det är inte för att visa upp en fin yta, eller låtsas. Det är helt enkelt inte en hemlighet på något sätt alls. Det är bara det att jag inte vill fokusera på det, inte låta mina tankar gå den vägen mer än nödvändigt. Jag vill inte ha någon medömkan som sänker den energi jag gör mitt bästa för att höja. Men okej, jag berättar väl då, kanske ger det en djupare förståelse för min person, för den jag är.

Olyckan

Allt började med en bilolycka för drygt 22 år sedan. Jag hade fött min son ett par månader tidigare, kroppen fortfarande lite ”sladdrig”, uppmjukad av hormoner och tänjningar. Bilen som körde in i mig från vänster hade ingen hög fart, men det räckte. Vår bil blev skrot, sned i hela framvagnen. Jag blev också sned, men mig kan man inte skrota. Faktum är jag inte ens fick någon större besiktning, ingen röntgen, bara ett konstaterande att min nacke var lite öm men att den utan större problem gick att vrida på. Själv minns jag bara smällen och att jag efter den sliter upp min son ur barnstolen och håller honom nära, nära.

Med facit i hand vet jag. Jag vet att jag fick en svår whiplash med total förskjutning av atlaskotan. Jag vet att bildörren som trycktes in sannolikt flyttade även mitt bäcken. Jag vet att mitt bäcken blev snett och mitt ena ben för långt. Jag har haltat sedan dess, mer eller mindre omedvetet. Jag vet också att kroppen är fantastisk. I tjugo år kompenserade den, höll mig uppe, lät mig träna, gå mina milslånga promenader, lät mig dansa och ta hand om mina barn. Jo, jag fick en dotter också, nio år efter min son. Hon som lurade alla så att ingen upptäckte att hon inte vände på sig (…kloka ungen visste väl att vägen ut inte fungerade) så det blev akut kejsarsnitt.

Smärtan

I snart tjugotre år har jag dragits med smärta någonstans i kroppen. Nacken först, ryggen sedan, nu höfterna. Nacken är idag nästan helt bra efter en atlaskorrigering för ett år sedan, ryggen opererade jag för två år sedan, men den är vad den är. Jag har fyra-fem diskar som i princip är ”tomma skal” och inte tål särskilt mycket mer belastning. Men värst är nu höfterna. Höfterna som är helt slut och ett lårben förskjutet efter mer än tjugo års snedbelastning. Jag som varit överrörlig i hela mitt liv är nu stelare än stel. Att gå mer än några hundra meter är en plåga, en plåga som här och nu begränsar mitt liv på ett sätt som är betydligt värre än smärtan själv. Du som följer mig vet att jag ibland är ute och far, fotograferar, föreläser och så vidare. Nu vet du också att detta alltid är förenat med en eländig smärta, där och då, men också dagarna efter.

Det vackra ändå

Nej, jag talar inte om det. Nej, jag vill inte fokusera på det. Jag ber dig respektera det, nu när du vet. Jag vill att du fortsätter att se världen med mina ögon, fortsätter njuta av bilderna, beskrivningarna, allt det vackra jag vill visa och förmedla. Jag hoppas att du vill köpa och läsa mina böcker, dela min inre värld. Smärtan har jag burit och fortsätter bära så länge jag behöver, vi får se hur länge. Jag envisas med att ta en dag i taget, jag fortsätter leta efter det vackra, det som berör, jag fortsätter min strävan att föra människor samman. Kanske för min berättelse dig närmare mig, kanske inte. Men låt oss nu fortsätta leva det liv som är oss givet.

Torka inte dina tårar

Den tår som faller på din kind, själens sälta. Den glimt som tänder dina ögon, själens sötma. Vi försöker undvika det ena men hyllar det andra. Som om vi kunde välja, som om livet bara skulle bjuda oss den ena av smakerna. Hur torftigt vore inte ett sådant liv.  Den som en gång fällt en tår, den som en gång sett någon annans tårar trilla, den har sett att även tårar gnistrar och glimmar.

Tårar fälls av olika skäl, med mina ord vill jag framkalla dem alla. Jag vill röra dig till tårar av skratt, av sorg, av ilska. Jag vill se tårarna gnistra som dropparna i daggkåpan en sommarmorgon, rena, förlösande, jungfruliga. De salta tårarna, ett själens möte med den yttre verkligheten, droppar som får masker att krackelera, sköldar att vittra. Tårar av kapitulation.

Torka inte tårarna, låt dem falla, låt dem gnistra. Låt själen tala.

———————————–

Dessa rader skriver jag medan jag är mitt uppe i mitt bokskrivande. Jag tvingar mig själv att inte väja undan för känslorna, inte ducka för det jobbiga. Jag manar istället fram dem, känslorna, försöker bottna i dem, finna orden för att uttrycka dem, koka ner dem i små svarta krumelurer på ett papper. En obegriplig uppgift, hur kan man ens få för sig att det är möjligt? Magi när det lyckas. En magi som kräver sin magiker, som kräver min absoluta närvaro, mitt hela jag, mitt allt.

Det är du som får mig att göra det, du, min läsare. Det är dina tårar jag ser framför mig, mina tårar i dina ögon, min glädje i ditt leende. Kommer det att lyckas? Ingen vet, salta tårar blir till djupaste vatten. Jag intalar mig att jag kan simma, åtminstone flyta. Stranden är ännu långt borta.

Det tål att upprepas

Låt hjärnan arbeta i hjärtats tjänst. Du som följt mig ett tag vet att detta är ett av mina favorituttryck, en ambition, ett motto jag försöker leva efter så gott jag överhuvudtaget kan – att låta hjärnan arbeta i hjärtats tjänst. Idag lyckas jag hyfsat väl med detta, men det har inte alltid varit så och det händer fortfarande att även jag tappar bort mig. Dock är det en milsvid skillnad mot hur det en gång var.

Även jag har kämpat, försökt göra ”det rätta”, gått den säkra och trygga vägen och blivit makalöst uttråkad på köpet. Jag har slagit knut på mig själv i min iver att nå uppsatta mål, bara för att komma fram till målet och känna den första sekundens ”Yes!” övergå i ett segt ”Jaha”. Jag har försökt ”tänka fram” min innersta vilja bara för att finna mig själv i en ny återvändsgränd. Så jo, jag vet att det är lättare sagt än gjort att vända på kuttingen, men jag vet också att DET GÅR.

Det går att låta hjärnan vila och träna upp sin lyhördhet för hjärtats mer finstämda röst. Det går att träna sig i mod att följa den där rösten när man väl hör vad den säger. Det går att med små, små steg se livet med nya ögon och upptäcka helt nya möjligheter. Genom hjärtat, hjärtat som är du, ditt sanna jag, din vägvisare. Och när du funnit det, när du hittat hem, får din hjärna plötsligt en ny mening och helt nya uppgifter att sysselsätta sig med. Du vägleds genom glädje, du möter utmaningar skräddarsydda av universum bara för dig, du njuter av vägen eftersom du på allvar inser att vägen faktiskt är målet. Livet är vägen, vägen är livet.

Så stilla din hjärna, fånga in ditt hjärtas röst, var ärlig mot dig själv, den du är och det du vill. Innerst inne vet du, du ska bara våga ta emot det…