Vem gömmer du dig för?

Du gömmer dig för världen bakom sköldar och masker. Du hoppas att ingen ska se ditt rätta jag, ditt fula jag, de sidor ditt ego har stämplat som dåliga. Du kanske gömmer dig bakom det pompösa och uppblåsta, eller bakom självkritik, offerkoftor och anklagelser – oavsett är det ditt ego du skyltar med. Men vem är det du gömmer dig för egentligen? Är det verkligen världen där utanför eller är det kanske för dig själv…?

Ingen människa är född att se ner på sig själv. Ingen människa är född att förminska, förlöjliga eller förtära sig själv. Du är hel, du är ljus, du är kärlek och du är vacker. Allt annat är en lömsk bild som fötts och skapats av ditt ego som ett skydd för dig mot dig, en missriktad kraft som håller dig borta från dig själv. Ett ego som lever på offret, ett ego som växer av nedvärderingen, som frodas av självföraktet, och som räds DIG mest av allt eftersom det är DU som har kraften och makten att besegra det. Det är du som bestämmer.

Du är större än det största ego

Ditt ego är inte du. Ditt ego är tankar, en produkt av din hjärna och dess tolkning av andras kommentarer. Men ditt ego. Är. Inte. Du. Och du vet det, ditt ego vet det också. Det är därför det skaver och gör så ont när du säger nedvärderande, icke kärleksfulla saker till dig själv om dig själv. Det skaver längst där inne, för längst där inne finns du och du vet att ditt egos ord inte är sanna. Du vet att de är en dimridå som läggs ut för att gömma ditt sanna jag, allt det vackra som är du men som ditt ego motarbetar för allt vad det är värt. Om du varit i ditt egos våld länge kan det till och med kännas helt naturligt att upprepa allt det negativa eftersom det föder och göder ditt ego ytterligare, men det blir inte mer sant för det.

Du är kärleken

Våga se dig själv i hela din prakt. Våga se dig i spegeln, bakom egots masker, naket och sant. Se bortom dina tankar om dig själv, det är bara tankar, egots tankar. De är inte du. Du min vän är så mycket större än det största ego! Du är kärleken, den rena och sanna. Våga se dig själv som den du faktiskt är, kärleken, det största.

Med denna lilla självkärleksuppmaning önskar jag dig en Glad och kärleksfull Påsk!

PS. Och om du nu skulle ha en massa tid över och känna för att beställa en bok så går det bra att beställa Mata inte skuggorna av mig när som helst, jag skickar alltid, alla dagar.

PS 2. Och om du känner för att klicka hem en hormonkurs med en massa kunskap om dina hormoner så är självstudiekursen alltid öppen, dygnet runt.

PS 3. Och om du nu i påsk skulle se en hare lägga små bruna ägg… Ät dem inte! Det är INTE choklad! 😉

Att skriva eller inte skriva…

…det är inte ens frågan. Jag håller som bäst på och hjälper en författarkollega med hans bok. En kriminalroman som kommer ut i september och som jag redigerar, språkgranskar och fixar lite med i största allmänhet. Mitt eget skrivande ligger därmed på is ett tag, det går inte att fokusera på att skapa eget och samtidigt bearbeta annat. Eller det kanske går men inte för mig. Jag tar en sak i taget och nu är jag här med detta manus framför ögonen.

Även om det här arbetet är en utmaning och givande på många sätt längtar så jag till den dag då jag kan ta upp min egen tråd igen, förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge. Fram till dess mognar berättelsen där hemma i Skagen. Jo, det är så det känns, som att berättelsen finns där ”hemma” och väntar på mig. Som att karaktärerna går där på stranden och väntar, otåligt – kommer hon inte snart så vi får berätta…

Hybris

När jag nu gnetar på med mitt redaktörsuppdrag slås jag ännu en gång av vilket enormt arbete skrivandet egentligen är. Det kan te sig så lyxigt, sitta där och knappa lite på tangenterna när andan faller på, hitta på ord och meningar, hur svårt kan det va´ liksom. Ändå är det ett maratonlopp, en iron man, gånger två. Allt skönlitterärt skrivande måste ha sin grund i ett visst mått av hybris. En vetskap om att du har något att säga kombinerat med en tro på, heltst en övertygelse om, att du kan berätta, gestalta och förmedla det så att andra förstår. Du kan inte veta men du måste tro på att det går, att du, just du, kan.

Varje skrivande dag är som ett dyk med huvudet före på djupt vatten utan att ha en blekaste aning om huruvida man överhuvudtaget kan simma. Dessutom vet du inte om det du totar ihop någonsin blir en bok, och OM det blir en bok vet du inte om någon kommer att läsa den, och OM någon läser den vet du inte vad hon kommer att tycka om den. Som lök på laxen har du ingen lön under tiden du skriver och du vet inte om du någonsin får betalt. Det räcker ju nämligen inte att sälja tio böcker eller hundra, det krävs att några tusen människor köper en bok för att du ska få åtminstone ett par månadslöner för ett eller flera års arbete.

Dårskap men…

Jag har kommit fram till att författarskap är dårskap, det finns ingen annan förklaring. Ändå gör jag det. Ändå är jag det. Författare. Det finns nämligen inte längre någon väg tillbaka. Berättelserna kräver att få bli återgivna, och för mig finns inget annat att göra än att ge av min tid och låna ut min hjärna, mina fingrar och mina ömmande axlar. Om jag klagar? Nej, inte alls. Jag konstaterar bara faktum och fortsätter leva på tilliten till att detta är vad jag kommit hit för att göra och på hoppet om att jag lyckas ge det jag är ämnad att ge, det vill säga det bästa av mig.

Så i väntan på nästa bok hoppas jag att du vill köpa och läsa den första roman jag skrivit och som kom ut i höstas, Mata inte skuggorna. Och om du redan läst den så hoppas jag att du kan och vill rekommendera den till andra. Då får jag betalt för mitt arbete och hoppet lever om en bok nummer två. Vill du hellre låna en bok, be gärna ditt bibliotek att ta hem den.😊

PS. Att leva sin dröm är inte alltid en dans på rosor, men det är likafullt ett drömliv…

Ingen människa är en karikatyr

Nåldyna med knappnålarJag tänker ofta på det där när jag skriver; på hela människan, på alla våra sidor. På hur ingen människa är rakt igenom ond eller god, alltid glad eller ledsen, modig eller mesig. Vi har flera bottnar, många lager och olika gränser. Ingen människa är tvådimensionell, ingen människa är en karikatyr. Det gäller att inte göra någon till en sådan, inte framställa någon i en förenklad dager.

På samma sätt är det viktigt att inte heller döma ut någon som människa för specifika handlingar eller höja någon till skyarna för vackra ord. Vi har alla våra sidor och alla har lite av varje. Visst kan vi ha en grundton i oss, en vibration, ett stämningsläge, men att tro att tonen är helgjuten, rakt igenom, är att förenkla och faktiskt också förminska människan.

Jag önskar att vi såg mer av hela människan vi möter, ser eller läser om. Jag hoppas att vi en dag kan fördöma handlingar utan att förlöjliga, förfölja eller demonisera människan bakom. Jag drömmer om den dag då vi kan förlåta oss själva våra svagheter och därmed också andras tillkortakommanden. Den dag då vi kan omfamna hela alltet med kärlek. Den dagen vi är fria.

Varför begränsa sig när man inte behöver?

Hur kommer det sig att vi sätter upp ramar för oss själva och sedan håller oss inom dem? Eller låter andra definiera fyrkanten för den delen. Det är många år sedan jag befann mig i de där fyrkanterna, det är länge sedan jag tänjde på ramarna tills det inte gick att tänja mer. Där och då, när det bokstavligen tog stopp, när huvudet slog i taket och armarna kämpade för att pressa ut väggarna, bestämde jag mig för att det fick räcka.

Man kan inte pressa in en fri själ i ett fyrkantigt rum, det går inte att sätta gränser för en fri tanke och fri vilja. Det kanske går ett tag, men inte hur länge som helst. Antingen går den fria sönder eller så spricker ramen.

Låt lusten styra

Jag klev utanför och sedan den dagen erkänner jag inte längre några ramar, gränser eller fyrkanter för mig själv. Jag låter lusten och glädjen styra mina förehavanden! Jovisst, jag är författare numera och för den förverkligade drömmen är jag evigt tacksam. Men jag tillåter mig också att göra annat när lusten faller på. En hormonkurs online var väl inte direkt planerad men ack så behövlig, och plötsligt fanns energin och lusten att skapa en, så då gjorde jag det. Idag bär det iväg till Gusum för att hänga tavlor till en aprilutställning tillsammans med tre andra konstnärer på Centrumgalleriet. Vernissage imorgon lördag, kika in om du har vägarna förbi vetja!

Variera mera

I höst genomför jag för tredje året i rad en resa till Kreta i harmonins tecken tillsammans med min vän och kollega Birgitta Höglund, också den framdriven av lust och glädje. Det är så det fungerar hos mig numera, glädjen får styra! Det jag vill göra det gör jag, det som inte känns minsta roligt eller energigivande lägger jag ner. Livet är helt enkelt på tok för kort för att slösas bort på kompromisser och begränsande föreställningar om vad man kan och får göra! Är jag en mångsysslare? Ja. Är jag impulsiv? Ja. Är jag en livskonstnär? I allra högsta grad. Och mitt i alltihop är jag en ”doer”, en latmask, en social typ och en eremit. Alltihop, i en lagom salig röra som är jag. Och jag älskar det, varje minut av det! Livet alltså, livet som är mitt. Livet utanför fyrkanten.

Jag önskar dig en toppenfin fredag och helg i vårsolen! Tänj på ramarna, eller ännu hellre, kliv utanför dem. Nu ska jag åka och hänga tavlor!

/Therese

Mitt nya favoritord – njytta!

Det uppstod som en felskrivning av min fina vän Ulrika Hederberg i ett av alla våra samtal om livets små och stora frågor, men jag har nu införlivat det i min vokabulär. Jag pratar alltså om ordet njytta. Det är med andra ord inte alls någon miss av korrekturläsaren vad gäller texten i bilden, tvärtom, njytta är mitt nya favoritord! 😊 Jag menar känn på det, smaka på det…njytta…visst är det väl bra? I min mun smakar det som en god och effektiv sammanslagning av nyttan och njutningen, njyttan.

Vänskap = njytta

Jag tänker att njyttan är just det som kännetecknar den bästa av vänskaper. I njyttan ligger att överbrygga ensamhet och skapa samhörighet, att dela kunskap men också vetskap. I njyttan vilar tilliten och förtroendet, lugnet och stormen. I njyttan finns de högljudda skratten men också de strilande tårarna. Njyttan kommer med hjälp när man behöver den och stöd när man ber om det. Ser du hur bra den är, njyttan?

Jag hoppas att du har minst en sådan vän i ditt liv, en vän att dela njyttan med. Någon som med självklarhet förstår värdet. Värdet av dig, av sig, och er. Någon som inte för bok över relationens räkenskaper utan omfamnar allt i stunden utifrån behov och lust. Någon som förstår att bejaka men också vet att sätta gränser. En vän som på djupet förstår njyttan, den ömsesidiga glädjen -och njyttan. Har du en sådan vän är du rik, rik på riktigt.

Tack Ulrika! Tack för att du är min vän, och tack för mitt nya favoritord!