Att vara mamma. Länge

Mamma och jag. Då.

För elva år sedan, natten till midsommarafton, dog min mamma. Hon skulle ha fyllt 62 år i december det året. Hennes kropp var en spillra av sitt forna jag, men i anden var hon densamma, möjligen ännu starkare. 10 år med cancer som kom och gick och kom igen, hade tagit ut sin rätt. Mamma släppte taget den natten, släppte taget om livet.

Men hon släppte inte taget om oss som lever kvar. Det är inte många dagar, kanske inga alls, då hon inte finns med mig. Jag ser henne i den nyfikna och enträgna talgoxen, jag ser henne i alla blommorna hon lärde mig namnen på, jag känner henne i mitt eget vindrufsiga hår och i det vakande öga hon håller över mig, familjen, barnen. Jag vet att hon finns med, för jag känner henne.

Men hur väl jag än vet att hon finns kvar i energierna omkring mig, att vi är för evigt sammankopplade bortom tiden och rummet, så önskar jag att hon kunde vara här, nu, i livet. Och jag vet att hon också önskade det. Och hoppades, in i det sista.

Förbanna inte, gör något

Att förbanna cancer tjänar ingenting till. Den finns här, den skapas genom våra gener, vår miljö, vårt leverne. Men, och det är ett stort och viktigt MEN, vi kan påverka. Vi KAN förebygga. Min mamma hade bröstcancer. Tre gånger. Min mormor också. Det är viktigt för mig att göra vad jag kan, vara påläst och göra skillnad i och för min kropp, och tro mig, jag gör det, jag gör verkligen mitt bästa. För att få vara mamma, länge.

Det sägs att vi inte kan lära av andras misstag, men jo, visst kan vi det. Vi kan låta andras öden vara en läxa för oss själva, om vi vill. Vi kan acceptera det som är och varit, men också lära oss och använda insikterna till att skapa oss en annan framtid.

Min mors arv

Bröstcancer är kvinnans sjukdom. Kvinnokroppen med alla dess hormonella svängningar, extra många och kraftiga för den som också blivit mamma, har en ökad sårbarhet i den livmoder som bär liv (märk ordet: liv-moder) och i de bröst som ger näring åt de små. Att värna sin hormonella balans är att värna sig själv som kvinna, att värna sitt liv och göra vad man kan för att få vara mamma, länge.

Jag vet med säkerhet att hormonella obalanser är en starkt bidragande orsak till bröstcancer. För mig har det därför varit viktigt att lära mig så mycket som möjligt om dessa balanser och obalanser, bokstavligen lära för livet. Men det känns lika viktigt att också dela med mig av kunskapen till andra kvinnor, helst så många som möjligt, alla! Så jag satte samman en kurs. En baskurs, allt enkelt beskrivet, lättfattligt och bara att klicka hem. I din egen soffhörna, från datorn eller telefonen, när du vill. Du hittar kursen här.

Min kunskap är min mors arv och min morsdagspresent till alla mammor som vill vara mammor länge. Kunskap kan förändra världen, kunskap kan minska lidande och förlänga liv, det är min fasta övertygelse.

Så till alla mammor där ute – ha en fin Mors dag på söndag, lev väl, och lev länge!

PS. Jag blir jätteglad om du delar min text vidare. <3

Fy tusan vad jag är bra!

Får man säga så? Får man skrika ut över hustaken hur bra man är på sitt jobb, bra på det man gör? JA, det får man! Känslan som infinner sig när man på djupet inser att man är riktigt bra på något är helt underbar.

Igår satt jag med huvudet begravt i textbearbetning av en bok jag är redaktör för. Jag muttrade lite, bråkade mycket, strök, klottrade och trixade, och så plötsligt slog det mig – jag är ju skitbra på det här! Jo, jag är faktiskt det. Jag är skitbra på att reda ut ordtrassel och få ordning på meningsbyggnadssnurr.

Naturlig fallenhet

Det är inte det att det sker utan ansträngning, absolut inte, det är mer att det faller sig naturligt för mig. Jag VET i kroppen hur det ska vara, det känns helt enkelt rätt eller fel utan att jag behöver tokanalysera varför. Och jag litar på min känsla till hundra procent för jag VET, min kropp vet.

Igår insåg jag fullt ut vilken gåva det är! Har det betydelse att jag läst hyllmeter efter hyllmeter med böcker under hela min uppväxt och fortsatt att göra det? Ja, givetvis. Men det är inte hela förklaringen. Redan i bokslukaråldern, tonåren i mitt fall, reagerade jag på texter. Hur de flöt, hur de berörde, rytmer och missljud. Jag har den liksom i mig, ordmelodin.

Hjälpa andra

Nu inser jag dessutom att jag faktiskt har en förmåga inte bara att själv skriva, utan också en fallenhet för att snappa upp andras melodier, eller andras röster om du så vill. Jag är en hejare på att fånga in och bevara det språk som är ditt och samtidigt förädla det. Hur märkligt och stort är inte det, vilken gåva! En gåva jag kan dela med mig av, en gåva som kan hjälpa andra. Kanske är det så med alla sanna gåvor, att de alltid på något sätt också kommer andra till del?

Känns det som att mina ord är för stora? De ÄR stora, för mig i alla fall. Jag skriver detta enbart för att dela min glädje och för att, om möjligt, inspirera dig till att söka och finna DIN gåva. Det är nämligen min fasta övertygelse att vi alla är begåvade på ett eller annat eller många sätt. Vi har fått OLIKA gåvor med oss in i detta liv och det är ju det som är det storslagna. Tänk vilken värld vi kan skapa om alla människor tar fasta på sina förmågor och delar sina sanna gåvor med varandra. Vilken kraft, vilken energi!

Men hur finner man sin gåva, undrar du kanske? Mitt enkla svar är att man släpper motståndet. Följ hjärtat, gå med lusten och glädjen. Bara så.

Skit i det!

Det är lätt att tänka positivt när allt är positivt, det är en större utmaning när omständigheterna är sämre. När allt känns motigt och du betraktar din situation med något som mest liknar ömklighet, då är det inte alltid så lätt att ta emot goda råd, hur välmenande de än är. Eller ens kunna tro på huvudet-på-sned-omtänksamhetens ”det ordnar sig nog ska du se”. Erkänn, visst har du väl någon gång trängt undan impulsen att trycka ner positivismen i halsen på den överpositiva människan framför dig?

Så skit i det

Jag har kommit fram till en enda sak som fungerar i det här tillståndet – att skita i det. Jo, faktiskt. Om du känner det där negativa stråket, de mörka tankarna, hopplöshetens snara, skit i det. Gör något annat, tänk på något annat, lura dig själv till att tro att det bara är inbillning alltsammans. Det brukar funka, för det mesta. Det är dessutom det bästa sättet, enligt mig, att inte få ännu mer av det där eländet du dras med.

Att skita i vissa saker ger åtminstone mig styrkan tillbaka, det lättar i energin och problemet förminskas. Faktum är att det ibland är bättre att även undvika de där positiva människorna som du nästan blir arg på, de där som lockar fram en offerreaktion som du någonstans i egots vindlingar trots allt gärna bejakar. Och de negativa människorna, de som vill hålla dig kvar och få bekräftat både ditt och sitt eget elände, ja dem gör du definitivt bäst i att sky som pesten.

Naturen bara är

När mina omständigheter är…oönskade, är naturen min bästa vän. Naturen bara är. Den ger mig ro, bekräftar min frihet och min känsla av delaktighet i något större. Naturen stänger av min hjärna, mitt ego, om jag låter den göra det. Helst i enskildhet, bara jag och naturen. För mig är havet allra bäst, den fria horisonten. För någon annan kanske det är skogen, eller ängen, eller berget, det saknar betydelse. Bara det är fri natur och en oändligt hög himmel ovanför huvudet.

Det går

Svårast, tror jag, är när kroppen har ont. När smärta är en del av rörelsen eller vilan, när kroppen och därmed egot ständigt gör sig påmint. Att i detta läge bryta mönstret, inte tänka på det som gör ont, inte bekräfta det, inte skapa mer av det…det kräver sin människa. Men det går! Det går. Det går att skita i smärtan och behålla fokus på det smärtfria som skapas i samma ögonblick. Det går. Det ska gå. Det går. Det gick. Gå ut min själ och gläd dig vid… <3

Nästa bok – Där haven möts

Ja då var det bestämt, nu kan jag berätta! Nästa bok, som kommer ut våren 2020, kommer att heta “Där haven möts”. Ni som känner mig och följer mig här på bloggen kan nog räkna ut var inspirationen till den titeln kommer ifrån…😉

Boken kommer att utspela sig delvis i mitt andra hem, Skagen, delvis i min födelse-och uppväxtstad, Malmö. Vid havet, eller haven, de hav som skiljer men också för samman. Haven som jag älskar. Både de hav som vi kan blicka ut över och de hav vi har inom oss. När de möts uppstår ren magi.

Inre och yttre hav

Med “Där haven möts” hoppas jag kunna gestalta detta mötets magi. Magin som går bortom både tid och rum, magin som uppstår i mötet mellan de yttre och de inre haven och i mötet mellan olika människors hav. Hav som förenar och renar, hav som spolar bort och sveper med. De salta tårarnas hav, hav som är kärlekens hav. Dit vill jag ta dig med. Jag kan bara hoppas att jag lyckas.

Så jag kastar mig ut i det kreativa havet med huvudet före, dyker ner i virvlarna utan flytväst, utan livboj. Det går aldrig att veta hur långt man kommer, jag kan bara lita till vetskapen om att jag kan flyta och simma, att havet är min vän och att det bär mig. Även denna gång.

De intar mig

Där haven möts. Jag smakar ännu en gång på titeln som formulerade sig för flera år sedan. Den som legat och mognat och pockat på och som nu rymmer en handling jag bara nätt och jämt kan greppa. Människorna finns där, de har så smått börjat gestalta sig och fördjupar sina personligheter för varje mening, men ännu är de lite diffusa i kanterna. Jag ger dem tid, låter dem beskriva sig själva. De lever med mig hela tiden även om jag kanske inte skriver en enda rad. Det är så det fungerar för mig, de intar mig snarare än att jag skapar dem. Lika märkligt varje gång.

Ännu kan jag inte dela med mig av varken handlingen eller människorna, de är för sköra, för sårbara, kanske till och med lite rädda för mig och för dig som läsare. Men en sak vet jag, de kommer från havet, och de för frisk luft med sig. Följ med mig på resan så lovar jag att berätta mer om dem, när de är redo för det och tillåter det. Jag hoppas du är lika nyfiken som jag!

PS. Och du som ännu inte läst min första roman Mata inte skuggorna hittar den här på förlagets sida. Där kan du också läsa lite mer om mig, vägen till mitt författarskap och varför jag valt att starta ett eget förlag för mig och mina böcker.

Nu har jag gjort det igen!

Jag måste berätta… Jag fick ett ryck! Igen. Ett sånt där Therese-ryck som alltid överraskar mig själv minst lika mycket som omgivningen. 😊

Mitt skrivande har legat på is ett tag eftersom jag varit, och är, upptagen med annat. Dels hjälper jag till som redaktör för och språkgranskare av en annan författares bok, dels behöver jag sälja den bok jag har gett ut, Mata inte skuggorna, och skapa verksamhet i förlaget.

Hjälpa andra bokdrömmare

Jag tänker att när jag nu själv gjort den här bok- och författarresan vill jag också kunna hjälpa andra med bokdrömmar att förverkliga sina. Jag håller därför även på att ta fram en kurs med fokus på att förvandla sitt manus till färdig bok. TR Förlag ÄR ju förlaget för oss som tror på drömmar och kan jag hjälpa fler med förverkligandet så är det ju all möda värt! Mitt i alltihop har jag dessutom tagit fram en självstudiekurs om hormoner som ligger online, detta för att min kunskap i det ämnet inte ska falla bort utan istället komma så många som möjligt till del. Ja du ser,  jag har en del att stå i.

Nästa bok

MEN, mitt skrivande… Jag saknar det. Och igår insåg jag plötsligt hur mycket jag saknar det! När jag konfronterade mig själv insåg jag att det kändes som att energin och meningen och syftet med alltsammans höll på att gå förlorat för mig i allt detta andra. Så galet, så olikt mig. Jag behövde ett beslut. Jag behövde en plan. Så, nu är beslut fattat!

Min nästa bok kommer ut den 19/5 2020! ISBN-nummer är inhämtat, layoutare kontaktad, den tänkta framsidesbilden framplockad, och titeln är spikad! Bara sådär. Inom loppet av 30 min var det klart. Nu ska jag bara skriva boken också… Du kanske tycker det låter som lång tid, ett år framåt, men jag kan lova att det verkligen inte är det, tvärtom. Jag har ju som sagt annat att göra också, och det är en himlans massa skrivande som ska göras, och sedan hela produktionen på det, det tar tid.

I flödet

Men vet du vad det bästa är? Energin är tillbaka! Lusten och glädjen kom tillbaka i samma sekund som jag fattade titelbeslutet och spikade datumet. Även energin för allt annat jag håller på med. Tänk så enkelt det är bara man lyssnar på sig själv, tar sig själv och känslorna på allvar och tar ett steg i rätt riktning! När man tar emot det som står för dörren utan att egentligen veta hur i herrans namn det ska gå till, när man bestämmer sig för att det löser sig under resans gång.

Nu tar jag emot det, alltihop. Allt det jag längtat efter, alla önskningar som jag bunkrat upp i universum. Nu står dörrarna på vid gavel, flödet flödar och livet leker igen. Ljuvliga liv, underbara skapande!

Just det, du kanske vill veta titeln på bok nummer två? Det berättar jag i fredagens blogg. Kanske gläntar jag då också LITE på dörren till den tänkta handlingen. Kanske. 😉