Jag ser slutet! Långt borta men ändå…

Såhär ser det ut hos mig just nu! Kludd och kladd och ordning och reda. 😊 Med tanke på att jag mest delat min passion för natur och mönster på sistone så kanske du undrat om jag överhuvudtaget skriver något på min nästa bok, Där haven möts? Det gör jag. MEN, jag har haft ett för mig ovanligt bekymmer med berättelsen… Jag har nämligen inte haft en aning om hur den ska sluta!

Skrivprocessen

Alla författare jobbar på sitt eget sätt i skrivprocessen. Vissa bara börjar och följer berättelsen vart den nu än tar vägen. Andra strukturerar upp innehållet minutiöst, kapitel för kapitel, innan de ens skriver första raden. Jag…ja jag gör något mitt emellan. Jag behöver en början och jag behöver ett slut, däremellan lever berättelsen till stor del ett eget liv. Jag strukturerar upp arbetet, huvudsakligt innehåll, inte för att berättelsen behöver det, utan för att jag måste det för min disciplins skull. Berättelsen formar och gestaltar sig dock i stunden, tar olika vägar, vissa uttänkta av mig, andra helt på eget bevåg. Jag låter det som ske ske, bara jag har ett slutmål, en slutscen. Med den här boken har jag konstigt nog inte haft det. Kanske är det för att berättelsen ligger så nära att det varit svårt att frigöra den från delar av verkligheten… Avsaknaden av slut har gjort att processen känts svår att överblicka. Vlket är nästa steg? Av olika vägval, vilket är det rätta?

Slutscenen landade

Hur som helst så kom slutscenen plötsligt till mig förra veckan, äntligen! … Det är förresten så jag ser en berättelse, den kommer till mig i bilder, i scener. Det knasiga är att jag haft den här scenen i huvudet redan innan jag började skriva, men jag har liksom inte fattat att det är slutet på boken. Mycket märkligt. När den nu landade, precis när jag skulle till att somna lördag kväll, blev allt i ett slag så oerhört mycket lättare! Visserligen måste jag backa bandet och skriva om lite, men inte så mycket. Framförallt var det bara att skrota den gamla strukturen för arbetet som jag skissat på lite löst. Jag har ändå inte hållit mig till den, på tal om hur viktigt det är för mig att lita till och följa flödet…

Struktur och lättnad

Nu, med slutscenen klar i huvudet, kunde jag med enkelhet skissa upp hela boken! På papper, stort papper, A2 för att vara exakt. Datorer och skrivprogram i all ära, men jag måste fysiskt SE helheten, scenerna, höjdpunkterna. Jag måste SE för att veta om boken speglar det som jag har i huvudet, och jag måste se helheten för att minnas och inte tappa bort viktiga saker och detaljer. Det mesta av det jag har skrivit platsar, tack och lov, och det som återstår att skriva, vilket är en himla massa, gav sig självt. I alla fall de stora delarna. Det är väl det jag känt på mig när skrivandet saktat in den sista tiden, någonting har skavt, haltat. Det var slutet som var på ingång. Även om jag ännu har ett gigantiskt berg att bestiga så känner jag en stor lättnad. Jag vet vart jag är på väg, det underlättar. Nu ska jag bara låta berättelsen ta sig dit också.😊

En mönsterbildare jag är

Du kanske sett min senaste besatthet av mönster? Jag grunnade lite på varför just detta att skapa mönster drog igång en sådan otrolig, närmast barnslig, lust och kreativitet. Bara sådär. Egentligen är det ganska enkelt och självklart. Jag är en mönsterbildare av naturen, och nu blev det i dubbel bemärkelse eftersom mönstren jag nu skapar i hejdlös fart har sin grund i just naturen.

Mönster överallt

Grejen är att jag alltid sett mönster, skapat mönster, sett strukturer och skapat sammanhang vad jag än har ägnat mig åt. Vare sig det handlat om informationsflöden i en organisation, gruppers dynamik eller hormoner i en kropp så är min hjärna programmerad att söka sambanden. Jag har alltid fascinerats av helheter och delar, alltid sökt och sett logiska sammanhang. Det ligger i mina gener att se delarnas betydelse för helheten, men också helhetens betydelse för de enskilda delarna. Kanske är det jungfrutecknet jag föddes i, kanske är det bara slump, men det är så jag fungerar. Och viktigast av allt, det roar mig!

Skrivandet också ett pussel

Jag går liksom igång på själva pusselläggningen, känslan när bitarna faller på plats och mönstret framträder. (Ja, jag har lagt mååånga pussel i mina dar, också.) Att se mönstret växa fram, låta hjärnan leta, ibland trevande, många gånger rent intuitivt, det kittlar en nerv inuti. På samma sätt älskar jag skrivandet där jag får skapa bilden själv, lägga ut små trådar och bitar som i slutänden bildar en helhet. Eller musiken där jag hör de olika instrumenten och slingorna och rent fysiskt njuter av den harmoni som uppstår när de flätas samman.

Kraften i mönstret

Samhälle, politik, trossatser, människan… samma sak där, det är mönstret i allt som lockar, intresserar och fascinerar mig. Mönstret och den kraft som finns i mönstret. När helheten blir större än summan av de ensilkda delarna, när delar kan fogas samman på nya sätt och skapa nya förhållningssätt, nya idéer, ny kraft. Och det är här kommer naturen in. Ingenstans är mönstren så fulländade som i naturen. Jag säger bara fraktaler… Magi!

Mot denna bakgrund är det kanske inte det minsta märkligt att jag drabbas av en viss besatthet när jag kan leka med mina naturfoton och se de mest fantastiska mönster växa fram. Det ligger i min natur. Naturen ligger i mig. Och nog tusan är det vackert alltid!

PS. Vill du se mer av mina naturmönster, kika in och följ mig på mitt Instagramkonto “Allmytesign” där jag samlar dem, en serie om dagen just nu. Bara för mitt höga nöjes skull, och ditt. Om du vill och likt mig gillar det vackra. 😊

 

Alla monster, verkliga och påhittade, kan slänga sig i väggen

Det är visst Allhelgonahelg, numera övertrumfad av påfundet Halloween. Hela tillvaron verkar handla om monster, skrämsel och rädsla. Och godis. Alltid detta godis. Men just idag, just nu, struntar jag i godisbiten och grunnar istället på det här med rädslan. Jag är egentligen inte särskilt rädd av mig. När jag var liten och det kom en journalist till dagis (jo, det hette faktiskt dagis när jag gick där) och intervjuade oss barn vad vi var rädda för, svarade alla något i stil med monster under sängen, mörker och spöken. Utom jag. Efter en stunds betänketid blev mitt svar ”Om jag får hålla min mamma i ena handen och min nalle i den andra, så är jag inte rädd”. Jag kom visst med i tidningen, med bild och allt.

Inte rädd men…

På den vägen är det, jag var, och är, helt enkelt inte särskilt rädd av mig. Visst kan jag ibland känna ett sting av oro för mina barn, att något ska hända dem, men rädd, nej det är jag inte. Jag är inte heller rädd för att gå hem själv sent på kvällen, jag är inte rädd för mörker och ondska, inte heller för ljus. Jag är inte rädd för att världen ska rasa ihop eller att klimatet ska kollapsa. Jag är inte rädd för vad folk ska säga, tycka eller tänka, den tiden är liksom förbi. Det är inte så att jag inte bryr mig om världen och livet vi lever, tvärtom, jag bryr mig massor. Jag är bara inte rädd.

…en sak skrämmer

Så jag sitter här och funderar. På rädslan. För även om det är en massa saker jag INTE är rädd för så måste det ju finnas något jag faktiskt ÄR rädd för, väl? Och jo, det finns en sak. En sak som skrämmer mig vid blotta tanken på det, skrämmer mig så till den grad att jag knappt vill formulera det. Och det är tanken på att inte hinna klart. Att inte få bli färdig. Att kroppen och orken ska ta slut innan själen levt klart. Att inte hinna uppleva allt jag vill, inte hinna se, smaka, dofta och känna…allt. Att inte ha fått skrivet alla ord, fått berätta allt jag har att berätta. Att inte hinna ge allt det jag har att ge. Döden skrämmer mig inte, men att inte få leva färdigt… Det skrämmer mig. Mer än något annat. Kanske är det alla dödsfall jag haft omkring mig, min mammas i synnerhet. Sorgen de kände över livet som inte hann levas, allt som inte blev. Kanske är det den sorgen, deras sorg, som blivit min rädsla. Hur handskas man med en rädsla av det här slaget, spöken under sängen känns enklare på något vis?

Kärleken vinner

Jag vet inget annat sätt att driva den här rädslan på flykten än att faktiskt leva. Leva nu. Som om denna dag vore den sista, och den första. Orädd. I frihet. I kärlek. Med glädjen som ledstjärna. För det är ju som man säger, en dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi leva. Jag lever. Nu.

Till alla monster, verkliga såväl som påhittade, vill jag bara säga: ni kan slänga er i väggen. Kärleken besegrar er alla.

I mellanrummet

Mellanrum. Mellanslag. Slag mellan ord. En avgränsning och en sammanlänkning. Endast punkten sätter punkt. Jag sitter här och funderar på de där mellanslagen, på tomrummet mellan det betydelsebärande. I det talade språket ryms en och annan andhämtning i mellanrummen, men också det vi kallar tajming. Den där pausen som gör att vissa kan berätta en historia med finess eller ett skämt följt av skratt, medan andra misslyckas totalt. I det skrivna språket, mellanslag, punkter och kommatecken. Så små och var för sig helt utan mening, men som del av en mening helt oumbärliga. Som utrymmet mellan noterna, som pausen mellan tonerna – utan dem ingen musik. Om balansen mellan saknas, disharmoni.

Ur mellanrummet föds orden

Jag söker den där harmonin. Den där balansen mellan de betydelsebärande orden och mellanslagen som ramar in dem. Rytmen. I ett språk. I mitt språk. Ibland infinner den sig med enkelhet, andra gånger dansar vi i otakt. Då låter jag musiken tystna. Låter det bli knäpp…tyst. Låter mellanslagen breda ut sig. Och där, i tystnaden, mitt i mellanrummet, hör jag den så småningom. Melodin. Orden som flödar ut ur mellanrummen. Orden som tar plats och fyller ut. Som när stjärnor tänds på himlavalvet, en och en, snabbare och snabbare. För att till sist svämma över hela den mörka natthimlen, ett glittrande hav ovanför våra huvuden. Men alltid, alltid, med mellanrummen kvar. För vad vore väl alla stjärnor utan en himmel att fästa dem i?

Jag värnar mellanslagen, jag väntar i tomrummet, jag låter orden ta plats när jag hör musiken i utrymmet mellan dem.

Maximal glädje är mitt fokus i mörkret

Hur gör du för att hålla höstmörkret ifrån dig? Nyss hemkommen från Kretas sol blev avsaknaden av ljus som ett slag i bakhuvudet. Jösses så sömnig man kan bli, det är ju helt omöjligt att få upp ögonen och få energi i kroppen! Jo jag är en ljusmänniska, helt beroende av solen för min vakenhet och skärpa. Så vad gör man när ljuset försvinner i dimman och antalet mörka timmar bara blir fler och fler? Flytta utomlands vore ju skönt men den möjligheten har jag inte här och nu, alltså får man göra det bästa av det hela. För mig innebär det en dagsljuslampa som står på hela min vakna tid, intag av extra D-vitamin förstås, och att faktiskt vara lite mindre vaken, alltså sova mer. Det är liksom bara att inse att kroppen behöver mer vila i mörkret, hur tråkigt jag än tycker att det är.

Människorna och samvaron

Men så finns det ju faktiskt en del annat man kan göra också, sådant som har med själen att göra, glädjen… Jag söker helt enkelt glädjen. Jamen det gör du väl alltid Therese, kanske du tänker? Jodå, det gör jag, glädjen är min ledstjärna. Men nu, ja nu söker jag den helt utan sans och måtta! Idag har jag bokat in en after work med arbetskamrater jag inte har. Jag menar, är man sin egen och saknar arbetskamrater så får man väl skapa ett eget AW-gäng för ändamålet, tänker jag. Det funkar det också, bara jag får träffa trevliga människor så är jag nöjd. 😊

Och så har jag bokat in en tur till Stockholm och en annan till Malmö i november, hemska november ska med glädje fördrivas! Dessutom har jag den oerhörda förmånen att få låna en lägenhet i Köpenhamn i december så då blir det fyra dagar i ”det danske” för mig och maken, tågbiljetter är fixade – tack universum och tack N för generositeten!

Musiken och energin

Sedan har vi förstås musiken, herregud vad vore livet utan den?! Nästa vecka blir det en konsert i Örebro, i november en på hemmaplan här i Norrköping. Och för att vara helt på den säkra sidan så köpte jag igår biljetter till ytterligare en konsert i Malmö tillsammans med en väninna. Den 29 februari. Jag vet, det är långt fram. Men då finns det ju glädjefyllda saker att se fram emot länge, genom hela långa mörkertiden! Dessutom är det ju på självaste skottdagen, en sådan extradag i livet måste man ju ta vara på tänker jag!

Bara genom att göra dessa sakar, planera, boka, fixa så kommer energin tillbaka. Plötsligt känns det roligt, även här och nu! Mörkret utanför fönstret gör sitt bästa för att dämpa, men mot glädjen står det sig slätt. Bring it on, jag är rustad!