978-91-639-7349-9 och en titel…

Tänk vad en rad siffror kan betyda mycket… Vad det är? Jo, det är ISBN-numret till min första bok! Du vet, det där unika numret som identifierar varje bok som ges ut. Det här numret är MITT, på MIN bok, den första. Föredömligt många 9:or i sifferraden, tycker du inte? 😊 ISBN-numren delas ut av Kungliga Biblioteket, bara det liksom…

Jag vet, jag är mer än lovligt nördig. Men även om jag nu tillåter mig att glädjas åt något så fånigt som ett ISBN-nummer så är det någonting som säger mig att du förmodligen är mer nyfiken på bokstäverna i boken än sifforna som identifierar den, eller har jag fel? Jag känner mig i alla fall redo att äntligen avslöja vad boken heter, titeln, den där som ska beskriva innehållet men framförallt locka och göra dig nyfiken. Är du med? Faktum är att den här titeln gav sig helt av sig själv, som en del i skrivprocessen, självklar. Så, här kommer den! Min första roman har titeln:

”Mata inte skuggorna”

Så, då var den ute i luftrummet, bortom mitt beskydd. Mata inte skuggorna, vad tycker du? Ligger titeln bra i munnen, blir du nyfiken på vad den handlar om? En sak är säker, att skriva den här boken är det läskigaste jag någonsin gjort! Även om den är allt annat än självbiografisk så känns det oerhört naket, skyddslöst. Titeln, innehållet, boken, att någon annan ska läsa, öppet för bedömning av det allra innersta… För det är ju ändå så, jag skriver från hjärtat, det jag vill dela med mig av, det jag vill förmedla. Här och nu känns det som den största av kärlekshandlingar, att öppna dörren in till hjärtat och möjliggöra för vem som helst att se in, kliva in, vem som helst, utan urskiljning, utan att ens mötas i verkliga livet. Helt bortom min kontroll öppnar jag mitt hjärta för dig, det är så det känns. Läskigt men också så befriande äkta och sant.

Jag hoppas att vi möts där, i hjärtat!

PS. Jag är nog snart redo att berätta vad boken handlar om också. 😉

Det började med att jag fick en titel…

Den första tanken till boken jag håller på med föddes för snart tio år sedan. Jag fick den till mig som en titel när jag var ute på en av mina långpromenader. Jag har alltid tänkt mina bästa och friaste tankar när kroppen är upptagen med något annat, som att gå i skogen och lyssna på fågelkvitter eller leta vackra stenar vid havet. Det är som att kroppen får sitt och slutar pocka på uppmärksamhet vilket öppnar kanalen till det kreativa, ger ett friare flöde.

Nå, jag gick där på min vanliga runda och plötsligt kommer alltså dessa ord bara nerdimpande i mitt medvetande. Jag hade ingen aning om varför eller vad det handlade om, men jag tyckte att det lät som en boktitel. Jag lade den åt sidan, men glömde den aldrig. Med jämna mellanrum har den poppat upp, som en fråga. ”Förstår du nu, ser du än?” har den undrat. Men nej. Först nu, eller egentligen för ett år sedan, alltså nio år senare, insåg jag vilket innehåll som titeln förde med sig. Nio år. Det är ju en helt galet lång tid för en hjärna att koppla kan man tycka, men det är så det är. Saker och ting har sin tid och kommer till en först när det, eller jag, är redo.

Nu undrar du kanske vilken titel det var? Det riktigt tokiga i alltsammans är att jag nu skrotat den titeln! Länge levde den kvar men under själva skrivprocessen har den så sakteliga förlorat sitt värde och ersatts av en helt annan. Jag tror att jag fick arbetstiteln till mig för att den skulle vägleda mig till innehållet, i takt med att innehållet tog form kom också den ”riktiga” titeln till mig… Nästa gång jag skriver, troligen om ett par dagar, berättar jag vilken titel boken faktiskt har.  Jag hoppas att du är nyfiken. 😊

Förlaget tar form

Hej på dig! Hoppas du har det njutbart i vårsolen. Jag tycker personligen att det här är den bästa tiden på hela året, nu när allt vaknar, när dofterna och färgerna kommer tillbaka. Just idag har jag dessutom en ledig dag och njuter maximalt av sol, vårblommor, humlesurr och 24 grader på termometern, men veckan för övrigt har varit, och är, fullspäckad. Igår kom jag hem från en föreläsningstur med tre föreläsningar i Kalix. Imorgon åker jag ner för en föreläsning i Skåne. Du kan läsa mer om föreläsningarna här om du är nyfiken.

Men nu måste jag bara få visa dig en annan sak, logotypen till mitt nya förlag! Förlaget heter TR Förlag, varför krångla till det tänker jag (bakgrunden till förlaget kan du läsa om här). Och logotypen…ja den är inte särskilt tillkrånglad den heller, mina initialer sammanflätade, inom en fyrkantig ram, men med knorr. Du ser att kroken i R:et spränger igenom ramen? Det är liksom jag i ett nötskal det.  Jag är SÅ nöjd med logotypen, den känns som jag! Vad tycker du, kan du se den på en bok, på framsida och baksida och lite överallt annars? 😊

Tack Bästa Ylva Larsson för hjälpen med loggan! Du var ju också med när mitt skrivande tog sin början i och med den här bloggen och du hjälpte mig med den loggan och huvudet till sidan, och sedan också till min webshop AllMyTesign! Det har runnit en del vatten under broarna under tiden… Tänk, nu är jag på gång med min första roman! Jag kan knappt fatta det själv.

Önskar er alla en ljvlig vårhelg!

Eget förlag!

Parallellt med skrivandet av boken har jag vridit och vänt på frågan hur i jösse namn jag ska kunna nå ut med den när den väl är klar. Ska man hoppas på att ett av de större förlagen nappar? Chansen är mikroskopisk i den här genren och framförallt tar det TID. Tid att skicka, tid att vänta, tid att hoppas, tid att bli besviken och så påbörja en ny vända. Fördelen är naturligtvis det stora, etablerade förlagets renomé och resurser både vad gäller kompetens och ekonomi. Men alltså…för en otålig mamsell som mig låter det inte lockande att vänta, och vänta och vänta. Inte heller känns det särskilt roligt att börja kompromissa kring saker och ting, kompromisser som alltid måste till när någon annan står för finanserna. Och så en royalty, dvs betalningen för arbetet, som i mitt tyckte ofta är tokigt låg, det är ju ändå jag som lagt min själ och mitt hjärta i boken och skrivit den…

Ett mindre förlag kanske? En snabb koll visar att jag då ska stå för minst hälften av kostnaderna själv, göra det mesta av, eller all, marknadsföring själv, och så ska vi dela på den vinst som blir, som bäst 50/50. Och den eventuella vinsten lär dessutom vänta på sig, ibland mer än ett år innan några pengar landar på kontot. Alltså, som den företagare jag är och varit en stor del av mitt liv, känns inte heller det upplägget särskilt lockande. Jag har ju trots allt ägnat ett år åt att skriva boken, nu vill jag att du ska få läsa den! NU helst!

Så…vad gör man då när man är och funkar som jag? Man gör som vanligt, gör själv. Då får jag göra allt arbete själv, ett arbete som jag egentligen inte har en susning om vad det innebär, men jag har åtminstone full kontroll på allt det där jag inte kan… Ja, du hör ju själv, lite tokig är jag antagligen. Och jag måste finansiera den själv, hur nu det ska gå till! Men jag tänker att jag lär mig under tiden, och det är väl lärandet som är en stor del av upplevelsen också? Jag gör, jag lär, jag utvecklas och utvecklar, kör fast och finner lösningar, styr och ställer, suckar och ler, allt i en enda röra. MEN, det blir en bok och den blir på mitt sätt. Jag får själv göra mina misstag men jag har också alla möjligheter att göra rätt. Jag gillar det. Valet. Ansvaret. Möjligheterna. Eller galenskapen som en vän uttryckte det.

Jag hoppas att du är med mig i processen för jag vill verkligen dela den med dig. Processen och självklart Boken när jag så småningom håller den i min hand och du kan få hålla den i din! Den är inte så långt borta som man kan tro… Jag är SÅ spänd på vad du kommer att tycka om den, det är riktigt läskigt, faktiskt det läskigaste av alltihop. Läskigare än både förlag och pengar och logistik och tryck och ISBN-nummer och hela faderullan.

Men men, nu har jag åtminstone ett förlag, det är en bra början! TR Förlag heter det förresten, varför konstra till det liksom. 😊 Det ska nog kunna bli en fin logga av det också, jag ser den redan i huvudet, tryckt på min första bok. Förstår du hur spännande och roligt det här är, a dream in the making! Vi här ju här för att förverkliga och leva våra drömmar, inte sant? Jag är så glad för att du följer mig på min väg mot min dröm, kanske kan den inspirera dig på vägen mot din.

PS. Vill du hjälpa mig på vägen? Dela gärna mina blogginlägg så att fler kan läsa, det betyder massor för mig. Mitt varmaste tack!

När jag var åtta år visste jag…

Jag visste då…

Hur vet man att man ska skriva, skriva bok, böcker? Jag vet inte, jag vet bara att jag vet. Jag vet att jag som åttaåring på frågan om framtida yrke med självklarhet skrev ”Författare” i min första Mina Vänner-bok. När mina vänner skrattade och gjorde sig lustiga över yrkesvalet och påstod att det inte var ett riktigt jobb blev jag helt vilsen. För mig var det självklart, jag skrev ”författare” utan att ens ha reflekterat över det, jag bara visste. Jag minns att nästa gång jag skrev i en sån där bok så skrev jag ”Postkassörska”, det var enklast så.

Det fanns som ingenting annat. Men självklarheten var inte längre lika självklar utan förvandlades mer till en dröm. På högstadiet ville dåvarande syokonsulenten att jag skulle bli plåtslagare, i jämställdhetens namn. Jag läste språk. På gymnasiet valde jag humanistisk linje, latin var ju roligt. Men okej, jag läste ett års extra matte också, för säkerhets skull… När derivatan kom in i bilden fick jag nog och slutade min mattekarriär medan flaggan fortfarande var i topp.

Ja sedan stod jag då där, inför det stora valet, yrkesvalet. Jag minns än idag väntrummet, eller kanske snarare korridoren, utanför yrkesvägledarens rum. Metallställen på väggen, ett papper för varje yrke, svart text på vitt papper, ett oranget fält i ovankant med titeln för yrket som pappret sammanfattade. Jag stod där och kände mig ganska liten, tittade rad upp och rad ner, nej, nej, nej. Av alla yrken blev det två kvar, två tänkbara, två kompromisser, journalist och informatör. Eftersom jag då fortfarande var en ganska blyg gesäll och såg framför mig hur skjutjärnsjournalisterna armbågade sig fram med sina mikrofoner så föll valet på informatör. Då fick jag ju i alla fall hålla på med ord. Även om den tanken förmodligen var höljd i dunkel sedan länge så fanns den ändå där, någonstans, i det undermedvetna, självklarheten som blivit en dröm. Därifrån sjönk den sedan allt längre ner i glömskans och prestationens mörka källare.

Det är 30 år sedan. Trettio år. Och nog har jag skrivit alltid, med min egen hand men inte med min egen röst. Min hand har jag lånat ut till andra som behövt den, jag har hjälpt till att göra deras röst hörd, gjort deras sak till min. Det har varit givande år på många olika sätt, jag har lärt mig otroligt mycket, delat med mig av lika mycket, träffat fantastiska människor och haft mestadels roligt under tiden. Framförallt har jag LEVT, levt och gjort erfarenheter, formats och mognat.

Och nu känns det som att jag kommit fram. Nu är tiden inne, för min röst. Min tid. Jag jublar. Åttaåringen i mig tar glädjeskutt. Nu kan jag äntligen göra det jag innerst inne hela tiden väntat på att göra, det som allting skulle leda fram till. Jag kan låta drömmen vara min självklara verklighet, jag kan skriva utifrån mitt sanna jag, min själ. Jag är en soulwriter, jag skriver för att jag tror på drömmar. Mina egna och andras.