Något större

FlödetJag älskar att föreläsa. Jo, så är det. Det som den ene fasar för kan den andre uppleva som den största glädjen. För mig är föreläsandet en annan sida av skrivandet, de är två sidor av samma mynt – kommunikationens mynt. För mig handlar det om att dela med mig av mina tankar, mina kunskaper, mina insikter och min förståelse. Men det handlar också om glädjen i själva formulerandet. I sökandet efter orden klarnar också min tanke.

När jag skriver för dig, när jag pratar till dig och med dig, ser och hör jag själv mina ord. Jag ser och hör hur de tar form, hur de bär en mening och en innebörd som sekunden dessförinnan inte var klar i mitt eget huvud. Ibland är det som att kommunikationen föregår mitt väsen, som om jag i kommunikationen med dig förmedlar en större klokskap än jag själv besitter. När jag är i flödet, vare sig jag skriver eller talar, så tänker jag inte. Jag är. Ändå arbetar min hjärna för fullt med att få munnen att formulera orden som vill sägas eller handen att skriva ner det som vill präntas. Den kloka och varma energin, flödet av innebörd och mening, kommer dock inte från mitt huvud. Faktum är att huvudet ibland har svårt att hinna med, munnen och fingrarna har det ännu värre. Nej, innebörden kommer någon annanstans ifrån, som något jag alltid har vetat men inte vetat om att jag visste… När jag är i flödet. Jag kallar det för hjärtats röst, någon bättre förklaring har jag inte.

Men inte är det väl konstigt att jag älskar att skriva och föreläsa, jag blir ju en klokare och bättre människa när jag gör det! Får jag sedan respons på mina ord, att du reagerar, svarar, kommenterar, så att ett samtal uppstår, då är min lycka total. Vi växer tillsammans, blir klokare, visare, modigare och vackrare tillsammans. Vad kan väl vara större än det…

PS. Om du är i närheten av Malmö den 23/2 så föreläser jag på In The Pink om hormonerna i vår mat. Ett intressant och engagerande ämne, det också. Dessutom är min goda vän och kollega, Birgitta Höglund, också på plats och bjuder dig på buljong i Wonderbag och spröda frökex från Huså Bröd efter eget recept. Hoppas vi ses! Du kan läsa mer om föreläsningen på www.klokarad.se.

Skäms. Inte.

Kärlekens dörrDu vet känslan, känslan av skam och skuld. Känslan av att vilja gömma sig, inte se människor i ögonen. Motsatsen till stolthet.

Att skämmas för något man gjort, är gräsligt jobbigt, men också en gåva. Förmågan att så starkt känna att man gjort orätt betyder att man känner sig som en del av en grupp, som en del av en kultur och de normer som vi som samhälle delar. Normer som man nu brutit emot, en grupp som man nu gjort illa. Att skämmas är i grunden ett oerhört effektivt kitt mellan människor. Känslan svetsar samman, håller ihop, markerar vad som är rätt och vad som är fel handlingar.

Men så finns det den där andra sidan av skammen. Den som inte handlar om vad jag gjort utan om vem jag är. Att skämmas för den man är; hur man ser ut, sin bakgrund, sina förmågor och oförmågor, sina tillkortakommanden och brister, sin ekonomi, sin arbetslöshet, sitt hem, sin bil, sitt liv… Så tokigt. Så oändligt tokigt. Att skämmas för att man inte räcker till, skämmas för att man inte är mer, bättre eller finare, är något helt annat än att skämmas för vad man gjort.

Att skämmas för den man är leder till separation. Från sig själv, men också från andra. Den som skäms för sig själv håller ett avstånd till andra, vill inte visa den fula utsidan eller mörka insidan. Skammen är effektiv, den håller ofta andra borta, ser till att andra inte kommer för nära. På så vis får man också bekräftelse på det man innerst inne ”visste”, att ingen vill komma nära, att man inte är värd att älska… Den här sortens skam saknar allt värde. Den saknar grund och vilar inte på någon som helst sanning. Den är kontraproduktiv och självbekräftande. Fast i egot.

Alla människor, ja jag pratar om dig, du har all rätt att vara stolt över den du är. Du är så mycket viktigare än du tror, så mycket större, så mycket mer värdefull. Om du skäms över den du är, sluta med det. Nu. Omedelbart. Sluta försvara din skam med påstådda sanningar om skönhetsideal eller vilka andra ideal som helst som du jämför dig med. Sluta klamra dig fast vid ditt egos bild av vem eller hur du borde vara. Du ÄR den du ÄR, och du är precis som du ska vara. Lättare sagt än gjort, ja det kanske det är. Eller inte.

Lösningen heter kärlek. Är kärleken svår? Nej, du är född med den, av den, är den. Den är ditt själva väsen. Om du tycker den är svår så betyder det att du tagit avstånd ifrån den, ifrån dig själv. Öppna den dörren in till dig själv och du ska se att där bara finns ljus, bara kärlek, ingenting annat. Håll dig inte borta från dig själv, öppna, släpp in och ut dig. Omfamna och omfattas av din egen kärlek och din skam upplöses som en hägring. Det är inte svårt, det krävs ingen kraft alls, faktum är att det egentligen är det enklaste som finns. Dörren in till din kärlek sitter inte hårt fast, den hänger alltid på välsmorda gångjärn, i väntan på att du ska öppna den. Dörren in till din kärlek behöver inte, kan inte, öppnas med kamp och våld. Dörren in till din kärlek öppnas med tillåtelse och acceptans. Du har den nyckeln.

Murar…?

Riv murarnaVärlden talar om att bygga murar. Mellan länder, mellan människor. Rev vi inte murar alldeles nyss? Jag är tillräckligt gammal för att tydligt minnas Berlinmurens fall, folkfesten, friheten, öppenheten och nyfikenheten. Nu pratar vi om att bygga nya, ännu större, murar. Jag förstår inte. Vad var det vi inte lärde oss?

Murar byggs inte mellan länder, murar byggs mellan människor. Murar syftar till att hålla människor åtskilda, från varandra. Hur skulle det någonsin kunna leda till någonting gott? Bygg en mur och människors fokus kommer att fästas på muren. På skyddet, hotet eller utmaningen den står för, allt beroende på vilken sida om muren man bor på. Bygg en mur och människor kommer att försöka ta sig över den, sådan är människans, och murens, natur.

Är kanske nutidens murdiskussioner en spegling av de murar som håller på att falla på det större, högre planet? Globaliseringen…vi reser som aldrig förr, möts och arbetar tillsammans över alla gränser. Teknikens under – vi kan kommunicera med varandra sekundsnabbt, på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt. Skiftet, på medvetandeplanet, insikterna om att vi alla faktiskt är ett, att jorden tillhör oss alla och måste värnas av alla. Gränserna suddas ut, mellan människor. Kanske är det därför vi har ett behov av att förtydliga dem? Vi bygger murar. Vi är rädda.

Rädda för det nya, avskalade, mer äkta och nakna? Vi känner oss utelämnade åt varandra, vilket betyder att vi måste börja lita på varandra. Vi ser inte bara andra människor tydligare, de ser också oss tydligare. In på skinnet, under skinnet. Ridåer faller, ytor krackelerar och sprickor syns i fasaderna. Är vi månne rädda för att mörkret där bakom ska läcka ut?

Tänk om vi bara förstod. Tänk om vi förstod att mörker aldrig läcker ut, utan att det är ljuset som släpps in. Om du står i ett upplyst rum och gläntar på dörren in till ett mörkt rum, så är det inte mörkret som kommer emot dig. Det är du som släpper in ljuset och skingrar mörkret. Öppnar du bara en liten springa kan mörkret därinne förskräcka, men stäng den då inte igen, öppna den mer. Öppna den på vid gavel!

Murar leder aldrig till något gott. Bygg dem inte, riv istället de som finns kvar.

Den lilla rösten

den-lilla-rostenRo, lugn i din själ, i ditt själv, i din kropp. Kan du känna det? Är det någonsin helt stilla, utan oro, utan kamp? Jag hoppas det. Jag hoppas att det åtminstone någon gång ibland blir så lugnt och stilla att du kan höra dig själv. Inte dina tankar, de surriga, de ibland positiva, ibland negativa. Nej, jag hoppas det blir så rofyllt i dig att du hör den där andra rösten, den lågmälda, icke placerbara. Den som inte talar genom ord, inte genom hjärnans filter, utan som kommunicerar direkt med dig därför att den är du. Rösten som talar inte genom ord utan genom visshet. Du bara vet. Vet vad som är rätt, vad som är fel. Vad du ska göra eller inte göra. Vad du vill och inte vill. Visshet. Utan tvekan. Utan tvivel. Om så bara för en sekund. Jag hoppas att den stillheten är din, stillheten inuti.

Vissa hör rösten bäst i enskildhet, ro och tystnad. Andra hör den allra bäst när kroppen är som mest sysselsatt, belastad, hårt arbetande. Men alla behöver få tyst på sin hjärna, den brusande och rationaliserande, den rädda, begränsande och kvarhållande. Först när egot backar undan tillåts den egna, sanna rösten göra sig hörd. Och du måste lyssna på den, hörsamma den, lita på det du hör. Även när den talar tyst och kanske, för hjärnan, svårbegripligt.

Den här rösten, rösten från hjärtat, kommer från ditt klokare jag, det jag som vet vad du behöver, vad som kommer att utveckla dig, vad som kommer skänka dig glädje. Lyssna på den, lita på den, agera efter den. Agera utifrån lust och glädje och du kommer inte ångra din resa. Resan blir inte fri från motgång bara för att du följer hjärtat, men det blir ett annat motstånd. Ett motstånd utifrån, inte inifrån. Kanske når du inte ens hela vägen fram, men vad gör det om resan är glädjefylld? Om resan ändå är själva målet…

Spänna eller släppa, det är frågan

knutenDet här med ryggont och ont i muskler, senor och bindväv…det väcker frågor men också en massa funderingar, reflektioner och parallelldiskussioner. Ja, i alla fall om man är funtad som jag. Jag tänker nämligen att alltihop är som en spegling av livet självt. Det lilla i det stora, det stora i det lilla. Konsten är, som alltid, att lyssna på sig själv och förstå när man ska ”göra” och när man ska låta bli.

Om smärtan är stor, ska man då massera, slappna av, stretcha eller, tvärtom, belasta? Om smärtan är stor, ska man då undvika den eller möta den? För vissa frågor finns vetenskapliga eller erfarenhetsbaserade svar att tillgå, för andra…saknas det. Man måste prova sig fram, känna efter. Knepigt.

Livet är precis som den här strama, onda, ömmande senan i mitt vänstra ben. Länge förstod jag inte vad det var som gjorde ont, men ont gjorde det. Ett tag gick det att nonchalera, sätta sig över smärtan, men det ohållbara blev just ohållbart till slut. Så jag klappade om, värmde, skakade och vilade – det kändes skönt för stunden men hjälpte inte. Då tryckte, klämde, pressade och drog jag istället – det gjorde ont som fasen men hjälpte inte heller. Sedan kom andra problem emellan, allvarligare och mer akuta sådana, ryggen. Då fick jag lägga fokus på den istället. Nu är ryggen fixad och i läkning, och mina fromma förhoppningar om att benproblemet magiskt skulle lösa sig självt bara ryggen fixades…gick om intet.

Tillbaka till sökandet, vad är felet, vad orsakar felet, var gör det ont EGENTLIGEN, vad är hönan, vad är ägget? Söka, söka, söka, leta, leta, leta. Och så till slut, häromdagen, ka-ching, efter fyra ÅR, polletten föll ner, jag hittade orsaken! Äntligen! Och nu vet jag vad jag ska göra. Jag ska varken stretcha, massera, dra eller slappna av. Jag ska spänna, gå emot smärtan, av egen kraft, på rätt sätt.

Nog är det spännande alltid, spännande att se hur livet speglas i det lilla: En sena, ett liv, smärta som smärta, glädje som glädje. Konsten att veta när strängen ska spännas, konsten att veta när den ska släppas. Konsten att inte ge upp när det är motigt, konsten att hoppas, tro, se målet framför sig. Konsten att arbeta metodiskt, ett steg i taget, envishet. Konsten att lyssna på kroppen och använda hjärnans förmågor till analysen. Konsten att ta hjälp av andra när den egna kunskapen inte räcker.

Det spelar ingen roll om det är en rygg med nerver i kläm eller ett hjärta som gråter, med livet följer smärta. Det gäller att fortsätta tro, hoppas och arbeta sig envetet igenom den. Det finns en lösning på allt, det gäller bara att komma på den. Det gäller att fortsätta behålla initiativet, fortsätta sökandet. Vare sig lösningen handlar om att spänna, eller släppa. Allt utvecklar. Allt är en del av livet. Allt är liv.