Världen är varm

Vi ojar, vi förfasar oss, vi tittar på världshändelserna och vet inte vilken av alla skämskuddar vi ska välja. Det är så lätt att fastna i svärtan, så lätt att haka fast i den tragik som är synlig för våra nakna ögon. Så lätt att tro att världen är lika frostigt iskall som isen på sjöarna. Ändå säger jag dig, världen har aldrig varit varmare.

Nej, jag pratar inte om klimatet och den globala uppvärmningen. Jag pratar om den kraft som inte syns men som verkar och tar allt större plats för varje dag. Känner du den inte? Motkraften, den goda kraft som går emot galenskapen. Den kraft som säger, stopp, hit men inte längre, det har gått för långt. Urkraften. Moder Jords kraft. Din och min kraft.

Se inte resterna av det gamla som nu vittrar sönder, känn kraften i motrörelsen, den goda kraft som växer sig allt starkare. Mänsklighetens sanna kraft, hjärtats, omsorgens, livets kraft. Det stora som händer just nu sker under ytan, är ännu inte manifesterat, är ännu inte fullt synligt. Men den växer, och den skapar. Tappa inte sugen, förlora inte hoppet, välj var du lägger ditt fokus. På det synliga gamla, eller det osynliga nya, det som kommer att bli.

Likt en vulkan bubblar den upp från vårt inre, urkraften, den urkraft som skapat hela härligheten. Det goda kommer alltid att vinna, det goda är det vi ÄR. Oavsett grad av sinnesförvirring vilar den goda kraften i den vagga som är vår. Den har vilat länge, bidat sin tid, väntat på oss, väntat på vår utveckling och mognad. Nu har den börjat ge sig till känna, i de små skalven, i de enande krafterna.

Jag söker mig till den fasta grunden, känner tilliten till att det jag upplever bortom det kylslagna sinnet är den verklighet som är på väg att ta form. Världen är varm! Energin som vaknar är den varma, den goda, den som enar och förenar. Se den, känn den, möjliggör för den att manifesteras genom dig. Välj ditt fokus, var den framtid du vill se.

Kontakt med ditt inre

Någon skrev till mig att ”Din kännedom om ditt inre imponerar…” Jag blev tvungen att fundera lite över det där. Är det så? Är det kanske så att det mod jag ofta tillskrivs egentligen handlar om att jag har en ovanligt god kontakt med mig? Eller kanske snarare en oförmåga att skärma av mig själv från mitt inre? Jag kan nämligen inte gå emot mig själv och det jag uppfattar som sant i mig. Min inre vilja och röst är den som pekar ut riktningen i mitt liv, talar om när saker ska avslutas och nya påbörjas. Jag har inget val, mod eller inte, jag måste följa. Annars går jag sönder.

Visst har jag varit oerhört mycket ”uppe i huvudet” tidigare i livet, bekräftad för min hjärnas leveranser mer än för mitt hjärtas värme. Nog var jag avskärmad då. Utåt, men inte inuti. Min känsla av att bära masker och sköldar, av att inte vara äkta, var gräslig. Men just den känslan visade samtidigt att det var mitt inre som protesterade, det som faktiskt VAR äkta, inuti. Jag har alltid haft kontakten. Och trots maskerna fanns det de som såg bakom, de som uppfattade mig som ”bohemisk” redan i ungdomsåren. Bohemisk! Då ett begrepp jag inte kunde omfatta, inte kännas vid där i ledningsgruppernas och strategernas värld, idag kanske mer sant än något annat. För visst är jag en bohem, jag är ju fri!

Jag är fri i mig själv, i min kärlek till mig själv och till livet. Det finns inga begränsningar, jag vet det nu. De begränsningar jag upplevde var de jag själv skapat. Gränser mellan mig och världen. Idag vet jag att vi är ett. Så varför spela? Varför låtsas vara bättre eller sämre än jag är? Varför hålla inne med det som är jag? Vad ger mig rätten att hålla tillbaka mig själv från den värld som är vi? Det är endast genom att vara just jag som jag kan bidra på bästa möjliga sätt till den värld som är vår. Min uppgift är att vara jag, att vara äkta. Min kontakt med mig och mitt inre är min främsta gåva och det är den jag vill ge dig, mig. Något annat har jag inte att ge, något vackrare finns inte att få. Det gäller oss alla, även dig.

Hej Malmö!

Birgitta och jag vid en av våra tidigare resor till Köpenhamn. Utsikt från Runde Torn.

Nu håller jag som bäst på att planera för morgondagens föreläsning! Imorgon bitti så här dags sitter jag nämligen på tåget på väg till Malmö tillsammans med min goda vän och kollega Birgitta Höglund. På kvällen föreläser jag på In The Pink, temat är Hormonerna i vår mat, och Birgitta bjuder på buljong i Wonderbag och frökex från Huså Bröd. En trevlig dag och kväll väntar imorgon med andra ord. (Om du har lust att komma så finns det säkert biljetter kvar – anmälan i länken.)

Birgitta och jag förenar alltid nytta med nöje när vi reser tillsammans, det är rent utav en av våra käpphästar. Så förutom morgondagens begivenhet på In The Pink så ska vi passa på att jobba lite mer med vår resa till Kreta i höst. Första veckan är slutsåld men vi har fortfarande två platser kvar vecka två med avresa 12:e oktober. Är det kanske dina platser? Mer information om vår resa hittar du på Harmoniresor.se.

Och som om inte detta arbete vore nöje nog så ska vi även passa på att träffa lite trevliga människor, smaka oss runt Malmö och njuta livsbejakande musik i Köpenhamn de kommande dagarna! Jodå, vi vet hur man gör för att ha det bra! Det goda livet med alla dess njutningar är vår paroll.

Önskar dig en härlig onsdag och torsdag, kanske ses vi i Malmö ikväll? 🙂 Om inte annat så ses vi här på bloggen på fredag som vanligt.

Att inte veta

Att inte veta vad som komma skall, att inte veta hur morgondagen ser ut, innebär för många ett stort obehag. Ovetskapen väcker rädsla och otrygghet, ovetskapen skapar oro. För mig är det precis tvärtom.

För mig är ovetskapen ett vitt ark, ett oskrivet blad. För mig är det oskrivna bladet ingen oro utan en enda stor, välsignad möjlighet. En obrukad, oplanerad morgondag innebär att jag kan vara öppen för allt som kommer emot mig, jag är fri att tacka ja eller tacka nej, till allt. Jag är också fri att själv skapa, att drömma och låta mina drömmar söka sin form.

Jag är inte bara fri att leka med tanken, jag är fri att också verkställa. Jag kan låta mig föras fram av livsflödet, följa med, dras med, åka med. Jag kan låta flödet flöda, ta intryck, samla kraft, ge och ta på samma gång. Går det för fort söker jag mig mot strand, hämtar andan, för att sedan släppa taget när jag åter är redo. Men att hålla fast, hårdare och hårdare, stå emot själva livsflödet, nej, det kan jag inte, vill jag inte.

Jag älskar att vara i de virvlande strömmarna, flyta med som en kork på vågorna. Jag älskar kraften det ger mig, energin och glädjen. Jag älskar allt det nya, smakerna jag aldrig smakat, dofterna jag aldrig doftat, se det jag aldrig tidigare sett. Får jag sedan tänka en tanke jag aldrig förut tänkt, inse något litet, förstå något större, då är flödet av gudomlig art.

Så för mig är avslut inte något sorgligt. Avslut betyder början på något nytt. Jag är tacksam för det som varit, det jag lärt, det jag delat med de människor jag mött. Och jag ser ivrigt fram emot allt fantastiskt som väntar bakom nästa dörr och knut. Att inte veta är underbart!

Om väggar

Jag sitter här och betraktar en vägg, funderar över väggars betydelse. De ramar in ett rum, hjälper till att hålla upp ett tak, håller kyla, regn och andra människor utanför. Väggar skärmar av, väggar omsluter, väggar sätter gränser men kan också hängas tavlor på. Väggar är bra till mycket. Ändå verka vi idag mest använda väggar för att springa in i dem.

Vad är det som driver oss till detta vansinne? Vad är det som får oss att borra ner huvudet, slå dövörat till för omgivningens välmenande oro? Vad är det som driver så många så hårt och skoningslöst in i väggen med huvudet före? Är det den dåliga maten? Eller de orimliga kraven på jobbet, den duktiga flickan och pojken, de hormonella preventivmedlen eller oron för vad som skulle hända om…?

Jag tror det är alltihop och inget av det. Jag tror det är summan av alla delarna, summan av livet, summan av bördan som vi lagt på våra axlar. En börda som vi tror är vår att bära. Jag tror det är viljan att vara till lags, behovet av bekräftelse, rädslan för morgondagen och känslan av att aldrig räcka till. Faktum är att jag tror att våra allt mer frekventa dikeskörningar och kontakter med olika väggar bottnar i bristande kärlek. Bristande kärlek till oss själva. Bristande kontakt med oss själva.

Självkärlek, i ordets sanna mening, är alltings början och alltings slut. Endast genom att närma dig kärleken till dig själv kan du och världen helas. Det är kärleken till dig själv som får dig att säga stopp och sätta gränser. Det är samma kärlek till dig själv som får dig att säga ja till livet, öppna nya dörrar och omfamna allt det vackra. Att älska sig själv är ingen klyscha! Att älska sig själv är att säga ja till sig själv och allt som är givet. Att älska sig själv är att acceptera sina gränser, sin vilja, sin önskan, sina drömmar.

Vad får dig att tro att du inte förtjänar din egen kärlek? Vad får dig att tro att du kan ge till andra det du förvägrar dig själv? Kärlek min vän, kärlek är frågan och svaret.