Naturen lär mig

Naturen är min skattkista, min inspirationskälla, min kraftbank och läromästare. Som så många andra längtar jag nu innerligt efter vår, sol, värme, färgglada blommor, friska blad och grönt gräs. Otåligheten sjuder i mig, kroppen och sinnet protesterar högljutt för varje ny snöflinga som envisas med att falla och blåsten för tankarna till flykt mot sydligare breddgrader. Igår var en sådan dag. En otålig dag.

Till slut blev jag trött på mitt eget ältande och gick ut. Ena stunden sken solen från en klarblå himmel, nästa kom det regn från kolsvarta moln. Inom loppet av ungefär tre minuter. Fram och tillbaka. Ungefär som mitt humör. Jag gick min lilla vanliga runda, letandes efter vårtecken bland de bruna, multnande löven. Inte en tillstymmelse till blåsippeblad, inget grönt gräs, inga häggknoppar som kunde vittna om en närstående grönska. Jag vet, jag VET att det bara är slutet på mars, men det spelar liksom ingen roll. Jag tror mitt skåneblod gör sig påmint vartenda år så här dags, det är liksom fött och uppvuxet med att slutet av mars ÄR vår. På riktigt. Spelar ingen roll att jag levt i förskingringen i trettio år.

Jag kände hur mitt humör multnade likt löven under mina fötter. Men så plötsligt, ljudet av en hackspett. Alldeles nära, ihärdigt, hårt, som om den ville trumma in något i mitt huvud. Jag stannade upp, höjde blicken men kunde inte få ögonen på den. Hörde bara dess fortsatta trummande mot en murken trädstam någonstans längre bort. Så blev jag stående, spanandes in bland träden och upptäckte nästan förvånat alla andra småfåglar som idogt for fram och tillbaka, kvittrandes eller med näbbarna fulla av bomaterial. Mina spända axlar sjönk, mina lungor sög girigt in den friska luften, en djup suck och mitt sinne lättade.

Med ljusare ögon såg jag mig omkring och plötsligt var min värld inte alls längre brun och tråkigt. Jag såg färg överallt! Mina ögon letade efter färgerna och formerna, men nu utan ett färdigt koncept. Utan mallen ”blåsippa”, såg de nu de lila fröhängena som låg på marken precis framför mina fötter. Den vita laven var nu inte längre vit utan istället full av grönblå toner som ackompanjerades av ett guldbrunt lövs skimrande mjukhet. Den geggiga vattenpölen som jag muttrande fått hoppa över för en stund sedan rymde nu ett litet rödgult frösmycke. Överallt dessa färger och former, ren lycka for genom mina ådror!

Jag skrattade högt där jag stod i min enskildhet i skattkammaren. Ännu en gång påmindes jag av naturen själv. Påmindes av den jag är en del av, påmindes om det jag egentligen vet, att vi ser det vi vill se, att vi får det vi behöver. Om vi bara är öppna, om vi bara klär av oss de begränsande uppfattningarna, om vi ser med barnets, inte den vuxnes, ögon. Då ser vi. SER.

Naturen sade, så är det i det lilla, men också i det stora. Så som du väljer att betrakta världen, de glasögon du har på dig när du tittar ut, avgör vad du ser. Tror du att världen är en ond, svart, elak plats, så är det vad du finner. Förväntar du dig att världen är vacker och människor goda, så är det kärleken du speglar. Som alltid, du väljer. Tack Moder Natur för påminnelsen. ❤

En kreativ helg!

Kreativitet, denna djupt mänskliga egenskap som rymmer så mycket glädje och så mycket kraft. Den gångna helgen tillbringade jag mitt i detta flöde. En vän visade mig en, för mig helt okänd men tydligen urgammal, teknik att ”måla” genom att smälta färgat vax på papper, enkaustik. Jag köpte hem allt som behövdes och skred till verket. Sedan var jag bortom tid och rum, uppslukad av leken, hela lördagen. Och jag menar verkligen HELA lördagen. Från morgon till sen kväll. Det gick liksom inte att sluta! Svårt var det, tokigt blev det, men övning ger som bekant färdighet. Ett av resultaten ser du i bilden.

Men som alltid, resultatet är inte grejen! Jag är så fascinerad av känslan när man är i det där skapande flödet, uppslukad, fokuserad. Efter några timmar skriker kroppen min efter att få slappna av men det går bara inte! Bara lite till, bara den också, bara testa hur…

Jag tänker att denna skaparkraft och lust som kreativiteten för med sig är så mycket mer än bara färg på papper. Kreativitet kanske ofta förknippas med konstnärskap på ett eller annat sätt, men för mig är det så mycket mer. Det är att vara i den stora kraften, upptäckarlusten, problemlösandet, viljan att utvecklas och ta nästa steg. Det är modet att våga skapa, att våga göra ”fel”, att njuta av vägen mer än styras av målet.

Människan är en kreativ varelse. Det är med kreativitetens lust och kraft vi skapar vår verklighet, drömmer om nya världar och vågar ge oss ut i äventyret. Ibland glömmer vi, ibland stryper vi kraften när tryggheten och måstena tillåts äta upp den. Vi frånsäger oss de möjligheter vi har att skapa en ny verklighet, lägger den i andras händer och låter tiden gå. Vi förlorar oss själva, förlorar tron på den förmåga vi alla är födda med.

För mig är kreativitet en absolut livsnödvändighet, om inte min kreativitet får komma odlas och spraka trycks min själ ihop, jag krymper. Att jag skriver, målar och föreläser är bara ett av alla uttryck, det är mitt specifika sätt att dela med mig. Andra utvecklar, löser, uppfinner, förbättrar… Kreativiteten har många utlopp. Men det är inuti mig och dig den stora förändringen sker, det är där lusten, glädjen och modet växer. Det är där rädslor trotsas och nya världar skapas.

Låt din kreativitet komma till uttryck, hur du vill, på vilket sätt du vill. Följ lusten och glädjen, tillåt dig att vara den skapande varelse som du föddes till. Våga förändra ditt inre landskap. Världen är din. Du är världen. Skapa den.

Varför är vi här?

Den stora frågan. Alla sunda människor har någon gång ställt sig den, varför är vi här, vad är meningen med alltihop? Kanske finner vi ett svar, eller också gör vi det inte. Olika människor har olika behov av såväl frågan som svaret.

Jag tänker att vi var och en säkert har lite olika syften med livet, men jag tror också att det finns en gemensam nämnare någonstans. Kanske är vi här för att mogna och utvecklas? Om så är fallet söker och möter vi motgångar i livet. För nog är det väl ändå så att det knappast är i medgång vi utvecklas som mest? Nej, det är i motgångarna vi tvingas växa, det är i våra ”fiender” vi möter våra läromästare. Vi går alla igenom svåra och jobbiga stunder i livet, vi beklagar dem när vi är i dem, men oftast är vi tacksamma för dem när vi väl är igenom. För det är ju det som är det fina i kråksången, vi har valet att stanna kvar eller växa. För den som väljer att växa och utvecklas kommer tacksamheten på köpet. Efteråt.

Men är det enbart för mognaden vi väljer livet? Jag tror inte det. Jag tror fullt och fast att vi också är här för att ha roligt! Men minsta motståndets lag är inte alltid det givet roligaste. Ibland kräver vi ju motstånd och kamp för att kunna uppleva segerns och lyckans sötma. Ur det perspektivet är det inte alltid klokt att sträva efter att undvika kampen och motgångarna, vi kanske tvärtom borde bejaka dem. Det beror på vad vårt syfte är, vad vi tror på, vad vi funnit för mening med själva livet.

För egen del fick den stora frågan sitt svar för sisådär tio år sedan. Känslan av en pollett som faller ner, djupt ner, hela vägen ner. Känslan när svaret resonerar med kroppen på ett sätt som inte lämnar något utrymme för alternativa tolkningar, när man äntligen förstår, på djupet. Min sanning. Min tro. Min övertygelse.  Den känslan.

Jag hade läst en mening flera år tidigare, visste redan då att den stod för något som jag inte kunde greppa men sökte efter. Intellektuellt förstod jag, men känslomässigt och själsligt, nej. Jag sparade den där lilla meningen i datorn. Och så en dag, en helt vanlig dag, förstod jag den plötsligt. Jag mindes den inte ordagrant så jag avbröt allt jag sysslade med och letade frenetiskt bland datorns alla filer. Så fann jag den, och satt en lång stund och bara stirrade på den med det bredaste leendet på läpparna. Tiden stannade och mitt liv förändrades i det ögonblicket.

Du hittar meningen i den enkla raden i min logotype överst på sidan. En mening som också är meningen med mitt liv. ”The basis of your life is freedom. The purpose of your life is joy.”

Innebörden för mig är idag kristallklar. Den är min grund, min livsfilosofi, men också min trygghet och mitt rättesnöre. Den genomsyrar hela mig, allt jag gör, hur jag förhåller mig till det som varit och det som ska bli. Enkla ord som förmedlar den djupaste visdom, om man förstår dem. På djupet.

Vad är framgång, egentligen?

Härom veckan susade en fråga förbi i mitt facebookflöde. Frågan fick mig att stanna till men ändå lite slentrianmässigt ögna igenom kommentarerna och svaren. Frågan handlade om framgång, eller rättare sagt vad som är framgång. Den gamla vanliga sinnebilden av hus, båt, bil, pengar och statusyrken seglade givetvis upp men allt fler verkar också se på framgång med andra ögon. Ögon som istället ser en nyare, mer ickekommersiell definition, nämligen måluppfyllelse. Att föresätta sig något, kämpa för det och lyckas nå målet. En form av självförverkligande genom att nå sina mål.

Hela resonemanget fick mig att koka ännu en kopp te, sätta mig vid fönstret och fundera. Jag kände nämligen inte igen mig i tanken. Längre. Om du frågat mig för femton år sedan hade jag antagligen hållit med. Att sätta upp mål och sedan nå dem, det var nämligen min styrka, min käpphäst och det jag hade för ögonen. Utan mål blev jag rastlös, med mål blev jag fokuserad, målen gav mitt dagliga liv en mening. När målet var nått blev jag nöjd. En kort stund. Innan nästa mål tog vid, nästa kamp och nästa seger.

När nu frågan om framgång dök upp insåg jag att jag inte längre ser det på samma sätt. Jag ser överhuvudtaget inte måluppfyllelsen som framgång, den är inte längre min måttstock. Betyder det att jag inte har några mål? Självklart inte, jag har massor av mål! Men uppfyllelsen av dem definierar inte min framgång. Faktum är att det nästan är tvärtom…

För mig, idag, här och nu, är framgång liktydigt med min egen utveckling, mina insikter, min mognad. De mål som INTE går i uppfyllelse, den väg som inte blir som jag tänkt, den som överraskar mig och för mig in på nya spår, är oftast den jag lär mig mest av. Det är helt enkelt ”misslyckandena” som är min största framgång, under förutsättning att jag lär mig något av dem, förstår dem, accepterar dem och växer med dem. Gör jag det är det alls inget ”misslyckande”, tvärtom var resan ytterst lyckad och jag rik på framgång.

Jag har egentligen inte sett den här förskjutningen i min syn på framgång så klart och tydligt som jag nu plötsligt gjorde. Jag har inte tänkt på det, bara en definition i raddan av förhållningssätt som jag tagit för given i mitt tankesätt och som hjälper mig i min vardag. När framgång definieras som lärdom, utveckling, mognad och växt blir varken det lyckade eller misslyckade kopplat till mål, status eller materiella tillgångar. Framgången ligger istället helt inuti i mig, den är min att bestämma över. Helt oavsett om jag når mina eller andras mål, om jag lever upp till mina eller andras förväntningar, om jag lyckades med mina föresatser eller ej, så är jag framgångsrik om jag lär mig av mina erfarenheter, om jag växer med dem, låter dem påverka mig i en positiv, djupare riktning.

Hur jag ser på så kallad framgång eller ett misslyckande definieras helt och hållet av min egen tillväxt, inte yttre faktorer. Målen är viktiga för min drivkraft, mitt fokus, men uppfyllelsen av dem är egentligen inte det viktiga. Det är vägen dit som räknas, det är resan, inte målet, som står för framgången. Jag kan, i alla lägen, välja att acceptera, förstå och växa. Däri ligger min frihet som människa. Därför är jag heller inte rädd för misslyckanden, de finns ju egentligen inte…

Din uppgift är inte att passa in

Du känner hur det skaver någonstans på insidan. Du vet att du gör ett bra jobb, sätter en ära i att göra ditt bästa. Du är uppskattad för det du gör, det du levererar. Ändå skaver det. Ändå känner du dig annorlunda, som om du spelar en roll, ett spel, där vem som helst när som helst kommer att syna bluffen. Din bluff. Bluffen som är du.

Många jag pratat med, kvinnor i synnerhet, känner igen sig i den här beskrivningen. Känslan av att utgöra en bit i pusslet men ändå inte riktigt passa in. Att ta plats som en klyfta i vitlöken fastän man ”egentligen” är en clementinklyfta. Passformen är perfekt men man känner sig annorlunda, vet att man är annorlunda, och på något vis fel.

Många klarar till slut inte av rollspelet, man kraschar, känner sig värdelös. Dels för att man inte är som andra, de som verkar passa in. Dels för att man inte orkar spela spelet som andra verkar finna en glädje i att spela.

Jag tänker att det sannolikt finns många dimensioner i det här. Till exempel att man är färdig med sin uppgift, att man vill utvecklas och komma vidare och att det är därför olikheten successivt blir allt tydligare. Eller självkänslan, att självkänslan fått sig en törn och man tror att det man är och gör inte riktigt duger, så man visar bara ytan, inte insidan. Ja det finns säkert många aspekter av det hela.

Men så tänker jag att det också finns något som är gemensamt, en nämnare som är genomgående. Nämligen vår strävan efter att passa in. Vi hyllar mångfalden men är samtidigt bekväma i likheten. Vi höjer det som är unikt men får inte sticka ut för mycket. Vi prisar individens särart men strävar efter att vara ”normala”.

Människans behov av att ”passa in” och samhällets kulturella förväntningar på hur man ska vara leder oss in i fällan. Eller fållan. Vi skapar konflikter i vårt inre, inte bara genom att vara på fel plats, utan genom att till varje pris försöka passa in på den plats vi är. Vi tror att vår uppgift är att passa in, att vi ska försöka vara lika. Åtminstone lika inom vissa ramar. Och om vi inte är det så är det något fel på oss. Ett fel som vi måste dölja, en felkonstruktion, en otillräcklighet.

Nu låter det här förstås som rena tonårsfasoner, men faktum är att jag tror att vi bär runt på mycket av det här hela livet. Likheten, konformiteten, som norm. Inte alltid medvetet men på ett djupare plan. Känslan av hur skönt det vore ”om man bara var som alla andra”, ”om man passade in i systemet”, ”om man inte alltid behövde vara den jobbiga”, om man… Samtidigt slåss vårt inre för att få vara precis den vi är… Där bor vår längtan, vår sorg, vår kraft och vårt hopp.

Jag funderar över hur mycket detta är en feministisk fråga, betydligt fler kvinnor än män verkar känna igen sig i det jag beskriver. Jag funderar på hur mycket det är en fråga om arv, vi ärver beteenden, förväntningar, gör dem till våra egna ända tills de börjar skava och skapa konflikt. Jag funderar på hur mycket det är en fråga om uppvaknande, om medvetenhet kring vilka vi är, varför vi är här och hur vi definierar vårt liv på jorden.

Om du känner igen dig i beskrivningen ovan, om detta är din känsla, en del av ditt skav och din otillräcklighet. Då tror jag att det är en god idé att börja med att förstå att din uppgift inte är att passa in. Din uppgift är inte att vara som ”alla andra”, din uppgift är inte anpassningen, likheten eller sökandet efter sammanhang där alla är som du.

Din uppgift, om du alls har någon, är att vara Du. Att vara så mycket Du som bara Du kan vara. Att vara Du, mejlsa fram Dig, din unika färg, form och energi. Din uppgift är ingen annan än att vara just du, acceptera dig, och låta alla andra vara sig. I vårt unika varande kan vi sedan mötas, mötas äkta, utan känsla av förställande, utan behov av likhet. När var och en accepterar sig själv, är sig själv, bär sitt eget signum, då, först då, kan vi äntligen bli ett…