Staket

StaketJag har alltid tyckt genuint illa om staket. Staket runt hus, runt tomter, ja inhägnader helt enkelt. Kanske vill jag inte känna mig begränsad, kanske är det för att jag aldrig trivts i fyrkanter. Eller beror det på att det i mina ögon vilar något onaturligt i dessa människans avgränsningar?

Med staketet talar vi om att här är mitt och där är ditt. Där får du vara, här får jag vara. Den här delen av moder jord äger jag, den där delen av planeten äger du. Som om naturen skulle bry sig. Jag finner det lite…löjligt på något sätt. Naturen har sina egna gränser, ett berg, en kulle, en sjö, en äng eller vad det nu må vara som avgränsar ett område från ett annat. Den sortens gränser förstår jag mig på, ett staket…nej.

Runt vårt hus och tomt ser du därför inga staket. Istället planterade vi häckar det första vi gjorde när vi flyttade in för tjugo år sedan. Friväxande häckar, så ojämna som möjligt, för att åtminstone kunna låtsas att naturen själv placerat dem där.

Jag slås av tanken att vi människor hägnar in oss själva, frivilligt. Jag tycker det är lite märkligt. Djuren är fria, de tillhör skogen, markerna, naturen. Vi människor är lika fria men stänger in oss bakom staket och klipper närmast tvångsmässigt den gräsmatta som är på vår sida staketet. Inbillar oss att vi är fria genom ägande. Genom att äga ett stycke mark. ÄGA moder jord. Men visst låter det väl helt barockt?

”Er tillhör jorden”…jag tror vi gick lite vilse i tolkningen av det budskapet. Vi fastnade i fysiken utanför, fick för oss att vi kan äga det vi ser, vika det för enbart den ena eller andra. När jorden egentligen tillhör alla. Det handlar ju inte ens om Jorden i det avseendet, tänker jag. Vi äger inte Jorden, vi tillhör henne, hon tillhör oss. Vi är ett.

Att jorden tillhör oss betyder att vi ”äger” vår fysiska tillvaro. Vi har fått livet, vårt eget liv, vår egen livsupplevelse. Vi har fått livet på jorden, jordelivet tillhör oss. Jag tänker att vi helt enkelt tog orden bokstavligt, inte förstod den något mer abstrakta betydelsen. I vår förvirring ägnar vi nu all kraft åt att bevara vårt ägande, den jord vi tror oss äga, och försummar det jordeliv som egentligen var den stora gåvan. Människan är en lustig varelse.

Hur som helst, jag gillar inte staket.

  1. Ok, jag kan sträcka mig till en vackert byggd gärdesgård…

Så det kan bli…

Formex 2016Den här veckan är onekligen en av de mer spännande och intressanta veckorna för min del. Det känns lite som kulmen på ett mycket spännande halvår…

Idag och fyra dagar framåt befinner jag mig för första gången någonsin på Formex – den största mötesplatsen för nordisk inredningsdesign, som det så fint uttrycks i alla reklamblad. Och det är ingen överdrift, den här mässan är den största inom segmentet och en oerhört viktig sådan för köpare och leverantörer.

Det som gör mitt besök extra spännande, för mig, är att jag inte är här som besökare, utan som utställare! Med mina egna produkter! Tanken svindlar faktiskt. För ett halvår sedan hade jag aldrig målat en tavla i hela mitt liv. Nu står jag här, på Formex, med de servetter som tavlorna också resulterat i. En ny värld har öppnats för mig, och jag står här och undrar hur det egentligen gick till.

Hade jag planerat detta? Aldrig. Hade jag kunnat fantisera om detta? Inte en chans. För ett halvår sedan fanns inte detta på min karta, det existerade inte i min sinnevärld. Så hur hamnade jag då här, undrar jag.

Svaret är lika enkelt som fascinerande. Jag bejakade lusten och följde flödet. Jag började måla utan någon som helst annan ambition än att våga, att utmana mig själv och att få kludda med färg. Jag kände mig modig eftersom min tröskel in i måleriet var hög. Men jag njöt av processen, kände en oerhörd glädje i färgerna och mönstren. Utan ansträngning fanns det nämligen bara där, kreativiteten, färgerna, mönstren. Det som nu så smått börjar bli mitt signum, det bara blev, det bara fanns där. Och människor vill köpa mina tavlor! Och mina stenar, som också rullat in, lite från sidan sådär. Vilken märklig känsla. Men det stannade inte vid det, stenen var i rullning…

Jag vaknar en tidig morgon, klockan var bara halv fyra, sätter mig upp i sängen och säger högt för mig själv, ”servetter”. Jag somnar om, vaknar några timmar senare med samma tanke i huvudet. Men det har också hänt något mer, tanken har dragit igång en känsla av lust, av nyfikenhet, ett svagt pirrande i maggropen. Jag känner igen den. Det är tecknet som för mig betyder – gör, kör!

En dryg månad senare har jag hittat en fabrik, tagit fram två olika klichéer utifrån mina tavlor, dragit igång en produktion och sitter med källaren full av servetter. Servetter som naturligtvis måste säljas, frågan är hur. Det får bli en webshop i första skedet, så där kommer www.allmytesign.com till. Jag får propåer från olika håll om att jag också borde vara med på Formex, men jag avskriver tanken eftersom jag är för sent ute, det kostar alldeles för mycket och jag känner mig lite matt efter allt som hänt så plötsligt. Men kosmos vill annorlunda. Mitt deltagande i mässan ramlar ner i mitt knä via olika kontakter, gamla vänner och nya vänner som stöttar och hjälper. Alla tecken tyder på att jag ska säga ja, så jag gör det, jag fortsätter i flödet. Jag hade velat hämta andan på färden, men det är inte läge nu, säger universum. Följ med en bit till, farten är god, du är på rätt väg, fortsätt.

Så här står jag nu. Lite omtumlad kan man säga, det går så oerhört fort ibland när man väljer att bara följa med, och den här resan slår nog hastighetsrekord även i mitt liv. Roligt är det, men också lite läskigt. Jag vet ju inte riktigt vad jag håller på med! Och inte vart det leder. Men så påminner jag mig själv, leder…vad då leder? Det är ju resan som är grejen! Har jag roligt just nu? Definitivt! Känner jag tacksamhet? Mer än någonsin. Jag är så oerhört tacksam för alla de människor runt omkring mig som gör min resa möjlig, som stöttar, pushar, hjälper på alla de sätt. Och jag är så tacksam över min egen förmåga att bara göra…att lita på flödet, lita på mig, följa med och låta glädjen och lusten styra.

Det är spännande att vara jag, mitt i livet!

PS. Är du på Formex så kom förbi och säg hej vetja! Jag finns i monter C10:28. 🙂

Samhörighet

SamhörighetAtt känna samhörighet är ett fundamentalt behov hos människan. Så vi söker det, överallt. I olika grupperingar, genom olika intressen, i religion, i kultur, inom idrotten och i alla andra möjliga och omöjliga konstellationer. Vi grupperar oss, vi etiketterar oss. Allt för att kunna skapa någon form av ordning i kaoset men också för att finna vår identitet och känna samhörighet med andra.

Det knepiga är att detta vårt grupperande samtidigt tenderar att föra oss längre bort från målet. Vi känner samhörighet genom ett intresse, men om intresset upphör förlorar vi också samhörigheten. Vi blir därför ofta kvar i grupper och relationer som vi för länge sedan vuxit ur. Vi stagnerar. Människor som inte delar vårt intresse känner vi ingen samhörighet med, de är annorlunda, vi och de andra. Vi söker samhörighet men får separation, när vi inkluderar den ena exkluderar vi någon annan.

Jag önskar att vi förstod det galna. Att vi förstod att känna samhörighet och att höra samman är två skilda saker. Det ena är en känsla, skapad av våra kroppar, det andra är ett faktum. Att söka samhörigheten genom våra intressen, tro och ståndpunkter, är en aktivitet där våra egon möts. Det är egots version av att bryta murar, söka samförstånd och känna samhörighet. Gott så. Men förstå också att det är något helt annat än att faktiskt höra samman, hjärtats samhörighet. Alla människor hör samman, alla människor är ett. Separationen är en illusion, trovärdig därför att våra sinnen förmedlar just den bilden.

Den som känner hjärtats samhörighet, äger en samhörighet med hela skapelsen, alla människor, allt levande. Den människa som vet att hon hör samman med alla andra människor känner också ansvar för helheten, förstår att det hon gör mot sin nästa gör hon också mot sig själv. Den som vet att hon hör samman med andra kan inte med vilje skada andra. Den som hör samman med världens alla delar, gläds med allas glädje men bär också allas lidande.

Den som hör samman är aldrig ensam men kan uppleva splittring när egot samverkar med andra egon, en känsla av att skrapa på ytan, att inte mötas i hela spektrumet, inte mötas i den äkta samvaron, i den äkta samhörigheten, i kärleken.

Antingen bär du universum i dig, på dina axlar, hela universum som en del av ditt universum. Eller också går du under av trycket från samma universum. Du ÄR universum. Du hör samman, vare sig du känner det eller inte. Du ÄR kärleken vare sig du har kontakt med den eller inte.

Själv

Själv vid min sidaAtt få vara själv, att få välja enskildheten, avskildheten, är något jag har ett stort behov av. Jag är en mycket social person, men mitt behov av att vara med bara mig är minst lika stort som mitt behov av social samvaro.

Många har svårt för enskildheten, säger att de känner sig ensamma, blir rastlösa. För mig är det snarast tvärtom. En timme, en dag, en vecka, det spelar ingen roll. Jag har aldrig upplevt mig ensam när jag valt att vara själv. I mitt själv är jag istället närmare allting annat, även andra människor. När jag är själv är jag som helast, jag är ett med allt och känner starkt min samhörighet med allt levande. Extra starkt om jag samtidigt är i fri, vild natur. Det är i enskildheten jag hämtar mitt lugn, men också min kraft, min skaparkraft. Mötet med mig själv, det äkta mötet, är för mig en förutsättning för äkta möten också utåt. Det är som att jag måste bevittna mina egna fotspår, utan att de korsas av andras. Jag måste se dem uppstå och försvinna, innan jag kan gå vidare, vidare vid min egen sida.

Så jag drar mig undan när jag känner behov av det. Som idag, idag väljer jag enskildheten igen, idag och ett par dagar framåt. Jag åker…hem, kan man säga. Hem till mitt Köpenhamn, men framförallt hem till mig själv. Det kan ju låta lite märkligt, men även en storstad kan faktiskt bjuda på just det, enskildhet. Visst kommer jag att träffa lite människor jag känner men på det stora hela väntar en helg utanför mitt vanliga fysiska rum, inne i mitt allra innersta rum. Jag  behöver det för att vara jag.

Jag önskar även dig en helg precis så som du önskar den!

Min längtan

LängtanEn djup, innerlig längtan bor i mitt bröst. En längtan som drar i mig, suger tag i mig, får mig att ta ännu ett steg. En längtan, ett oupphörligt, obönhörligt sökande. Sökandet efter det innersta. Längtan efter det äkta. Jag har funnit det i mig, jag vill möta det i dig.

Jag längtar efter vårt möte, ditt och mitt. Det äkta mötet, själarnas möte. Mötet som i filmens Avatar, trådar som inte bara snuddar vid varandra, utan flätas samman. Möten som…jag ser dig. Min längtan går bortom skalen, bortom ytan och ridåerna. Om så bara för en glimt, en sekund av…det där. Av dig. Ditt äkta jag. För det lever jag. För mötet, det äkta mötet. När kärlek möter kärlek.

Jag längtar efter det i alla möten, i dig, i dig och i dig. Att du vågar vara du i min närhet. Att jag vågar vara jag i din. Jag söker den, letar varje möjlighet, varje liten spricka i ditt skal. Jag söker orden men längtar efter det som sägs i tystnaden. Jag söker dina ögon men längtar efter din blick. Jag söker din kram men längtar efter värmen i den.

Ibland lyckas vi, för någon kort sekund står dörren på glänt, och vi möts. I blicken bortom orden, i den korta kramens innerlighet, innan dörren åter stängs. Det är de ögonblicken som är mitt liv. Mitt äkta liv. Min längtan.