Tacksam

TacksamNu är jag här igen, i tacksamheten. Jag vet att jag skrivit om det förut, jag vet att jag ibland påminner och kanske till och med tjatar om vissa saker. Men det beror helt enkelt på att vissa saker är viktigare än andra, oändligt viktiga. Och att jag själv blir påmind.

Igår var en sådan dag, en påminnelsens dag. En påminnelse som väckte en sorg och samtidigt en oändlig tacksamhet i mig. Igår var det Mors dag. En dag som för mig, fortfarande, efter åtta år, väcker en sorg. För åtta år sedan dog min mamma. Åtta år, det är så länge sedan, ändå så nära. Tiden är ett underligt påfund i sammanhanget, den saknar liksom helt värde när det handlar om minnen. Jag saknar fortfarande min mamma, oändligt mycket vissa dagar, särskilt igår. Den obligatoriska stora blomman i ampel som hon alltid fick, varje Mors dag, jag saknar att inte kunna köpa den till henne.

Men mitt i nedstämdheten, mitt i saknaden, blir jag också påmind. Jag blir påmind om att leva. Leva varje dag som om det vore den sista. Det kan faktiskt vara den sista, man vet aldrig. Min mammas sista dag kom alldeles för tidigt, hon var inte färdiglevd, hon ville mer. Det vill jag också.

Min mammas död är för mig en påminnelse om livet. Detta största var det sista hon gav mig. För denna påminnelse är jag evigt tacksam, för påminnelsen om livets egenvärde. Utan livet finns inget att uppleva. Utan livet finns ingen utveckling, inga nya erfarenheter, inga njutningar och inga rädslor att besegra. Jag är tacksam för att jag lever, att det finns ett här och nu för mig att njuta av och leva i. Att jag har allt jag har, att jag är allt jag är och kan bli att jag vill bli. Här och nu. I livet.

Jag är så tacksam över att jag har en mor att minnas. Jag är så tacksam för att mina barn har en mor att fira mors dag tillsammans med. Jag är så tacksam för att jag känner värdet, å bådas våra vägnar. Ja, jag är tacksam över själva tacksamheten jag känner.

Acceptans saknar värde

AcceptansDu hör det ofta. Läser om det i alla möjliga livskloka texter. Ordet acceptans. Att acceptera det som är. Och du fnyser. Ett irriterat fnysande. Acceptera DET HÄR!? Situationen, relationen, informationen – du kan inte, säger du. Du kan omöjligen acceptera det som det är nu. Ändå är det det bästa du kan göra.

Kanske är det bara i mitt huvud och min kropp som det fungerar så här. Kanske är det jag skriver och försöker säga nu helt obegripligt för någon annan, omöjligt att förstå. Men jag känner att jag måste försöka. Jag känner att det är en viktig förståelse, åtminstone i mitt eget liv. Kanske kan det hjälp någon annan, kanske kan det ge dig en pusselbit på vägen.

Jag tänker att vi ofta missuppfattar begreppet acceptans, sätter ett likhetstecken mellan att acceptera och vara nöjd, att acceptera och inte vilja förändra. Vi värderar ordet, begreppet, tillmäter det en positiv eller negativ laddning beroende på om vi uppfattar situationen som bra eller dålig. Vi gör så vi människor, värderar. Vi värderar allt, formas in i dualiteten, i det goda och onda, bra och dåliga, redan från födseln. Vi har mycket svårt att inte värdera, och det är precis det acceptans handlar om. Att  inte värdera. För mig är acceptans ett neutralläge. Ett ingenmansland utan någon som helst värdering, att varken följa med eller gå emot. Att bara vara, acceptera, det som är. Som en parentes, eller en pausknapp i livet.

Acceptans handlar för mig om ett konstaterande. Här är jag nu. Hit har jag tagit mig. Jaha, okej, vart vill jag nu? Att inte värdera, inte klandra, inte prisa, bara notera, neutralläge. En möjlighet att utan energi, varken positiv eller negativ, välja hur jag ska gå vidare utan att ta med mig energin ifrån det som varit. Ett nytt avstamp, en ny morgon, en ny dag. I varje ögonblick. Acceptans som en form av lägstanivå varifrån jag formar och skapar min framtid.

Acceptans handlar inte om att finna sig i det dåliga eller uppskatta det goda. Acceptans är att bara se det som är, titta på det som är, utan värdering. Därifrån, i den neutrala energin, icke-energin, kan jag ta fasta på min egen, innersta vilja och bestämma mitt nästa steg. Vare sig det handlar om att vara kvar på samma punkt, eller gå vidare i någon riktning. Utgångsläget är ändå detsamma, acceptansen, neutralläget. Att inte låta det som varit eller det som är påverka det som ska bli. Det är acceptans för mig. Förstår du hur jag menar, verkar det vettigt?

Du är kapabel

Livskompetent

Varför oroa sig över det som komma skall om du ändå inte vet vad som komma skall? Det allra mesta av det du oroar dig över kommer aldrig att inträffa. Av allt du oroar dig för vet du inte vilket som faktiskt kommer att inträffa. Oron är inte befogad. Oron är inte effektiv i sitt fokus, den saknar allt fokus. Oron suger livsenergi. Rädslan för livet, för framtiden, handlar om tilltron till din förmåga att hantera det som kommer i din väg.

Livet kommer dig till mötes, varje dag. Den för med sig en påse gott och blandat, surt, sött och salt. Du vet inte vad som kommer i din väg just idag, men du vet ATT det kommer. Livet. Var glad för det.  Lita på din förmåga att kunna hantera vilken av bitarna som än dyker upp. Lita på att du klarar av att tugga i dig allt som läggs på din tallrik. Sky inga smaker, alla har sitt berättigande, alla bidrar till helheten. Sött och surt, salt och bittert, livet rymmer alla smaker, du vill inte vara utan en enda.

Du föddes, alltså har du allt du behöver för att leva. Du har förmågan. Du är kapabel. Du är kompetent. Livskompetent. Lita på dig själv. Vila i förvissningen om att du har allt du behöver för att möta livet. Vila i tryggheten om att du skapar ditt liv, hur osannolikt det ibland än kan verka. Du får och ger aldrig dig själv mer än du klarar av. Se, du är ju här. Du är ju här nu, läser detta, och lever. Du har kommit ända hit, se vilken resa du gjort. Och du har gjort den på egen hand, bara du kan resa i ditt liv. Du får sällskap på delar av vägen, men resan är din. Bara din. Du är kapabel, din livskompetens är stor, större för varje dag.

Bejaka rörelsen

Bejaka-001Rädd för livet. Många är rädda för själva livet, rädda för att leva. Går genom livet med en ständigt gnagande oro för framtiden, en oro för allt det oförutsägbara, för allt som inte går att kontrollera. Varför, varför är vi så rädda? Är det för pengarna som inte räcker till? Är det för sjukdomarna som kan drabba när som helst? Är det för alla faror som lurpassar på våra barn?

Jag tror inte det, inte egentligen. Jag menar att vi är rädda för själva essensen, för livet självt. Livet som ställer oss inför utmaningar, provokationer, speglingar – allt för att möjliggöra vår utveckling. Vi är rädda för utvecklingen. Vi är rädda för att växa, eftersom vi vet att det gör ont. Växtvärk gör ont. Vi vill undvika det smärtsamma, alltså oroar vi oss. Oroar oss i tron eller förhoppningen om att det kan förhindra smärtan. Tack och lov vet livet bättre, livet vet att du måste växa, att det är därför du är här. Livet vet att du inte kan växa inom ramen, att du måste utanför, bortom, och att det gör ont. Hur ska du kunna nå din fulla längd om du inte växer? Hur ska du kunna blomma om du förblir ett frö? Du måste tillåta växtkraften, livet. Det är själva syftet med ditt liv, att växa, utvecklas och njuta av processen. Trots att den gör ont.

Du växer inte i bekvämlighet. Du blommar inte i stagnation. Livet flyttar dig framåt, uppåt, obönhörligt, utan avbrott, för att du ska uppleva alla dina årstider, om och om igen. Du ges tider av stark tillväxt, som våren runt omkring dig. Du tillåts blomma i perioder av din sommar. Du ges tid att dra dig tillbaka, likt träden som fäller sina blad om hösten, och du får tider av återhämtning, vinterns vila. Detta är ditt liv, en ständig rörelse av tillväxt och återhämtning. Var inte rädd för den, för rörelsen. Var inte rädd för att tiden inte står stilla, att rörelsen aldrig avtar. Bejaka den, den är ditt liv.

Våga leva

Våga levaLivet är skört, min vän. Som ett frö kan du svepas bort med nästa vindpust. Du förs bort, ut ur livet, utan möjlighet att välja, utan möjlighet att säga ja eller nej. Endast livet ger dig det fria valet. Om du lever idag kan du välja att leva idag. Du kan välja att se dina nära och kära, röra vid dem, prata med dem. Du kan välja att göra saker som skänker dig och andra glädje. Idag, när du lever.

All livstid har ett slut, alla människoliv har en viss tid till sitt förfogande. Vi vet inte hur lång den tiden är. Människan skulle inte klara av att leva ett liv med vetskapen om när tiden tar slut. Ändå är det just dödsinsikten som får de flesta människor att börja leva, en av alla paradoxer.

Jag önskar så att du ska förstå, jag önskar så innerligt att du ska leva ditt liv, njuta ditt liv. Inte skjuta upp till morgondagen, en morgondag som kanske inte finns. Det har sagt och skrivits åtskilliga gånger, icke desto mindre är det sant – detta kan vara den sista dagen, din sista dag, eller min. Tänk tanken, hela vägen ut, vågar du? Om denna dag vore den sista, om den här timmen vore den sista…skulle du fortsätta göra det du gör just nu? Har du sagt allt du ville säga, gjort allt du ville göra? Eller lever du fortfarande i Planen, den stora Planen om morgondagen? En plan som är mer en önskan, suddig i konturerna, diffus. En plan som egentligen är en längtan, en önskan från ditt hjärta, en fingervisning om dina möjligheter, din potential.

Du väljer. Idag väljer du. Livet är ditt. Idag. Nu. Imorgon vet du ingenting om. Sedan kanske inte existerar. Våga leva.