Om ni bara minns

Dessa rader skrev jag för två år sedan, på dagen faktiskt. Jag tycker de är lika giltiga idag och jag hoppas fortfarande att vi människor ska minnas…


Om ni bara minns

Så förvirrade. Så förirrade. Jag talar om människorna. I guds namn för ni krig över jorden. Ni förstör, ni söndrar, ni tvingar och betvingar. Försöker bevisa att ni har rätt, att det finns ett rätt. Ni pratar om paradiset, den pärlbeströdda porten, längtar efter att få komma dit, komma hem. Om ni bara förstod. Om ni bara kunde komma ihåg.

Ni ser på era kroppar. Vissa av er känner er fångna i den, begränsade, svaga. Ni minns vagt en annan styrka, en annan frihet, ni längtar den friheten åter. Andra av er är fångna i kroppens våld, i sinnets härskande irrgångar. Ni lägger all vikt vid kroppens styrka, dess skönhet, dess fulhet, dess förmåga att inta jordelivet. Ingen av er minns, ingen av er kommer ihåg varför ni är här. Ni saknar rot, ni saknar höjd.

Minns att jorden är er. Minns att kropparna är era. Minns att skapelsen är er. Ni är skaparen. All kraft, all förmåga har ni. Det ni ser omkring er är skapelsen så som ni skapat den fram till nu. Ingen annan har givit er en uppgift på jorden, ni har själv formulerat den.

Er vilja var att skapa paradiset på jorden. Paradiset, på jorden. Er vilja var att manifestera paradiset i en fysisk gestaltning. Att synliggöra kärleken, med kärleken, i kärleken. Ni har den förmågan. Ni är skaparna. Ni är kärleken. Jorden, verkligheten, skapelsen är er. Paradiset finns i er. Se kärleken i er, se kraften, var inte rädda.

Om ni bara minns varför ni är här. Om ni bara minns vilka ni är.

Jag ser dig. Fortfarande.

Den gångna helgen ägnade jag åt att sortera upp bloggens ALLA inlägg efter olika kategorier. Du hittar kategorierna i högerkanten om du sitter vid dator, längst ner om du scrollar ner med telefonen. Jag gjorde mig detta omak för att du som läsare lite lättare ska kunna söka och finna mina texter, kunna läsa om och fundera. Vissa texter återfinns i flera kategorier eftersom innehållet i det jag skriver ofta spänner över flera ämnen, men jag hoppas att det ändå ska underlätta botaniserandet lite.

Jag kommer nu att ta lite paus från bloggandet fram till jul för att helt och fullt kunna koncentrera mig på mitt bokprojekt istället (jo, jag har ett eller flera sådana på gång). Jag kommer dock att välja ut lite olika texter och publicera dem på nytt dessa veckor, texter som jag själv tyckte om att bli påmind om när jag satt och sorterade och som jag finner aktuella på något sätt i den tid vi befinner oss. Kanske är texterna helt nya för dig, annars hoppas jag att även du uppskattar att läsa dem igen. Men du, fortsätt gärna kommentera och tänka högt. Jag finns alltid kvar här bakom tangenter och skärm!

Varma hälsningar till dig från mig
Therese


Jag ser dig. Fortfarande.

Jag ser dig där du sitter utanför dörrarna, på marken med dina bylten, invirad i filtar för att hålla kylan borta. Ser hur du kurar ihop dig, stoppar in händerna i ärmarna på den slitna, medfarna rocken. Hela du är medfaren. Jag ser dig.

Jag ser pappmuggen framför din kropp, ser hur den blåser omkull av brist på tyngd, av brist på innehåll. Din tyngd är desto större. Jag ser dig.

Jag ser hoppet som lämnat dina ögon, ögon som stirrar uppgivet ner i marken, som inte orkar söka min blick. Du ser inte längre upp, ditt leende har slocknat, du vet att det inte ökar dina chanser. Människoben, grovklädda fötter, är allt du ser. Jag ser dig.

Jag ser självföraktet som kröker din rygg, påspätt av människors fnysningar och fördomar. Ditt misslyckande, ditt ansvar. Tycker de, tycker du. Jag ser dig.

Jag ser att det enda du vill är att få hjälp. Inte att någon ska ta din utsträckta hand, det vore för mycket begärt. Men att någon ska lägga något i den, något, hur litet som helst. Du skulle vara tacksam för den där femkronan som sitter i kundvagnens pant. Du är tagen i pant. Jag ser dig.

Jag ser hur hela ditt väsen är en provokation, hur du med din närvaro utmanar de förbipasserande, medmänniskorna. Konflikten du speglar mellan deras hjärtan och hjärnor. Deras konflikt, mänsklighetens konflikt, din otacksamma uppgift. Jag ser dig.

Jag ser dig när mörkret faller, ser din krumma gestalt huka intill väggen. Dagarna är korta så här års, nätterna desto längre. Ditt är mörkret, din är längtan. Längtan hem. Jag ser dig.

(Tidigare publicerad 14 december 2016)

Att söka det vackra

Jag är en glad amatör också i fotograferingens värld. Jag har inte gått en endaste liten fotokurs, vet inte ”hur man gör” men gör det ändå så att säga. Kanske följer du mig även på Instagram och där sett mina foton? Om inte så gör det gärna, mitt konto där är samma som mitt namn här, thereserenaker. Bilderna som du ser i anslutning till dagens text är ganska typiska exempel, tagna de senaste veckorna.

Det som slår mig när jag själv ser mina bilder är hur bra de faktiskt speglar mitt sätt att se på världen. Hur jag aktivt letar efter det storslagna i det lilla, det vackra i det till synes fula, det ljusa i det som förefaller mörkt, liv i det som verkar dött. Jag tänker att det är så jag gör också i livet som helhet. Jag försöker hitta det som gör mig glad; i naturen, i människorna jag möter, i det som händer och sker.

Ibland är det enkelt, som att hitta objekt att fotografera en varm sommardag med blå himmel, trollsländor, fjärilar, blommor och färska jordgubbar direkt från trädgårdslandet. Det är ju hur enkelt som helst, ALLT är vackert. Andra dagar, som nu, i mörkaste november, är utmaningen lite större. Men det går! Det vackra finns där, hela tiden, om man bara ger sig tid att titta, om man bara gör sig omaket att leta.

Med människor är det samma sak tänker jag. Det finns de som är lätta att tycka om, de som du fungerar bra tillsammans med redan från första stund. Sedan finns det de där andra, de som du retar dig på direkt, vars energier du upplever som irriterande, de vissna typerna. Men om du tittar noga, riktigt noga, så finner du något vackert där också. Ja ibland krävs det ett macroobjektiv, jag vet, men det finns där, det är det som är poängen.

Till och med ett visset, brunt gammalt löv kan bli det vackraste konstverk om bara en solstråle tillåts bryta sitt ljus igenom det. En vissen blomma, ett frostkantat blad…allt har sin skönhet i det lilla. Det lilla kan vara så stort, så vackert, om vi bara ger det vår närvaro, skänker det vår uppmärksamhet. Så kan vi inte bara göra det, allesammans? Söka efter det vackra i oss själva, i andra och i allt vi har omkring oss?

 

Väntans tider

Ännu en gång går vi mot första advent. Ännu en gång plockar vi fram ljusstakarna, hänger upp julstjärnorna, för in ljuset i mörkret och väntar. Väntar på något eller någon som ska komma. I vår tid har nog själva föremålet för vår väntan fallit i glömska hos flertalet, men själva väntan och längtan lever kvar.

Barnen må tråna efter julklappar och godis, men jag tror att det även hos dem och framförallt hos oss vuxna, finns också en annan längtan. En längtan efter samvaron, efter närheten och lugnet. Jag tror att vi väntar på självaste tiden, på oss själva och vår närvaro i den. Jag tror att vi när denna längtan årets alla dagar men just vid advent kanske vi bär en känsla av att det faktiskt är inom räckhåll. VI är inom räckhåll. För oss själva och för andra.

Men det är klart, vi ”ska ju bara” först. Vi ska bara fixa allt som måste fixas, handla allt som måste handlas, göra klart allt som ska göras klart, pyssla färdigt allt som ska pysslas. Sedan. Kan vi andas ut. Ta jul. Ledigt.

Eller också gör vi något annat tänker jag. Vi gör bara precis det vi själva vill, när vi vill det och OM vi vill det. Vi skyndar långsamt. Eller inte alls. Vi förstår att vi själva skapar vägen, såväl livsvägen som helhet som vägen fram till jul. Tänk om det är själva vägen, resan, dansen som är hela grejen? Inte målet. Tänk om det är varje dag som är själva livet, livet då du ska leva, glädjas, njuta. OM så är, vad är då viktigt för dig, här och nu, idag? Hur många måsten, fix och trix har du egentligen som skänker dig den där glädjen? Kanske julefriden är inom räckhåll nu också, om du bara tillåter den?

Vad skyndar du till? Vad väntar du på, egentligen? Vad längtar du till som inte redan är ditt?

En Mor

Ett ögonblick, två som möts, en stund av stillhet. Själva livet håller andan, kraftsamlar. Så släpps den lös, kraften, livskraften. Du blir till. Ett mirakel.

Du växer, utvecklas, lyssnar, känner och lär. Där inne. I en annan människas kropp, dina första nio månader i livet. Hennes hjärtslag är dina första ljud, hennes värme ditt rum, hennes mat din näring. Du är hon, hon är du. För dig en början, en del, en bit på vägen. För henne en livstid, en evig sträng bortom naveln.

Så föds du. Din nyfikenhet, din tillit till livet, din vilja att skapa, driver dig ut. Ut ur värmen, ut i kylan. Den slår emot dig, den kalla luften mot huden. De trygga hjärtljuden försvinner, de som varit din första rytm. Chocken, du var inte beredd, din första upplevelse av rädsla, ditt första skrik. Med skriket luft i dina lungor, dina första andetag, en ny rytm.

Du läggs i hennes famn, på hennes bröst. En ny känsla, hud mot hud, värme. Och där är de igen, hjärtljuden. Du hör det, utifrån, känt och tryggt. Hennes hjärta, det hjärta som alltid kommer att rymma dig, hela dig, oavsett. Hon som är du. Bortom naveln.

Din hunger driver dig till hennes bröst, din nyfikenhet får dig att söka hennes blick. Dina ögon vänjer sig vid ljuset, fokuserar. Du ser den för första gången, den som du hittills inte sett, bara känt. I hennes ögon. Hennes kärlek. En mors kärlek. Villkorslös. Evig.