Förlaget tar form

Hej på dig! Hoppas du har det njutbart i vårsolen. Jag tycker personligen att det här är den bästa tiden på hela året, nu när allt vaknar, när dofterna och färgerna kommer tillbaka. Just idag har jag dessutom en ledig dag och njuter maximalt av sol, vårblommor, humlesurr och 24 grader på termometern, men veckan för övrigt har varit, och är, fullspäckad. Igår kom jag hem från en föreläsningstur med tre föreläsningar i Kalix. Imorgon åker jag ner för en föreläsning i Skåne. Du kan läsa mer om föreläsningarna här om du är nyfiken.

Men nu måste jag bara få visa dig en annan sak, logotypen till mitt nya förlag! Förlaget heter TR Förlag, varför krångla till det tänker jag (bakgrunden till förlaget kan du läsa om här). Och logotypen…ja den är inte särskilt tillkrånglad den heller, mina initialer sammanflätade, inom en fyrkantig ram, men med knorr. Du ser att kroken i R:et spränger igenom ramen? Det är liksom jag i ett nötskal det.  Jag är SÅ nöjd med logotypen, den känns som jag! Vad tycker du, kan du se den på en bok, på framsida och baksida och lite överallt annars? 😊

Tack Bästa Ylva Larsson för hjälpen med loggan! Du var ju också med när mitt skrivande tog sin början i och med den här bloggen och du hjälpte mig med den loggan och huvudet till sidan, och sedan också till min webshop AllMyTesign! Det har runnit en del vatten under broarna under tiden… Tänk, nu är jag på gång med min första roman! Jag kan knappt fatta det själv.

Önskar er alla en ljvlig vårhelg!

Eget förlag!

Parallellt med skrivandet av boken har jag vridit och vänt på frågan hur i jösse namn jag ska kunna nå ut med den när den väl är klar. Ska man hoppas på att ett av de större förlagen nappar? Chansen är mikroskopisk i den här genren och framförallt tar det TID. Tid att skicka, tid att vänta, tid att hoppas, tid att bli besviken och så påbörja en ny vända. Fördelen är naturligtvis det stora, etablerade förlagets renomé och resurser både vad gäller kompetens och ekonomi. Men alltså…för en otålig mamsell som mig låter det inte lockande att vänta, och vänta och vänta. Inte heller känns det särskilt roligt att börja kompromissa kring saker och ting, kompromisser som alltid måste till när någon annan står för finanserna. Och så en royalty, dvs betalningen för arbetet, som i mitt tyckte ofta är tokigt låg, det är ju ändå jag som lagt min själ och mitt hjärta i boken och skrivit den…

Ett mindre förlag kanske? En snabb koll visar att jag då ska stå för minst hälften av kostnaderna själv, göra det mesta av, eller all, marknadsföring själv, och så ska vi dela på den vinst som blir, som bäst 50/50. Och den eventuella vinsten lär dessutom vänta på sig, ibland mer än ett år innan några pengar landar på kontot. Alltså, som den företagare jag är och varit en stor del av mitt liv, känns inte heller det upplägget särskilt lockande. Jag har ju trots allt ägnat ett år åt att skriva boken, nu vill jag att du ska få läsa den! NU helst!

Så…vad gör man då när man är och funkar som jag? Man gör som vanligt, gör själv. Då får jag göra allt arbete själv, ett arbete som jag egentligen inte har en susning om vad det innebär, men jag har åtminstone full kontroll på allt det där jag inte kan… Ja, du hör ju själv, lite tokig är jag antagligen. Och jag måste finansiera den själv, hur nu det ska gå till! Men jag tänker att jag lär mig under tiden, och det är väl lärandet som är en stor del av upplevelsen också? Jag gör, jag lär, jag utvecklas och utvecklar, kör fast och finner lösningar, styr och ställer, suckar och ler, allt i en enda röra. MEN, det blir en bok och den blir på mitt sätt. Jag får själv göra mina misstag men jag har också alla möjligheter att göra rätt. Jag gillar det. Valet. Ansvaret. Möjligheterna. Eller galenskapen som en vän uttryckte det.

Jag hoppas att du är med mig i processen för jag vill verkligen dela den med dig. Processen och självklart Boken när jag så småningom håller den i min hand och du kan få hålla den i din! Den är inte så långt borta som man kan tro… Jag är SÅ spänd på vad du kommer att tycka om den, det är riktigt läskigt, faktiskt det läskigaste av alltihop. Läskigare än både förlag och pengar och logistik och tryck och ISBN-nummer och hela faderullan.

Men men, nu har jag åtminstone ett förlag, det är en bra början! TR Förlag heter det förresten, varför konstra till det liksom. 😊 Det ska nog kunna bli en fin logga av det också, jag ser den redan i huvudet, tryckt på min första bok. Förstår du hur spännande och roligt det här är, a dream in the making! Vi här ju här för att förverkliga och leva våra drömmar, inte sant? Jag är så glad för att du följer mig på min väg mot min dröm, kanske kan den inspirera dig på vägen mot din.

PS. Vill du hjälpa mig på vägen? Dela gärna mina blogginlägg så att fler kan läsa, det betyder massor för mig. Mitt varmaste tack!

När jag var åtta år visste jag…

Jag visste då…

Hur vet man att man ska skriva, skriva bok, böcker? Jag vet inte, jag vet bara att jag vet. Jag vet att jag som åttaåring på frågan om framtida yrke med självklarhet skrev ”Författare” i min första Mina Vänner-bok. När mina vänner skrattade och gjorde sig lustiga över yrkesvalet och påstod att det inte var ett riktigt jobb blev jag helt vilsen. För mig var det självklart, jag skrev ”författare” utan att ens ha reflekterat över det, jag bara visste. Jag minns att nästa gång jag skrev i en sån där bok så skrev jag ”Postkassörska”, det var enklast så.

Det fanns som ingenting annat. Men självklarheten var inte längre lika självklar utan förvandlades mer till en dröm. På högstadiet ville dåvarande syokonsulenten att jag skulle bli plåtslagare, i jämställdhetens namn. Jag läste språk. På gymnasiet valde jag humanistisk linje, latin var ju roligt. Men okej, jag läste ett års extra matte också, för säkerhets skull… När derivatan kom in i bilden fick jag nog och slutade min mattekarriär medan flaggan fortfarande var i topp.

Ja sedan stod jag då där, inför det stora valet, yrkesvalet. Jag minns än idag väntrummet, eller kanske snarare korridoren, utanför yrkesvägledarens rum. Metallställen på väggen, ett papper för varje yrke, svart text på vitt papper, ett oranget fält i ovankant med titeln för yrket som pappret sammanfattade. Jag stod där och kände mig ganska liten, tittade rad upp och rad ner, nej, nej, nej. Av alla yrken blev det två kvar, två tänkbara, två kompromisser, journalist och informatör. Eftersom jag då fortfarande var en ganska blyg gesäll och såg framför mig hur skjutjärnsjournalisterna armbågade sig fram med sina mikrofoner så föll valet på informatör. Då fick jag ju i alla fall hålla på med ord. Även om den tanken förmodligen var höljd i dunkel sedan länge så fanns den ändå där, någonstans, i det undermedvetna, självklarheten som blivit en dröm. Därifrån sjönk den sedan allt längre ner i glömskans och prestationens mörka källare.

Det är 30 år sedan. Trettio år. Och nog har jag skrivit alltid, med min egen hand men inte med min egen röst. Min hand har jag lånat ut till andra som behövt den, jag har hjälpt till att göra deras röst hörd, gjort deras sak till min. Det har varit givande år på många olika sätt, jag har lärt mig otroligt mycket, delat med mig av lika mycket, träffat fantastiska människor och haft mestadels roligt under tiden. Framförallt har jag LEVT, levt och gjort erfarenheter, formats och mognat.

Och nu känns det som att jag kommit fram. Nu är tiden inne, för min röst. Min tid. Jag jublar. Åttaåringen i mig tar glädjeskutt. Nu kan jag äntligen göra det jag innerst inne hela tiden väntat på att göra, det som allting skulle leda fram till. Jag kan låta drömmen vara min självklara verklighet, jag kan skriva utifrån mitt sanna jag, min själ. Jag är en soulwriter, jag skriver för att jag tror på drömmar. Mina egna och andras.

Magiska tillfällen

Du vet väl om att livet är fullt av mysterier, magi och små mirakler? Det räcker ju egentligen att titta på snödropparna som växer rakt upp ur snön för att få det bekräftat men ibland…ja ibland är det fint att få det skrivet rakt på den egna näsan!

Sedan jag skrev senast här på bloggen har jag jobbat på med min Bok, den tar sig kan man säga. För ett par veckor sedan packade jag ner ett råmanus och åkte med det i bagaget hem till Danmark och Skagen för att läsa, begrunda, redigera och bearbeta. Skagen är ju, som du kanske vet, mitt hjärtas hem. Platsen som ger mig så mycket, som förankrar mig och lyfter mig. Aldrig jobbar jag så nära mig själv och mitt hjärta som just där, så självklart var jag tvungen att ta med mig Boken hem.

Nå, tillbaka till magin. I Skagen händer det att man hittar speciella stenar, stenar med hål i, hulesten. Man kan säga att Skagen är lite känt för de där stenarna, ofta trär man dem på tråd i diverse material, gör skulpturer av dem. Om man hittar dem. Alla de gånger jag varit där har jag aldrig funnit en endaste en. Bara hjärtestenar, hundratals med hjärtestenar som jag bara älskar. Men jag skulle ju bra gärna vilja hitta en sån där hulesten också… Jag har funnit några med pyttesmå hål i, eller nästanhål, men jag ville ju ha en riktig en, med tydligt och stort hål. Nu vet jag att man inte kan leta sig till sånt här, lika lite som man kan leta sig till hjärtestenar, de kommer till en när man är redo, när man är mottaglig eller ”förtjänar” dem. Skagen har hållt sina hulestenar ifrån mig och jag har grunnat lite på varför. Varje gång jag åkt hem därifrån så har jag halvt omedvetet tänkt att jaja, nästa gång så…

Den här gången var jag i Skagen en vecka. Varje dag gick jag på mina stränder, ofta flera gånger per dag. Jag skulle kunna ha fyllt fickorna varje gång med hjärtestenar, men ingen hulesten. Jag försökte att inte leta… Så är det dags att åka hem. Jag far runt och uträttar lite ärenden in i det sista, lämnar nyckeln, köper skagenöl till maken, tar en fika vid Den grå fyren mm. Sedan blir det dags att lämna, jag tycker det är lika jobbigt varje gång. Så jag har en tradition. Jag åker till en för mig speciell plats, går ner på stranden och bara står där några minuter. Andas, med blicken vid horisonten, tar farväl. Sedan plockar jag upp en lagom stor sten som får följa med mig hem, att ha i fickan, till nästa gång.

Nu stod jag där på stranden med klump i halsen som så många gånger förr. Först tänkte jag tankar som…undrar om när jag kommer tillbaka, OM jag kommer tillbaka? Sedan slog jag bryskt undan dessa tankar, att inte få komma tillbaka vore otänkbart. Istället kom en annan tanke, eller snarare en önskan, som jag burit sedan jag kom till Skagen första gången…jag vill vara här mer, kanske oftare men framförallt i längre perioder. Som sagt, önskan har funnits där men jag har sett det som svårt, för att inte säga omöjligt, med tanke på familj, pengar och diverse andra livssituationer. Den här gången var min önskan ännu djupare, den sög tar, for runt och lade sig inte till ro förrän…jag fattade beslutet. Inte förrän det landade i mig, som en nödvändighet, som ett faktum, inte förrän jag uttalade orden och menade dem med varje cell i min kropp…jag SKA vara här längre perioder, lättade det. Och vilken lättnad! Jag kan inte förklara det, ingenting hade egentligen förändrats, ändå hade allt förändrats.

Känslan av ledsamhet över att lämna övergick som i ett slag i ren och skär lycka. Jag kunde åka hem, med lätt hjärta. Nu började jag få lite bråttom till färjan i Fredrikshamn, men visst ja, jag skulle ju ha med mig en sten också… Jag tar första bästa, den som ligger rakt nedanför mina fötter, tänker jag, och tittar ner… och får den. Min hulesten, min alldeles egna hulesten. Med tårar rinnande nerför kinderna blev jag välsignad, av Skagen. Jag kände mig värdig och mitt beslut omedelbart bekräftat. Vi är i sanning ett, Skagen och jag.

Jag tror på drömmar

Varför ger jag mig i kast med att skriva en bok som jag inte vet om den någonsin kommer att bli utgiven? Ja varför skriver jag överhuvudtaget? Frågan är högst berättigad, jag har ställt mig själv denna fråga otaliga gånger.

Svaret är för mig lika enkelt som självklart och du får ursäkta mig när jag av någon anledning tycker att det uttryckas bäst på engelska – I write because I believe in dreams. Jag skriver för att jag tror på drömmar. Jag tror på min egen dröm om att skriva. Jag tror att allas våra drömmar har en inneboende förmåga att förverkligas om vi tar dem på allvar. Jag tror på de drömmar som mina berättelser är vävda av. Drömmar är helt enkelt min verklighet.

Tror du också på drömmar? Din dröm? Min dröm? Våra drömmar? Jag hoppas det. Jag hoppas att du ser din dröm som din högsta potential, möjlig att genomföra, möjlig att leva. Jag tror på dig och din dröm såsom jag tror på mig och min.

Jag lever drömmen och jag skriver om den. Jag skriver om den kärlek som är drömmarnas själva essens, vår förmåga och vår högsta potential. Jag skriver om hoppet, om tilliten, om det gudomliga och det mänskliga. Jag skriver och lever som jag lär. I´m a soulwriter, jag skriver för att det är det jag gör, för att det är den jag är, en människa som tror på drömmen och lever för att leva den.