Ingen mindfulness för mig

Jag verkar ha en period av uppgörelser just nu, uppgörelser med ord och begrepp som på något vis stör mig utan att jag kan förklara det och som jag därför vill undersöka närmare, gå till botten med, förklara. Åtminstone så att jag själv förstår varför jag känner som jag gör. Sedan kan jag bara hoppas att mina tankar är till glädje och nytta också för dig som läser.

Häromsistens var det Tacksamheten som fick sin skärskådning, nu är det dags för Mindfulness. Mindfulness, detta så populära fenomen, något som så många ägnar sig åt, tränar sig i och förhoppningsvis mår bra av att utöva. Vad kan människan (jag) ha emot det nu då? Det undrade jag också, därför fick jag kika inåt. Igen. Ta mig en titt och fundering på vad det är i begreppet som skaver i mig och gör att jag egentligen, om jag ska vara helt ärlig, inte alls tycker om det.

Alla som läst vad jag skrivit de senaste åren, alla som känner mig och vet vad jag står för, vet också att jag är en stor förespråkare av lathet. Att bara sitta och tomglo, att inte göra ett endaste något, är något jag verkligen gillar. Att få sitta på en stubbe skogen, på en sten vid havet eller med en kopp kaffe på ett fik, är något av det bästa jag vet. Men inte kallar jag det för mindfulness… Och vet du en sak, jag mediterar inte heller! Sån är jag. Jag har helt enkelt inte behov av det, för mig räcker det att tomglo och lata mig.

Så vad är skillnaden, frågar jag mig. Jo, skillnaden ligger i den prestation som för mig vilar i ord som mindfulness och meditation. Begreppen i sig handlar förstås inte om prestation men vårt samhälle är så genomsyrat av prestation som grundfundament att även aktiviteter som mindfulness får ett presterande syfte. Vi ska utöva det för att…någonting. För att bli fokuserade? Återhämtade? Närvarande? Effektivare? Lugnare? Vi gör det för ett syfte, med ett mål. Om inte annat så är det oerhört lätt att hamna där, i prestationen. Att prestera i mindfulness, prestera i meditation, prestera i yoga… Vara duktiga även på detta, med ett syfte, uttalat eller outtalat. En del blir till och med stressade av det. Men även om man inte blir stressad så vilar det ändå en sorts prestation över begreppet i vår tid. Sorgligt kanske, men så känns det i min kropp.

För mig funkar det inte. Det är därför jag rynkar lite på näsan. Inte åt dem som gör allt detta, tro inte det! Men jag håller begreppen ifrån mig själv, för jag kan inte omfamna dem fullt ut. Jag vill inte göra sådana saker med ett syfte eller mål, jag vill inte prestera något alls. Jag vill bara vara, lata mig, sitta och glo, eller faktiskt ägna mig åt en aktivitet som inte för med sig någon nytta alls. Bara sitta och läsa för läsandets skull, för att jag njuter av det, skönlitteratur, poesi. Eller leka med färg för att färger är skojigt. Eller lyssna på musik för att jag vill dansa. Eller titta på fåglarna som matar sina ungar, eller människor som passerar förbi. Helt enkelt vad som helst som jag i stunden känner för. Utan minsta prestation, varken för mig själv eller någon annan. Bara vara. Och tusan vet om jag inte är en naturbegåvning på området!

Nu vet jag att många tänker, men det där ÄR ju mindfulness! Ja, det kanske det är, eller inte. Skillnaden för mig ligger i ordet. Mindfulness har blivit ett begrepp som ligger utanför mig, något som ska schemläggas, utövas, förstås, tränas, läras. Det jag pratar om är inget som behöver läras eller tränas alls, det bara ÄR. Det ÄR utan syfte, utan krav, utan förväntningar, ÄR. För mig är detta helt naturligt, det är något jag både gör och är, utan att ens tänka på det. Det är något som kommer inifrån mig själv, en njutning, ett varande, inte något som behöver läras, förklaras eller förstås.

Det roliga, och snudd på ironiska, är att jag nu fått ett ord även på detta. Detta som jag så länge förespråkat istället för mindfulness och som jag kallat för lathet, att tomglo eller kanske slå dank. Jag hade ingen aning om att det fanns som begrepp, men vi har tydligen ett behov av att etikettera för att paketera och förstå. Så här kommer det, det för mig nya ordet, som likt så många andra engelska ord inte har någon svensk motsvarighet (än) – idleness.

Idleness, idleness…jag smakar på det. Ja, jo, det känns faktiskt bra. Åtminstone mycket bättre än mindfulness som redan är kapat av prestationssamhället. Kanske blir idleness också kapat vartefter, att prestera i det prestationslösa. Vi kan säkert slå knut på våra hjärnor i det också med vårt samhällsklimats hjälp. Men än så länge funkar det…idleness. Eller, äsch…jag tror nog att jag föredrar tomglo trots allt. 😊

PS. Fotot är taget en ljuvligt lat dag i Köpenhamn förra sommaren.

Jag tycker om…

I förra inlägget skrev jag om Tacksamhet, om vikten av att vara tacksam ”på riktigt”. Om du inte läst min förra text så gör gärna det innan du fortsätter läsa, annars kan det nog bli lite svårbegripligt.

Nå, jag använder alltså inte så ofta ordet tacksam om yttre ting eftersom det helt enkelt inte slår an en ren ton i mitt inre. Men det betyder ju inte att jag inte uppskattar världen runt omkring mig, tvärtom! Det är just uppskattar jag gör. Jag använder mycket hellre ord som ”tycka om” och ”uppskatta” för någonting jag har eller önskar mig. Jag tänker inte att jag ”behöver” något och jag känner inte heller tacksamhet för det jag har eller ännu inte har. Kan du känna den energimässiga skillnaden i att uppskatta något och att känna tacksamhet för samma sak? Kan du känna att tacksamheten bär en energi som också hyser tvivel om att det var du själv som skapade det du fick, att något eller någon utanför dig varit inblandat? Så känns det i alla fall hos mig.

Jag väljer hellre att lägga mitt fokus på att uppskatta saker och ting. Uppskattning är odelat positivt i min kropp, det jag uppskattar tycker jag om, vare sig jag har det eller inte har det. Just detta sistnämnda är viktigt för mig när det kommer till skapandet av framtiden. Att känna tacksamhet för något man inte har kan vara svårt utan att samtidigt känna brist på det här och nu, men att uppskatta eller tycka om något går alldeles utmärkt även om jag inte fått det (läs: skapat det) ännu. Uppskattning har inga blandade energier, uppskattning är bara positivt.

Om jag uppskattar mina vänners goda relationer så ökar sannolikheten att jag själv har goda relationer, eftersom jag skapar det jag lägger mitt fokus på. Om jag uppskattar och tycker om mina egna (och andra människors!) pengar, hus, bilar, så skapar jag också mer av detta för mig själv, eftersom min energi för dessa saker är sann och äkta. Om jag fullt ut uppskattar en plats på jorden så skapar jag också mer tid för mig själv att vara på denna plats. Om jag uppskattar en frisk kropp så skapar jag också min friska kropp. Att uppskatta något är inte tidsbundet eller platsbundet, jag behöver inte ha det här och nu för att kunna känna och uppleva det här och nu. Därför är det också lättare, för mig, att skapa utifrån uppskattning än utifrån tacksamhet.

Därmed inte sagt att det är enkelt… Ju längre ifrån sitt önskade tillstånd man är, desto svårare kan det vara. Inte för att det egentligen ÄR svårare, utan för att vi upplever det svårare att få kontroll över våra tankar och därmed vårt skapande. Det är lättare att uppskatta och hålla kvar en frisk kropp än att flytta fokus från en smärtande kropp. Det är lättare att uppskatta och skapa mer pengar när man är rik, än att undvika att lägga fokus på bristen när man känner sig fattig.

Men skapar det gör vi, hela tiden, i varje vaket ögonblick. Så, om du vill skapa det liv du verkligen önskar, var vaken på var du riktar din blick och hur du känner när du gör det. Ser ditt liv inte ut som du önskar så har du all möjlighet att fokusera om. Det börjar med dig själv, med ditt fokus, med dina tankar och dina känslor kring det du tänker. Vad tycker du om, vad uppskattar du, lägg ditt fokus där och du får mer av det i ditt liv.

Jag VET att jag skapar min verklighet, jag VET att mina, och dina, möjligheter är oändliga. Vi har alla samma möjlighet, att skapa medvetet.

Tacksam…eller inte

I min förra text skrev jag om vikten av att lita på sin inre vägledning och också om ordens betydelse. Ett ord och begrepp som jag inte omedelbart kan svälja eller svänga mig med i dessa sammanhang är ordet Tacksamhet. Nu kanske du satte i halsen, tacksamhet som är så självklart? Jo, jag använder också ordet då och då, men jag försöker att inte ”slarva” med det.

Ordet tacksamhet är för mig ett jätteviktigt ord, men ett ord med flera bottnar. Nu talar jag inte om det enkla tacket när du får pengar och kvitto tillbaka av kassören i affären, det är ren och skär hövlighet i vår kultur. Nej, jag talar om känslan av tacksamhet, den där som vi försöker träna oss i, som vi kämpar med och påminner oss om. Bara det faktum att vi måste träna oss i det hissar en varningsflagg hos mig… Den där tacksamheten som går så lätt att hitta vissa dagar men som är precis som bortblåst andra dagar. Vad är det egentligen vi är tacksamma för och är vi tacksamma ”på riktigt”?

Jag talar om den där träningen vi kämpar med. Den som säger att vi ska känna tacksamhet för ett par trasiga skor eftersom de är bättre än inga skor alls… Eller för ett par nya, fina, hela skor för den delen. Jag har alltid värjt mig mot det där, mot tacksamhetens lov, att vi ska träna oss i den. Men jag har inte alltid vetat varför jag haft ett motstånd mot det, bara ATT jag haft det. Ibland har jag till och med haft dåligt samvete för att jag inte klarat av att känna tacksamhet för allt det fina jag har runt omkring mig och i mitt liv. Så tokigt…och så fel. Nu vet jag bättre, nu vet jag varför jag känt sådär.

Ärligt talat, när du säger att du är tacksam för de trasiga skorna, är du verkligen det? Den tacksamheten är i sanningens namn svår att känna, eller hur? När du säger att du är tacksam för de nya, fina, hela skorna, känner du verkligen genuin tacksamhet i hjärtat då? För mig är det lika svårt att känna tacksamhet för vilket som, hela eller trasiga skor. Egot har i och för sig lättare att inbilla sig att det känner tacksamhet för de hela skorna, men för mig, i mitt hjärta, är det lika svårt. Att känna tacksamhet för yttre ting är för mig…varken lätt eller rätt. Tacksamhet för det som ligger utanför mig själv blir väldigt kortlivad eftersom den ofta är egots variant av tacksamhet, inte hjärtats tacksamhet.

”Tacksamheten” så som vi generellt talar om den, är lurig. Den har dessutom en andra eller tredje botten som halvt omedvetet förmedlar att ödet, inte jag själv, haft en finger med i spelet när jag fick det jag fick. När jag är tacksam för yttre ting känner jag ett litet sting av något därinne som säger att det jag får hänger samman med det jag förtjänar eller inte förtjänar, det jag förväntat mig eller inte förväntat mig. Kan du se hur jag menar? Att tacksamheten för yttre ting påverkas av vad jag förtjänar eller förväntar mig? Fundera gärna på det där en stund och kommentera gärna, jag skulle uppskatta att höra hur du ser på och känner inför det.

För mig rimmar denna variant av tacksamhet dåligt med min uppfattning att jag alltid skapar min egen verklighet, därför känner jag också ett motstånd i att prata om och upprepa ord som tacksamhet för yttre ting. Jag ÄR helt enkelt inte tacksam, känner inte tacksamhet, för något som ligger utanför mig själv. Med risk för att låta som den största fullblodsegoist (för den som inte alls förstår vad jag pratar om) så känner jag däremot den största tacksamhet för livet och för mig själv. Jag säger inte att det ÄR så här, men detta är min sanning och jag vill dela den med dig.

Jag är innerligt tacksam över den lagbundenhet med vilken världen skapas och att jag själv inser min roll i det hela. Jag är tacksam för att jag inser den kraft och förmåga som vi alla besitter, jag är tacksam för att jag minns den grunden. Och jag tar tacksamt emot allt i min verklighet, eftersom min verklighet är det yttersta kvittot på min skapelse. Allt som kommer till mig är jag tacksam för, ALLT, bra som dåligt, eftersom det så tydligt visar mig vad jag skapat och därmed ger mig vägledning framåt.

Det är alltså själva kvittot på skapandet jag är tacksam för, inte de yttre tingen i sig själva. Jag är inte tacksam för ett par skor, varken trasiga eller hela. Jag är däremot oändligt tacksam över själva speglingen som skorna ger mig, oavsett status på skorna. Det faktum att jag så tydligt får bevisat för mig att jag skapat ett par trasiga skor istället för ett par hela, ger mig all möjlighet att ändra min skapelse genom att ändra på mig själv. Speglingen ger mig möjligheten att ändra mitt tankesätt, justera, hela och skapa från en annan punkt framöver. För detta är jag innerligt tacksam, för lagbundenheten och insikten om att ansvaret är mitt.

Jag vet att detta synsätt är främmande för många, kanske till och med svårt att greppa. Jag vet hur mycket enklare det är att falla ner i tron på världens rättvisa och orättvisa, egots uppfattning om vad jag förtjänar och inte förtjänar. Men detta är min övertygelse, och i den övertygelsen vilar hela min kraft och möjlighet. Förstår du hur jag menar? Kan du känna igen dig i något av mitt resonemang? Kommentera gärna.

I nästa inlägg tänker jag dela med mig av vilka ord jag använder istället för tacksamhet och hur det påverkar skapandet av min verklighet.

Som du sår får du skörda

Du kämpar på, du tänker positivt, du affirmerar för glatta livet och lever på hoppet om att snart få skörda de söta frukterna av dina ansträngningar. Ändå har livet hittills mest försett dig med de suraste citroner. Känns det så, är det din upplevelse? Att du kämpar men får lite i belöning?

Jag har funderat på det där, en hel del kan man säga. Jag är nämligen fullt och fast övertygad om att vi får skörda som vi sått. På ytan kan det dock ofta se helt motsägelsefullt ut, vissa verkar få allt serverat till minsta ansträngning, andra kämpar och får smulorna, orättvisorna verkar vara mer utbredda än rättvisan när det gäller fördelningen av livets goda. Ändå är jag likafullt övertygad om att vi alltid är skapare av vår egen verklighet, alla våra upplevelser, positiva som negativa. Det blir helt enkelt alltid som vi har tänkt oss. Så då är ju frågan var någonstans vi går vilse? Var någonstans lurar vi oss själva? Var någonstans tror vi att vi tänker rätt men ändå tänker fel?

Jag tror att den stora haken är att vi inte är vaksamma på våra känslors vägledning. Hade vi varit det, hade vi erkänt känslorna som våra vägledare och varit mer lyhörda för vad de förmedlar, så hade vi upptäckt var vi lägger ut snubbeltråd för oss själva. Se på kampen till exempel. Själva kampen, ordet kamp, upplevelsen av kamp, betyder att vi jobbar emot något och det vi jobbar emot får vi oftast mer utav. Om du upplever att du kämpar så har du oftast ditt fokus på precis det motsatta till det du önskar dig…

Ofta säger vi att vi tänker positivt och på det vi önskar, medan vi i själva verket lägger allt vårt fokus på motsatsen. Vi tänker inte alls på det vi vill ha, utan på frånvaron av det vi vill ha… Vi tänker på pengarna vi behöver, men förstår inte att vi därmed fokuserar på just frånvaron av dem. Själva ordet behöva, säg det högt, behöva. Vare sig det är pengar, en bra relation, ett nytt jobb eller vad det nu må vara som du behöver, så innebär själva ordet behöva att du upplever och fokuserar på bristen.Din känsla när du behöver något är att du saknar det, lider brist på det. Och lägger du fokus på bristen så…ja då får du mer av bristen. Attraktionslagen är obönhörlig.

Ord är viktiga. Det är med orden vi formulerar tankar och det är tankarna som slår an en ton inom oss. En ton, som om vi är observanta på den, ger oss en vink om huruvida vi är på väg att skapa det vi verkligen vill ha, eller motsatsen till det. Att vilja ha något, att önska något, att uppskatta något, är något helt annat än att behöva något. Orden och tankarna är viktiga, och bara känslorna kring det du säger kan vägleda dig kring var du egentligen har ditt inre fokus, på det önskade eller det oönskade. Så hur tänker du, egentligen? Och vad känner du när du tänker det du tänker, egentligen?

Var lyhörd för din inre vägledning. Välj rätt ord. Välj de ord som slår an en positiv ton i dig. Det är med den du skapar din verklighet och din framtid. Nästa inlägg kommer att handla om ett av de, i mitt tycke, lurigaste orden i det här hänseendet, nämligen ordet Tacksamhet.

Härifrån och framåt

För att kunna ta sig dit man vill är det bra att veta var man är. Men det finns föga anledning att fördjupa sig alltför mycket i var man varit.

Jag tycker att vi ältar för mycket. Vi grämer oss, nöter det som varit fram och tillbaka, vältrar oss i gamla minnen om vad som hänt, vem som gjort vad och hur det blev. Varför låter vi det förflutna ta så stor plats i våra liv? På något sätt verkar vi tro att det som varit, där vi varit, kommer att hjälpa oss att hitta vägen fram. Det gör det inte.

Det enda meningsfulla är att se på var vi är just nu. Var vi är, vem vi är, hur vi är och vad vi vill förändra. Visst kan vi ha ett behov av att förstå varför vi blivit som vi blivit, eller hamnat där vi hamnat, men inte sjutton hjälper det oss framåt. Det enda avstampet vi någonsin kan göra är i Nuet, Här och Nu.

Det är härifrån, precis på den fläck där du står med dina fötter idag, som du kan ta ett kliv framåt. Ingen annanstans har du jord under fötterna, ingen annanstans bär ditt steg, bara härifrån och framåt. Samma sak är det med dig själv. Ja, du har varit med om saker, positiva och negativa, roliga och tråkiga, de har präglat dig, påverkat dig, format dig, men det är genom att se dig själv här och nu, se vem du är, som du kan röra dig framåt. Det är genom att se på dig själv med kärleksfulla ögon, utan dömande, med förlåtande, som du kan gå mot din framtid. Det är bara i Nuet som du kan önska och skapa din framtid.

Låt inte ditt förflutna diktera din framtid, gräv där du står. Oavsett var du varit, oavsett vad du blivit, så är du helt fri att skapa precis det du önskar. Börja Här. Börja Nu.