Hej, här är jag!

Hej! Kommer du ihåg mig? Det är jag som brukade skriva på den här bloggen innan alla mina ord veks för något annat… Ett helt galet projekt. En bok. En roman. Ett kraftprov. Jag är helt ärlig när jag skriver att det är det värsta jag har gjort, och det bästa. Utan motstycke. Alla kategorier.

Har du någonsin gett dig i kast med något som krävt ditt allt, och ja, jag menar verkligen ditt ALLT? Alla dina kunskaper, alla dina färdigheter, allt ditt tålamod, all din tid, allt ditt fokus, alla dina tvivel och all din tillit, allt? Något som fått dig att vända in och ut på dig själv så till den grad att du inte längre vet vad som är fram och bak, in och ut? Något som får dig att tänka att jaha, det är alltså så här den är, drömmen. Det var det här du drömde om, levde för, ville mer än något annat? Det här, som är så vedervärdigt härligt.

Jag är där nu, mitt i drömmen, mitt i det vedervärdigt härliga. Och aldrig har jag tvivlat så mycket, på mina förmågor, talanger och drivkrafter. Aldrig har jag litat så mycket till desamma. För ser du tillit, är nu det enda jag har kvar. Tillit. Inget annat har jag att luta mig emot. Inget annat har jag att klamra mig fast vid. Tänk att drömmen alltid ska ställa precis allt på sin spets. Tänk att drömmen alltid ska kräva allt. Inte förrän alla mattor dragits undan, inte förrän isen är så tunn och skör att bara en dåre ger sig ut på den, inte förrän då, vet du vem du är.

Jag tänkte bara att jag skulle titta in och säga det här, berätta att jag står på en is så svag att jag ibland knappt vågar andas. Men jag står, och jag går, och även om det knakar och spricker runt omkring mig så har jag ännu något fast under fötterna. Tilliten.

I mina mer rediga stunder sitter jag också och undrar hur lång en normal bok är. Hur många ord eller tecken en medeltjock bok innehåller. Hur många ord man kan förväntas formulera och sätta samman på en dag eller vecka. Vad som är rimligt att kräva i form av disciplin. Vad disciplin egentligen är i förhållande till inspiration, och hur mycket man ska förlita sig på det ena eller andra. Ja som du ser så håller jag mig sysselsatt! På både det ena och det andra viset.

Jag hoppas att du gör detsamma, att du mår bra, att du gör något du finner meningsfullt och att du rör dig utanför bekvämlighetszonen mellan varven. Har det bäst helt enkelt!

Stor kram från mig till dig!

Hur vet man…?

Hej på er! Jag tittar in från skrivarlyan med en liten reflektion som också tjänar som en påminnelse till mig själv… Önskar dig en fortsatt fin söndag och kommande vecka!

Hur vet man att det är hjärtats röst man hör och inte bara egots förvillande charader? Hur vet man att det verkligen är hjärtats väg man vandrar och inte hjärnans villovägar man slagit in på? Jag har inget enkelt svar, jag har inget säkert svar, men jag vet vad som är sant för mig.

Jag vet att jag är på rätt väg när jag bara måste följa, samtidigt som jag tvivlar som allra mest.

Jag vet att jag följer mitt hjärta när viljan går i ständig kamp med rädslan och skräcken.

Jag vet att jag vandrar hjärtats väg när jag utmanas till mitt yttersta, när bekvämligheten är ett minne blott och isen under mina fötter känns bräcklig och tunn.

Jag vet att jag lyssnar på mitt hjärta när jag njuter av nuet medan hjärnan vill flytta mig härifrån och tjatar om risker, framtid och resultat.

Jag vet att jag följer hjärtats väg när jag inte har en aning om hur den ser ut eller vad som väntar runt hörnet.

Jag vet när jag vet att jag inte längre vet. Någonting. Men ändå allt.

Ingen återvändo

Ett nytt år har tagit sin början och jag har fattat ett beslut. Ett stort beslut, det största. Ett beslut som känns nödvändigt, lustfyllt men också lite…hur ska jag säga…våghalsigt. Eller kanske riskfyllt är ett bättre ord.

Jag riskerar nämligen att slösa bort en förskräcklig massa tid till ingen nytta. Jag riskerar att all min energi och mina pengar läggs på…luft. Men värst av allt, jag riskerar min dröm. Den dröm som varit min livlina så länge jag kan minnas. Den dröm som är och alltid varit min innersta drivkraft, mitt hopp och min mening med allt. Den dröm som burit mig, som legat bakom min otålighet, som tvingat mig över kanten, utanför ramen, gång efter annan, och som tränat mig i tillit, i hopp och i tro. Den dröm som varit, och är, både min väg och mitt mål.

Jag har haft många drömmar och jag har levt dem alla. Alla utom denna, den största, den innersta. Jag kan inte skjuta upp det längre, det är dags, jag blir inte mer redo än så här. Så jag sätter allt på spel nu. För att det är det jag vill, för att det är det jag måste, för att det är det som är glädjen och äventyret. Jag släpper taget, om allt. Och hoppar. Hoppar och frågar mig, vad är en människa utan en dröm? Hoppas att jag inte ska behöva uppleva det drömlösa.

Vissa skulle säga att det inte är så dramatiskt, att det bara handlar om bokstäver, om ord på papper mellan två pärmar. Men för mig är det allt. Det är det jag vill göra, det är det liv jag vill leva, den jag vill vara. Från och med nu. Skriver jag? Ja, jag har skrivit länge, om det mesta, om det oviktiga och det viktiga. Är jag författare? Ordet är så stort, jag tillmäter det den största respekt och har svårt att ta det i min mun, så nej. Inte än, men jag vill vara och är galen nog att hoppas att få bli. Om det finns den minsta möjlighet, den minsta chans, så tänker jag ta den.

Min första bok, den första i vad jag hoppas ska bli en lång rad, håller på att ta sin form. Jag har skrivit på den från och till, mest från, i över ett år. Titeln kom till mig för mer än tio år sedan. Nu går det inte längre, det måste bli mer till än från. Så jag släpper allt. Och skriver. Skriver en roman. Kanske blir det bara en stor samling ord utan innebörd, en samling kroppsdelar utan kropp. Eller också uppstår magin, den magi som fogar samman, som skapar mening och förmedlar liv och känslor. Jag kan bara kasta mig ut och hoppas.

Jag har hoppat många gånger med olika fallhöjd, jag har tagit mig an nya saker av ren glädje och spontanitet utan att veta hur man egentligen går till väga, jag har skapat och skapat igen. Men ingenting, absolut ingenting av allting, har krävt mitt allt så som detta gör. Jag har försökt att göra både och, detta och annat, men det går inte. Jag måste investera hela mig, hela min tid, hela min kraft, hela mitt jag, min dröm, mitt liv, min själ. Inte ett uns kan lämnas utanför. Det är läskigt. Men nödvändigt.

Ja, så ligger det alltså till. Det är nu eller aldrig. Jag hoppas att du har förståelse för att jag inte kommer att skriva lika ofta och mycket på bloggen den närmaste tiden. Jag gör det när tid finns och om jag förmår att ta mig ut ur min självskapade bubbla. Kanske finner jag mod att ge dig en inblick i texten här eller där, eller också gör jag det inte. Kanske måste berättelsen få leva i sin egen bubbla, utan insyn, för att inte bli rädd och springa och gömma sig inför fortsättningen, vi får se.

På återseende,

/Therese

Gott Nytt År 2018!

Jag ger inga löften, mer än att göra mitt bästa. Min enda ambition är att ha så roligt jag bara kan. Att skratta så ofta som möjligt, att njuta av allt jag finner njutbart, att ta ytterligare ett steg på den väg jag stakar ut för mig själv.

Jag lever i Nuet och i Nuet skapar jag, i Nuet njuter jag. Mitt Nu fylls av det som skänker mig glädje, idag, imorgon och alla andra dagar.

Vägen är målet. Livet är dansen. Jag är fri att skapa vilken musik jag önskar.

The basis of my life is freedom. The purpose of my life is joy. Gott Nytt År!

God Jul!

Hej på dig!

Nu tittar jag bara in lite snabbt här mellan sillen, julskinkan och köttbullarna och önskar dig en riktigt God Jul!

Jag hoppas att just du får en njutfull julhelg med den samvaro du önskar, i lugn, med ljus och lagom mycket god mat och dryck.

Julkram från mig till dig!

/Therese