Hej Malmö!

Birgitta och jag vid en av våra tidigare resor till Köpenhamn. Utsikt från Runde Torn.

Nu håller jag som bäst på att planera för morgondagens föreläsning! Imorgon bitti så här dags sitter jag nämligen på tåget på väg till Malmö tillsammans med min goda vän och kollega Birgitta Höglund. På kvällen föreläser jag på In The Pink, temat är Hormonerna i vår mat, och Birgitta bjuder på buljong i Wonderbag och frökex från Huså Bröd. En trevlig dag och kväll väntar imorgon med andra ord. (Om du har lust att komma så finns det säkert biljetter kvar – anmälan i länken.)

Birgitta och jag förenar alltid nytta med nöje när vi reser tillsammans, det är rent utav en av våra käpphästar. Så förutom morgondagens begivenhet på In The Pink så ska vi passa på att jobba lite mer med vår resa till Kreta i höst. Första veckan är slutsåld men vi har fortfarande två platser kvar vecka två med avresa 12:e oktober. Är det kanske dina platser? Mer information om vår resa hittar du på Harmoniresor.se.

Och som om inte detta arbete vore nöje nog så ska vi även passa på att träffa lite trevliga människor, smaka oss runt Malmö och njuta livsbejakande musik i Köpenhamn de kommande dagarna! Jodå, vi vet hur man gör för att ha det bra! Det goda livet med alla dess njutningar är vår paroll.

Önskar dig en härlig onsdag och torsdag, kanske ses vi i Malmö ikväll? 🙂 Om inte annat så ses vi här på bloggen på fredag som vanligt.

Att inte veta

Att inte veta vad som komma skall, att inte veta hur morgondagen ser ut, innebär för många ett stort obehag. Ovetskapen väcker rädsla och otrygghet, ovetskapen skapar oro. För mig är det precis tvärtom.

För mig är ovetskapen ett vitt ark, ett oskrivet blad. För mig är det oskrivna bladet ingen oro utan en enda stor, välsignad möjlighet. En obrukad, oplanerad morgondag innebär att jag kan vara öppen för allt som kommer emot mig, jag är fri att tacka ja eller tacka nej, till allt. Jag är också fri att själv skapa, att drömma och låta mina drömmar söka sin form.

Jag är inte bara fri att leka med tanken, jag är fri att också verkställa. Jag kan låta mig föras fram av livsflödet, följa med, dras med, åka med. Jag kan låta flödet flöda, ta intryck, samla kraft, ge och ta på samma gång. Går det för fort söker jag mig mot strand, hämtar andan, för att sedan släppa taget när jag åter är redo. Men att hålla fast, hårdare och hårdare, stå emot själva livsflödet, nej, det kan jag inte, vill jag inte.

Jag älskar att vara i de virvlande strömmarna, flyta med som en kork på vågorna. Jag älskar kraften det ger mig, energin och glädjen. Jag älskar allt det nya, smakerna jag aldrig smakat, dofterna jag aldrig doftat, se det jag aldrig tidigare sett. Får jag sedan tänka en tanke jag aldrig förut tänkt, inse något litet, förstå något större, då är flödet av gudomlig art.

Så för mig är avslut inte något sorgligt. Avslut betyder början på något nytt. Jag är tacksam för det som varit, det jag lärt, det jag delat med de människor jag mött. Och jag ser ivrigt fram emot allt fantastiskt som väntar bakom nästa dörr och knut. Att inte veta är underbart!

Om väggar

Jag sitter här och betraktar en vägg, funderar över väggars betydelse. De ramar in ett rum, hjälper till att hålla upp ett tak, håller kyla, regn och andra människor utanför. Väggar skärmar av, väggar omsluter, väggar sätter gränser men kan också hängas tavlor på. Väggar är bra till mycket. Ändå verka vi idag mest använda väggar för att springa in i dem.

Vad är det som driver oss till detta vansinne? Vad är det som får oss att borra ner huvudet, slå dövörat till för omgivningens välmenande oro? Vad är det som driver så många så hårt och skoningslöst in i väggen med huvudet före? Är det den dåliga maten? Eller de orimliga kraven på jobbet, den duktiga flickan och pojken, de hormonella preventivmedlen eller oron för vad som skulle hända om…?

Jag tror det är alltihop och inget av det. Jag tror det är summan av alla delarna, summan av livet, summan av bördan som vi lagt på våra axlar. En börda som vi tror är vår att bära. Jag tror det är viljan att vara till lags, behovet av bekräftelse, rädslan för morgondagen och känslan av att aldrig räcka till. Faktum är att jag tror att våra allt mer frekventa dikeskörningar och kontakter med olika väggar bottnar i bristande kärlek. Bristande kärlek till oss själva. Bristande kontakt med oss själva.

Självkärlek, i ordets sanna mening, är alltings början och alltings slut. Endast genom att närma dig kärleken till dig själv kan du och världen helas. Det är kärleken till dig själv som får dig att säga stopp och sätta gränser. Det är samma kärlek till dig själv som får dig att säga ja till livet, öppna nya dörrar och omfamna allt det vackra. Att älska sig själv är ingen klyscha! Att älska sig själv är att säga ja till sig själv och allt som är givet. Att älska sig själv är att acceptera sina gränser, sin vilja, sin önskan, sina drömmar.

Vad får dig att tro att du inte förtjänar din egen kärlek? Vad får dig att tro att du kan ge till andra det du förvägrar dig själv? Kärlek min vän, kärlek är frågan och svaret.

Vattna ditt eget gräs

Jag är så tacksam för alla fina kommentarer jag fått efter mitt förra inlägg. Kommentarer som tackar för det jag gjort, kommentarer som önskar lycka till med allt nytt jag har framför mig, kommentarer som talar om mod, förebild och mig som inspiration. Era ord värmer ska ni veta, vart och ett av dem, var och en av er.

Samtidigt är jag precis som du, varken mer eller mindre. Jag gör mitt bästa varje dag, försöker vara så sann mot mig själv som möjligt, leva så äkta som möjligt. Kanske, men bara kanske, är jag utrustad med ett ovanligt stort mod. När jag vill något, så gör jag. Jag väntar inte så länge, jag väntar inte på tvivlet, jag ser till att hinna före. Jag sneglar inte heller över staketet på andra sidan och tänker att gräset ser grönare ut där, mjukare. Jag fortsätter inte att undra hur det skulle kännas att vara där. Antingen går jag dit, eller också vattnar jag mitt eget gräs. Resultatet blir detsamma, gräset och jag möts.

För nog är det väl ändå så, gräset på andra sidan är bara grönare om ditt eget gräs börjat vissna, om du glömt att vattna, så, klippa och vårda. Att avundas grannen är bortkastad tid. Att längta efter det du aldrig gjorde är bortkastad tid. Du är din egen trädgårdsmästare, se till att så det du vill skörda i livet. Se till att vattna det du vill se växa. Rensa bort det ogräs som stjäl din tid och ditt fokus, gödsla de plantor som du vill ska blomstra. Vissa växer fort, andra tar årtionden på sig för att nå full storlek, du kan plantera vad du vill. Bredvid varandra i prydliga rader, i fina former eller i formidabelt kaos. Det spelar ingen roll, du bestämmer vilka som ska vara en del av ditt fönster och utsikt. Och du är fri att ändra dig. I varje andetag är du fri att så nytt, plantera nytt. Så länge du lever. Fri.

Färdig

FärdigDu vaknar, blinkar sömnigt ut i gryningen, försöker få kroppen att förstå att det är morgon, dags att kliva upp. Benen går av sig själva vägen ut till badrummet, lampan tänds, lite vatten i ansiktet så du vaknar till. Så ser du din spegelbild, personen i spegeln som påstås vara du. Så välbekant men också plötsligt främmande. Du betraktar henne, tittar noga, möter blicken, den forskande. Så landar insikten, du faller, släpper. Det går inte. Inte en dag till, inte en gång till. Du vill inte. Du är färdig.

Du har gjort alla momenten för många gånger. Du har startat och drivit projekten, arbetat med alla människorna, mött alla motgångarna, glatts åt medgångarna. Det är inte så att jobbet blivit tråkigare, det är bara du som gjort det för många gånger, det är du som ledsnat. Du vill inte längre. Du är färdig.

Känner du igen dig? Har du varit där, du kanske är där nu?  Jag har varit där oräkneligt antal gånger. I berg- och dalbanan. I insikten. Insikten som alltid kommer till mig som en stark impuls. Eller som en puff, likt en ballong som just blivit punkterad. När luften gått ur går det inte att flyga, inte att reparera, inte att fylla ballongen igen. Det går bara inte. Hur gärna jag än skulle vilja. Hur gärna andra än skulle vilja. Är jag färdig så är jag färdig. Det går inte att varken tänja mer på ramen, gräva djupare eller bygga högre. Jag är färdig.

Det är en jobbig insikt, dags för avslut, avsked, kombinerat med en gnutta oro, ett golv som plötsligt försvinner under fötterna. Men det är också en lättnad, en nyfikenhet på vad som ska komma härnäst. Att i det läget hänga kvar i det gamla, klamra sig fast i trygghetsankaret, har aldrig varit något alternativ för mig. Jag kan helt enkelt inte. Ballongen är punkterad, saknar flygförmåga. Jag är lika beroende av utveckling som jag är av att andas. Jag har inget val, är jag färdig så är jag färdig.

Nu är jag där igen. Färdig. Jag är färdig med den del av mitt liv som handlar om näring, kostråd, hormoner och hälsa. På det professionella planet menar jag. Privat finns intresset kvar, men jag har alltså inte tillräckligt engagemang kvar för att arbeta med det. Så jag avslutar, så fort som möjligt. Jag har aldrig haft särskilt svårt att komma till beslut, så jag avslutar all klientrådgivning här och nu, avslutar min tid som lärare på Paleo Institute och ger också mina sista hormonkurser under våren. Sedan är det stopp.

Föreläsningar tänker jag fortsätta med ett tag till, av den enkla anledningen att det fortfarande är roligt och givande! Kanske utvecklar jag den sidan lite mer istället, pratar om andra saker som också pockar på och känns angelägna. Kanske jag skriver ännu mer. Och målar. Och reser. Eller något annat. Jag är öppen för alla förslag och lever som jag lär – följer glädjen, lusten och hjärtat.

Så jag säger tack till det som varit, och riktar blicken framåt – hej framtiden, vad har du i beredskap åt mig?

Tänk så det kan bli när man vaknar en vanlig morgon…