Det räcker inte att drömma…

det-racker-inte-att-drommaAllt börjar med en dröm. En dröm som blir en tanke, som uttrycker en vilja. Allt du innerst inne önskar kan bli ditt. Den förändring och förflyttning du vill ha, är inom räckhåll. Alltid. Hela livet. Men du, det räcker inte att drömma och vilja, du måste faktiskt börja LEVA din dröm också.

Du måste börja göra allt det där du vill göra. Du måste ta första steget, hur litet det än må vara. Du, bara du, kan leva och skapa just din dröm. Bara du och din kropp kan manifestera den. Hur ska det låta sig göras om du aldrig gör något? Om du bara fortsätter i samma hjulspår, med samma aktiviteter…hur ska då sin dröm kunna bli verklighet?

Du är det enda hindret för dina drömmars framfart. Det är du som stoppar din dröm, ingen annan. Det är ju du och din kropp som ska leva drömmen, om inte du gör det, vem ska då göra det?

Om du vet vad du vill, om du vet vad du drömmer om, men inte har tagit ett enda litet steg i den riktningen – fråga dig då varför. Fråga dig vad som hindrar dig. Är det lathet, fråga dig hur sann och innerlig din önskan egentligen är. Är det kanske någon annans dröm du ärvt eller tagit över och tror dig vilja ha? Det vi verkligen vill, det gör vi. Är det rädslor, se dem i vitögat. Börja utmana dem, en efter en, ett steg i taget, var modig. Känns förändringen för stor, kan du inte se hur hela resan ska gå till, kan du inte se hela planen? Förstå att det inte är nödvändigt, inte ens önskvärt. Resan är alltid målet, så börja med ett första steg och gläds åt att ha tagit det, väx med steget. Hämta andan och ta sedan nästa steg. Ha tillit till dig själv och resan, du kommer att veta vad du ska göra allteftersom, du är kapabel. Det är för att förverkliga dina drömmar du är här, det är för din resas skull du fått just dina gåvor och färdigheter.

Stagnation är inte ditt sanna jag. Expansion, utveckling, är din kärna. Din lust är din kraft. Låt inte dig själv stå i vägen för drömmen, börja lev den. Idag. Det kommer inte vara den minsta lättare imorgon, så varför vänta… Seså, gå nu. Ett enda litet steg, och du är på väg.

Idag är dagen jag väntat på, eller inte…

you-are-lovedIdag är en dag jag både bävat för och samtidigt väntat på, läkarbesök på ryggkliniken i Strängnäs. Självklart vill jag veta vad man kan göra åt min trasiga rygg, jag kan verkligen inte ha det som jag har det nu, livet blir för begränsat och fysiken för smärtsam. Samtidigt vill jag inte veta… stoppa huvudet i sanden, blunda, stänga öronen, inte lyssna, känns som en tillfälligt lämplig utväg.

Men så påminner jag mig själv, igen. Påminner mig om det där spöket, rädslans spöke. Det som dyker upp och får mig att glömma tilliten. Tilliten till att allt är som det ska, att det är jag själv som skapar min framtid, att jag faktiskt lärt mig läxan. Jag vet att trasigheten i min rygg är mitt eget verk, jag glömde att hålla den hel. Jag tog den för given. Jag tog mycket för givet. Jag gör inte det längre. Nu vet jag bättre.

Jag vet också att lita, inte bara på mig själv, utan på andra. På andras kompetens, på andras goda vilja. Det som är ämnat att bli, det blir. Jag tar ansvar för min del och universum kommer mig till mötes. Med rätt människor, med rätt kompetenser, med värme i hjärtat. Svårare än så är det inte. Men ack så lätt att glömma när rädslan sticker upp sitt fula tryne.

Magiska ting sker hela tiden, idag är också en magisk dag. Snart får jag visshet, nu infinner sig ron. Så, nu möter jag dagen med denna påminnelse till mig själv (gör det gärna du också) –

I am loved and all is well.

Allt du önskar finns redan, men…

allt-finns-redanDu önskar, du längtar, du hoppas och drömmer. Du betraktar din verklighet och önskar att den vore annorlunda. Du ser på verkligheten genom ett filter av rum och tid, du tror att tiden är på riktigt. Men tänk om tiden inte finns… Tänk om tiden bara är knuten till det fysiska rum som dina sinnen kan uppfatta…

Tiden är en konstruktion. En konstruktion av fördröjning för att passa ihop med rummet. Om du förstår och accepterar tiden som illusion, så inser du också att allt du någonsin önskat dig redan finns här och nu. Det finns ju bara här och nu… Alla möjligheter är dina. Alla val är dina. Allt är ditt att skapa, att ”tanka ner”, och det är precis vad du gör. Just nu. Den verklighet du ser närmast dig är den du skapat, den du önskat, den du tycker dig förtjäna. Innerst inne. Här och nu.

Vill du se en annan verklighet, tillåt dig att växa. Genom din egen expansion, genom din mognad, genom den total du förmår att omfatta och omfamna, skapas verkligheten. Den finns redan, men du måste omfatta den för att se den. Som en film i 3D, du behöver rätt glasögon för att se.

Älskar du skapelsen? Älskar du allt det du ser omkring dig? Inte? Förstår du då att det du ser endast är en spegling av dig själv? Att du bär glasögon med just din slipning? Förstår du att du kan se vår gemensamma skapelse, betrakta den, tycka saker om den, och samtidigt vara just din del av den? Att du ÄR en del av den, att allt du ser också finns i dig, och att ju mer du kan omfamna av dig, desto mer av allt omkring dig älskar du…? Vare sig du tycker om det, eller inte…

Kärleken till skapelsens hela bredd och djup, till alla möjligheter, till allt det mörka och det ljusa, till kontrasterna och nyanserna…är en spegling av kärleken till dig själv. Att omfamna det ljusa är inte svårt, att omfamna det mörka är en större utmaning. Att förneka det mörka, att förneka att det finns i oss alla, också i dig och mig, är inte rätt väg. Det vi förnekar växer i styrka tills vi ser det, ger det vårt erkännande, vår acceptans. Först när vi omfamnar också svärtan, älskar vi villkorslöst. Ljuset finns där mörkret finns, de två är ett.

Tanken svindlar, jag vet. Tanken på att allt redan finns, att allt redan är, att du i din skaparkraft är oändlig, att du är fri att välja, att du faktiskt har potential att omfamna helheten…det är hisnande. Både euforiskt och läskigt på samma gång. Ett gigantiskt ansvar. Ingen att skylla på. Ingen att tacka. Men att omfamna HELA dig själv, att HELA dig själv, är ditt livs utmaning och din del av världen. Och det sker nu. Här och nu.

Självständighet och oberoende

sjalvstandighetSjälvständighet, detta positivt laddade ord. Denna strävan vi alla förväntas bekänna oss till. Självständighet i förhållande till vad, undrar jag…

Självständighet i betydelsen att var och en ska klara sig själv? Att ingen är beroende av någon annan? Att vi är individer som står på egna ben och inte behöver andras hjälp? Att vi är ekonomiskt oberoende? Att vi är fysiskt oberoende, är det vad vi menar med självständighet?

Jag förstår inte riktigt det där… Jag kommer aldrig att vara fysiskt oberoende. Jag är i allra högsta grad beroende av andra människor. Av deras goda vilja, av deras kunskaper, av deras händers produktioner och kramars värme. I den här, fysiska världen, är vi alla beroende av varandra. Vår styrka står i paritet med vår förmåga att hjälpas åt, att samarbeta, att stötta. Att sträva efter oberoende, självständighet, i det fysiska…är det inte att sikta förbi målet?

För mig handlar självständighet om självständighet i tanken, om själens frihet, om förmågan att fatta beslut oberoende av andras tyckanden och tänkanden. Att leva det liv jag vill leva, att ta ut svängarna precis så mycket som jag vill, att följa mitt hjärtas väg oavsett andra människor rädsla, det är självständighet för mig. Att utmana mig själv i tanke och handling, att leva sant och äkta, att våga utsätta mig för andras blickar och fördomar, att önska mig själv och alla andra en god resa även när våra resvägar går åt olika håll, det är oberoende för mig.

För mig är självständighet och oberoende det samma som frihet. Men i omvänd ordning. Det är inte oberoendet som ger mig friheten, det är friheten som skänker mig oberoendet. Först när jag är fri, förstår min frihet och tar fullt ansvar för den, blir jag självständig. Självständig nog att acceptera mitt fysiska beroende av andra människor.

Det finns inget farväl

det-finns-inga-farvalDu lämnar mig aldrig, kärleken kan inte lämnas. Du går, men kärleken sträcker sig över rum, bortom tid.

Kärleken är inte som sammanflätade trådar, töjbara till en gräns. Kärleken tunnas inte ut, försvinner inte med avståndet.

Kärleken är jag, kärleken är du, det som är vi kan aldrig brista. Det som är vi är bortom fysiken och lagarna.

I kramen möts våra kroppar, kropparna säger hej och farväl. Men själen vet att känna igen illusionen. Illusionen om separationen.

Jag saknar dig inte, du är alltid med mig. Jag längtar dig inte, du finns alltid vid min sida. Vi är.