Lev

frisk-levNu är jag äntligen på benen igen! Jag är pigg, rösten är tillbaka (om än lite knarrig) och hostan håller på att klinga av. Två veckor försvann för mig. Två veckor då ingenting blivit gjort, då orken trutit och uppgivenheten väntat runt hörnet. Ändå ser jag att det här med att vara sjuk har en stor fördel – man blir påmind om hur oändligt skönt det är att vara frisk! Vilken gåva!

Om du vaknade frisk denna morgon – känner du din friskhet? Jag hoppas att du känner tacksamhet över gåvan att få vara frisk. Att få vakna i en frisk, hel kropp utan större krämpor. En kropp som kan förflytta dig dit du vill, en kropp med vilken du kan uppleva dagen, en kropp som kan känna, lukta, höra, se och smaka på allt liv som är ditt att leva. Känn det, känn livet, känn orken, kraften som är din att använda.

Och när du känner kraften, när du känner livet som pulserar i dina ådror, fråga dig då om du använder det rätt. Om du använder din tid till sådant som skänker dig glädje och lycka, som känns meningsfullt och äkta.

Det är måndag idag, en ny vecka ligger framför dig, en vecka då du kan göra precis vad du vill med ditt liv. Jag hoppas att du gör vad du vill, precis det du vill. Den som har livet, den som har en frisk kropp, den som har en hel kropp, har de allra bästa förutsättningarna. Din friska, hela kropp har du fått till skänks, vad du gör med den är upp till dig. Ditt liv vilar i dina händer. Här och nu är livet ditt. Lev.

Sök på rätt ställe

trygghetMin dröm om Lilla Blå väckte visst känslor hos fler än mig själv, det gläder mig. (Om du missat den så finns den i inlägget närmast under detta.) För visst är det väl just det där vi brottas med hela tiden – kluvenheten? Att vilja våga, att vilja söka äventyret, men samtidigt ha behov av tryggheten. Vi känner tvivel på vår förmåga, vi känner rädsla inför det okända, ändå är det äventyret som lockar och drar.

Jag tror att vi alla upplever denna dragkamp, mer eller mindre starkt. För vissa är steget ut i det okända jättestort, att släppa taget om bassängkanten och lita på flytkraften är snudd på traumatiskt. För andra, som lever en stor del av tiden på de djupa vattnen, handlar det kanske mest om ett behov av att få vila ut emellanåt. Oavsett vilket så är det tryggheten vi behöver, även i jakten på äventyret.

Men var bor då tryggheten? Ja, det är där vi oftast går vilse. Vi föreställer oss att tryggheten finns utanför oss själva, att vi kan köpa den, krypa in i den. Även jag var där, när man är krasslig och energin låg ökar behovet av trygghet. Jag var på väg att söka tryggheten där den inte finns. Lilla Blå, min dröm, påminde mig, och för det är jag återigen tacksam.

Jag vet ju att tryggheten inte finns att söka där ute. Jag vet att den bor inuti mig själv. Om jag känner mig otrygg är det helt fruktlöst att söka mig upp på torra land. Att lämna havet, djupen, det som är min källa, mitt ursprung, mitt syfte, gör mig bara svagare, oroligare, mer kraftlös och för mig längre bort från mig själv. Lilla Blå påminde mig, drömmens energi gav mig precis vad jag behövde, knuffen i rätt riktning.

Tvivlar du på din förmåga, sök orsaken inuti. Söker du tryggheten, förstå att den är din att erövra. Är du rädd för framtiden, då har du glömt att det är du själv som skapar den.

Återigen, tack Lilla Blå, tack för påminnelsen.

Min själ är liten, blå och har sugproppar till fötter

Bilden är en tavla av min vän Maud Bexelius och hennes tolkning av Lilla Blå.

Bilden är en tavla av min vän Maud Bexelius och hennes tolkning av Lilla Blå.

Mitt i mina hostattacker förra veckan lyckades jag somna, och vaknade helt rätt för att minnas det jag nyss drömt. Vissa drömmar talar så tydligt… Detta är en sådan. Följ med…

———

Djupt, blåsvart vatten. Alla är rädda, men nu trygga och säkra uppe på den jättestora, runda flotten. Alla utom jag. Någon måste hålla flotten i rörelse, få den att snurra, inte stagnera. Jag har hjälpt alla upp, nu är jag kvar i det djupa vattnet, för jag vet att jag måste. Jag håller i kanten, sparkar för att hålla flotten i rörelse, runt, sakta runt. Det är okej, jag vet att detta är min uppgift, jag är inte rädd.

Något nafsar i mina fötter, jag sparkar bort det. Något biter i min ena tå, det gör ont, men jag kickar bort ifrån det. Men så hugger något mig högre upp, ända uppe vid vattenytan. Det gör ont, jätteont. Alla ser, alla skriker, alla vill att jag ska komma upp. Även jag blir rädd, jag vet att jag behöver hjälp, men att hoppa upp på flotten är ingen utväg. Så jag ropar, ropar på Lilla Blå.

”Lilla Blå, om du hör mig. Hjälp mig Lilla Blå, hjälp mig om du kan!”

Jag hinner knappt uttala orden förrän han är där. Han kommer simmande emot mig som så många gånger förr, min egen lilla räddare. En liten varelse, som en korsning mellan en geckoödla och en groda, huvudet spetsigt som en fågeldinosaurie i barnprogrammen på TV. Kroppen och de smala lemmarna är genomskinliga, som glasnudlar med en kärna av skimrande blått, huvudet är knallblått och längst ut på lemmarna har han sugkoppar, också de knallblå. Han är en vattenvarelse, helt beroende av vatten, av att vara nära och i saltvatten, nära, och i, källan.

När han kommer emot mig i djupet för han med viss möda med sig en konstruktion, en alldeles egen konstruktion, bara för mig. Som en extra kropp eller flytväst om man så vill. Den ser inte mycket ut för världen, mest som en samling däck travade ovanpå varandra, men konstruktionen flyter. Lilla Blå vet precis vad jag behöver.

Jag klättrar upp och hänger med kroppen över däcktraven, håller mig fast med enkelhet, endast fötterna är kvar i vattnet. Fötterna är kvar för jag måste fortfarande själv göra jobbet, jag måste själv paddla vidare. Men Lilla Blå är med mig nu. Han sitter längst ner, i däcktravens hål, ända nere vid vattenytan eftersom han inte kan vara utan vattenkontakt några längre stunder. Jag tittar på människorna på flotten, de är okej, de klarar sig utan mig. Någon av dem måste växa, utmana rädslan, göra det som krävs. Någon av dem kommer att göra det, jag vet det.

Jag sparkar iväg, in mot land, in mot säkerheten. Med farkosten, flytvästen går det fort. Vattnet sköljer upp, jag ser hur det forsar där inne i hålet, blir lite orolig för Lilla Blå, går det bra, är han med? Jag stannar till, han kommer genast pilande upp för däckkantens insida. En liten stund klarar han sig utan vattnet, bara ytan är fuktig så går det bra. Han kommer upp, sätter sig på kanten, lägger huvudet på sned. Är allt okej med mig? Absolut, jag ville bara kolla så att DU var okej. Han ler, självklart, jag klarar mig alltid.

Vi fortsätter mot land. Jag stannar till ibland, Lilla Blå tittar upp, vi har koll på varandra. Så når vi strandkanten. Åh, vilken lättnad! Trygghet, säkerhet. Men jag kan inte lämna Lilla Blå, vill inte lämna, han måste följa med. Jag vet att han klarar en stund på land om jag bara bär med mig farkosten, i fukten därinne klarar han sig den korta stund det tar att komma hem. Hemma kan jag ordna saltvatten, någonstans där han kan bo. Nära mig.

Jag skyndar mig, men det är tungt, farkosten är inte lättburen, inte på land. Till slut kommer jag fram till min port, men blir stoppad av människor som vill mig en massa saker. Människor som undrar, människor som vill ha hjälp, människor som bara vill veta var jag varit. Jag avslutar samtalen så fort jag kan, vänligt men bestämt. Jag vet att det är bråttom, måste komma in. Tekniken strular, portkoder som gjorts om, programvaror, regelverk, man har ändrat en massa sedan jag for. Så får jag äntligen upp dörren, ska lyfta in farkosten, kroppen jag burit på, men tänker att jag måste kolla till Lilla Blå först. Jag tittar ner. Finner en livlös, genomskinlig kropp utan något blått skimmer, utan huvud. Huvudet är borta! Jag tar upp den livlösa, huvudlösa kroppen, håller den i min hand. Jag står där, helt slut efter den långa kampen, men till vilken nytta! Jag sjunker ner på trappsteget utanför min port, känner hur all energi, all kraft rinner ur mig, tårarna som rinner, tomheten som sprider sig i kroppen.

Jag letar efter en näsduk i min ficka, genomblöt förstås, oanvändbar. Plockar upp hela förpackningen, den blöta näsdukshögen. Vad finner jag däri? Lilla Blås huvud! Hans huvud ligger där, hans stora ögon tittar bedjande på mig. Han har gjort allt han kan, han överlever som en liten spillra i fukten, i resterna av sin källa. Plötsligt ser jag det med all tydlighet, jag vet vad jag måste göra.

Jag håller Lilla Blås huvud i min hand, springer det fortaste jag kan, tillbaka. Tillbaka till havet, tillbaka till källan. Jag kommer fram, hoppar i, låter mig översköljas, låter Lilla Blå hämta sig. En ny kropp växer omedelbart ut från huvudets undersida, mer genomskinlig, mer blåskimrande än någonsin.

Lilla Blå ler mot mig, ett allvarligt men lättat leende. Det var nära, säger han. Det var nära att jag tvingades lämna dig. Men du förstod i tid, till sist förstod du.

Jag ler tillbaka. Ja, Lilla Blå. Nu förstår jag. Nu vet jag. Min plats är inte den säkra platsen. Min uppgift finns inte på trygga land. Mitt liv måste levas i de djupa vattnen, det är där jag kan hjälpa andra, det är där jag kan vara motorn, visa vägen, utmana men också inspirera. Och jag vet nu Lilla Blå, att när jag är där, i det djupaste vattnet, i själva källan, är du alltid med mig. Du överger mig aldrig. Där, i källan, är du starkast, och därmed också jag. Där är vi ett Lilla Blå.

Tack.

PS. Mauds fantastiska, livfulla konst hittar du här på Mauds art på facebook.

Den sanna kärleken dömer inte

sann-karlekDu känner kärlek, menar du, samtidigt dömer du. Du känner kärlek, påstår du, men du kan inte förlåta. Du älskar, säger du, men kan inte acceptera andras svaghet och brister. Du känner inte kärleken, säger jag, blott en kopia. Du vill plocka flisan ur andras ögon men ser inte bjälken i ditt eget.

Du känner en bråkdel av kärlekens kraft, men även denna lilla bråkdel är så stor att du tror att den utgör helheten. Du känner fragment av kärleken, min vän, fragment. Så länge du inte ser, så länge du inte förstår och känner att vi alla är ett, så länge du dömer en annan människa, är din kärlek blott en skärva.

Helheten omfattar varenda liten del, varje liten del rymmer helheten.  Förstå att dina motparter är dina medspelare, se att dina fiender är dina bästa vänner. Fördöm en handling men döm inte den människa som utför den. Om en människa väcker din aggression, din irritation, din avsky eller till och med ditt hat, fråga dig då vad i dig som provoceras. Aggressionen är din, hatet är ditt – hur kan det komma sig? Vad i dig själv har du inte slutit fred med, vad i dig själv kan du inte omfamna med kärlek?

Du är människa, inte gud eller gudinna. Du känner och upplever mänsklig kärlek med alla dess slipade fasetter. Du är här för att lära, för att slipa på fasetterna, men också för att upptäcka att du bär på den sanna kärleken, den gudomliga, den allomfattande. Den som omfattar hela skapelsen, alla dess beståndsdelar, alla dess gåvor och brister.

Du har förmågan till sann kärlek, du ÄR sann kärlek, du har möjlighet att föra in denna kärlek i världen. Men så länge du dömer en annan människa, är det dig själv du dömer. Så länge en annan människa kan väcka ditt hat, är ditt hat större än din kärlek. Sann kärlek dömer inte. Sann kärlek accepterar.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, vill du förändra världen – arbeta med kärleken till dig själv. Ju mer av dig själv din kärlek omfattar, desto mer av världen omfamnar du. Du kan inte älska dig själv och samtidigt känna avsky för andra. Gå inte vilse i egots version av kärlek, den är blott en spillra.

Sjuk

virus-2Idag finner du inget nytt inlägg på bloggen. Anledningen är att något eländigt, elakt virus fått fäste i min kropp och gett mig en gräslig hosta som håller mig vaken hela nätterna. Så, det finns inte mycket annat att göra än att lyssna på kroppen, ta det lugnt och vila.

Jag och bloggen tar därför en liten paus och återkommer så fort orken är tillbaka. (Förhoppningsvis på fredag…)

Sköt om dig och, om inte du också är sjuk, njut av att vara frisk! Som man säger, den friske har många önskningar, den sjuke har bara en…

Snart tillbaka!