Ett liv utan manus

Det är morgon och jag håller på att plocka ihop det sista innan jag styr kosan mot Uppsala. Min vän och kollega Birgitta Höglund och jag ska ha ett event där ikväll, på PriMaten, en helt fantastisk paleorestaurang som Birgitta varit behjälplig som receptkonsult. Ikväll bjuder hon på buljong och frökex i pausen av min föreläsning som handlar om hormonerna i vår mat. (Om du vill komma men inte anmält dig så går det att köpa biljetter i dörren, betala helst med swish i så fall. Föreläsningen börjar kl 18.00 men dörren öppnar 17.00 för den som vill äta middag – Pulled pork med lite tillagade grönsaker och råkost, samt en honungskombucha står på menyn. Kom vetja! Mer information hittar du i länken här.)

Det här med föreläsningar är också ett kapitel för sig. Om du någon gång gått på en av mina föreläsningar så vet du att jag alltid pratar utan manus, utan powerpoint, utan…allt. Jag är nämligen innerligt trött på alla fina powerpoints, men framförallt så vill jag vara fri. Fri att känna in mina åhörare, fri att reagera och interagera. Det är vi tillsammans som skapar föreläsningen, där och då. Det är vårt gemensamma intresse som definierar innehållet utifrån den ram jag satt. Jag älskar det!

Jag älskar när föreläsningar blir till samtal, när frågor finner svar och funderingar delas. Jag vet att jag kan mina saker och jag känner stor tillit till min förmåga att presentera min kunskap i en begriplig form. Ett manus hjälper mig inte, det skulle tvärtom begränsa. Nackdelen är att jag inte alltid vet vad jag kommer att prata om, det kräver onekligen en viss tillit till situationen! Fördelen är att ingen föreläsning är den andra lik, även om titeln är densamma. Men framförallt, det bästa av allt – vi möts! Möts på riktigt, i både hjärta och hjärna. Jag är där, hela jag, med hela min kunskap och klokskap. Du är där med dina tankar, din nyfikenhet, din kunskapstörst. Hur skulle det kunna bli något annat än toppenbra!

Mina föreläsningar är som livet självt, de sker med god intention, hög ambition men utan manus. Förberedelserna utgörs av mentalt fokus och ett öppet hjärta. Resten löser sig av sig självt, skapas i nuet.

Jag längtar till kvällen, till mötet, till utbytet. Hoppas vi ses! Och ses vi inte i Uppsala så kanske vi ses en annan gång någon annanstans? Den 3:e maj föreläser jag i Nyköping och den 13-14:e maj är det paleohelg hos Under vårt tak i Sätila där perspektivet blir ännu lite bredare och det faktiskt blir två olika föreläsningar…

Vill du att jag och Birgitta ska komma till din stad, hör av dig. Vi tar gärna emot önskemål och tips på både orter och lokaler att vara i. Hoppas vi ses!

Hej världen!

Igår eftermiddag satte jag punkt. Lördag och söndag hade jag min sista hormonkurs. Ett hundratal elever har jag utbildat i detta specialämne, åtskilliga fler inom kost och näring. En del har gått kursen av ren och skär kunskapstörst och nyfikenhet, andra har blivit mina kollegor och vill arbeta med rådgivning, analyser och balansering.

Det har varit intressanta år och ett högintressant ämne att fördjupa sig i, men nu har jag kommit till vägskälet. Vägskälet som så tydligt talar om för mig att det är dags att byta inriktning, sätta punkt, stänga en dörr för att kunna öppna nya.

Jag har alltid haft lätt för att öppna nya dörrar, nyfikenheten, glädjen och utmaningen driver mig. Min vana trogen öppnar jag nya dörrar och kliver in, ofta med halva kroppen kvar bakom denna gamla dörren. Signalen är ren och beslutet fattas av hjärtat utan att hjärnan ens tillfrågas. Vem som helst förstår att det inte är hållbart att gå på för många olika vägar samtidigt, och för mig är det lusten som styr. Jag måste helt enkelt avsluta och stänga den gamla dörren medan jag fortfarande är på topp, medan jag fortfarande har ett engagemang kvar att dela med mig av, men tillräckligt med ork, kraft och energi för att ta tag i allt det nya.

Så fick jag frågan i helgen, kommer du inte att sakna kurserna? Svaret är hur enkelt som helst, självklart kommer jag att göra det. Inte ämnet, inte jobbet med att hålla mig uppdaterad i ämnet, inte slitet som själva kursen utsätter min kropp för rent fysiskt, detta är jag färdig med. Men människorna. Jag kommer sakna människorna. De varma mötena, de nära samtalen, det gemensamma intresset som får alla närvarande att känna samhörighet och låter oss växa tillsammans. Jag kommer sakna att på djupet få dela min kunskap med andra, att få fokusera och låta värden utanför försvinna bort i en svag dimma samtidigt som de problem som avhandlas är just värdens problem. Jag kommer sakna ER, alla vackra människor jag träffat under årens lopp, sakna era skratt och lättade leenden när polletten faller ner och era bekymmersrynkor innan den gör det.

Många av er kommer jag att ha fortsatt kontakt med, ni tillhör min vänkrets även om vi oftast enbart hörs och ses över sociala medier. Jag är så tacksam över det, tacksam över att vi finns kvar i varandras liv, det gör dörren så mycket lättare att stänga. Jag sätter punkt för en del av mitt arbete men inte för min relation till er, den fortsätter bara utvecklas, ändra karaktär.

Alla människor jag mött, kursare, elever, kollegor – jag behåller er nära mitt hjärta. Till er vill jag rikta mitt varmaste tack, för allt ni gett mig, för allt ni möjliggjort, för allt vi delat och skapat tillsammans. Tack.

Och till er som jag ännu inte mött, vi som kommer att mötas i delvis nya sammanhang på föreläsningar och event, på resor till när och fjärran, på varsin sida om mina ord och texter, framför mina tavlor i betraktandet av mina penseldrag och färger – till er vill jag bara säga välkomna! Jag längtar efter att få träffa dig, dela mina nya intressen med dig, upptäcka nya världar tillsammans. Jag är så nyfiken på vem du är, var vi ska mötas, vad vi har att lära varandra. Livet är fantastiskt, vi delar det tillsammans, skapar det tillsammans.

Så nu säger jag tack till det som varit och kliver helhjärtat in genom dörren till det som ska bli.

Hej världen!

Här är ditt liv

Om jag lade ut ditt liv framför dig nu, som stillbilder på en rad. Du skulle se din födelse, din uppväxt, din skoltid, dina arbeten, dina förälskelser, dina höjdpunkter och lågvattenmärken. Du skulle se allt du upplevt, allt du varit nöjd med, allt du skämts över och ångrat. Du skulle se hela bilden, utlagd, uppradad, fram till idag, där du står, här och nu. Om jag rullade ut det framför dig, skulle du se det då, skulle du se din historia, allt du varit med om? Skulle du se på dig själv med kärleksfulla, omfamnande ögon, eller skulle du döma, anklaga, beklaga?

Är du stolt? Jag hoppas det, du har all anledning att vara det. Är du nöjd? Jag hoppas det också, att du är nöjd med det som varit men också nyfiken på det som ska komma. Ångrar du en massa? Gör inte det, du gjorde ditt bästa där och då. Det faktum att du idag ser att du skulle gjort annorlunda då, betyder att du lärt dig något, att du utvecklats.

Gott och väl, det som har varit har varit. Hur ser det ut framåt, kan du se de stillbilderna också, den linjen? Vill du upprepa historien, börja om, vill du stanna där du är eller vill du gå vidare?  Om du vill ha samma liv framöver som du lever idag, fortsätt bara att göra exakt samma saker som du gör nu. Ändra ingenting. Förändra inte dina tankar, bryt inga vanor, gör inget annorlunda. Vill du något mer, något annat, gör då något annat. Nu.

Det du gör idag, här och nu, skapar ditt liv imorgon. Ditt liv imorgon kan inte skapas imorgon, det formas nu, med dina handlingar, tankar och känslor NU. Alla förändringar som du någonsin behövt eller velat göra, har gjorts och måste göras i nuet. Det finns inget annat än nu när det kommer till aktivitet. Nuet är utrymmet, nuet är platsen och tiden. Samtidigt.

För att förändra din verklighet måste du förändras. Förstå att det är rädslan för det nya och okända som håller dig kvar där du är. Rädslan för din förändring. Rädslan att ompröva vem du är och vill vara. Våga lita till dig själv och dina förmågor, var modig. Ta dina drömmar på allvar, ta första steget emot dem.

Hur ser ditt liv ut om tio år? Det bestämmer du. Du bestämmer det genom dina handlingar här och nu.

Låt oss leva värdigt

Jag är så trött på galenskapen. Så innerligt less på dessa små världsmän som tävlar om vem som har den största missilen. Ibland orkar jag inte, orkar inte.

Kan vi inte bara sluta? Lägga ner alla vapen, stora som små. Lägga dem i en stor jäkla hög och bygga ett ointagligt fort runt skiten. Som ett fornminne över galenskapen. Skrota alla pengar, lägga dem på ett bål och elda upp papperslapparna. Sedan kanske vi kan börja om, på ny kula. Lära oss leva, tillsammans, värdigt. Lära oss leva i fred, med tak över huvudet, kläder på kroppen och mat i magen, våra nära och kära runt omkring oss, sång och dans och positiva tankar om framtiden.

Allt har vi fått oss givet, precis allt, ett jordklot av överflöd som räcker till alla och kroppar och sinnen för att skapa allt vi önskar, njuta av allt vi finner njutning i. Och vi förstör det, bombar sönder moder jord tills bara spillror återstår. Stressar sönder våra kroppar tills bara skärvorna finns kvar. Vi, som fick allt. Vi, bärarna av ljuset.

Kan vi inte bara lägga makt och ego åt sidan? Kan vi inte se allt vi fått, allt vi borde vårda och ta hand om? Kan vi inte enas om att vi alla vill ha fred? Eller blir livet för tråkigt då? Måste vi ställa till oreda för att inte bli uttråkade? Eller är vi bara rädda? Rädda för att leva, rädda för varandra?

Vi är ju här tillsammans! Jorden är vår, den vi ärvde och som våra barn ska ärva. Kommer det finnas något kvar att ärva, någon kvar som kan ärva?

Maktlöshet, vissa dagar känns det hopplöst. Ändå vet jag med säkerhet att det börjar med dig och mig. Makten över hela härligheten ligger hos dig och mig och alla andra, tillsammans. Om viljan finns, finns möjligheten. Ingenting är någonsin hopplöst, även om det känns så. Men nog skulle man ibland vilja rensa bordet, börja med ett rent blad. Ruska om huvudet på vissa, öppna hjärtat hos andra. Få dem att se, verkligen SE, galenskapen. Vi kan inte fortsätta så här, det går bara inte. Vi kan inte fortsätta måla oss längre in i hörnet, gräva oss ännu djupare ner i vallgravarna, alltmedan barn svälter och jordklotet vittrar sönder.

Sluta säger jag, sluta. Nu. Låt oss leva. Leva livet värdigt. Punkt.

För snäll?

Du är för snäll. Detta är något jag har fått höra hela mitt liv. För snäll. Kan man vara för snäll, undrar jag? Lider världen av för mycket snällhet?

Jo, jag är en snäll människa. Jag väljer inte att vara snäll, jag ÄR snäll. Nu ska man inte förledas att tro att det betyder att jag låter mig köras över, trampas på eller utnyttjas på allehanda sätt, tvärtom. Att jag är snäll betyder nämligen att jag är snäll också mot mig själv.

Jag tycker om ordet snäll, faktum är att det är ett av de i mitt tycke finaste orden i svenska språket. Snäll. Smaka på det får du se. Snäll. Snäll. Visst ligger det bra i munnen? För mig innefattar snäll allt från omtanke och hjälpsamhet till empati och förlåtelse. Att vara snäll är att vilja väl, att vårda, omhulda, stötta och finnas där. Att vara snäll är att undvika onödiga konflikter och att vilja bidra till en lösning om konflikten ändå är ett faktum.

Snällhet är underskattat. Vi kan välja att vara snälla mot varandra, något vi ofta uppmuntrar våra barn att vara men som vi långt ifrån alltid lever upp till själva. Vi kan börja med att vara snälla mot oss själva, ge oss själva det vi behöver i form av omtanke, utrymme, mat och sömn. Att vara snäll mot sig själv är att erkänna sin kärlek. Att vara snäll mot andra är att dela med sig av den kärleken. Fram för mer snällhet!