Att förbereda för det oförutsägbara

Detta är en vecka av förberedelser för mig. Praktiska moment ska utföras, som att välja tavlor inför en vernissage och paketera dem på ett säkert och transporterbart sätt. Kursmaterial ska kopieras, datorfiler fixas med, föreläsning landas, kläder packas etcetera etcetera. Men så har vi den där andra förberedelsen, den som egentligen är den viktigaste.

När jag håller föreläsningar så har jag mycket sällan något manus. Jag kan ha rubriker på ett papper, saker jag absolut inte vill glömma, men inget manus. Att använda powerpoint eller andra tekniska hjälpmedel är också ointressant för mig. Anledningen är att de alla begränsar mig. Både manus och powerpoints utgår ifrån att man på förhand vet vad, hur och i vilken ordning man kommer att ta upp saker. Jag vet aldrig det. Inte innan. Jag vet inte på förhand exakt vad jag kommer att ta upp, än mindre hur jag kommer att säga det.

För mig handlar en föreläsning om närvaro, att vara där och då, till hundra procent, och förmedla det jag vill ha sagt på ett sätt som fungerar för just dig som är där just då. Alla åhörare är olika, alla publiker har sin särart. Detta kan jag inte förbereda mig för, inte planera, inte bestämma i förväg. Jag måste känna in, på plats, och rätta mig därefter. Det jag vill uppnå är en kontakt med dig, en känsla och förståelse i rummet. Därför kan jag inte skriva ett manus, och om jag gör det så kommer jag med stor sannolikhet att överge det efter högst två minuter.

Så hur förbereder man sig då för detta, för det som inte går att förbereda sig för? Jag vill påstå att jag förberett mig en hel livstid… De föreläsningar jag kommer att ge framöver har jag förberett mig för hela mitt liv. Jag vet vem jag är, vilken kunskap jag har och vilka insikter jag fått. Jag vet vad jag vill ha sagt, vad jag vill förmedla. Resten handlar om dig. Om oss. Där och då.

Jag förbereder mig på samma sätt som jag förbereder mig för livet självt, bara ännu mer medvetet och fokuserat. Jag förbereder mig genom att förankra mig, i mig själv, så att jag med all min trygghet kan vara lyhörd för dig. Först när jag står stadigt och har min intention helt klar, kan jag möta dig, din nyfikenhet och dina behov fullt ut. Denna förberedelse, denna förankring av mig och min intention, påbörjar jag någon vecka innan. Timmen innan föreläsningen börjar jag öppna för din energi. När du och de andra åhörarna så sakteliga börjar samlas känner jag in var vi är, stämningen, nyfikenheten, den gemensamma kompetens som förenas i rummet. Det kanske kan verka flummigt och låta högtravande, men från och med då är jag till ett hundra procent närvarande med hela min kropp och själ. Från den punkten har jag tillgång till hela mig, till all min kompetens, all min kraft, alla mina ord och hela min energi. Och jag ger mig till dig.

Bättre än så kan jag inte förklara det. Mina förberedelser kan vara osynliga för blotta ögat, men de görs med största omsorg. Du kan inte se dem på ett papper, men de lyser klart i mitt inre. Sådan är min kommande vecka, en förberedelsernas vecka både i det yttre och i det inre.

Nästa måndag, den 28 augusti, är det vernissagedax i Östersund, då även min vän och kollega Birgitta Höglund är med och signerar sin nya kokbok. Sedan väntar min allra sista hormonkurs i två dagar och slutligen, torsdag den 31 augusti, blir det föreläsning om hur du kan skapa mindre stress i livet. Allt på Ecocaféet i Östersund. Lite senare i september väntar Malmö och också Avesta. Jag hoppas jag har turen att få möta dig!

Vi är alla unikum

Jag insåg häromdagen att vissa människor tenderar att blanda ihop en sak, eller missförstå mig kanske är ett bättre uttryck. När jag säger att jag är speciell, att jag är unik och att det inte finns någon mer som jag (självklart kan du byta ut ”jag” mot ”du” i den här meningen), så tycker vissa att jag framhäver mig själv, tycker mig vara förmer än andra. Det är som om uniciteten vore liktydig med att vara överlägsen, bättre på något sätt. Inget kunde vara mer fel.

Att vara unik har inte det minsta med gradering att göra. Jag är inte bättre än någon annan för att jag är jag. Du är inte bättre än någon annan bara för att du finns i en enda unik upplaga. Jag och du är inte bättre än någon annan, och heller inte sämre. Vi är. Alla unika. Alla lika mycket värda. Och värda allt.

När jag säger att du är värdefull så är det på grund av din unicitet, du är en unik del av vår gemensamma helhet. Det är din unicitet som har gett dig ditt värde, från födseln, en födslorätt. Ingen annan kan ta din plats, ingen annan kan vara just du. Så försök inte vara någon annans kopia, var du, äg din unicitet och ditt värde.

När jag skriver att du är unik och speciell så vill jag att du ska känna detta ditt oerhörda värde. Inte på bekostnad av någon annan utan tack vare din och alla andras särskildhet. Jag vill att du ska se dina talanger, dina förmågor, dina gåvor till världen, och våga dela med dig av dem. Du och alla andra. Samma värde. Lika värde. Och unika.

Hur kunde vi glömma det mest basala?

Visst är det väl underligt ändå, underligt hur vi behöver lärare för att lära oss att hörsamma våra mest basala behov. Vi behöver rådgivare som talar om för oss hur och vad vi ska äta. Vi går till coacher och yogakurser för att lära oss andas. Vi går kurser i mindfulness för att lära oss uppmärksamma världen innanför och utanför. Vi betalar personliga tränare för att lära oss hur vi ska röra på oss. Vi uppsöker sömnlabb för att lära oss att sova. Snart behöver vi väl folk som lär oss hur man skrattar och kramas också.

Vad är det för underlig värld vi skapat åt oss när vi så totalt förlorat oss själva att till och med basalbehoven blivit komplicerade att tillgodose? Jag säger inte att alla dessa rådgivare och kurser inte behövs, tvärtom, jag tycker bara det är intressant ATT de behövs.

Vi talar om våra förfäder, hur de levde, rörde sig, åt och umgicks. Vi försöker återuppta det vi förlorat, hitta tillbaka till vårt ursprung, med intellektets hjälp. Trots att vi är desamma som våra förfäder. Trots att signalerna fortfarande finns i våra kroppar. Trots att våra kroppar egentligen vet PRECIS vad vi behöver så måste vi ändå, via hjärnan, tala om för kroppen vad den har för behov. Istället för att lyssna på den. Istället för att lita på den. Hörsamma den. Bejaka den. Varför lyssnar vi så dåligt på oss själva och så duktigt på alla andra?

Jag bara undrar…

PS. På tal om basalbehov, den 31 augusti kommer jag till Östersund och har en föreläsning om hur vi skapar mindre stress i tillvaron. En vecka senare väntar Malmö med samma tema. Läs mer i länken, hoppas vi ses!

En resa på tandemcykel

Vi ser på våra relationer, i synnerhet de som levs i par, som att vi går hand i hand eller cyklar bredvid varandra genom livet. Men ju mer jag tänker på det desto mer ser jag det istället som en tur på tandemcykel.

Jag säger det på en gång, det jag nu tänker skriva har ingenting, absolut ingenting, med jämställdhet att göra. Det finns inga genusdiskussioner involverade över huvud taget, inget feministiskt perspektiv, inga om, men eller hur. Det jag talar om är istället dynamiken i en relation, dynamiken, välviljan och tilliten.

Alltså, livet på en tandemcykel. Trögtrampat och utan större flexibilitet ibland, kraftfullt och rasande fort mot något gemensamt mål vid andra tillfällen. Styrkan sitter i den gemensamma kraften, en kraft som dock förutsätter vilja, kommunikation och en stor portion av tillit.

På en tandemcykel är det bara en som kan hålla i styret. Den andra trampar. Den som håller i styret har ansvar för färdriktningen, beslutet om väg till det gemensamma målet. Många små val ska göras, hinder ska väjas för och riktning tas ut. Men här vilar också ansvaret att lyssna på behovet hos den som sitter bakom. Behovet av paus, behovet av att få svar på funderingar över vad som ligger framför och inte kan ses i det skymda synfältet. Ansvaret kan upplevas som tungt, ibland är kraften där bakom så stor att hastigheten i färden blir övermäktig, nya beslut hinner inte tas tillräckligt snabbt och färden blir vinglig. Andra gånger är målet i sikte men hastigheten i trampandet så långsam att otåligheten gör sitt intåg, den som styr får även trampa tungt för att hålla farten uppe. Men så finns det de soliga dagarna, dagarna med medvind, då vägen är fri, sikten klar och farten perfekt. En ljuvlig kraft, en underbar känsla, dagar då det är gott att sitta vid styret.

För den som sitter bakom är trampandet i fokus. Att ge av sin kraft, trampa, trampa, trampa. Stå ut med uppförsbackarna, njuta av farten i nerförsluten, fokuserad, i nuet. Njuta av att slippa fatta besluten, bara trampa på, veta att man ger sitt allt och sin bästa kraft, i full tillförsikt om att målet är bådas mål. Andra dagar oron över att inte ha kontroll, inte veta vart färden bär, hur långt det är kvar eller vad som ligger framför. Känna tillit till den andras styrförmåga, släppa kontrollen över färden, se på världen lite från sidan. Hantera svårigheten i att inte kunna förutse vad som komma skall, vara lyhörd för en snabb anpassning av tempot beroende på lutning. Meningsfullheten i närvaron, i stödet, i tilliten till den andre. Ansvaret att kommunicera sin tvekan om den infinner sig. Glädjen och njutningen de vackra dagarna då marschfarten är god, färden njutbar och trampandet sker i full tillförsikt och i största gemenskap.

Jag tänker att det i de flesta relationer finns en bekväm rollfördelning, en självklarhet i vem som styr och vem som trampar. Självfallet kan vi byta plats med varandra vid behov och när vi önskar, det är viktigt att kunna också det, men för det mesta har vi våra givna och tagna roller. Jag tror att om vi såg våra relationer som just utflykter i livet med en tandemcykel som transportmedel, så skulle vi också uppskatta varandras förtjänster och del i den gemensamma helheten. En tandemcykel är tämligen oduglig för en ensam cykliskt men är man två och överens om samköret så kan det vara ett förträffligt fortskaffningsmedel.

Hela helheten

Varför skriver och driver jag egentligen den här bloggen? Varför lägger jag så mycket av min tid på något som inte ger mig en enda krona? Jo, det finns het enkelt andra drivkrafter i livet än pengar. Mina drivkrafter är, och har alltid varit, av ett annat slag. Jag vill utveckla mig själv och jag vill, om möjligt, kunna hjälpa andra. Tursamt nog går dessa bägge hand i hand. När jag skriver tvingas jag tänka, jag prövar och omprövar, utmanar och utmanas, jag växer med tankarna, orden och utmaningarna. Har jag tur kommer mina tankar också dig till godo, får dig att tänka till, kanske byta eller fördjupa ett perspektiv. Så växer vi tillsammans.

På samma sätt har det varit med alla yrken jag haft, jag har lockats av kunskapen, tillägnat mig den och blivit så pass bra på den att den kommit andra till del. Som kommunikatör, projektledare, kostrådgivare, hormonterapeut…mitt personliga intresse för frågorna har alltid varit min drivkraft och jag har gjort mitt bästa för att den kunskap jag tillägnar mig ska kunna hjälpa andra, bidra till helheten.

Människors hälsa, jordens hälsa, alltings hälsa, är min grundkraft, den jordmån ur vilken mitt engagemang spirar. Hälsa för mig är så mycket mer än frånvaro av sjukdom. Hälsa är välbefinnande, i alla avseenden. Kroppsligt, mentalt, själsligt, andligt, socialt…allt, helheten. Vi säger ofta att vi är intresserade av helhetshälsan, att vi tilltalas av ett holistiskt synsätt, ändå tenderar vi att snöa in på en eller annan del. Antingen är det maten och träningen som blir vårt stora intresse, samtidigt som vi stressar som dårar och gör vårt bästa för att tränga undan den stora frågan om meningen med alltsammans. Eller också fångar de högre, andliga dimensionerna vårt intresse samtidigt som vi åsidosätter kroppens fysiska behov, samhällets behov av vårt engagemang och våra familjers och vänners behov av vår jordliga närvaro.

Jag tror att det är viktigt att vi ser och värnar hela helheten, efter bästa förmåga. Att vi ser och förstår att hälsan som begrepp och företeelse är så mycket större än de delar som just för stunden har råkat fånga vårt intresse och där vi känner oss bekväma.

Även de som jobbar inom hälsoområdet och som har ambitionen att arbeta holistiskt gör det sällan. Inte på grund av att de inte vill utan för att de inte förmår greppa helheten, ingen förmår det. Vi är alla specialister i någon mening, inom ett område eller flera, men aldrig inom hela helheten.

Det finns bara en duo som kan, förmår och har kompetensen att verkligen se till HELA dig, till HELA din hälsa och alltings hälsa, och det är din kropp och själ i förening. Dessa två, med sina ankare i din hjärna och hjärta, greppar över helheten, utan att du bett om det, utan att du behöver betala för det. Du fick dem till skänks, de är ett med dig. Dessa två är på din sida, alltid. I alla väder, i alla situationer, vad du än gör, så talar de om för dig vad som är rätt för dig. Och skulle du trots allt göra dig själv orätt så gör de sitt bästa även då för att hjälpa dig, stötta dig, balansera dig, tills du blivit klokare.

Om det är något jag hoppas kunna bidra till med allt jag skriver och allt jag gör, så är det att få dig att våga lyssna och lita på din kropps signaler och hörsamma din själs längtan. De talar olika språk men vägleder dig båda. Den ena följer dig i graven, den andra in i evigheten. Sådan är min tro och mitt synsätt. Kanske delar du den, kanske inte, men du har allt att vinna på att värna din, och därmed vår, helhet. Vi behöver hjälpas åt att hela helheten.