Synkronicitet, samband och en gnutta magi

Jag måste berätta! För dig som kanske inte följer mig på min facebooksida, eller inte såg inlägget där tidigare idag och läste kommentarerna – jag delade en bild på en porslinsskärva jag fann på stranden i Skagen. Jag tog upp den, höll i den, och tankarna spann iväg. Var kom den ifrån, vem hade hållit i den förut, vad var skärvan en större del av, hade den kastats eller tappats från en båt, kanske en förlist båt…? Fantasin kan verkligen skena iväg med en och att hålla i den här skärvan, just där, på den där stranden, omgärdad av hav från alla håll…ja det var som att skärvan talade och ville berätta. Något. Eller allt. Om allt den varit med om och en del av. Den fick följa med hem och ligger nu här på bordet bredvid mig när jag skriver detta.

Som taget ur en saga…

När jag lade upp bilden på Facebook dröjde det inte länge förrän en läsare och följare bidrog med en länk till en bild på just ett sådant fat som skärvan varit en del av (tack Ingela!). Det visade sig att den kommer från ett uppläggningsfat, troligen Rörstrand, någon gång på 1800-talet. Oj, vad den vetskapen fick min fantasi att ta nya skutt! Men skuttandet hade bara börjat… En stund senare visar det sig att kring just den här dekoren hade det skapats… en saga! (Tack igen Ingela!). För den som vill läsa mer om porslinet och dekoren lägger jag en länk här, men själva sagan måste jag få dela direkt med er:

“I ett praktfullt palats, två våningar högt och omgivet av prunkande träd bodde en mäktig mandarin, en av kejsarens uppbördsmän för tull. Hit hade han dragit sig tillbaka sedan köpmännens klagan gjort det omöjligt för honom att fortsätta sin verksamhet, av vilken den officiella delen utfördes av en ung sekreterare, Chang, medan han själv stod för en mera lönande del, att inkassera mutor från smugglare. Chang fick följa honom till palatset vid floden för att avsluta räkenskaperna, varefter han avskedades. Men då hade det hänt!

Mandarinens enda dotter, den vackra Koong-se, och Chang hade förälskat sig i varandra. Med kammarjungfruns hjälp möttes de när skymningen fallit över apelsinträd och blommande pioner i den stora trädgården och lovade varandra evig kärlek och trohet. En dag uppenbarades saken för fadern som blev mäkta vred och avskedade kammarjungfrun och satte Koong-se i förvar i ett rum som på tre sidor omgavs av floden och vars enda utgång vette mot faderns rum. För säkerhets skull byggdes ett högt staket mellan palatset och trädgården. Koong-se lovades bort till en rik adelsman, Ta-jin, och bröllopet skulle äga rum när persikoträden stod i blom.

En kväll när Koong-se satt vid vattnet såg hon ett kokosnötsskal med segel komma flytande – hon fångade in det med sitt parasoll och fann en dikt från Chang, avslutad med orden “när pilen tappar sina hängen och persikoträdets knoppar slår ut i blom, skall din trogna Chang sjunka bland lotusblommorna i det djupa vattnet”. Koong-se ristade rådigt med sin brodernål i en elfenbensplatta: “Skördar inte en god husbonde den frukt som hotas av stöld? När pilens hängen slaknar på grenarna kommer den frukt du skattar högst att rövas bort.” Kokosnöten förde hennes ord nedför floden.

Från Ta-jin anlände ett stort skrin med sällsynta juveler till Koong-se och bröllopsceremonierna inleddes med en måltid för fader och brudgum. När alla de traditionella hälsningsskålarna utväxlats somnade fadern och Ta-jin och Chang, förklädd i en drucken tjänares dräkt, kunde passera rummet och hämta den överraskade Koong-se. Med juvelskrinet flydde de över bron men fadern vaknade och förföljde dem, men utan att hinna fatt dem. Hos den trogna kammarjungfrun kunde Koong-se och Chang länge hålla sig dolda, och här gifte de sig. Slutligen kringrändes också detta hus av spejare, och endast tack vare kammarjungfruns skickligt förhalande samtal kunde Koog-se och Chang bakvägen undkomma i en båt nedför floden.

För juvelerna köpte de en liten ö där de byggde sitt hem och odlade jorden. Chang blev berömd som författare till en bok om lantbruk och därigenom kom den hämndgirige Ta-jin honom på spåren. Chang överfölls och sårades dödligt, den olyckliga Koong-se flydde in i sitt hem, satte eld på huset och omkom i lågorna. Gudarna straffade Ta-jin med en plågsam sjukdom med vilken han gick i graven, obegråten och utan vänner, men av medkänsla med Koong-se och Chang lät de förvandla de älskade till två odödliga duvor, symbolen för en trofasthet som ger skönhet i livet och oskiljaktighet i döden.”

Slut på sagan. När jag läste den gick det rysningar genom hela kroppen och det gör det nu igen när jag tittar på skärvan bredvid mig. Skärvan med sin sagodekor. Skärvan som färdats med havets strömmar och låg på en strand i Skagen, omgiven av vatten på tre håll… Jag fann den och förnam en berättelse i fingrarna. Jag, författaren, som var där för att skriva en berättelse om kärlek, liv och död. Om kärleken som färdas genom rummet och bortom tiden…

Nog svindlar tanken alltid. Magin fortsätter.

Det hela fatet med sin Willowdekor. Skärvan kommer från fatets mitt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *