Nu är jag på väg, igen!

Idag är det fredag och jag är på väg till Mjöbäck. Du har förmodligen ingen aning om var Mjöbäck ligger men det ligger alltså en dryg timmes bilfärd sydost om Göteborg. Slut på dagens geografilektion. Så varför ska jag dit? Jo för att jag blev tillfrågad och inbjuden av en mycket driftig och fantastiskt trevlig kvinna till att hålla en längre föreläsning om hormoner.

Carina Lundin, som även driver Café Tostatorpet om somrarna, tyckte att hon och kvinnorna i omgivningen behövde få lite mer kunskap om allt som hormonerna gör och ställer till med. Så det ska jag prata om en stor del av dagen imorgon! Om klimakteriet, vad det egentligen är, vad alla symtom beror på, hur det egentligen är menat att funka och vad man själv kan göra. Men det blir inte bara klimakterieprat, vi har fem timmar på oss så det kommer hinnas med en hel massa annat också om hormoner och hälsa, liv och leverne. Och trevligt ska vi ha! Så ser min lördag ut, jag ser verkligen fram emot den. Jag ger ju inte så många föreläsningar och kurser längre, men när jag väl gör det så är det jättekul! Jag tycker om att träffa nya människor och dela med mig av min kunskap, lärarrollen är liksom ingjuten i min kropp.

Vägen framåt

Så varför fortsätter jag då inte på den banan? Varför fortsätter jag inte åka land och rike kring och hålla föreläsningar och kurser, om hormoner och hälsa och stress och allt annat som jag har kunskap om och tycker är roligt? Jo, för att jag har något ännu viktigare som pockar på, mitt författarskap. Lika lätt som jag alltid haft för att prova nya saker och vandra nya vägar, lika svårt har jag för att splittra mig och hålla kvar i gammalt och färdigt. När det är dags att byta måste jag släppa taget och gå. Jag kan göra små tillbakablickar ibland, när människor, likt Carina, ber mig och det passar in i min kalender. Jag njuter varje sekund av det men sedan måste jag upp igen, på min väg framåt. Och nu har jag ju faktiskt kommit en bra bit på min nya väg!

Där haven möts

Min debutroman Mata inte skuggorna kom ut för ganska precis ett år sedan. På söndag morgon lämnar jag Mjöbäck, sätter mig i bilen till Göteborg och kör ombord på färjan till Jylland och mitt älskade skrivmecka, Skagen. Som jag längtat må du tro! Det var ett helt år sedan jag var där senast, det är på tok för länge. Men om bara ett par dygn är jag där igen, i mitt hemma, för att njuta på ett sätt jag inte ens kan finna ord för. Och för att skriva på vad som blir min andra roman, Där haven möts. En roman om stor kärlek bortom tiden och genom rummet, en roman som utspelar sig delvis i Skagen, delvis i min födelsestad Malmö. En bok om öden och samhörighet, om livets och universums förmåga att föra människor samman. En roman om drömmar, förverkligande och livsvägar. Och så en gnutta magi. Eftersom livet är magiskt.

Jag ser fram emot en underbar skrivvecka och kommer sannolikt även dela en hel del bilder från mitt Skagen på både Instagram (”thereserenaker” och ”mittskagen”) och på Facebook. Följ mig gärna där också. 😊

Jag fyller år

Idag fyller jag år, 50 år till och med. Är det nu man ska säga ”oj, vad fort tiden går!”? Eller ”usch, nu börjar det bli för sent”? Jag säger varken det ena eller andra.

Ålder har alltid varit ett abstrakt begrepp för mig. Jag vet att det anses extremt exakt, man kan ju veta på minuten och sekunden hur länge man levt, men för mig är det abstrakt. Tid kan gå rasande fort, men också oändligt långsamt. Och om tiden är abstrakt blir följaktligen åldern det också. När är man ung, när blir man gammal? Det gråa håret är ingen säker markör, jag fick mitt första gråa strå vid 15. En käpp eller krycka är inte heller en tydlig signal, man kan ju ha skadat sig. Rynkor? Jo, förvisso, men de har ju en viss bäring på genetik och kroppens förmåga till kollagenbildning så… Kanske har det mer med känslan att göra? Känslan av att vara gammal? Eller ung. Viljan att upptäcka nytt, skapa nytt…? Tilliten och tilltron till den egna förmågan att faktiskt göra just det? Kanske är det så, jag vet inte.

Det jag vet är i alla fall att jag inte skulle vilja backa bandet ens en enda dag. Jag skulle inte vilja gå miste om en enda av de upplevelser jag haft, inte vara utan en enda av erfarenheterna. Livet har fått mig att mejsla fram min vilja. För varje dag vet jag mer och tydligare vad jag vill ha och vad jag inte vill ha, vad jag tycker om och vad jag inte tycker om. Insikterna får mig att välja, alltmer medvetet, alltmer i linje med mig själv. Jag blir tydligare i mitt skapande, skarpare i mitt uttryck. Det är som om livet flödar stadigare i mig, genom mig. Omfamnande mer än krävande eftersom jag tillåter flödet. Trots alla fysiska krämpor, eller kanske delvis tack vare…

Firar jag idag? Ja, och nej. Jag firar egentligen varje vaken dag, varje framsteg, varje insikt, varje beslut och val. Det som skiljer dagen från andra dagar är alla gratulationer, alla lyckönskningar, alla människor som hör av sig på olika sätt. Jag uppskattar dem så mycket, varenda en! Jag ser dem som ett uttryck för omtanke, för kärlek och en hyllning till livet. Mitt liv och alla andras liv. Vill du göra mig glad på min födelsedag, hylla livet idag! Gå genom din dag med högt huvud, ett leende på läpparna, välj glädjen och skänk mig en glad tanke! <3

Du är inte trasig

Överallt ser och hör jag dem; kvinnorna som inte duger, kvinnorna som inte räcker till, kvinnorna som måste bli bättre människor, kvinnorna som kämpar och kämpar och misslyckas och kämpar. Och det pratas och det ältas, klandras och skäms, vänds och vrids och så börjar det om igen. Om du känner igen dig det minsta lilla, läs då meningen som följer, noga. Jag skriver det långsamt så att du kan stanna upp och låta orden få fäste.

Det. Är. Inget. Fel. På. Dig.

Vi tar det en gång till för säkerhets skull.

Det. Är. Inget. Fel. På. Dig.

Bara så, det är inget fel på dig. Hör du vad jag säger? Du är inte trasig, du behöver inte lagas. Jo, kroppen kanske bär sina krämpor (fråga mig, jag vet!), men du vet att jag pratar om något annat. Det där andra. Det där icke-dugeriet, du som ett projekt som kräver sin plan och lösning, livet som en golgatavandring. Sluta bara!

Du är hel, förstå det. Du är hel och perfekt och precis som du ska vara, precis som du är. Du behöver inte göras om, du behöver inte leva ditt liv genom andra för att vara livet värdig. Du har fått ett liv, en kropp, en tid att leva. I dig, med dig, utan några som helst krav på någonting. Du gör som du vill. Livet behöver inte vara kantat av måsten och fyrtiosju att-göra-listor. Din kalender behöver inte vara så full att du inte själv får plats i den. Du behöver inte finnas där för alla andra, dygnet runt, 365 dagar om året, och du behöver framförallt inte lösa andras problem!

Din väg

Du har förmågan att skapa ditt liv. Du kan sluta leta efter den där rätta vägen, den finns nämligen inte. Inte den felaktiga heller. Det finns bara väg, och du skapar den. Det har du gjort fram till nu och fortsätter att göra i detta nu. Så vilken väg vill du vandra, vart vill du gå? Snurra inte runt i hjärnans irrgångar och egots sagolika förmåga att fastna i det som varit och ”hur ska det gå”. Släpp loss dig själv! Fastna inte i icke-dugliga tankar om begränsningar och tillkortakommanden, sluta med allt som stavas ”inte-kan-väl-jag”. Häng framförallt inte upp dig på vad andra tycker, vad andra kan och gör, det har noll och ingen relevans för dig. Här och nu, vad vill du, vad känner du för, vad skänker dig sann lust och glädje? Släpp ner axlarna, andas in, andas ut, ta emot. Dig själv.

Släpp dig fri

Älska dig själv, det börjar där. Älska ditt liv, det är ju det du lever. Om du blir ledsen av tanken på att du INTE älskar dig själv, så beror det på att den tanken är falsk. Djupt inne i dig själv vet du att du är älskad, av dig själv och hela stora alltet, tänker du något annat så går du emot ditt bättre vetande och känslan skaver. Sluta med det. Släpp dig fri.

Du är hel. Du vet vad som gör dig glad. Gör det. Nu.

“Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”

Efter en vecka som koncentrerats på lägesförändringar, från liggande, till stående, till sittande och gående, tio minuter i taget, dygnet runt, har trycket äntligen lättat i ryggen och hjärnan kan ta sig an lite andra uppgifter, som att skriva detta, och berätta.

Det är intressant det där med smärta, hur allt fokus flyttas till kroppen, till och med till vissa punkter i kroppen. Hur man drar sig tillbaka från världen, inte bara den fysiska utan också den mentala. Hur friheten, som är en förutsättning för mitt skrivande, plötsligt blir kringskuren och hur orden går miste om det utrymme som krävs för att de ska kunna formas.

Samtidigt, storheten i att trots allt kunna sätta sig över. Eller under. Eller vid sidan av. Att med sin FRIA vilja kunna styra sitt mentala fokus bort från smärtan till andra, skönare punkter. I mitt fall naturens små underverk, alla konstverk som skapas, som växer och frodas, blommar och vissnar. När de stora vyerna inte är tillgängliga öppnar sig de små undren, för den som söker dem. Men det krävdes lite hjälp den här gången…

När smärtan halvvägs var som värst och allt som återstod var att ge upp, kom en rad, en mening, till mig, popp in i huvudet. Från det där ingenstans som jag misstänker att allting vettigt egentligen kommer ifrån. ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”, ekade det. Om och om igen. Edith Södergran, för er som undrar. Jag kunde inget annat göra än att le, förmodligen liknade det mest en grimas men ansatsen fanns där. Meningen står att finna i de inledande raderna i diktsamlingen Septemberlyran och föregås av en annan mening; ”Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner.” Edith, eller vem det nu var, påminde mig.

Jag lät tårarna falla en gång till, bet ihop och reste mig igen, kravlade ut i trädgården. Jag vet mina dimensioner, det anstår mig icke… Jag kan bättre än så här. Jag vet att jag kan påverka min smärta, jag vet att jag har förmågan att styra mitt fokus, jag vet att jag kan hela och läka.

Det har krävt sin kvinna men jo, smärtan har klingat av. Kotorna justerar sig mirakulöst den ena efter den andra (gör ont som f-n men jag vet att det som sker måste ske) och livet tar åter plats i min kropp. Nu är jag tillräckligt på benen för att kunna låta en fantastisk akupunktör, Benjamin Kong, stötta läkningen ytterligare med sina magiska nålar, TCM, traditionell kinesisk medicin. Det blir dagens aktivitet och mitt fokus ligger fast.

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är. Det gällde Edith, det gäller mig, och det gäller dig. Påminnelse och all styrka till dig som behöver det! <3

Förvänta dig enbart gott

Ibland är det lätt att hålla sig för skratt. Jag skulle kunna skriva om det, om hur lätt det inte är att hålla humöret uppe när ryggen rasat ihop. Igen. Men jag gör inte det, för det hjälper liksom inte att älta skräpet. Istället väljer jag att fokusera på allt det hela, allt det friska, allt det vackra. Augusti sjunger på sista versen men ser ut att avgå med flaggan i topp. Det påstås att vi ska få en extra liten släng av sommar, sol och värme så här på sluttampen! Ingen kunde vara gladare för det än jag. 😊

Tillbaka från framtiden

Jag blir alltid lite vemodig när hösten kan anas i luften. Även om jag älskar september (en av mina två favoritmånader, maj är den andra), så känns den kommande hösten och vintern alltid evighetslång. När vi nu får en extra sommardos så känns det lite mer hanterbart, åtminstone för stunden. Och det är ju i stunden vi lever… Jag måste påminna mig om det ibland. Om att hämta tillbaka mig själv från framtiden. Det är så lätt att dra iväg dit, i förväg, med alla planer och drömmar, all vilja och längtan. Inget fel med drömmar och planer, inte alls, men konsten är att förvalta dem här och nu, även med en kropp som medverkar högst motvilligt.

Sådd och förväntan

För det är ju faktiskt nu, precis just nu, som allt det där småskaliga och storslagna skapas. Genom att plantera fröet NU och se fram emot att få se det gro, växa och slutligen bära frukt. Kanske imorgon, kanske nästa år, det spelar mindre roll. Först plantering, sedan positiv förväntan. Just det där med positiv förväntan, det är allt den bästa av matjordar, oavsett frösort. Tilltro och tillit till det lilla fröets kraft och inneboende styrka. Tålamod för den tid som behövs. Gödning och omsorger utan att skynda på eller kräva något mer. Bara låta allt ha sin gång och njuta av det som komma skall. Det är sann livskonst det. Vilken tur att vi alla har fått möjligheten att vara livskonstnärer…!