Vill du upptäcka Makarska med mig i höst?

Vill du följa med mig till Makarska, Kroatien, i höst? Den 30 september tar jag och Birgitta Höglund med oss ett begränsat sällskap till denna pärla på den kroatiska rivieran. Läget är fantastiskt, vyn magnifik. På ena sidan har vi det Adriatiska havet, på andra sidan det branta Biokovoberget. Ljuvliga strand- och hamnpromenader, utflykter, god mat, kunskap, insikter, gemenskap, lugn och ro utlovas.

Detta är en resa där harmoni, sinnlighet, nyfikenhet och gemenskap är i fokus. Är du nyfiken? Klicka dig då vidare till hemsidan, www.harmoniresor.se. Och boka snabbt om du vill följa med, antalet platser är begränsat då vi lägger stor vikt vid kvalitet och prioriterar närhet, äkta möten och gemenskap.

Hoppas vi ses!

Skjut upp till morgondagen det du inte är redo för idag

Är du också en sån som skjuter upp saker, som velar inför ett beslut, som inte kommer till skott med de ”viktiga” sakerna? Bra, då har du kontakt med dig själv!

Ibland kan jag verkligen förundras över hur länge jag kan dra på vissa saker. Det kan handla om stora beslut, men också om små, till synes oviktiga, saker. Det finns ett motstånd i mig som inte min hjärna kan förklara, ett irrationellt motstånd, ett hinder som av någon outgrundlig anledning känns fullständigt oöverstigligt. Jag skulle kunna analysera det här motståndet till tidens slut, sannolikt komma fram till att det handlar om lathet, rädsla eller något annat. Men det gör jag inte, inte nu längre. För jag vet att det är helt oviktigt.

Inte redo, än

Det finns egentligen bara en enda gemensam orsak till alla prokastineringar, allt jag skjuter upp till morgondagen, nästa vecka eller nästa månad eller år – jag är inte redo. Bara så, jag är inte redo. Och jag känner det. Som ett motstånd. Och respekterar det, respekterar mig. Med vetskapen om att detta är orsaken har jag slutat anklaga mig själv för allt jag skjuter upp, istället tackar jag mig själv för lyhördheten. Den lyhördhet som innebär att jag är medveten om att jag inte är redo, och därför inte ska. Av erfarenhet vet jag nämligen precis vad som händer om jag försöker mig på något jag inte är redo för, antingen går det åt skogen eller också blir vägen kantad av motstånd precis hela tiden, så onödigt jobbigt och arbetsamt.

Plötsligt händer det

Om jag däremot väntar in mig, det, världen… så händer så småningom något intressant. Antingen dör hela grejen, jag tappar lusten helt enkelt. Då var det aldrig meningen, tänker jag. Eller också kommer det en dag då jag plötsligt känner impulsen slå till, jag gör det bara, i en handvändning. Det går hur enkelt som helst. Jag trotsar alla eventuella rädslor innan jag hinner blinka och vips så sitter jag där och konstaterar att jag GJORDE DET! Är det då lönt att tänka ”Varför väntade jag så länge?!” Nej, det är ju inte det. För hade jag gjort det innan så hade det ju inte gått lika lätt! Fattar du hur jag menar?

Så, om du är som jag, en prokastinerare, slå inte på dig själv. Tacka dig själv för lyhördheten, att du är klok, känslig och förståndig nog att vänta in dig själv. 😊

Vad säger Ditt Hjärta idag?

Tänk om du skulle ta en hel dag, eller en förmiddag, eller en timme…och bara göra precis det du vill. Inte ett enda måste, inte ett enda borde, inte en enda handling med ens en gnutta inbyggt motstånd – hur skulle det kännas? Om du bara gjorde sådant som du är inspirerad att göra, sådant som du blir glad av? Vad skulle hända då? Jag tror mig veta att det skulle kunna förändra ditt liv.

Jag undrar varför vi människor är så bra på att INTE följa våra hjärtan. Varför anstränger vi oss till det yttersta för att göra saker vi egentligen inte vill göra, och samtidigt skjuter undan det hjärtat sjunger efter? Varför tar vi oss tid att ringa de där tråkiga samtalen, men ”hinner inte med” samtalet med bästa vännen? Hur lyckas vi träla oss iväg till arbeten vi inte vill gå till år och ut och år in, men lyckas aldrig boka den där akvarellkursen vi alltid velat gå? Varför lägger vi så mycket tid på måsten och så lite tid på det vi vill? Inspiration – desperation, vilken ände på skalan befinner du dig i?

Känn inspiration

Missuppfatta mig inte nu, jag vet också att barnen måste få mat och att räkningar ska betalas, men… Proportionen, är den verkligen rätt? Tveksamt. Jag börjar så smått inse att det finns en massa människor där ute som knappt upplevt vad det innebär att agera utifrån (egentligen inifrån) inspiration. Att göra något efter en impuls, på ren inspiration. Nej, det är inte samma sak som att vara motiverad. Motiverad är logik, resonemang och vilja för att nå ett visst mål eller belöning. Inspiration, det är…bara lust! För att göra det och göra det nu, utan mål, bara för att. När kände du dig senast inspirerad, lade allt annat åt sidan och bara gjorde? Jag hoppas det var nyss. Och snart.

Inspiration kan vara flyktig. Den kräver närvaro och lyhördhet och den drunknar lätt om mängden måsten blir för stor. Idag är det Alla Hjärtans Dag. Ge all din kärlek till alla du bryr dig om, men kanske skulle du, just idag, börja med dig själv? Vad vill du göra idag, vad har du lust att göra, vad gör dig glad? Vad det än är, gör det. Nu.

Tankar över kaffekoppen

Här sitter jag och sitter. Borde skriva vidare på min bok men tanken far än hit än dit, känner mig lite velig, lite okoncentrerad. Slöscrollar facebook- och instagramflödet, skumläser de senaste nyheterna både här och där. Ser mest stora ord från stora egon. Ointressant. Så in i norden ointressant.

Jag tänker att under molnen av allt detta ränksmidande, maktpositionerande och manipulerande lever vi människor våra små liv, med allt vad det innebär av mer angelägna frågor. Det är mat som ska hamna på bordet och tvätt som ska tvättas. Det är kroppar som ska hållas hela, hälsa som ska upprätthållas. Det är barn som ska tröstas, uppmuntras och stöttas och alla har vi drömmar vi när och viljor vi balanserar. I livet. I det verkliga livet. I det lilla, stora, viktiga livet. Jag tror att dessa maktens män och kvinnor skulle må bra av att lite oftare köra ner sina händer och fötter i detta vi kallar vardag. Kanske skulle de förstå betydelsen av det lilla, se det vackra i det stora lilla, kanske rent av respektera det.

Mötas på riktigt

Kanske sitter jag här med dessa mina kaffekoppstankar just idag med anledning av den kväll jag hade igår. En kväll i kvinnors lag. En cirkel av kvinnor. Tre gånger har vi träffats, tre. Det känns så mycket mer. Tänk att få komma andra människor så nära, att få utbyta tankar, dela en gnutta liv. Att få mötas på djupet, i det innersta, i det som betyder något. Inga krav, ingen prestation, bara mötas för mötets och utbytets skull. Att gå dit med öppet hjärta och mötas av en öppen famn. Det är stort, oändligt stort. Värdefullt bortom orden.

Här finns kraften vi så desperat söker, hoppet vi är beroende av, närheten och gemenskapen vi törstar efter. Maktens människor skulle skälva i sina boningar om de förstod den kraft som ligger i möten av detta slag. Kärlekens kraft, den som vinner utan att det finns några slag att utkämpa. Så evinnerligt glad är jag för dessa riktiga, viktiga, möten.

Nej, världen håller inte på att gå under

Jag är trött på dem nu, domedagsprofeterna och dystopierna. Jag är genomless på allt prat om planetens kollaps, rapporter om allehanda katastrofer, allt som är fel. Vad är det med oss människor? Varför ska det vara så jämrans svårt att fokusera på det som är BRA, allt vi gör RÄTT, alla de framsteg som görs varenda dag?

Vill vi verkligen förmedla till våra barn att loppet är så gott som kört? Att det är KRIS, panik och bråttom och att katastrofen står för dörren? Ska barn behöva ha klimatångest och bli deprimerade för att det lilla de själva gör inte förslår något? Ska barn äta sig sjuka för att de knappt vågar äta alls av rädsla för att äta fel och förstöra både sig själva, djuren och miljön? Är det vettigt att barn växer upp i tron att människan är ond, att andra människor utgör ett hot?

Sluta, säger jag. Sluta bara.

Låt oss ta fasta på det goda

Låt oss rikta blickarna åt andra hållet. Låt oss förmedla allt det goda som görs varje dag, alla tekniska landvinningar, alla positiva framsteg. Låt oss hylla våra insikter, vår vakna förståelse, vår kreativa förmåga att lösa allt som kommer i vår väg. Låt oss se det goda i människor, vår omtanke om de svagare, kärleken inuti och emellan.

Att fokusera på det goda är INTE att sticka huvudet i sanden. Att se kärleken, sprida den, vara den, leva den, är att sticka upp huvudet ovanför sanden. Låt oss våga det, låt oss tillåta oss att ta fasta på det goda som ÄR och allt det fina vi skapar. Låt barnen växa upp i trygg förvissning om att vi kan fixa allt. Låt dem förstå att allt går att ordna, att allt som är trasigt kan lagas. Hopp är inte naivitet. Hopp är kraft, tillit, förvissning och förmåga. Vi kan, och vi vill, och vi ska. Med kärlek.