Valfusk – allvarligt?

I mitt flöde rasar kommentarerna om det amerikanska valet. Och jag förstår plötsligt ingenting. Alla som tycker att anklagelser om misstänkt valfusk är löjliga. Som menar att omräkning bara är en tidsfördröjning. Att sittande president är en dålig förlorare som inte kan ta ett nederlag, som inte vill lämna sin stol, som inte följer demokratins spelregler. Looser, clown, patetiskt.

Nu undrar jag – hur tänker ni? Menar ni att misstänkt valfusk inte ska tas på allvar? Inte utredas, inte synas i sömmarna? Är DET demokrati? Jag känner en oerhörd tacksamhet över att det är USA och inte Sverige det gäller. Demokratins väktare, ska det vara ni det? Nästa gång vi har val, och valet inte går i den riktning du önskar, fundera då på hur det skulle vara om anklagelser om valfusk började florera. Om de som leder valet började förlöjliga andra parten, avfärdade det som löjliga anklagelser och försökte sopa allt under mattan.

Jag skiter faktiskt i vem som har rätt eller fel, vinner eller förlorar, men i en demokrati måste val genomföras och resultat kunna slås fast utan minsta misstanke om fusk. Om det inte låter sig göras har vi, i USA här och nu, en halv befolkning som misstänker den andra halvan. Vad skulle det kunna leda till tror du?

Det saknar fullständig betydelse vilken part som lyfter frågan om valfusk. Står man för demokrati måste det synas, in i minsta detalj, röst för röst. Jag vill inte ens tänka tanken på hur det skulle kunna bli om det INTE görs.

PS. Och om du, förhoppningsvis, besinnar dig lite, fortsätt gärna tanken på hur detta scenario skulle fortlöpa i Sverige. Hur säkert är vårt valsystem, egentligen? Vad vet du? Hur skulle vi/du agera om det vore här misstankarna fanns?

Du är fri, säger du

Du är rädd och vill att jag ska gömma mig. Brukar det inte vara den rädde som gömmer sig?

Du är rädd om din frihet så du vill begränsa min?

Du är rädd om din kropp så det ger dig rätten att attackera min?

Du vill att de sjuka och svaga ska känna sig trygga ute, så du sätter de friska i karantän? Får jag komma ut när jag är tillräckligt sjuk?

Du säger att jag är fri, men bara på dina villkor.

Din frihet är på min bekostnad. Hur länge tror du att din frihet är din?

Om bara alla gjorde som de blev tillsagda

Har du känt den där impulsen att vilja tala om för folk att de missköter sig, gör fel, är egoistiska och oansvariga? Känt lusten att hytta med näven och säga dem ett sanningens ord, uppmana dem att följa reglerna? De där som inte förstår bättre, de där som inte bryr sig om andra på samma sätt som du gör? Visst skulle det kännas lite skönt ändå?

Hur skulle det kännas om jag gav dig rätten att göra just det? Om du faktiskt fick uppdraget? Jag skulle kunna ge dig en badge på bröstfickan eller ett band runt armen som visade att du hade rätt att tillrättavisa, kanske till och med bestraffa? Hur skulle det kännas om jag sedan berömde dig för ditt digra, uthålliga arbete, sade att du var duktig som upprätthöll ordningen, kanske rent av gav dig en belöning eller en förmån som tack? Om du skötte ditt uppdrag riktigt väl skulle jag kanske ge dig ett ännu bättre, mer välbetalt, med ännu större befogenheter, skulle du tycka om det?

Vad skulle sedan hända om det osannolika inträffade och det så småningom visade sig att det var de där olydiga som hade rätt och du som hade fel, vad skulle det då göra dig till?

Vilken bit är du?

Om jag kom till dig och berättade att jag funnit en hel hög med pusselbitar utspridda i sanden, skulle du vara nyfiken på att se dem då? Eller skulle du svara mig att pusselläggning inte är din grej?

Om jag kom till dig några veckor senare och sade att jag hittat ännu fler bitar, flera hundra, kanske tusen, och att de faktiskt verkar höra samman, skulle du bli intresserad då? Eller skulle du skaka på huvudet och slå fast att inget pussel finns, att bitarna säkerligen hör till olika pussel.

Om jag kom till dig efter några månader för att berätta att pusslet är gigantiskt, säkert hundratusen bitar, men att vi är många som hjälps åt att leta och lägga, skulle du vilja hjälpa till då? Eller skulle du förklara för mig att ett så stort pussel inte existerar eftersom du aldrig sett det eller hört talas om det?

Om jag kom till dig och sade att ramen är klar, att hälften av alla bitar är på plats och att bilden som framträder är gräslig, hemsk och skrämmande, skulle du vilja se den då eller skulle du uppmana mig att sluta lägga pusslet?

Om jag kom till dig och sade att nu är pusslet nästan klart och att du finns med i motivet, skulle du kanske följa med mig och titta då? Eller skulle du vara säker på att jag sett fel eftersom du aldrig gått med på att finnas med i ett pussel?

Om du följde med mig, ändå, och såg den förfärliga bilden, såg din egen delaktighet, skulle du då ifrågasätta de hundra bitar som ännu inte hittats? Eller skulle du hjälpa till att leta och lägga färdigt pusslet?

Finbesök

Nu är jag här igen! Du kanske undrade vart jag tog vägen efter hemkomsten från Belgien? Det blev lite tyst från mitt håll, inga ord, inga bilder… Den simpla anledningen är att det sista som hände innan vi lämnade hotellet i Gent var att min telefon, tillika kamera, försökte dränka sig i toaletten.

Nå, försöket misslyckades, telefonen fiskades upp men har inte varit sig lik sedan dess. Den värsta krisen är över, den har återfått kontakten med sig själv och skärmen, kameran funkar och den kan kommunicera med omvärlden. MEN, den kan till exempel inte redigera bilder på IG och värst av allt, inte göra mellanslag när jag skriver… Du förstår problemet.

Rehabilitering

Jag håller alla tummar att den repar sig även från dessa små men irriterande skador. Telefonen fortsätter, liksom jag, med sin rehabilitering. Till skillnad från mobilen slipper jag dock tillbringa mina dagar i en burk med risgryn. Istället njuter jag av sol och sommar, gör flitigt min sjukgymnastik och går mina kryckpromenader. Styrkan och stabiliteten i höfterna byggs upp mer för varje dag, jag orkar gå allt längre och jag haltar inte en millignutt! Inte har jag ont heller, inte i höfter, inte i knän, inte i rygg. ? Livet återkommer, cell för cell, muskel för muskel.

Igår fick jag den finaste bekräftelsen, den bästa uppmuntran och det vackraste välkomnandet när den vackraste trollslända flög in genom den öppna dörren och satte sig bredvid mig i trappen när jag gjorde mina trappövningar. Hon satt kvar hela tiden och hejade på mig, jag fick till och med fota av henne utan minsta protest. Vi småpratade lite mer och jag började fundera på hur jag skulle kunna få ut henne igen utan att skada de ömtåliga vingarna. Men så kom jag på… Jag tackade helt enkelt för besöket och sade att hon var fri att flyga igen. Hon fladdrade till med vingarna, sade farväl och flög ut samma väg som hon kom in. Livets magi.

Jag återkommer lite mer regelbundet när min förlängda arm Telefonen återhämtat sig. Till dess, låt oss njuta av sommaren och livet!