Otålig? Det är jag aaaldrig…

Otålig. Skulle JAG, vara otålig? Nääärå, aldrig, aldrig någonsin… Alltså, jag satt här och kände mig otålig, mer otålig än vanligt. Otålig på att det går för långsamt, att det som skrivs inte skrivs tillräckligt fort eller inte blir tillräckligt bra. Att det jag vill ska hända inte händer, att jag inte ser resultat av mitt skapande, mitt arbete. Jag fick ta mig ett allvarssnack med mig själv. Ett allvarligt samtal om det här med tålamod och otålighet. Denna improduktiva, rentav kontraproduktiv känsla! Så lätt att trilla dit på när man för en sekund glömmer bort hur det egentligen funkar, vad allt egentligen handlar om…

Känn förväntan istället för otålighet

Blir du någonsin otålig, på dig själv, på andra, på livet? Jag blir det, både nu och då. Mest på mig själv faktiskt. Jag är liksom född otålig, vill att allt ska gå fort. Otåligheten har sina fördelar, absolut. Jag är till exempel bra på att veta vad jag vill, jag är bra på att sätta igång saker, få hjulen att snurra. Men det är sedan utmaningen kommer, att släppa taget, att bara låta det vara… Tills det kommer till mig. Gång på gång får jag påminna mig själv om detta enkla faktum – det jag sjösatt kommer att ge resultat. Det ligger i pipen, det är på väg till mig, jag behöver inte göra mer. Låt det komma bara. Känn förväntan, inte otålighet! Att det ska vara så svårt.

Att vänta med spänning och förväntan är något helt annat än att otåligt trampa runt och tycka att leveransen drar ut på tiden. Det första skyndar på förloppet, det andra saktar ner det. Det första bygger på tillit, det andra på tvivel. Attraktionslagen talar. Jag VET ju detta, ändå… Pust.

Vägen ÄR målet

Jag får än en gång påminna mig om att vägen faktiskt ÄR målet. Och tänk hur det skulle vara om man fick allting man önskade, momentant, direkt, i samma ögonblick som ens önskan uppstod. Jösses vilka bekymmer man skulle få! Hur skulle man hinna ta hand om allt, njuta av det? Nej, alltså, det finns faktiskt en stor poäng med att saker tar sin tid. Om man bara är klok nog att påminna sig om att skapandet är grejen och att väntan på leveransen bygger på samma förväntan och förvissning som barnet känner inför julafton. Leveransen, ja den är pricken över i:et, men vad sjutton, vägen dit är ju den allra största delen av bokstaven! Tänk att man ska behöva påminna sig om det tusen gånger om…

Jag tror jag ska ta och stryka ordet ur min vokabulär nu, byta ut otåligheten mot förväntan, en gång för alla. Wish me luck.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *