Låt oss tala om språket

Vi måste tala om språket, språket och orden vi använder. Betydelsen av dem, vikten av dem och faran med dem. Ord är inte bara en samling bokstäver och ljud. Det är med hjälp av orden vi tänker våra tankar, analyserar och förstår. Orden har också förmågan att skapa känslor. Med ord kan vi såra, glädja, lugna och skrämma. Vi tänker i ord och ord påverkar både våra tankar och känslor. De ord vi själva använder men också de vi hör och läser. Därför är ord viktiga.

Ordet är ditt, brukar vi säga när vi lämnar utrymme för någon att uttrycka sina tankar och åsikter. Att censurera någons ord är att hindra dennes tankar och åsikter från att få samma utrymme som andras. Ord betyder något, användning av ord står för något, förändring av ord har ett syfte.

Låt mig ta några exempel ur verkligheten:

Social distansering. Distansering i betydelsen avstånd, ja. Men att distansera sig från någon eller något kan också betyda något annat, eller hur? Särskilt när det förstärks med ordet social. Vad menade man egentligen när vi uppmanades till social distansering?

Asymptomatisk. Utan symptom. En människa utan symptom kallade vi tidigare för frisk. Varför denna omskrivning?

Smitta. Smittspridning. Vi anses sprida smitta fastän vi är friska, ingen vet vem som bär bomben. Smitta är ett starkt ord, ett känsloladdat ord, laddat med osäkerhet och fyllt av ansvar. Ingen vill bli beskylld för, eller bära ansvaret för, att ha smittat en annan, inte med vårtor, inte med hiv. Smitta associerar vi historiskt med fara. Ofta också kopplat till skadedjur som råttor eller skadade djur som pestsmittad räv.

Karantän. Karantän har varit något som man satte sjuka, smittförande människor i, inte friska människor utan symtom. Bara djur har regelmässigt satts i karantän vid byte av hemvist över landsgränser, för säkerhets skull. Tidigare.

Ta ansvar. Ansvar är ett ord som vilar tungt på de flestas axlar. Att inte ta ansvar är att vara oansvarig, och det är inget man vill vara, åtminstone inte som vuxen. Men vad ÄR att ta ansvar, för vem, och när? Bär du ansvaret för andras beslut? Tar du ansvar om du verkställer beslut du inte tror på, beslut som du anser vara felaktiga?

Avtrubbning – orden glider förbi

Idag låter det regelmässigt i våra medier ungefär så här: Vi måste alla ta ansvar och praktisera social distansering, eftersom vi alla, även asymptomatiska människor, är potentiella smittbärare. Vid minsta symptom på smitta, eller om du reser, ska du sätta dig i karantän.

Känner du hur orden liksom bara glider förbi, hur de blivit självklara? Hur de förskjutits i sidled och fått en ny betydelse? Orden med sina laddningar glider förbi och fokus landar istället på nästa led. Ledet som säger: Vi måste, tillsammans, vara uthålliga. Du måste, acceptera, avstå, finna dig i. Annars… blir det ännu mycket värre, och någon kan dö.

Vi påverkar och påverkas

Häromdagen läste jag också en artikel om julfirandet och hur de stora länderna erbjuder lättnader i restriktionerna och ger en ”mini-amnesti” över jul. Amnesti är när regering eller myndighet gör så att du undgår åtal för ett brott du begått, alternativt lindrar straffet eller ser till att du helt slipper straff. Vad har du begått för brott undrar jag? Och är det ett erbjudande när du först blir fråntagen något och sedan får tillbaka en liten del av det under en begränsad tid? Ett erbjudande brukar man kunna tacka ja eller nej till, har du något reellt val? Du förväntas väl inte känna dig tacksam för erbjudandet?

På tv uppmanas vi nu att ”rapportera” till myndigheterna om vi ser någon som ”bryter mot rekommendationerna”. Rapportera din granne. I en annan tid kallades det angiveri. Och hur kan man bryta mot en rekommendation, är det då inte ett förbud man egentligen menar?

Jag skulle kunna fortsätta länge, men det här blev långt redan som det är.
Språk är viktigt. Ord är viktiga. Med orden tänker vi. Med orden påverkar vi. Hur påverkas du?

Någonting kändes fel, men jag förstod inte vad. Det lät rimligt, till en början, allt de sade. En del verkade konstigt, men jag tänkte att de vet ju bättre än jag. Jag tog mitt ansvar. Jag förstod inte vad som hände. Jag var rädd för repressalier. Jag gjorde bara som de sade.

3 reaktion på “Låt oss tala om språket

  1. Marianne Ericson

    Mycket intressant beskrivet. Vi inser nog inte alltid vilken makt orden har. Känner mig vilsen just i denna tid. Är vanligtvis ” debattlysten ” men nu känner jag bara att jag måste vara lydig. En nära relation är i farosonen. ” Jag vägrar att inte finnas till” är hens kommentar till min ökade oro.

    Svara
    1. Therese Renåker Inläggsförfattare

      Jag tror att många känner sig vilsna, konflikter i relationer, konflikter i samhället. Men jag tror samtidigt att vi måste våga uttrycka vår åsikt, respektera våra olika uppfattningar, förstå att vi har samma mål för ögonen även om vi tror på olika saker och ser olika vägar. Tystnad är farlig.

      Och för min högst personliga del ingår inte ordet lyda i mitt mänskliga vokabulär. Lyda anser jag vara förbehållet hundar. ?

      Svara
  2. Annika Svensson

    Tack för en mycket tänkvärd och aktuell bloggpost som tangerar mycket av det som upptagit mina egna tankar det senaste året, i kölvattnet av av det som sker i pandemins bakvatten…

    Jag tänker dock inte vara lika diplomatisk och filosofisk utan mer krass. För jag är faktiskt nästan mer skrämd av hur lätt det faktiskt varit att både göra oerhört drastiska och djupgående ingrepp i de grundläggande rättigheter det för mig innebär att vara människa, och även i de samhällsstyrande funktioner vi byggt för och runt mänsklighetens göranden och varande. Och då menar jag sammantaget på global nivå.

    Inte så att jag på något sätt förminskar allvaret i detta virus framfart eller dess farlighet. Ja, man kan dö. Liksom man kan dö av många saker. Och satt i proportion till mycket annat MINST lika allvarligt och förödande för planeten och mänskligheten, så anser jag att det hela fullständigt tappat all rim och reson för länge sedan… Att vi mobiliserar, rapporterar, kontrollerar och fokuserar så mycket på just detta samtidigt som många av de oerhörda klimat-, miljö-, eller svältkatastrofer som pågår, i bästa fall får årliga insamlingsjippon i någon TV-kanal, är för mig bara ett bevis på de redan priviligierades enorma skelögdhet…

    Världen reagerar så här därför att viruset slår BLINT, HÄR och NU och lika mot ALLA – och det skrämmer skiten ur människor som är vana att sitta tryggt i en orättvis värld där vissa skor sig på andras olycka utan att blinka. Antingen andra samtida i sämre läge, eller kommande generationer och deras framtida chanser… Även jag indirekt, och många med mig som haft turen att födas i ”rätt” land av ”rätt” föräldrar.

    Så nu ska detta virus stoppas till varje pris, för de som har mest resurser kommer ju som vanligt klara krisen bäst, medan många andra får livet och sina livsverk slaget i spillror – eller sig själva pga ökat våld i nära relationer eller utebliven skolgång – och kanske aldrig kommer tillbaka eller får en chans.

    Och samtidigt görs mätningar globalt där länder rankas utifrån hur de lyckas hantera viruset – eller kanske är det sitt folk? – och normen är att ju mer begränsade och lydiga desto bättre…typ. Ju fler med munskydd på gator och torg, desto framgångsrikare land. Tanken att använda samma retorik kring burkor känns inte långt borta… Evidensen är i alla fall hittills låg för den rent hälsomässiga nyttan, så det är något annat detta står för. Men den globala diskursen tillåter snart inga avvikande röster. Allt är försvarbart med pandemin som förklaringsmodell.

    De västerländska demokratierna och dess grundvärden rämnar under oss och genom vår egen försirg utan att vi märker det… Blir spännande att se hur världskartan ritats om när allt är över?

    Under tiden försöker vi själva här hemma upprätthålla vissa grundvärderingar kring individens rättigheter i ett fritt land samt viss sans och balans kring risken i att leva – man kan ju faktiskt dö! – parallellt med ett sunt ”ansvarstagande” i den situation som råder, i syfte att minimera smittspridning.

    Kram
    Annika

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *