Låt oss tala om kärlek

Kärlek, detta fenomen som inte låter sig fångas i några nät, revar eller trålar. Ett ord bland andra ord, men ett ord för att beskriva det största, det enda, det som ÄR. Så futtigt, så begränsande. Vilka är vi att linda in det största, vilka är vi att försöka beskriva det obeskrivbara. Alla våra tafatta försök blir till ännu en begränsning, ännu en missuppfattning, ännu ett misslyckat koncept.

Lika lite som vår hjärna kan omfatta evigheten, lika lite kan den greppa om kärleken. Bara hjärtat kan förstå den mellan ett älskande par, se självklarheten i den mellan förälder och barn, omfamna den i allt som existerar.

Hjärnan söker placera den i sina fack, förse den med etiketter, för- och nackdelar. Men hjärtat vet att det inte finns olika sorters kärlek, det finns bara kärlek. Ren och klar och självklar med ett oändligt antal uttryck. Kärleken är en hjälpande hand, ett tack genom en bilruta, ett gott ord. Kärlek är att dela någons glädje, finnas där i sorg, jubla åt någons framgång eftersom all framgång är vår.

Kärleken har inga baksidor, kärleken är allt som är. Allt jag är, allt du är, allt vi är. Kärleken är bortom, inom, då, nu och sedan. Utan punkt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *