Låt mig berätta om ett hus…

Du som följt mig ett tag och kanske också läst min första roman, Mata inte skuggorna, vet att jag har en stor förkärlek för magin i livet. Jag ser på livet som något av ett mysterium, något vi själv skapar men som också till viss del är höljt i dunkel. Allt för spänningen och äventyret. Om vi visste hur allt hängde ihop och kunde förutse morgondagen skulle vi förmodligen bli uttråkade i samma stund som vi vaknade. Nu måste jag får berätta för dig om ett hus, ett hus med magi!

Jag är, och har varit, hemma i mitt Skagen sedan i söndags eftermiddag. Jag åker hit av två skäl, dels för att det är ”hemma”, dels för att energierna här tar fram det allra bästa i mig, både som den Therese jag är och den författare jag aspirerar på att vara. Ingen annanstans flödar min kreativitet lika mycket som här, ingen annanstans förmår jag finna disciplinen lika enkelt som här. Jag skriver nog dubbelt så många ord per dag här jämfört med hemma i mitt vanliga hemma! Men jag har en regel när jag är här; först skriva, sedan gå ut. Går jag ut först är det kört, jag kommer nämligen inte in förrän det mörknar. Naturen håller mig kvar ute, inte ens hunger räcker för att driva in mig. Så, skriva först, ut sedan.

Vackert så det gör ont

När jag väl kommer ut är det stränderna som gäller, stränderna och klitterna. Jag tror inte jag kan se mig mätt, hjärtat svämmar liksom över! Har du känt det någon gång, när det är sådär vackert att man liksom inte kan ta in mer utan att någonting i en spricker? Så är det för mig här, och just därför kommer också en del av handlingen i min nästa bok att utspela sig här, jag vill ge det bästa av mig till dig.

Huset med stort H

Nu till huset. Det finns ett nämligen ett hus här, du ser det på bilden. Uppe på en höjd, men alldeles vid vattnet. Alldeles för nära faktiskt, havet gör tappra försök att ta det med sig. Jag gick förbi det här huset redan första gången jag kom till Skagen, och jag fastnade vid det. Det har talat till mig och fortsätter att tala till mig varje gång jag är här. Det huset är bland det första jag besöker varje gång jag kommer hit, och det sista innan jag åker härifrån. Det är som att vi känner varandra, huset och jag. Det har talat till mig om storslagna drömmar, om längtan och saknad och stor kärlek. Det har berättat om livet och döden, om svaghet och sårbarhet men också om oändlig styrka.

Huset är i dåligt skick. Förra hösten när jag var hade en del av det rastat in, eller ut, jag vet inte vilket. Kakel och porslin låg på marken och en vägg låg halvvägs ner i havet, trasiga fönster var igensatta med träskivor. Jag har kallt det för ödehuset. Men det konstiga har varit just de där träskivorna, och sandsäckarna utanför, och näten som hoppas kunna hålla kvar sanden. Som om någon faktiskt bryr sig. Jag har sökt information om huset men gått bet.

Det magiska

När jag kommer tillbaka den här gången är väggar uppbyggda och nya fönster isatta! Ett mirakel. Jag blir glad ända in i själen. Någon måste äga det, någon vill rädda det från sitt öde! Plötsligt ser jag huset i mitt Instagramflöde. Till bilden finns ett namn, Fellen. Huset som jag känner mig så besjälad med går under namnet Fellen. Jag har fått en tråd att nysta i, och nystar gör jag. Det tar inte lång stund förrän jag inser att en kvinna en gång i tiden byggde huset, åt sig själv, som sommarhus. Kvinnan var…författarinna.

Tror du man kan bygga romaner runt livets magi? Det tror jag. Nej, jag VET att man kan det. Jag är här för att skriva min nästa roman, Där haven möts. Det är mycket och många som möts här i Skagen…  😉

4 reaktion på “Låt mig berätta om ett hus…

  1. Britt-Marie

    Får lite rysningar när jag läser vad du skriver. Livet är så konstigt, det är verkligen magi! Det måste finnas något med huset som hänger ihop med dig!! Ha det så bra med skrivandet och allt annat. Kram!

    Svara
    1. Therese

      Jag ryser jag också vill jag lova! På något sätt hänger allt ihop, jag, platsen och även huset. Om inte annat är det utmärkt inspiration för författandet… 😊❤

      Svara
  2. Ulrika Borg

    Alltså det där Huset… Gick “igång” både på bilden och din text om din relation till det 💞 Har tänkt på det till och från hela dagen och precis nu slog det mej – tänk att kunna få övernatta där!! Det borde vara galet magiskt!

    Svara
    1. Therese Renåker Inläggsförfattare

      Det vore det! Vem vet, en dag… Men inne är det nog ännu för “obebott” och ute ikväll när saltdimman drog in… Ja det var kallt, kan man säga. Men oerhört vacker himmel! 😍

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *