Jag ser slutet! Långt borta men ändå…

Såhär ser det ut hos mig just nu! Kludd och kladd och ordning och reda. 😊 Med tanke på att jag mest delat min passion för natur och mönster på sistone så kanske du undrat om jag överhuvudtaget skriver något på min nästa bok, Där haven möts? Det gör jag. MEN, jag har haft ett för mig ovanligt bekymmer med berättelsen… Jag har nämligen inte haft en aning om hur den ska sluta!

Skrivprocessen

Alla författare jobbar på sitt eget sätt i skrivprocessen. Vissa bara börjar och följer berättelsen vart den nu än tar vägen. Andra strukturerar upp innehållet minutiöst, kapitel för kapitel, innan de ens skriver första raden. Jag…ja jag gör något mitt emellan. Jag behöver en början och jag behöver ett slut, däremellan lever berättelsen till stor del ett eget liv. Jag strukturerar upp arbetet, huvudsakligt innehåll, inte för att berättelsen behöver det, utan för att jag måste det för min disciplins skull. Berättelsen formar och gestaltar sig dock i stunden, tar olika vägar, vissa uttänkta av mig, andra helt på eget bevåg. Jag låter det som ske ske, bara jag har ett slutmål, en slutscen. Med den här boken har jag konstigt nog inte haft det. Kanske är det för att berättelsen ligger så nära att det varit svårt att frigöra den från delar av verkligheten… Avsaknaden av slut har gjort att processen känts svår att överblicka. Vlket är nästa steg? Av olika vägval, vilket är det rätta?

Slutscenen landade

Hur som helst så kom slutscenen plötsligt till mig förra veckan, äntligen! … Det är förresten så jag ser en berättelse, den kommer till mig i bilder, i scener. Det knasiga är att jag haft den här scenen i huvudet redan innan jag började skriva, men jag har liksom inte fattat att det är slutet på boken. Mycket märkligt. När den nu landade, precis när jag skulle till att somna lördag kväll, blev allt i ett slag så oerhört mycket lättare! Visserligen måste jag backa bandet och skriva om lite, men inte så mycket. Framförallt var det bara att skrota den gamla strukturen för arbetet som jag skissat på lite löst. Jag har ändå inte hållit mig till den, på tal om hur viktigt det är för mig att lita till och följa flödet…

Struktur och lättnad

Nu, med slutscenen klar i huvudet, kunde jag med enkelhet skissa upp hela boken! På papper, stort papper, A2 för att vara exakt. Datorer och skrivprogram i all ära, men jag måste fysiskt SE helheten, scenerna, höjdpunkterna. Jag måste SE för att veta om boken speglar det som jag har i huvudet, och jag måste se helheten för att minnas och inte tappa bort viktiga saker och detaljer. Det mesta av det jag har skrivit platsar, tack och lov, och det som återstår att skriva, vilket är en himla massa, gav sig självt. I alla fall de stora delarna. Det är väl det jag känt på mig när skrivandet saktat in den sista tiden, någonting har skavt, haltat. Det var slutet som var på ingång. Även om jag ännu har ett gigantiskt berg att bestiga så känner jag en stor lättnad. Jag vet vart jag är på väg, det underlättar. Nu ska jag bara låta berättelsen ta sig dit också.😊

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *