Du läser mig som en öppen bok

Att skriva är något av det bästa jag vet, kanske DET bästa jag vet. Att få sätta ord på upplevelser, gestalta människor och känslor, söka just den där perfekta avvägningen som förmedlar det jag vill ha sagt. För mig är ord magi. Ord är magiska. Jag fascineras över ordens inneboende förmåga att förmedla inte bara fakta och beskrivningar, utan också känslor, bilder, drömmar.

Tänk att svarta krumelurer på ett papper har den förmågan! Att det jag känner när jag skriver, laddas och landar i orden och svävar vidare till dig. Och om magin är total, ja då känner du samma känslor när du läser som jag kände då jag skrev. Vad är väl det om inte magi!

Sårbart

Samtidigt är det så oerhört sårbart. Även om det jag skriver inte är det minsta självbiografiskt vad handlingen beträffar så är känslorna äkta. Jag kan inte sätta ord på en känsla jag aldrig känt, jag kan inte ladda orden med energin om jag inte samtidigt upplever den. Det som kommer ut på pappret ÄR jag, till allmän beskådan, öppet för bedömning och värdering. Det kräver mod att visa sitt innersta, för mig är skrivandet det modigaste jag kan tänka mig. Avskalat och hudlöst. Skört och starkt. När du läser mina böcker lär du känna personerna i den, men också mig. Det är mig du kommer in på livet.

Du och jag

Men mina känslor är allt annat än unika, känslor är universella. Om mina ord får dig att känna något så är det för att du också har de känslorna inom dig. För att du är uppkopplad mot samma gigantiska nätverk som jag, det universella nätverk som binder oss alla samman. Mina ord slår an en ton i dig eftersom du känner igen dig i dem, energin de för med sig vibrerar med energin i dig. Jag – orden – känslorna – du – känslorna. Så, när du läser, vem är det då du kommer in på livet, egentligen? Mig? Eller dig?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *