“Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”

Efter en vecka som koncentrerats på lägesförändringar, från liggande, till stående, till sittande och gående, tio minuter i taget, dygnet runt, har trycket äntligen lättat i ryggen och hjärnan kan ta sig an lite andra uppgifter, som att skriva detta, och berätta.

Det är intressant det där med smärta, hur allt fokus flyttas till kroppen, till och med till vissa punkter i kroppen. Hur man drar sig tillbaka från världen, inte bara den fysiska utan också den mentala. Hur friheten, som är en förutsättning för mitt skrivande, plötsligt blir kringskuren och hur orden går miste om det utrymme som krävs för att de ska kunna formas.

Samtidigt, storheten i att trots allt kunna sätta sig över. Eller under. Eller vid sidan av. Att med sin FRIA vilja kunna styra sitt mentala fokus bort från smärtan till andra, skönare punkter. I mitt fall naturens små underverk, alla konstverk som skapas, som växer och frodas, blommar och vissnar. När de stora vyerna inte är tillgängliga öppnar sig de små undren, för den som söker dem. Men det krävdes lite hjälp den här gången…

När smärtan halvvägs var som värst och allt som återstod var att ge upp, kom en rad, en mening, till mig, popp in i huvudet. Från det där ingenstans som jag misstänker att allting vettigt egentligen kommer ifrån. ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”, ekade det. Om och om igen. Edith Södergran, för er som undrar. Jag kunde inget annat göra än att le, förmodligen liknade det mest en grimas men ansatsen fanns där. Meningen står att finna i de inledande raderna i diktsamlingen Septemberlyran och föregås av en annan mening; ”Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner.” Edith, eller vem det nu var, påminde mig.

Jag lät tårarna falla en gång till, bet ihop och reste mig igen, kravlade ut i trädgården. Jag vet mina dimensioner, det anstår mig icke… Jag kan bättre än så här. Jag vet att jag kan påverka min smärta, jag vet att jag har förmågan att styra mitt fokus, jag vet att jag kan hela och läka.

Det har krävt sin kvinna men jo, smärtan har klingat av. Kotorna justerar sig mirakulöst den ena efter den andra (gör ont som f-n men jag vet att det som sker måste ske) och livet tar åter plats i min kropp. Nu är jag tillräckligt på benen för att kunna låta en fantastisk akupunktör, Benjamin Kong, stötta läkningen ytterligare med sina magiska nålar, TCM, traditionell kinesisk medicin. Det blir dagens aktivitet och mitt fokus ligger fast.

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är. Det gällde Edith, det gäller mig, och det gäller dig. Påminnelse och all styrka till dig som behöver det! <3

2 reaktion på ““Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *