Kategoriarkiv: Världen och Vi

Stockholm igår, Köpenhamn idag, Malmö imorgon

Kommentera

Ibland är det full fart på livet! Likväl som jag uppskattar och behöver det lugna livet, lika mycket behöver jag det där som bryter av och sätter fart. Igår var det möte i Stockholm med CE Travel, den resebyrå som Birgitta Höglund och jag numera samarbetar med vid våra Harmoniresor. Birgitta har varit på plats och rekat i Makarska, Kroatien, inför nästa års resa och nu börjar bitarna så sakteliga falla på plats. Nästa vecka kan vi förhoppningsvis börja dela med oss av några av pusselbitarna. Är du nyfiken på resan så gå gärna med i facebookgruppen Kroatien 2020 så får du information löpande i takt med att vi kan gå ut med den.

Lyckliga jag!

Men här och nu, ja då är jag på väg till Köpenhamn. Jag ska bara mellanlanda i Malmö först. Kvällens mål är hur som helst mitt underbara Köpenhamn och middag med fantastiska vänner! Jag är så oerhört tacksam för alla människor som musiken fört i min väg, alla upplevelser och möten som möjliggörs just genom den generositet som verkar följa i musikälskares spår. Jag har alltså en härlig lördagskväll att se fram emot i mitt andra ”hemland”.

Verkligt eller hitte-på?

Söndag och måndag kommer sedan att gå i skrivandets tecken för mig. Jag stannar i Malmö för att fokusera, låta mig inspireras och trampa de gator som också trampas i min nästa bok, Där haven möts. Huvudpersonen i boken bor i Malmö, men självklart finns en dragning till Skagen… Har jag sagt att boken ligger nära mig själv? 😉 Det är knepigt det där, hur man (jag) måste skriva om saker, platser, upplevelser, känslor…som jag känner igen, hur ska jag annars kunna sätta ord på dem? När läsare menar att mina ord och texter berör så är det just för att de för mig är äkta. Jag har varit där, på ett eller annat sätt, i det här livet eller i ett annat. Samtidigt hittar jag på. Handlingen är inte verkligheten, karaktärerna är inte verkliga, men vissa delar är, alla känslor är… Så vad är vad? Vad är egenupplevt, vad är hitte-på? Det vet bara jag. Kanske. Ibland vet jag knappt själv. Men helt klart är att allt jag skriver ligger nära mig, inuti mig, annars kan jag inte skriva det. Imorgon fortsätter processen, håll tummarna att orden kommer till mig och landar mjukt!

Önskar dig en trevlig helg!

PS. När jag satte ihop bilden som illustration till den här texten insåg jag att det var väldigt mycket vatten i alla bilderna… Jo, jag gillar vatten; städer med och vid vatten, vatten som flödar, vatten som renar, vatten som för människor samman. 😊

Alla monster, verkliga och påhittade, kan slänga sig i väggen

2 svar

Det är visst Allhelgonahelg, numera övertrumfad av påfundet Halloween. Hela tillvaron verkar handla om monster, skrämsel och rädsla. Och godis. Alltid detta godis. Men just idag, just nu, struntar jag i godisbiten och grunnar istället på det här med rädslan. Jag är egentligen inte särskilt rädd av mig. När jag var liten och det kom en journalist till dagis (jo, det hette faktiskt dagis när jag gick där) och intervjuade oss barn vad vi var rädda för, svarade alla något i stil med monster under sängen, mörker och spöken. Utom jag. Efter en stunds betänketid blev mitt svar ”Om jag får hålla min mamma i ena handen och min nalle i den andra, så är jag inte rädd”. Jag kom visst med i tidningen, med bild och allt.

Inte rädd men…

På den vägen är det, jag var, och är, helt enkelt inte särskilt rädd av mig. Visst kan jag ibland känna ett sting av oro för mina barn, att något ska hända dem, men rädd, nej det är jag inte. Jag är inte heller rädd för att gå hem själv sent på kvällen, jag är inte rädd för mörker och ondska, inte heller för ljus. Jag är inte rädd för att världen ska rasa ihop eller att klimatet ska kollapsa. Jag är inte rädd för vad folk ska säga, tycka eller tänka, den tiden är liksom förbi. Det är inte så att jag inte bryr mig om världen och livet vi lever, tvärtom, jag bryr mig massor. Jag är bara inte rädd.

…en sak skrämmer

Så jag sitter här och funderar. På rädslan. För även om det är en massa saker jag INTE är rädd för så måste det ju finnas något jag faktiskt ÄR rädd för, väl? Och jo, det finns en sak. En sak som skrämmer mig vid blotta tanken på det, skrämmer mig så till den grad att jag knappt vill formulera det. Och det är tanken på att inte hinna klart. Att inte få bli färdig. Att kroppen och orken ska ta slut innan själen levt klart. Att inte hinna uppleva allt jag vill, inte hinna se, smaka, dofta och känna…allt. Att inte ha fått skrivet alla ord, fått berätta allt jag har att berätta. Att inte hinna ge allt det jag har att ge. Döden skrämmer mig inte, men att inte få leva färdigt… Det skrämmer mig. Mer än något annat. Kanske är det alla dödsfall jag haft omkring mig, min mammas i synnerhet. Sorgen de kände över livet som inte hann levas, allt som inte blev. Kanske är det den sorgen, deras sorg, som blivit min rädsla. Hur handskas man med en rädsla av det här slaget, spöken under sängen känns enklare på något vis?

Kärleken vinner

Jag vet inget annat sätt att driva den här rädslan på flykten än att faktiskt leva. Leva nu. Som om denna dag vore den sista, och den första. Orädd. I frihet. I kärlek. Med glädjen som ledstjärna. För det är ju som man säger, en dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi leva. Jag lever. Nu.

Till alla monster, verkliga såväl som påhittade, vill jag bara säga: ni kan slänga er i väggen. Kärleken besegrar er alla.

Det vi minns…

Kommentera

Nu är jag hemkommen från en vecka på Kreta som en av två reseledare för vårt eget lilla påhitt “Harmoniresor”. För tredje året i rad gästade vi den lilla byn Makrigialos på Kretas sydöstra kust. Med oss på resan hade vi en fulltalig grupp om fjorton personer som alla sökte just den där harmonin som vi vill förmedla. Och vilken underbar vecka vi haft!

För den som inte varit med är det nästan svårt att beskriva. Det är nämligen inte enbart sol, varma hav, stränder och god mat vi delar på våra resor. För hur ljuvligt det än är med sol och värme så är det något annat som blir till mer bestående minnen och stannar kvar i hjärtat efteråt. Människorna. Samvaron. Närvaron.

Frihet – Harmoni

Alla dessa fina möten. Närheten i samtalen, delandet av liv och erfarenheter, skratt och lite tårar. Det är fascinerande hur nära man kan komma varandra på bara en vecka, när miljön är den rätta och man söker sig till varandra helt och hållet på sina egna villkor. Friheten är i sanning en förutsättning för harmonin. Eller som jag brukar skriva, och det som också står högst upp i huvudbilden här på sidan, ”The basis of your life is freedom, the purpose of your life is joy”. Det är först i den upplevda friheten som också den sanna harmonin infinner sig. Harmonin med glädjen som ledstjärna.

Plats att vara

På våra resor gör vi vårt bästa för att leva och vara just så, vi lever helt enkelt som vi lär. Vi konstrar inte till det, vi fyller inte upp och ut dagarna ”bara-för-att”, vi vet att människor behöver tid för sig själva också. Vi spelar inga roller, vi är, och vi gör vårt bästa för att vara just vi, inga andra. Jag tror att det smittar av sig. Jag tycker mig kunna se hur axlarna successivt åker ner hos våra medresenärer, hur andningen blir djupare, hur energi och trötthet får komma och gå som de vill, hur slutenhet övergår i öppenhet och nyfikenhet, hur liksom själva livet tar plats och fyller kroppen. Och i livet finns mötena, med sig själv, och med andra.

Det är en ynnest varje gång. Jag är så glad att få vara en del av dessa resor med sina fina möten och vackra människor. Nu landar jag här hemma, försöker få kroppen att acceptera kylan och hjärnan att koppla om till kreativt skrivande. Jag byter om från mitt sociala jag till den introverta bubbla som är författandets förutsättning. Jag älskar båda delarna. Och människorna, ja de fortsätter finnas med mig och berika mig, länge.

Mitt varmaste tack

Till dig som var med på resan i år, mitt varmaste tack för att just du är du och att du följde med! Kanske ses vi igen. Till min vän och resekollega Birgitta Höglund, jag är så glad att vi är så lika och samtidigt så olika, att vi kompletterar varandra så väl, till glädje och gagn för alla. Tack! Och slutligen tack till Svetlana Gyukin på “vår” resebyrå CE Travel för allt du fixat och ordnat enligt våra önskemål.

För dig som vill vara en del av våra kommande harmoniresor – information om nästa års resa, som då blir till Kroatien, kommer att finnas på www.harmoniresor.se så snart vi sytt ihop resan. Gå gärna med i facebookgruppen Kroatien 2020, så får du aviseringar där först av alla i takt med att planerna landar.

Nu tar vi oss an hösten!

Semestern – är den vad du vill och behöver?

Kommentera

För vissa är semester en ljuvlig tid för samvaro. Tid för familjen, tid att njuta av vänner och sällskap, tid för allt man vill göra och alla man vill träffa. Tillsammans är hela grejen. För andra skulle en sådan semester upplevas som en påtvingad samvaro. En tid med krav på umgänge, ett upplevt pressat schema och utebliven tid för ”självet”. För vissa är semester liktydigt med enskildhet och avskildhet.

Vi är olika

I en familj gäller det att lyssna på andras behov men också sina egna. Att vara lyhörd och respektfull för hur man själv och resten av familjen bäst får den SEMESTER man så väl behöver. För vad är egentligen semester? Nog är det väl mer än bara ”icke-tid på arbetet”? Semester är FRI TID och tid för återhämtning, så hur får man det? Det den ene känner som semester kan för den andre upplevas som ytterligare ett jobb. Lyhördhet är bra, att verkligen känna efter och uttala sina önskningar är en förutsättning, vi ÄR olika.

Lite av varje

Jag för min del behöver lite av varje. En del tid med enbart mannen i mitt liv, en del tid med tonårsdottern, en del tid med hela familjen, en del tid med valda delar av släkten och vänkretsen, men också tid för bara mig. Det där sista är superviktigt för mig, Jag – Mig. Jag stortrivs i mitt eget sällskap, med mina egna tankar, i mina egna andetag. Jag trivs med mig och behöver tid med mig, tid själv. Annars blir jag ingen rolig människa att leva med.

Nu har vi det rätt så enkelt i vår familj för i det här avseendet är vi ganska lika. Samvaro/enskildhet faller sig oftast naturligt, och gör det inte det så säger vi ifrån, kompromissar lite och så är saken löst. Men jag vet andra familjer där det är betydligt svårare… Där semestern snarare innebär ytterligare stress, gnag och friktion.

Allt ställs på sin spets?

Är det kanske så att semestern ställer allt på sin spets? Att semestern med all sina förväntningar och förhoppningar sätter fingret på vilka vi är, vad vi innerst inne vill, hur vi kommunicerar, hur vi egentligen lever våra liv tillsammans…? Eller är kanske de tre-fyra veckorna av ledighet rena rama drömmen som påminner oss om hur tråkig och fel ”den grå vardagen” levs?

Hur tänker du kring semester, liv och ledighet? Vill du ha mer eller mindre av semestern, mer eller mindre av vardagen? Mer eller mindre tillsammans, mer eller mindre själv?

PS. Om du upskattar tid i hängmattan med en god bok och ännu inte läst min debutroman Mata inte skuggorna så är det en fin investering i tiden med dig själv. 😉 Du hittar och köper den enklast här.

Hon sitter i möte…

Kommentera

Jag fick anledning att fundera över det här med möten nu i veckan. Ta till exempel frasen ”hon sitter i möte”, hur konstigt låter inte det, om man tänker efter. Jag menar, vad innebär det egentligen att sitta i möte? Måste man sitta eller går det bra att stå eller gå? Måste man sitta inomhus eller funkar det på en bänk i parken? Visst är det väl så att sinnebilden av att ”sitta i möte” är x antal personer runt ett konferensbord, på ett lagom neutralt kontor, med den obligatoriska kaffekoppen som ett av få attribut? Inte mycket färg i bilden heller, mest vitt och grått och kanske en gnutta blått, eller…?

Inte för att det är något fel på den typen av möten, ibland fyller de såklart sin funktion. Men denna form på möten är ju långt ifrån den enda! Ibland undrar jag faktiskt vad det egentligen är som möts vid dessa möten. Tankar, strukturer, planer, viljor, intellekt…? Är det så att vi innerst inne önskar att vi kunde låta intellektet gå på mötet så att vi kunde ägna oss åt något annat, något mer givande och meningsfullt under tiden? Om vi kunde kanske vi skulle lägga alla intellekt i en fin liten hög på bordet och låta dem snacka sig fram till svaret på vad som nu är frågan för dagen, eller…?

Mer än intellekt

Ibland är jag benägen att tro att vi totalt kapat det här begreppet möte, reducerat det till ett koncept med ganska futtig innebörd. För inte är det väl så att vi inbillar oss att riktiga möten bara är en intellektuell historia? Vi är väl inte så vilsna att vi tror att affärer, uppgörelser och processer är ett resultat av ett möte mellan intellekt?

Möten, riktiga möten, sker mellan människor. Människor av kött och blod. Människor med tankar, känslor, viljor och behov. Nog ser vi väl att de bästa mötena är de innerliga mötena, de möten som leds av en gemensam nyfikenhet och vilja att lära känna? Först därefter kan vi prata gemensam strävan, gemensamma projekt, ömsesidig nytta. Först kommer glädjen, sedan kommer nyttan. Först kommer människan, sedan de eventuella projekten.

Mänskliga möten

Jag tänker att om vi verkligen förstod det här så skulle ”de sitter i möte” betyda något helt annat än det vi vanligtvis associerar det med. Vi skulle inte begränsa oss till ett rum med fyra väggar och en automatbryggd kopp kaffe. Vi skulle inte snubbla in med andan i halsen och sträva efter att få det överstökat så fort som möjligt. Att mötas skulle få en annan, kanske mer ursprunglig, innebörd. Vi skulle mötas, på riktigt, som hela människor. Det är faktiskt möjligt. 😊