Kategoriarkiv: Världen och Vi

Valfusk – allvarligt?

I mitt flöde rasar kommentarerna om det amerikanska valet. Och jag förstår plötsligt ingenting. Alla som tycker att anklagelser om misstänkt valfusk är löjliga. Som menar att omräkning bara är en tidsfördröjning. Att sittande president är en dålig förlorare som inte kan ta ett nederlag, som inte vill lämna sin stol, som inte följer demokratins spelregler. Looser, clown, patetiskt.

Nu undrar jag – hur tänker ni? Menar ni att misstänkt valfusk inte ska tas på allvar? Inte utredas, inte synas i sömmarna? Är DET demokrati? Jag känner en oerhörd tacksamhet över att det är USA och inte Sverige det gäller. Demokratins väktare, ska det vara ni det? Nästa gång vi har val, och valet inte går i den riktning du önskar, fundera då på hur det skulle vara om anklagelser om valfusk började florera. Om de som leder valet började förlöjliga andra parten, avfärdade det som löjliga anklagelser och försökte sopa allt under mattan.

Jag skiter faktiskt i vem som har rätt eller fel, vinner eller förlorar, men i en demokrati måste val genomföras och resultat kunna slås fast utan minsta misstanke om fusk. Om det inte låter sig göras har vi, i USA här och nu, en halv befolkning som misstänker den andra halvan. Vad skulle det kunna leda till tror du?

Det saknar fullständig betydelse vilken part som lyfter frågan om valfusk. Står man för demokrati måste det synas, in i minsta detalj, röst för röst. Jag vill inte ens tänka tanken på hur det skulle kunna bli om det INTE görs.

PS. Och om du, förhoppningsvis, besinnar dig lite, fortsätt gärna tanken på hur detta scenario skulle fortlöpa i Sverige. Hur säkert är vårt valsystem, egentligen? Vad vet du? Hur skulle vi/du agera om det vore här misstankarna fanns?

Om bara alla gjorde som de blev tillsagda

Har du känt den där impulsen att vilja tala om för folk att de missköter sig, gör fel, är egoistiska och oansvariga? Känt lusten att hytta med näven och säga dem ett sanningens ord, uppmana dem att följa reglerna? De där som inte förstår bättre, de där som inte bryr sig om andra på samma sätt som du gör? Visst skulle det kännas lite skönt ändå?

Hur skulle det kännas om jag gav dig rätten att göra just det? Om du faktiskt fick uppdraget? Jag skulle kunna ge dig en badge på bröstfickan eller ett band runt armen som visade att du hade rätt att tillrättavisa, kanske till och med bestraffa? Hur skulle det kännas om jag sedan berömde dig för ditt digra, uthålliga arbete, sade att du var duktig som upprätthöll ordningen, kanske rent av gav dig en belöning eller en förmån som tack? Om du skötte ditt uppdrag riktigt väl skulle jag kanske ge dig ett ännu bättre, mer välbetalt, med ännu större befogenheter, skulle du tycka om det?

Vad skulle sedan hända om det osannolika inträffade och det så småningom visade sig att det var de där olydiga som hade rätt och du som hade fel, vad skulle det då göra dig till?

Vilken bit är du?

Om jag kom till dig och berättade att jag funnit en hel hög med pusselbitar utspridda i sanden, skulle du vara nyfiken på att se dem då? Eller skulle du svara mig att pusselläggning inte är din grej?

Om jag kom till dig några veckor senare och sade att jag hittat ännu fler bitar, flera hundra, kanske tusen, och att de faktiskt verkar höra samman, skulle du bli intresserad då? Eller skulle du skaka på huvudet och slå fast att inget pussel finns, att bitarna säkerligen hör till olika pussel.

Om jag kom till dig efter några månader för att berätta att pusslet är gigantiskt, säkert hundratusen bitar, men att vi är många som hjälps åt att leta och lägga, skulle du vilja hjälpa till då? Eller skulle du förklara för mig att ett så stort pussel inte existerar eftersom du aldrig sett det eller hört talas om det?

Om jag kom till dig och sade att ramen är klar, att hälften av alla bitar är på plats och att bilden som framträder är gräslig, hemsk och skrämmande, skulle du vilja se den då eller skulle du uppmana mig att sluta lägga pusslet?

Om jag kom till dig och sade att nu är pusslet nästan klart och att du finns med i motivet, skulle du kanske följa med mig och titta då? Eller skulle du vara säker på att jag sett fel eftersom du aldrig gått med på att finnas med i ett pussel?

Om du följde med mig, ändå, och såg den förfärliga bilden, såg din egen delaktighet, skulle du då ifrågasätta de hundra bitar som ännu inte hittats? Eller skulle du hjälpa till att leta och lägga färdigt pusslet?

Friheten är större

Sedan den dagen jag förstod att jag föddes fri och alltid varit fri, är jag fri. Ingen och ingenting kan ta den friheten ifrån mig. Inte smärta, inte rädsla, inte hot och inte hets. Jag vet att det provocerar en del och jag ser hur andra försöker ta friheten ifrån mig, men det går inte, den är min, den är jag.

Det är inte första gången. Så många liv som jag har stått upp för friheten. Så många liv som jag har levt för den, dött för den. Så många liv som jag har förlöjligats, förföljts, baktalats och bränts. Men jag är och förblir fri, nu och för alltid.

Jag är inte rädd för de krafter som försöker förminska, begränsa och förbjuda. Makten och rädslan är deras verktyg, inte mina. Jag vet att friheten är så mycket större än deras samlade arsenal, de kan inte beröva mig det som är evigt.

Friheten och kärleken är jag, på denna sidan och den andra. Jag står inte upp för något, jag vilar i förvissningen. Jag talar fritt, jag skriver min sanning, jag rör min kropp i de riktningar jag önskar. Ett liv utan frihet är ett liv i bojor, en kropp som ägs av någon annan är inte min. Friheten kommer först, därefter glädjen. Jag känner båda.

The basis of your life is freedom, the purpose of your life is joy.

Hur fri är du?

Ord är makt. De flesta har hört uttrycket, ändå är det många som inte verkar förstå dess innebörd. Den som kan skriva kan formulera det dunkelt tänkta. Den som har talets gåva kan få med sig massorna, eller reta upp desamma. Ord är makt, ord är verktyg, som alltid används med ett syfte.

Med ord kan vi förstå varandra, men bara om vi vill och försöker. För ord är inte självklara, de kan misstolkas, missuppfattas och misstänkliggöras. Med ord kan vi påverka, belysa och väcka, men också dölja, försköna och förföra. Ord förmedlar känslor, ord trycker på ömma punkter. All retorik används med ett syfte, och retorik fungerar. För att se igenom retoriken måste vi inte bara förstå orden utan också den människa som uttalar dem. Och, inte minst oss själva, vi som tar emot dem.

Hjärnan lystrar till hot

Den mänskliga hjärnan lystrar mer till negativa ord än positiva. Våra känslor påverkas mer av ord som signalerar hot än ord som vill trösta. Vi behöver förstå detta om oss själva för att kunna gå bortom, gå bakom, nå innanför. Den som vill se måste ha ögonen öppna. Den som verkligen vill se måste göra det svåraste av allt – se det man inte vill se och göra sig beredd på att tvingas erkänna att man blivit lurad, att man låtit sig luras. På så sätt är retoriken dubbelt effektiv, det vi en gång instämt i håller vi också kvar vid för att slippa känna oss dumma.

Retorik – ett kraftfullt verktyg

Så varför gör jag denna reflektion just idag? Jo för att jag slås av hur stark retoriken är i dessa dagar, hur väl den används av dem som har ordet och dess spridning i sin makt. Vi matas dygnet runt med siffror och med allvarsamma miner. Med ord som död och skydd och sjukdom och katastrof. Färgen är den svarta såväl i rubriker som på kläder. Kroppsspråket är bekymrat, modfällt eller signalerar kamp. Och jag sitter här och analyserar min egen hjärnas receptivitet samtidigt som jag försöker se bakom, se den person som uttalar orden. Vem är han, vem är hon, vilken är drivkraften bakom, vad är syftet? Skala av, se med öppna ögon, lyssna med spetsade öron. Jag ställer mig frågan jag föddes med, varför?

Plötsliga omsorger

Varför är man så mån om att visa att man bryr sig när man inte brydde sig förut? Varför denna plötsliga omsorg om gamla och sjuka? En grupp som knappast stått högst upp på dagordningen tidigare. De gamla som fick undermålig mat och tvingades ligga i timtal sin egen avföring, de sjuka som nekades assistans, hjälp att komma ur sängen eller ens få luft? Sjukvårdspersonal som slet i förtvivlan. Står de nu högst upp på listan? Vadan denna omsorg? Är det någon som frågat de gamla vad de vill här och nu?

Dödligt fokus

Varför sådant ståhej kring döden? Döden inträffar varje dag, överallt och i betydligt större omfattning än den som orsakas av ett virus här och nu? Varför ska död i eller med Covid-19 förhindras ”till varje pris” som en journalist skrev, medan vi dagligdags tillåts exponeras för ämnen som orsakar en mångdubbel död i cancer? Med staternas goda minne dör årligen miljontals människor av cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, svält och medicinskador. Gamla som unga, men särskilt gamla förstås. Utan att något görs, blickar som vänds bort, blundar. Men nu…varför? Ett plötsligt uppvaknade, en frälsning av godhet, eller något annat?

Frihetens pris och värde

Varför finns det plötsligt en till synes gigantisk lada med pengar för att rädda både den ena och den andra verksamheten när det tidigare har saknats pengar också till det mesta basala?

Och sist men kanske ändå störst – hur viktig är vår frihet? Hur viktig är din rörelsefrihet, din möjlighet att umgås, att mötas? Vad betyder friheten att mötas i större grupper, att delta i kulturella, politiska, religiösa evenemang, att kunna demonstrera och protestera, tillsammans? Hur mycket av din yttrandefrihet är du beredd att ge upp när censuren nu slår till inte bara genom filtret som våra vanliga medier förser oss med, utan också genom regelrätt censur i form av borttagning av information på sociala medier, på Youtube etcetera, allt under förtecknen att man vill ”motverka desinformation”? Desinformation som till exempel att C- och D-vitamin är bra för ditt immunförsvar.

Vad är du beredd att offra, varför, och för vad? Tänk dig att detta är livet. Det du lever, här och nu. Hur fri är du, i din kropp, i ditt sinne? Sådana frågor ställer jag mig idag. För mig är de viktiga.