Kategoriarkiv: Världen och Vi

Det vi minns…

Kommentera

Nu är jag hemkommen från en vecka på Kreta som en av två reseledare för vårt eget lilla påhitt “Harmoniresor”. För tredje året i rad gästade vi den lilla byn Makrigialos på Kretas sydöstra kust. Med oss på resan hade vi en fulltalig grupp om fjorton personer som alla sökte just den där harmonin som vi vill förmedla. Och vilken underbar vecka vi haft!

För den som inte varit med är det nästan svårt att beskriva. Det är nämligen inte enbart sol, varma hav, stränder och god mat vi delar på våra resor. För hur ljuvligt det än är med sol och värme så är det något annat som blir till mer bestående minnen och stannar kvar i hjärtat efteråt. Människorna. Samvaron. Närvaron.

Frihet – Harmoni

Alla dessa fina möten. Närheten i samtalen, delandet av liv och erfarenheter, skratt och lite tårar. Det är fascinerande hur nära man kan komma varandra på bara en vecka, när miljön är den rätta och man söker sig till varandra helt och hållet på sina egna villkor. Friheten är i sanning en förutsättning för harmonin. Eller som jag brukar skriva, och det som också står högst upp i huvudbilden här på sidan, ”The basis of your life is freedom, the purpose of your life is joy”. Det är först i den upplevda friheten som också den sanna harmonin infinner sig. Harmonin med glädjen som ledstjärna.

Plats att vara

På våra resor gör vi vårt bästa för att leva och vara just så, vi lever helt enkelt som vi lär. Vi konstrar inte till det, vi fyller inte upp och ut dagarna ”bara-för-att”, vi vet att människor behöver tid för sig själva också. Vi spelar inga roller, vi är, och vi gör vårt bästa för att vara just vi, inga andra. Jag tror att det smittar av sig. Jag tycker mig kunna se hur axlarna successivt åker ner hos våra medresenärer, hur andningen blir djupare, hur energi och trötthet får komma och gå som de vill, hur slutenhet övergår i öppenhet och nyfikenhet, hur liksom själva livet tar plats och fyller kroppen. Och i livet finns mötena, med sig själv, och med andra.

Det är en ynnest varje gång. Jag är så glad att få vara en del av dessa resor med sina fina möten och vackra människor. Nu landar jag här hemma, försöker få kroppen att acceptera kylan och hjärnan att koppla om till kreativt skrivande. Jag byter om från mitt sociala jag till den introverta bubbla som är författandets förutsättning. Jag älskar båda delarna. Och människorna, ja de fortsätter finnas med mig och berika mig, länge.

Mitt varmaste tack

Till dig som var med på resan i år, mitt varmaste tack för att just du är du och att du följde med! Kanske ses vi igen. Till min vän och resekollega Birgitta Höglund, jag är så glad att vi är så lika och samtidigt så olika, att vi kompletterar varandra så väl, till glädje och gagn för alla. Tack! Och slutligen tack till Svetlana Gyukin på “vår” resebyrå CE Travel för allt du fixat och ordnat enligt våra önskemål.

För dig som vill vara en del av våra kommande harmoniresor – information om nästa års resa, som då blir till Kroatien, kommer att finnas på www.harmoniresor.se så snart vi sytt ihop resan. Gå gärna med i facebookgruppen Kroatien 2020, så får du aviseringar där först av alla i takt med att planerna landar.

Nu tar vi oss an hösten!

Semestern – är den vad du vill och behöver?

Kommentera

För vissa är semester en ljuvlig tid för samvaro. Tid för familjen, tid att njuta av vänner och sällskap, tid för allt man vill göra och alla man vill träffa. Tillsammans är hela grejen. För andra skulle en sådan semester upplevas som en påtvingad samvaro. En tid med krav på umgänge, ett upplevt pressat schema och utebliven tid för ”självet”. För vissa är semester liktydigt med enskildhet och avskildhet.

Vi är olika

I en familj gäller det att lyssna på andras behov men också sina egna. Att vara lyhörd och respektfull för hur man själv och resten av familjen bäst får den SEMESTER man så väl behöver. För vad är egentligen semester? Nog är det väl mer än bara ”icke-tid på arbetet”? Semester är FRI TID och tid för återhämtning, så hur får man det? Det den ene känner som semester kan för den andre upplevas som ytterligare ett jobb. Lyhördhet är bra, att verkligen känna efter och uttala sina önskningar är en förutsättning, vi ÄR olika.

Lite av varje

Jag för min del behöver lite av varje. En del tid med enbart mannen i mitt liv, en del tid med tonårsdottern, en del tid med hela familjen, en del tid med valda delar av släkten och vänkretsen, men också tid för bara mig. Det där sista är superviktigt för mig, Jag – Mig. Jag stortrivs i mitt eget sällskap, med mina egna tankar, i mina egna andetag. Jag trivs med mig och behöver tid med mig, tid själv. Annars blir jag ingen rolig människa att leva med.

Nu har vi det rätt så enkelt i vår familj för i det här avseendet är vi ganska lika. Samvaro/enskildhet faller sig oftast naturligt, och gör det inte det så säger vi ifrån, kompromissar lite och så är saken löst. Men jag vet andra familjer där det är betydligt svårare… Där semestern snarare innebär ytterligare stress, gnag och friktion.

Allt ställs på sin spets?

Är det kanske så att semestern ställer allt på sin spets? Att semestern med all sina förväntningar och förhoppningar sätter fingret på vilka vi är, vad vi innerst inne vill, hur vi kommunicerar, hur vi egentligen lever våra liv tillsammans…? Eller är kanske de tre-fyra veckorna av ledighet rena rama drömmen som påminner oss om hur tråkig och fel ”den grå vardagen” levs?

Hur tänker du kring semester, liv och ledighet? Vill du ha mer eller mindre av semestern, mer eller mindre av vardagen? Mer eller mindre tillsammans, mer eller mindre själv?

PS. Om du upskattar tid i hängmattan med en god bok och ännu inte läst min debutroman Mata inte skuggorna så är det en fin investering i tiden med dig själv. 😉 Du hittar och köper den enklast här.

Hon sitter i möte…

Kommentera

Jag fick anledning att fundera över det här med möten nu i veckan. Ta till exempel frasen ”hon sitter i möte”, hur konstigt låter inte det, om man tänker efter. Jag menar, vad innebär det egentligen att sitta i möte? Måste man sitta eller går det bra att stå eller gå? Måste man sitta inomhus eller funkar det på en bänk i parken? Visst är det väl så att sinnebilden av att ”sitta i möte” är x antal personer runt ett konferensbord, på ett lagom neutralt kontor, med den obligatoriska kaffekoppen som ett av få attribut? Inte mycket färg i bilden heller, mest vitt och grått och kanske en gnutta blått, eller…?

Inte för att det är något fel på den typen av möten, ibland fyller de såklart sin funktion. Men denna form på möten är ju långt ifrån den enda! Ibland undrar jag faktiskt vad det egentligen är som möts vid dessa möten. Tankar, strukturer, planer, viljor, intellekt…? Är det så att vi innerst inne önskar att vi kunde låta intellektet gå på mötet så att vi kunde ägna oss åt något annat, något mer givande och meningsfullt under tiden? Om vi kunde kanske vi skulle lägga alla intellekt i en fin liten hög på bordet och låta dem snacka sig fram till svaret på vad som nu är frågan för dagen, eller…?

Mer än intellekt

Ibland är jag benägen att tro att vi totalt kapat det här begreppet möte, reducerat det till ett koncept med ganska futtig innebörd. För inte är det väl så att vi inbillar oss att riktiga möten bara är en intellektuell historia? Vi är väl inte så vilsna att vi tror att affärer, uppgörelser och processer är ett resultat av ett möte mellan intellekt?

Möten, riktiga möten, sker mellan människor. Människor av kött och blod. Människor med tankar, känslor, viljor och behov. Nog ser vi väl att de bästa mötena är de innerliga mötena, de möten som leds av en gemensam nyfikenhet och vilja att lära känna? Först därefter kan vi prata gemensam strävan, gemensamma projekt, ömsesidig nytta. Först kommer glädjen, sedan kommer nyttan. Först kommer människan, sedan de eventuella projekten.

Mänskliga möten

Jag tänker att om vi verkligen förstod det här så skulle ”de sitter i möte” betyda något helt annat än det vi vanligtvis associerar det med. Vi skulle inte begränsa oss till ett rum med fyra väggar och en automatbryggd kopp kaffe. Vi skulle inte snubbla in med andan i halsen och sträva efter att få det överstökat så fort som möjligt. Att mötas skulle få en annan, kanske mer ursprunglig, innebörd. Vi skulle mötas, på riktigt, som hela människor. Det är faktiskt möjligt. 😊

Du läser mig som en öppen bok

Kommentera

Att skriva är något av det bästa jag vet, kanske DET bästa jag vet. Att få sätta ord på upplevelser, gestalta människor och känslor, söka just den där perfekta avvägningen som förmedlar det jag vill ha sagt. För mig är ord magi. Ord är magiska. Jag fascineras över ordens inneboende förmåga att förmedla inte bara fakta och beskrivningar, utan också känslor, bilder, drömmar.

Tänk att svarta krumelurer på ett papper har den förmågan! Att det jag känner när jag skriver, laddas och landar i orden och svävar vidare till dig. Och om magin är total, ja då känner du samma känslor när du läser som jag kände då jag skrev. Vad är väl det om inte magi!

Sårbart

Samtidigt är det så oerhört sårbart. Även om det jag skriver inte är det minsta självbiografiskt vad handlingen beträffar så är känslorna äkta. Jag kan inte sätta ord på en känsla jag aldrig känt, jag kan inte ladda orden med energin om jag inte samtidigt upplever den. Det som kommer ut på pappret ÄR jag, till allmän beskådan, öppet för bedömning och värdering. Det kräver mod att visa sitt innersta, för mig är skrivandet det modigaste jag kan tänka mig. Avskalat och hudlöst. Skört och starkt. När du läser mina böcker lär du känna personerna i den, men också mig. Det är mig du kommer in på livet.

Du och jag

Men mina känslor är allt annat än unika, känslor är universella. Om mina ord får dig att känna något så är det för att du också har de känslorna inom dig. För att du är uppkopplad mot samma gigantiska nätverk som jag, det universella nätverk som binder oss alla samman. Mina ord slår an en ton i dig eftersom du känner igen dig i dem, energin de för med sig vibrerar med energin i dig. Jag – orden – känslorna – du – känslorna. Så, när du läser, vem är det då du kommer in på livet, egentligen? Mig? Eller dig?

Ut med det gamla, in med det nya

Kommentera

Så var det dags igen. Dags att utvärdera, dags att rensa, se vilka dörrar som ska stängas och fundera på vilka nya som verkar intressanta att öppna. Jag tycker om nyår, skiftet. Ofta får jag lite extra fart under årets sista dagar, driven av känslan att inte vilja ta något gammalt och tärande med mig in i det nya. Jag tömmer ryggsäcken, rensar skrivbordet, skapar mig en ren spelplan inför det nya året.

De senaste dagarna har därför varit extra intensiva hos mig. När kroppen äntligen fått processa klart och hjärtat kunde tala högt och rent så insåg jag snabbt att jag hade ett stort behov av att just stänga, avsluta, städa bort. Resultatet blev att jag nu helt sätter punkt för mitt tidigare yrkesliv genom att stänga ner den hemsida jag haft i ”alla” år, www.klokarad.se. Ingen mer kostrådgivning, inga mer hormoner. Färdigt, klart, avslutat, dörr stängd. Så skönt. Mindre skönt med den mejladress som därmed också försvinner och som jag använt för inloggningar och registreringar precis överallt… Jösses säger jag bara. Nå, vill du nå mig via mejl så är det samma mejl som finns här på bloggen, therese@thereserenaker.se. Faktum är att den här sidan som du är inne och läser på nu är huvudingången till allt som har med mig att göra. Här finns mitt skrivande, här finns min konst (ny flik i menyraden), här kan du nå mig om du vill att jag ska föreläsa eller presentera mina böcker, här finns länkar till mina resor och självklart till mitt förlag…kort sagt allt.

Jag kommer också att stänga ner min webbshop ”Allmytesign”, arbetet med det pågår. Men lugn bara lugn, jag har lagt upp en ny webbutik på min förlagssida så mina böcker finns till försäljning där istället, på samma enkla vis som tidigare, du känner igen dig. ?

Med andra ord, jag koncentrerar och fokuserar på det mitt hjärta ropar efter, mitt författande och mitt förlag. Så jag stänger de gamla dörrarna, tackar för erfarenheterna och glädjen de gav, stuvar om bland det nya som nu är påbörjat och funderar vidare på hur det ska utvecklas. Bara så enkelt. Bara så rätt.

2018 har varit ett fantastiskt år för mig då min livsdröm äntligen blev verklighet. Jag skrev och gav ut min första roman, Mata inte skuggorna, och jag startade ett eget förlag, hur coolt är inte det! Jag har lite nya tankar och idéer för förlaget som jag arbetar vidare med nästa år, mer om detta när det landat och fått form. Självklart kommer jag också att fortsätta sälja min bok och möta mina läsare, så tjoa till om du är med i en bokcirkel, bokklubb eller har kontakt med någon finfin bokhandel, jag kommer så gärna och berättar och träffar dig.

Sedan, om en vecka sisådär, när skolorna börjar och det blir lugnare på hemmafronten, då…trumvirvel…då går jag in i min skrivbubbla igen – det är dags för nästa bok! En roman även det, en kärlek större än stor, en kärlek bortom tid och rum, en handling som delvis utspelar sig i mitt Skagen… Mer än så säger jag inte. Än. Vi får se vart det tar vägen. Saker och ting ska ju finansieras på något mirakulöst sätt också, men det löser sig väl längs vägen tänker jag, hoppas jag.

Jaha, så ser det alltså ut hos mig, jag städar, rensar och öppnar de nya dörrar som hjärtat visar mig. Nu vill jag bara önska dig, ja just DIG, ett riktigt gott slut på det här året och framförallt, ett Gott Nytt 2019! Jag hoppas att vi hörs och kanske till och med ses då. ?