Kategoriarkiv: Tilliten o Hoppet

En resa på tandemcykel

Vi ser på våra relationer, i synnerhet de som levs i par, som att vi går hand i hand eller cyklar bredvid varandra genom livet. Men ju mer jag tänker på det desto mer ser jag det istället som en tur på tandemcykel.

Jag säger det på en gång, det jag nu tänker skriva har ingenting, absolut ingenting, med jämställdhet att göra. Det finns inga genusdiskussioner involverade över huvud taget, inget feministiskt perspektiv, inga om, men eller hur. Det jag talar om är istället dynamiken i en relation, dynamiken, välviljan och tilliten.

Alltså, livet på en tandemcykel. Trögtrampat och utan större flexibilitet ibland, kraftfullt och rasande fort mot något gemensamt mål vid andra tillfällen. Styrkan sitter i den gemensamma kraften, en kraft som dock förutsätter vilja, kommunikation och en stor portion av tillit.

På en tandemcykel är det bara en som kan hålla i styret. Den andra trampar. Den som håller i styret har ansvar för färdriktningen, beslutet om väg till det gemensamma målet. Många små val ska göras, hinder ska väjas för och riktning tas ut. Men här vilar också ansvaret att lyssna på behovet hos den som sitter bakom. Behovet av paus, behovet av att få svar på funderingar över vad som ligger framför och inte kan ses i det skymda synfältet. Ansvaret kan upplevas som tungt, ibland är kraften där bakom så stor att hastigheten i färden blir övermäktig, nya beslut hinner inte tas tillräckligt snabbt och färden blir vinglig. Andra gånger är målet i sikte men hastigheten i trampandet så långsam att otåligheten gör sitt intåg, den som styr får även trampa tungt för att hålla farten uppe. Men så finns det de soliga dagarna, dagarna med medvind, då vägen är fri, sikten klar och farten perfekt. En ljuvlig kraft, en underbar känsla, dagar då det är gott att sitta vid styret.

För den som sitter bakom är trampandet i fokus. Att ge av sin kraft, trampa, trampa, trampa. Stå ut med uppförsbackarna, njuta av farten i nerförsluten, fokuserad, i nuet. Njuta av att slippa fatta besluten, bara trampa på, veta att man ger sitt allt och sin bästa kraft, i full tillförsikt om att målet är bådas mål. Andra dagar oron över att inte ha kontroll, inte veta vart färden bär, hur långt det är kvar eller vad som ligger framför. Känna tillit till den andras styrförmåga, släppa kontrollen över färden, se på världen lite från sidan. Hantera svårigheten i att inte kunna förutse vad som komma skall, vara lyhörd för en snabb anpassning av tempot beroende på lutning. Meningsfullheten i närvaron, i stödet, i tilliten till den andre. Ansvaret att kommunicera sin tvekan om den infinner sig. Glädjen och njutningen de vackra dagarna då marschfarten är god, färden njutbar och trampandet sker i full tillförsikt och i största gemenskap.

Jag tänker att det i de flesta relationer finns en bekväm rollfördelning, en självklarhet i vem som styr och vem som trampar. Självfallet kan vi byta plats med varandra vid behov och när vi önskar, det är viktigt att kunna också det, men för det mesta har vi våra givna och tagna roller. Jag tror att om vi såg våra relationer som just utflykter i livet med en tandemcykel som transportmedel, så skulle vi också uppskatta varandras förtjänster och del i den gemensamma helheten. En tandemcykel är tämligen oduglig för en ensam cykliskt men är man två och överens om samköret så kan det vara ett förträffligt fortskaffningsmedel.

Låt oss leva värdigt

Jag är så trött på galenskapen. Så innerligt less på dessa små världsmän som tävlar om vem som har den största missilen. Ibland orkar jag inte, orkar inte.

Kan vi inte bara sluta? Lägga ner alla vapen, stora som små. Lägga dem i en stor jäkla hög och bygga ett ointagligt fort runt skiten. Som ett fornminne över galenskapen. Skrota alla pengar, lägga dem på ett bål och elda upp papperslapparna. Sedan kanske vi kan börja om, på ny kula. Lära oss leva, tillsammans, värdigt. Lära oss leva i fred, med tak över huvudet, kläder på kroppen och mat i magen, våra nära och kära runt omkring oss, sång och dans och positiva tankar om framtiden.

Allt har vi fått oss givet, precis allt, ett jordklot av överflöd som räcker till alla och kroppar och sinnen för att skapa allt vi önskar, njuta av allt vi finner njutning i. Och vi förstör det, bombar sönder moder jord tills bara spillror återstår. Stressar sönder våra kroppar tills bara skärvorna finns kvar. Vi, som fick allt. Vi, bärarna av ljuset.

Kan vi inte bara lägga makt och ego åt sidan? Kan vi inte se allt vi fått, allt vi borde vårda och ta hand om? Kan vi inte enas om att vi alla vill ha fred? Eller blir livet för tråkigt då? Måste vi ställa till oreda för att inte bli uttråkade? Eller är vi bara rädda? Rädda för att leva, rädda för varandra?

Vi är ju här tillsammans! Jorden är vår, den vi ärvde och som våra barn ska ärva. Kommer det finnas något kvar att ärva, någon kvar som kan ärva?

Maktlöshet, vissa dagar känns det hopplöst. Ändå vet jag med säkerhet att det börjar med dig och mig. Makten över hela härligheten ligger hos dig och mig och alla andra, tillsammans. Om viljan finns, finns möjligheten. Ingenting är någonsin hopplöst, även om det känns så. Men nog skulle man ibland vilja rensa bordet, börja med ett rent blad. Ruska om huvudet på vissa, öppna hjärtat hos andra. Få dem att se, verkligen SE, galenskapen. Vi kan inte fortsätta så här, det går bara inte. Vi kan inte fortsätta måla oss längre in i hörnet, gräva oss ännu djupare ner i vallgravarna, alltmedan barn svälter och jordklotet vittrar sönder.

Sluta säger jag, sluta. Nu. Låt oss leva. Leva livet värdigt. Punkt.

Världen är varm

Vi ojar, vi förfasar oss, vi tittar på världshändelserna och vet inte vilken av alla skämskuddar vi ska välja. Det är så lätt att fastna i svärtan, så lätt att haka fast i den tragik som är synlig för våra nakna ögon. Så lätt att tro att världen är lika frostigt iskall som isen på sjöarna. Ändå säger jag dig, världen har aldrig varit varmare.

Nej, jag pratar inte om klimatet och den globala uppvärmningen. Jag pratar om den kraft som inte syns men som verkar och tar allt större plats för varje dag. Känner du den inte? Motkraften, den goda kraft som går emot galenskapen. Den kraft som säger, stopp, hit men inte längre, det har gått för långt. Urkraften. Moder Jords kraft. Din och min kraft.

Se inte resterna av det gamla som nu vittrar sönder, känn kraften i motrörelsen, den goda kraft som växer sig allt starkare. Mänsklighetens sanna kraft, hjärtats, omsorgens, livets kraft. Det stora som händer just nu sker under ytan, är ännu inte manifesterat, är ännu inte fullt synligt. Men den växer, och den skapar. Tappa inte sugen, förlora inte hoppet, välj var du lägger ditt fokus. På det synliga gamla, eller det osynliga nya, det som kommer att bli.

Likt en vulkan bubblar den upp från vårt inre, urkraften, den urkraft som skapat hela härligheten. Det goda kommer alltid att vinna, det goda är det vi ÄR. Oavsett grad av sinnesförvirring vilar den goda kraften i den vagga som är vår. Den har vilat länge, bidat sin tid, väntat på oss, väntat på vår utveckling och mognad. Nu har den börjat ge sig till känna, i de små skalven, i de enande krafterna.

Jag söker mig till den fasta grunden, känner tilliten till att det jag upplever bortom det kylslagna sinnet är den verklighet som är på väg att ta form. Världen är varm! Energin som vaknar är den varma, den goda, den som enar och förenar. Se den, känn den, möjliggör för den att manifesteras genom dig. Välj ditt fokus, var den framtid du vill se.

Att inte veta

Att inte veta vad som komma skall, att inte veta hur morgondagen ser ut, innebär för många ett stort obehag. Ovetskapen väcker rädsla och otrygghet, ovetskapen skapar oro. För mig är det precis tvärtom.

För mig är ovetskapen ett vitt ark, ett oskrivet blad. För mig är det oskrivna bladet ingen oro utan en enda stor, välsignad möjlighet. En obrukad, oplanerad morgondag innebär att jag kan vara öppen för allt som kommer emot mig, jag är fri att tacka ja eller tacka nej, till allt. Jag är också fri att själv skapa, att drömma och låta mina drömmar söka sin form.

Jag är inte bara fri att leka med tanken, jag är fri att också verkställa. Jag kan låta mig föras fram av livsflödet, följa med, dras med, åka med. Jag kan låta flödet flöda, ta intryck, samla kraft, ge och ta på samma gång. Går det för fort söker jag mig mot strand, hämtar andan, för att sedan släppa taget när jag åter är redo. Men att hålla fast, hårdare och hårdare, stå emot själva livsflödet, nej, det kan jag inte, vill jag inte.

Jag älskar att vara i de virvlande strömmarna, flyta med som en kork på vågorna. Jag älskar kraften det ger mig, energin och glädjen. Jag älskar allt det nya, smakerna jag aldrig smakat, dofterna jag aldrig doftat, se det jag aldrig tidigare sett. Får jag sedan tänka en tanke jag aldrig förut tänkt, inse något litet, förstå något större, då är flödet av gudomlig art.

Så för mig är avslut inte något sorgligt. Avslut betyder början på något nytt. Jag är tacksam för det som varit, det jag lärt, det jag delat med de människor jag mött. Och jag ser ivrigt fram emot allt fantastiskt som väntar bakom nästa dörr och knut. Att inte veta är underbart!

Vårt samhälle vilar på tillit

TillitVet du om att vi svenskar är det mest tillitsfulla folket i världen? 80% av oss tycker att folk i allmänhet är att lita på, även människor vi aldrig tidigare träffat. Tilliten är en av vårt samhälles mest grundläggande värderingar. Det är något att vara stolt över, stolt och tacksam.

Att kunna känna förtroende för sina medmänniskor är fundamentalt för utvecklingen. Människor som litar på varandra kan lägga kraft på samarbete istället för på att skydda sig mot att bli lurade och förda bakom ljuset. Mellanmänsklig tillit är en oerhört viktig grundsten i samhällsbygget och en förutsättning för produktivt och effektivt samarbete.

Att inte känna tillit är å andra sidan en bromskloss. De som påstår att den tillit vi känner för människor vi inte tidigare träffat, människor vi inte känner, skulle vara naiv, utgör stora bromskrafter för utvecklingen. På alla plan. Den som påstår sig värna och främja utvecklingen av företag, organisationer och samhälle, och samtidigt inte känner tillit till sina medmänniskor, bör nog ta sig en djuplodande titt på den egna etiken. Behandla andra människor som du själv vill bli behandlad, vill du att andra ska lita på dig, måste du också visa dem din tillit.

Medmänsklig tillit är en förutsättning, något vi måste värna. Brist på tillit bottnar i rädsla. Rädslan är individuell men kan, om den får fäste, också förenas i en kollektiv identitet. Vi som är rädda, vi som ”vet att människor inte är att lita på”, ”vi som blivit brända tillräckligt många gånger”, ”vi som ser nyktert på tillvaron”, ”vi som är realister”, ”vi som inte har något emot invandrare men…”.

Det är ingen slump att SD ligger i botten på tillitsligan med endast 62% tillit. Brist på tillit är en av grunderna för främlingsfientlighet. Brist på tillit tar sin avspark i brist på grundtrygghet. Rädslan är dess rot och fäste.

Jag är glad och stolt över att tillhöra den ”naiva” och tillitsfulla kultur som genomsyrar vårt samhälle, som är ett fundament starkare än något annat. Jag kommer att fortsätta värna denna tillit, både i mig själv och mellan dig och mig och alla för mig obekanta människor. När vi möts ska vi mötas med ett öppet hjärta och i tillit.

(PS. För den som eventuellt undrar, undersökningen som jag indirekt hänvisar till är ett globalt forskningsprojekt med namnet World Values Survey.)