Kategoriarkiv: Tilliten o Hoppet

Du behöver bara dyka upp

När jag skriver detta sitter jag och väntar på en tjej som ska komma hit och intervjua mig till en pod om stress. Jag sitter här och funderar på hur mycket som hänt i mitt liv, hur mycket jag utvecklats, förändrats. Om det här hade varit för femton-tjugo år sedan, skulle jag ha varit galet nervös just nu, stressad rent av. Jag skulle ha planerat, funderat, försökt förbereda, räkna ut vad, hur och när, spekulerat och fantiserat. Nu gör jag varken det ena eller andra, gör istället det jag brukar, sitter här och skriver. Det är riktigt märkligt när man tänker närmare på det. Har det med vana att göra? Med att ha spelat in många poddar innan den här? Med att ha övat tillräckligt mycket? Nej, inte ett dugg. Visst underlättar det att ha varit med om en situation någon gång förut, men det är faktiskt inte det som är grejen.

Nej, för mig handlar det istället om en annan sorts tillit. Jag VET att det kommer att gå precis så bra som det ska gå, eftersom jag känner en stor tillit till både mig själv och den (för mig okända!) person som jag ska prata med. Jag vet att det blir precis som det ska bli. Och blir vi inte nöjda så går det säkert att göra om. Eller ändra. Eller fixa. Eller också blir det inte alls bra och då blir det inte det… Världen tuffar på ändå.

Jag vet också att jag är den jag är, kan det jag kan och inte behöver vara varken mer eller mindre. Jag delar med mig av det jag kan, tänker och tycker, och det är gott nog. Jag behöver inte kunna mer, jag behöver inte vara mer, det räcker så bra att bara vara jag. Så vad har jag att vara nervös för, vad har jag att förutse och planera inför? Ingenting. Absolut ingenting. Jag behöver bara dyka upp, det är allt.

Jag tänker att det är som livet i det stora hela. Du behöver inte planera så mycket, inte vara så duktig och förutseende, inte göra en himla massa hela tiden. Livet fixar det åt dig. Du behöver bara infinna dig, you just have to show up. 😊

Att lita på sin intuition

Intuition, detta märkliga fenomen. En vägledning som alla människor har men som få verkar lita på. Hur många gånger har du inte förbannat dig själv för att du inte lyssnade på den där magkänslan? Hur många gånger har du inte brustit ut i ett ”jag VISSTE det!” när det visar sig att din intuition hade helt rätt? Och ändå tvivlar vi på den. Vi tvivlar på vår inre vägvisare, somliga så till den grad att de anser det vara oseriöst att åberopa den som grund för beslut.

Visst, jag kan förstå att inte intuitionen ensam kan ligga till grund för generella beslut som gäller alla människor eller större grupper. Men nog borde den väl kunna räcka som grund för beslut rörande mig själv? För egen del litar jag mer på min intuition än på de så kallade fakta som min hjärna försöker framställa som verkliga och sanna. I bästa fall säger magen och hjärnan samma sak, men om de inte gör det, då får intuitionen avgöra. Jag känner stor tillit till hela mitt vetande, inte enbart det högst begränsade vetande som min hjärna väljer ut åt mig. Våra hjärnor är fantastiska, men jag tror att det är viktigt att också komma ihåg deras begränsningar.

Våra hjärnor föredrar som regel trygghet och varnar oss så fort vi står i begrepp att göra något nytt, något hjärnan inte har erfarenhet av. Den varnar oss, och hindrar oss, genom att signalera rädsla. Rädsla är bra ibland men också ett oerhört stort hinder för den som vill utvecklas.

Våra hjärnor är fantastiskt bra på att sålla information, och tur är väl det med tanke på dagens informationsflöde. MEN, baksidan av sållningen är att hjärnan oftast bara låter oss se det vi redan sett förut, eller det som vi förväntar oss att se. I en folksamling plockar hjärnan ut det bekanta ansiktet åt dig, men låter dig samtidigt inte SE alla de andra om de inte på något sätt verkar utgöra en fara för dig. Hjärnan scannar av men presenterar bara det som den tror är relevant för dig, baserat på vad som varit relevant tidigare. Genom sållningen besparar vi oss tid och kraft men vi går också miste om den allra mesta informationen. Att kalla den bild som är resultatet av sållningen för ”sanningen”, ”verkligheten” eller ”fakta” ter sig i mitt huvud lite naivt.

Hur klokt är det att låta den information som ligger framför dig, den information som valts ut åt dig och av dig, och som presenteras som ”fakta”, vara den enda grunden för dina beslut om den mesta informationen är bortsållad? Om dessutom din magkänsla, din intuition, ditt under-eller övermedvetna (vad du nu vill kalla det) larmar och säger ”vänta, stopp, det är något som inte stämmer, du ser inte hela bilden”, är det inte klokt att lyssna på den då? Samma sak när magkänslan säger ”JA, kör, det här är precis vad du vill göra!”, och hjärnan kommer med långa haranger om faran med impulsivitet, risker, bristande ansvar och allehanda rädslor. Vad är klokast att lyssna på, hjärnan eller intuitionen?

Jag litar på min intuition, ofta går den dessutom hand i hand med den glädje som också är min ledstjärna. Tillsammans för dem mig framåt och de leder mig rätt. Jag vågar känna tillit till mig själv och mitt inre, gör du också det?

 

PS. För tydlighetens skull, att följa sin intuition är INTE samma sak som att följa sina känslor. Känslorna är en reaktion på hjärnans tankar och de bilder och scenarion som den skapar. Intuitionen ligger bortom både tankar och känslor, även om vi lite missvisande ibland kallar den magkänsla.

Att förbereda för det oförutsägbara

Detta är en vecka av förberedelser för mig. Praktiska moment ska utföras, som att välja tavlor inför en vernissage och paketera dem på ett säkert och transporterbart sätt. Kursmaterial ska kopieras, datorfiler fixas med, föreläsning landas, kläder packas etcetera etcetera. Men så har vi den där andra förberedelsen, den som egentligen är den viktigaste.

När jag håller föreläsningar så har jag mycket sällan något manus. Jag kan ha rubriker på ett papper, saker jag absolut inte vill glömma, men inget manus. Att använda powerpoint eller andra tekniska hjälpmedel är också ointressant för mig. Anledningen är att de alla begränsar mig. Både manus och powerpoints utgår ifrån att man på förhand vet vad, hur och i vilken ordning man kommer att ta upp saker. Jag vet aldrig det. Inte innan. Jag vet inte på förhand exakt vad jag kommer att ta upp, än mindre hur jag kommer att säga det.

För mig handlar en föreläsning om närvaro, att vara där och då, till hundra procent, och förmedla det jag vill ha sagt på ett sätt som fungerar för just dig som är där just då. Alla åhörare är olika, alla publiker har sin särart. Detta kan jag inte förbereda mig för, inte planera, inte bestämma i förväg. Jag måste känna in, på plats, och rätta mig därefter. Det jag vill uppnå är en kontakt med dig, en känsla och förståelse i rummet. Därför kan jag inte skriva ett manus, och om jag gör det så kommer jag med stor sannolikhet att överge det efter högst två minuter.

Så hur förbereder man sig då för detta, för det som inte går att förbereda sig för? Jag vill påstå att jag förberett mig en hel livstid… De föreläsningar jag kommer att ge framöver har jag förberett mig för hela mitt liv. Jag vet vem jag är, vilken kunskap jag har och vilka insikter jag fått. Jag vet vad jag vill ha sagt, vad jag vill förmedla. Resten handlar om dig. Om oss. Där och då.

Jag förbereder mig på samma sätt som jag förbereder mig för livet självt, bara ännu mer medvetet och fokuserat. Jag förbereder mig genom att förankra mig, i mig själv, så att jag med all min trygghet kan vara lyhörd för dig. Först när jag står stadigt och har min intention helt klar, kan jag möta dig, din nyfikenhet och dina behov fullt ut. Denna förberedelse, denna förankring av mig och min intention, påbörjar jag någon vecka innan. Timmen innan föreläsningen börjar jag öppna för din energi. När du och de andra åhörarna så sakteliga börjar samlas känner jag in var vi är, stämningen, nyfikenheten, den gemensamma kompetens som förenas i rummet. Det kanske kan verka flummigt och låta högtravande, men från och med då är jag till ett hundra procent närvarande med hela min kropp och själ. Från den punkten har jag tillgång till hela mig, till all min kompetens, all min kraft, alla mina ord och hela min energi. Och jag ger mig till dig.

Bättre än så kan jag inte förklara det. Mina förberedelser kan vara osynliga för blotta ögat, men de görs med största omsorg. Du kan inte se dem på ett papper, men de lyser klart i mitt inre. Sådan är min kommande vecka, en förberedelsernas vecka både i det yttre och i det inre.

Nästa måndag, den 28 augusti, är det vernissagedax i Östersund, då även min vän och kollega Birgitta Höglund är med och signerar sin nya kokbok. Sedan väntar min allra sista hormonkurs i två dagar och slutligen, torsdag den 31 augusti, blir det föreläsning om hur du kan skapa mindre stress i livet. Allt på Ecocaféet i Östersund. Lite senare i september väntar Malmö och också Avesta. Jag hoppas jag har turen att få möta dig!

En resa på tandemcykel

Vi ser på våra relationer, i synnerhet de som levs i par, som att vi går hand i hand eller cyklar bredvid varandra genom livet. Men ju mer jag tänker på det desto mer ser jag det istället som en tur på tandemcykel.

Jag säger det på en gång, det jag nu tänker skriva har ingenting, absolut ingenting, med jämställdhet att göra. Det finns inga genusdiskussioner involverade över huvud taget, inget feministiskt perspektiv, inga om, men eller hur. Det jag talar om är istället dynamiken i en relation, dynamiken, välviljan och tilliten.

Alltså, livet på en tandemcykel. Trögtrampat och utan större flexibilitet ibland, kraftfullt och rasande fort mot något gemensamt mål vid andra tillfällen. Styrkan sitter i den gemensamma kraften, en kraft som dock förutsätter vilja, kommunikation och en stor portion av tillit.

På en tandemcykel är det bara en som kan hålla i styret. Den andra trampar. Den som håller i styret har ansvar för färdriktningen, beslutet om väg till det gemensamma målet. Många små val ska göras, hinder ska väjas för och riktning tas ut. Men här vilar också ansvaret att lyssna på behovet hos den som sitter bakom. Behovet av paus, behovet av att få svar på funderingar över vad som ligger framför och inte kan ses i det skymda synfältet. Ansvaret kan upplevas som tungt, ibland är kraften där bakom så stor att hastigheten i färden blir övermäktig, nya beslut hinner inte tas tillräckligt snabbt och färden blir vinglig. Andra gånger är målet i sikte men hastigheten i trampandet så långsam att otåligheten gör sitt intåg, den som styr får även trampa tungt för att hålla farten uppe. Men så finns det de soliga dagarna, dagarna med medvind, då vägen är fri, sikten klar och farten perfekt. En ljuvlig kraft, en underbar känsla, dagar då det är gott att sitta vid styret.

För den som sitter bakom är trampandet i fokus. Att ge av sin kraft, trampa, trampa, trampa. Stå ut med uppförsbackarna, njuta av farten i nerförsluten, fokuserad, i nuet. Njuta av att slippa fatta besluten, bara trampa på, veta att man ger sitt allt och sin bästa kraft, i full tillförsikt om att målet är bådas mål. Andra dagar oron över att inte ha kontroll, inte veta vart färden bär, hur långt det är kvar eller vad som ligger framför. Känna tillit till den andras styrförmåga, släppa kontrollen över färden, se på världen lite från sidan. Hantera svårigheten i att inte kunna förutse vad som komma skall, vara lyhörd för en snabb anpassning av tempot beroende på lutning. Meningsfullheten i närvaron, i stödet, i tilliten till den andre. Ansvaret att kommunicera sin tvekan om den infinner sig. Glädjen och njutningen de vackra dagarna då marschfarten är god, färden njutbar och trampandet sker i full tillförsikt och i största gemenskap.

Jag tänker att det i de flesta relationer finns en bekväm rollfördelning, en självklarhet i vem som styr och vem som trampar. Självfallet kan vi byta plats med varandra vid behov och när vi önskar, det är viktigt att kunna också det, men för det mesta har vi våra givna och tagna roller. Jag tror att om vi såg våra relationer som just utflykter i livet med en tandemcykel som transportmedel, så skulle vi också uppskatta varandras förtjänster och del i den gemensamma helheten. En tandemcykel är tämligen oduglig för en ensam cykliskt men är man två och överens om samköret så kan det vara ett förträffligt fortskaffningsmedel.

Låt oss leva värdigt

Jag är så trött på galenskapen. Så innerligt less på dessa små världsmän som tävlar om vem som har den största missilen. Ibland orkar jag inte, orkar inte.

Kan vi inte bara sluta? Lägga ner alla vapen, stora som små. Lägga dem i en stor jäkla hög och bygga ett ointagligt fort runt skiten. Som ett fornminne över galenskapen. Skrota alla pengar, lägga dem på ett bål och elda upp papperslapparna. Sedan kanske vi kan börja om, på ny kula. Lära oss leva, tillsammans, värdigt. Lära oss leva i fred, med tak över huvudet, kläder på kroppen och mat i magen, våra nära och kära runt omkring oss, sång och dans och positiva tankar om framtiden.

Allt har vi fått oss givet, precis allt, ett jordklot av överflöd som räcker till alla och kroppar och sinnen för att skapa allt vi önskar, njuta av allt vi finner njutning i. Och vi förstör det, bombar sönder moder jord tills bara spillror återstår. Stressar sönder våra kroppar tills bara skärvorna finns kvar. Vi, som fick allt. Vi, bärarna av ljuset.

Kan vi inte bara lägga makt och ego åt sidan? Kan vi inte se allt vi fått, allt vi borde vårda och ta hand om? Kan vi inte enas om att vi alla vill ha fred? Eller blir livet för tråkigt då? Måste vi ställa till oreda för att inte bli uttråkade? Eller är vi bara rädda? Rädda för att leva, rädda för varandra?

Vi är ju här tillsammans! Jorden är vår, den vi ärvde och som våra barn ska ärva. Kommer det finnas något kvar att ärva, någon kvar som kan ärva?

Maktlöshet, vissa dagar känns det hopplöst. Ändå vet jag med säkerhet att det börjar med dig och mig. Makten över hela härligheten ligger hos dig och mig och alla andra, tillsammans. Om viljan finns, finns möjligheten. Ingenting är någonsin hopplöst, även om det känns så. Men nog skulle man ibland vilja rensa bordet, börja med ett rent blad. Ruska om huvudet på vissa, öppna hjärtat hos andra. Få dem att se, verkligen SE, galenskapen. Vi kan inte fortsätta så här, det går bara inte. Vi kan inte fortsätta måla oss längre in i hörnet, gräva oss ännu djupare ner i vallgravarna, alltmedan barn svälter och jordklotet vittrar sönder.

Sluta säger jag, sluta. Nu. Låt oss leva. Leva livet värdigt. Punkt.