Kategoriarkiv: Tilliten o Hoppet

Nej, världen håller inte på att gå under

Jag är trött på dem nu, domedagsprofeterna och dystopierna. Jag är genomless på allt prat om planetens kollaps, rapporter om allehanda katastrofer, allt som är fel. Vad är det med oss människor? Varför ska det vara så jämrans svårt att fokusera på det som är BRA, allt vi gör RÄTT, alla de framsteg som görs varenda dag?

Vill vi verkligen förmedla till våra barn att loppet är så gott som kört? Att det är KRIS, panik och bråttom och att katastrofen står för dörren? Ska barn behöva ha klimatångest och bli deprimerade för att det lilla de själva gör inte förslår något? Ska barn äta sig sjuka för att de knappt vågar äta alls av rädsla för att äta fel och förstöra både sig själva, djuren och miljön? Är det vettigt att barn växer upp i tron att människan är ond, att andra människor utgör ett hot?

Sluta, säger jag. Sluta bara.

Låt oss ta fasta på det goda

Låt oss rikta blickarna åt andra hållet. Låt oss förmedla allt det goda som görs varje dag, alla tekniska landvinningar, alla positiva framsteg. Låt oss hylla våra insikter, vår vakna förståelse, vår kreativa förmåga att lösa allt som kommer i vår väg. Låt oss se det goda i människor, vår omtanke om de svagare, kärleken inuti och emellan.

Att fokusera på det goda är INTE att sticka huvudet i sanden. Att se kärleken, sprida den, vara den, leva den, är att sticka upp huvudet ovanför sanden. Låt oss våga det, låt oss tillåta oss att ta fasta på det goda som ÄR och allt det fina vi skapar. Låt barnen växa upp i trygg förvissning om att vi kan fixa allt. Låt dem förstå att allt går att ordna, att allt som är trasigt kan lagas. Hopp är inte naivitet. Hopp är kraft, tillit, förvissning och förmåga. Vi kan, och vi vill, och vi ska. Med kärlek.

Otålig? Det är jag aaaldrig…

Otålig. Skulle JAG, vara otålig? Nääärå, aldrig, aldrig någonsin… Alltså, jag satt här och kände mig otålig, mer otålig än vanligt. Otålig på att det går för långsamt, att det som skrivs inte skrivs tillräckligt fort eller inte blir tillräckligt bra. Att det jag vill ska hända inte händer, att jag inte ser resultat av mitt skapande, mitt arbete. Jag fick ta mig ett allvarssnack med mig själv. Ett allvarligt samtal om det här med tålamod och otålighet. Denna improduktiva, rentav kontraproduktiv känsla! Så lätt att trilla dit på när man för en sekund glömmer bort hur det egentligen funkar, vad allt egentligen handlar om…

Känn förväntan istället för otålighet

Blir du någonsin otålig, på dig själv, på andra, på livet? Jag blir det, både nu och då. Mest på mig själv faktiskt. Jag är liksom född otålig, vill att allt ska gå fort. Otåligheten har sina fördelar, absolut. Jag är till exempel bra på att veta vad jag vill, jag är bra på att sätta igång saker, få hjulen att snurra. Men det är sedan utmaningen kommer, att släppa taget, att bara låta det vara… Tills det kommer till mig. Gång på gång får jag påminna mig själv om detta enkla faktum – det jag sjösatt kommer att ge resultat. Det ligger i pipen, det är på väg till mig, jag behöver inte göra mer. Låt det komma bara. Känn förväntan, inte otålighet! Att det ska vara så svårt.

Att vänta med spänning och förväntan är något helt annat än att otåligt trampa runt och tycka att leveransen drar ut på tiden. Det första skyndar på förloppet, det andra saktar ner det. Det första bygger på tillit, det andra på tvivel. Attraktionslagen talar. Jag VET ju detta, ändå… Pust.

Vägen ÄR målet

Jag får än en gång påminna mig om att vägen faktiskt ÄR målet. Och tänk hur det skulle vara om man fick allting man önskade, momentant, direkt, i samma ögonblick som ens önskan uppstod. Jösses vilka bekymmer man skulle få! Hur skulle man hinna ta hand om allt, njuta av det? Nej, alltså, det finns faktiskt en stor poäng med att saker tar sin tid. Om man bara är klok nog att påminna sig om att skapandet är grejen och att väntan på leveransen bygger på samma förväntan och förvissning som barnet känner inför julafton. Leveransen, ja den är pricken över i:et, men vad sjutton, vägen dit är ju den allra största delen av bokstaven! Tänk att man ska behöva påminna sig om det tusen gånger om…

Jag tror jag ska ta och stryka ordet ur min vokabulär nu, byta ut otåligheten mot förväntan, en gång för alla. Wish me luck.

Nästa bok – Där haven möts

Ja då var det bestämt, nu kan jag berätta! Nästa bok, som kommer ut våren 2020, kommer att heta “Där haven möts”. Ni som känner mig och följer mig här på bloggen kan nog räkna ut var inspirationen till den titeln kommer ifrån…😉

Boken kommer att utspela sig delvis i mitt andra hem, Skagen, delvis i min födelse-och uppväxtstad, Malmö. Vid havet, eller haven, de hav som skiljer men också för samman. Haven som jag älskar. Både de hav som vi kan blicka ut över och de hav vi har inom oss. När de möts uppstår ren magi.

Inre och yttre hav

Med “Där haven möts” hoppas jag kunna gestalta detta mötets magi. Magin som går bortom både tid och rum, magin som uppstår i mötet mellan de yttre och de inre haven och i mötet mellan olika människors hav. Hav som förenar och renar, hav som spolar bort och sveper med. De salta tårarnas hav, hav som är kärlekens hav. Dit vill jag ta dig med. Jag kan bara hoppas att jag lyckas.

Så jag kastar mig ut i det kreativa havet med huvudet före, dyker ner i virvlarna utan flytväst, utan livboj. Det går aldrig att veta hur långt man kommer, jag kan bara lita till vetskapen om att jag kan flyta och simma, att havet är min vän och att det bär mig. Även denna gång.

De intar mig

Där haven möts. Jag smakar ännu en gång på titeln som formulerade sig för flera år sedan. Den som legat och mognat och pockat på och som nu rymmer en handling jag bara nätt och jämt kan greppa. Människorna finns där, de har så smått börjat gestalta sig och fördjupar sina personligheter för varje mening, men ännu är de lite diffusa i kanterna. Jag ger dem tid, låter dem beskriva sig själva. De lever med mig hela tiden även om jag kanske inte skriver en enda rad. Det är så det fungerar för mig, de intar mig snarare än att jag skapar dem. Lika märkligt varje gång.

Ännu kan jag inte dela med mig av varken handlingen eller människorna, de är för sköra, för sårbara, kanske till och med lite rädda för mig och för dig som läsare. Men en sak vet jag, de kommer från havet, och de för frisk luft med sig. Följ med mig på resan så lovar jag att berätta mer om dem, när de är redo för det och tillåter det. Jag hoppas du är lika nyfiken som jag!

PS. Och du som ännu inte läst min första roman Mata inte skuggorna hittar den här på förlagets sida. Där kan du också läsa lite mer om mig, vägen till mitt författarskap och varför jag valt att starta ett eget förlag för mig och mina böcker.

Att skriva eller inte skriva…

…det är inte ens frågan. Jag håller som bäst på och hjälper en författarkollega med hans bok. En kriminalroman som kommer ut i september och som jag redigerar, språkgranskar och fixar lite med i största allmänhet. Mitt eget skrivande ligger därmed på is ett tag, det går inte att fokusera på att skapa eget och samtidigt bearbeta annat. Eller det kanske går men inte för mig. Jag tar en sak i taget och nu är jag här med detta manus framför ögonen.

Även om det här arbetet är en utmaning och givande på många sätt längtar så jag till den dag då jag kan ta upp min egen tråd igen, förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge. Fram till dess mognar berättelsen där hemma i Skagen. Jo, det är så det känns, som att berättelsen finns där ”hemma” och väntar på mig. Som att karaktärerna går där på stranden och väntar, otåligt – kommer hon inte snart så vi får berätta…

Hybris

När jag nu gnetar på med mitt redaktörsuppdrag slås jag ännu en gång av vilket enormt arbete skrivandet egentligen är. Det kan te sig så lyxigt, sitta där och knappa lite på tangenterna när andan faller på, hitta på ord och meningar, hur svårt kan det va´ liksom. Ändå är det ett maratonlopp, en iron man, gånger två. Allt skönlitterärt skrivande måste ha sin grund i ett visst mått av hybris. En vetskap om att du har något att säga kombinerat med en tro på, heltst en övertygelse om, att du kan berätta, gestalta och förmedla det så att andra förstår. Du kan inte veta men du måste tro på att det går, att du, just du, kan.

Varje skrivande dag är som ett dyk med huvudet före på djupt vatten utan att ha en blekaste aning om huruvida man överhuvudtaget kan simma. Dessutom vet du inte om det du totar ihop någonsin blir en bok, och OM det blir en bok vet du inte om någon kommer att läsa den, och OM någon läser den vet du inte vad hon kommer att tycka om den. Som lök på laxen har du ingen lön under tiden du skriver och du vet inte om du någonsin får betalt. Det räcker ju nämligen inte att sälja tio böcker eller hundra, det krävs att några tusen människor köper en bok för att du ska få åtminstone ett par månadslöner för ett eller flera års arbete.

Dårskap men…

Jag har kommit fram till att författarskap är dårskap, det finns ingen annan förklaring. Ändå gör jag det. Ändå är jag det. Författare. Det finns nämligen inte längre någon väg tillbaka. Berättelserna kräver att få bli återgivna, och för mig finns inget annat att göra än att ge av min tid och låna ut min hjärna, mina fingrar och mina ömmande axlar. Om jag klagar? Nej, inte alls. Jag konstaterar bara faktum och fortsätter leva på tilliten till att detta är vad jag kommit hit för att göra och på hoppet om att jag lyckas ge det jag är ämnad att ge, det vill säga det bästa av mig.

Så i väntan på nästa bok hoppas jag att du vill köpa och läsa den första roman jag skrivit och som kom ut i höstas, Mata inte skuggorna. Och om du redan läst den så hoppas jag att du kan och vill rekommendera den till andra. Då får jag betalt för mitt arbete och hoppet lever om en bok nummer två. Vill du hellre låna en bok, be gärna ditt bibliotek att ta hem den.😊

PS. Att leva sin dröm är inte alltid en dans på rosor, men det är likafullt ett drömliv…

Torka inte dina tårar

Den tår som faller på din kind, själens sälta. Den glimt som tänder dina ögon, själens sötma. Vi försöker undvika det ena men hyllar det andra. Som om vi kunde välja, som om livet bara skulle bjuda oss den ena av smakerna. Hur torftigt vore inte ett sådant liv.  Den som en gång fällt en tår, den som en gång sett någon annans tårar trilla, den har sett att även tårar gnistrar och glimmar.

Tårar fälls av olika skäl, med mina ord vill jag framkalla dem alla. Jag vill röra dig till tårar av skratt, av sorg, av ilska. Jag vill se tårarna gnistra som dropparna i daggkåpan en sommarmorgon, rena, förlösande, jungfruliga. De salta tårarna, ett själens möte med den yttre verkligheten, droppar som får masker att krackelera, sköldar att vittra. Tårar av kapitulation.

Torka inte tårarna, låt dem falla, låt dem gnistra. Låt själen tala.

———————————–

Dessa rader skriver jag medan jag är mitt uppe i mitt bokskrivande. Jag tvingar mig själv att inte väja undan för känslorna, inte ducka för det jobbiga. Jag manar istället fram dem, känslorna, försöker bottna i dem, finna orden för att uttrycka dem, koka ner dem i små svarta krumelurer på ett papper. En obegriplig uppgift, hur kan man ens få för sig att det är möjligt? Magi när det lyckas. En magi som kräver sin magiker, som kräver min absoluta närvaro, mitt hela jag, mitt allt.

Det är du som får mig att göra det, du, min läsare. Det är dina tårar jag ser framför mig, mina tårar i dina ögon, min glädje i ditt leende. Kommer det att lyckas? Ingen vet, salta tårar blir till djupaste vatten. Jag intalar mig att jag kan simma, åtminstone flyta. Stranden är ännu långt borta.