Kategoriarkiv: Tilliten o Hoppet

Torka inte dina tårar

Den tår som faller på din kind, själens sälta. Den glimt som tänder dina ögon, själens sötma. Vi försöker undvika det ena men hyllar det andra. Som om vi kunde välja, som om livet bara skulle bjuda oss den ena av smakerna. Hur torftigt vore inte ett sådant liv.  Den som en gång fällt en tår, den som en gång sett någon annans tårar trilla, den har sett att även tårar gnistrar och glimmar.

Tårar fälls av olika skäl, med mina ord vill jag framkalla dem alla. Jag vill röra dig till tårar av skratt, av sorg, av ilska. Jag vill se tårarna gnistra som dropparna i daggkåpan en sommarmorgon, rena, förlösande, jungfruliga. De salta tårarna, ett själens möte med den yttre verkligheten, droppar som får masker att krackelera, sköldar att vittra. Tårar av kapitulation.

Torka inte tårarna, låt dem falla, låt dem gnistra. Låt själen tala.

———————————–

Dessa rader skriver jag medan jag är mitt uppe i mitt bokskrivande. Jag tvingar mig själv att inte väja undan för känslorna, inte ducka för det jobbiga. Jag manar istället fram dem, känslorna, försöker bottna i dem, finna orden för att uttrycka dem, koka ner dem i små svarta krumelurer på ett papper. En obegriplig uppgift, hur kan man ens få för sig att det är möjligt? Magi när det lyckas. En magi som kräver sin magiker, som kräver min absoluta närvaro, mitt hela jag, mitt allt.

Det är du som får mig att göra det, du, min läsare. Det är dina tårar jag ser framför mig, mina tårar i dina ögon, min glädje i ditt leende. Kommer det att lyckas? Ingen vet, salta tårar blir till djupaste vatten. Jag intalar mig att jag kan simma, åtminstone flyta. Stranden är ännu långt borta.

En riktig författare

Jag fick lära mig härom dagen att man visst inte räknas som författare förrän man gett ut två böcker… Till exempel har Svenska Författarförbundet det som krav för att man ens ska få ansöka om medlemskap, helt oaktat kvalitén på det som getts ut. Det är ett konstigt synsätt tycker jag. För egen del anser jag mig ha varit författare sedan födseln, det tog bara lite tid innan jag visste vad jag ville säga. Men nu är första romanen skriven och utgiven och mycket nöjd med det är jag, stolt rent av! Sedan slipas och förfinas givetvis hantverket med tiden och praktiken, men en bok är en ändå en bok och om ingen författare skrivit den så vet jag inte vem som gjort det.

Nå, nu är jag inte den som bryr mig särskilt mycket om praxis eller vad olika förstå-sig-påare tycker om saker och ting, jag är betydligt mer intresserad av mina läsares åsikter och omdömen. Men det är ändå dags för mig att göra slag i saken och bli en sådan där ”riktig” författare, det är nämligen dags att gå in i skrivbubblan och skriva bok nummer två! Jag vet att många av mina fina läsare önskar och hoppas på en fortsättning på Mata inte skuggorna, men här och nu är det inte det som vill ut.

”Kan du inte bestämma vad du vill skriva?”, undrade någon. Nej, jag kan ju inte det. Berättelser tar plats i mig, kommer någonstans ifrån som jag inte kan förklara. Jag vet bara att när färdiga scener, bilder och meningar successivt ploppar ner i mitt huvud så blir det till slut så fullt att jag inte längre har något annat val än att släppa ut alltsammans, på papper. Faktum är att när jag väl bestämde mig för att ta mitt skrivande på allvar så var det som att öppna ett fönster. Frisk luft strömmar ut och in lite som den vill numera och vilka scener den för med sig styr jag inte över.

Här och nu är det därför en helt annan berättelse som tar plats och form… Kärleken är som alltid i fokus, den stora, omvälvande, förändrande kraft som jag gjort till mitt signum att prata och skriva om, men det är nya människor, nya platser. Dock inte nya för mig, jag har levt med dem ett bra tag nu. Jag kan inte berätta så mycket än, men jag kan väl avslöja så mycket som att mitt hjärtas hem, Skagen, nu får sin rättmätiga plats också mellan bokpärmarna. Det är med andra ord en berättelse som ligger mycket nära mig själv, fantasier och drömmar varvas med vissa självbiografiska inslag. Känslosamt att skriva, det kräver en skopa mod och, som alltid, en gnutta galenskap. Jo, det krävs faktiskt en viss hybris för att ge sig i kast med en bok, en lätt galen tro på den egna förmågan som aldrig någonsin går att få bevis på, varken av sig själv eller andra, förrän efteråt. Det enda jag kan göra är att kasta mig ut. Eller in. Och som alltid, låta hjärtat visa vägen.

Jag kommer att försöka dela med mig av mina tankar här på bloggen en gång i veckan, på fredagar som det ser ut just nu. Jag hoppas att fredagar är bra bloggläsardagar för dig, kom gärna med synpunkter annars, jag kan ändra mig. 😊

Du som ännu inte läst min första roman, Mata inte skuggorna, kan köpa den direkt på förlagets sida och få den signerad av mig tillsammans med ett bokmärke. Du som läst och tyckt om den, kommentera gärna här på bloggen. Och har du lust och lite tid över så vore det jättekul om du ville recensera den med några korta rader i just webshopen (samma länk som ovan, under bilden på boken) och/eller på Bokus, det kanske gör andra nyfikna och hjälper dem att bestämma sig. Är du med i någon bokcirkel eller vet andra som är, tipsa gärna. Dina ord är guld värda för mig! För det är ju trots allt så, böcker måste säljas för att en författare ska ha mat på bordet och för att nya böcker ska komma ut. Jag och mitt skrivande är helt beroende av de ringar på vattnet som din uttalade åsikt ger.

Trevlig helg på dig nu! För mig är det Skrivbubblan nästa!

PS. Följ mig gärna på mina två Instagramkonton för mer daglig inblick i mitt liv och mina tankar, ”thereserenaker” samt ”mittskagen” heter jag på IG.

Magiska tillfällen

Du vet väl om att livet är fullt av mysterier, magi och små mirakler? Det räcker ju egentligen att titta på snödropparna som växer rakt upp ur snön för att få det bekräftat men ibland…ja ibland är det fint att få det skrivet rakt på den egna näsan!

Sedan jag skrev senast här på bloggen har jag jobbat på med min Bok, den tar sig kan man säga. För ett par veckor sedan packade jag ner ett råmanus och åkte med det i bagaget hem till Danmark och Skagen för att läsa, begrunda, redigera och bearbeta. Skagen är ju, som du kanske vet, mitt hjärtas hem. Platsen som ger mig så mycket, som förankrar mig och lyfter mig. Aldrig jobbar jag så nära mig själv och mitt hjärta som just där, så självklart var jag tvungen att ta med mig Boken hem.

Nå, tillbaka till magin. I Skagen händer det att man hittar speciella stenar, stenar med hål i, hulesten. Man kan säga att Skagen är lite känt för de där stenarna, ofta trär man dem på tråd i diverse material, gör skulpturer av dem. Om man hittar dem. Alla de gånger jag varit där har jag aldrig funnit en endaste en. Bara hjärtestenar, hundratals med hjärtestenar som jag bara älskar. Men jag skulle ju bra gärna vilja hitta en sån där hulesten också… Jag har funnit några med pyttesmå hål i, eller nästanhål, men jag ville ju ha en riktig en, med tydligt och stort hål. Nu vet jag att man inte kan leta sig till sånt här, lika lite som man kan leta sig till hjärtestenar, de kommer till en när man är redo, när man är mottaglig eller ”förtjänar” dem. Skagen har hållt sina hulestenar ifrån mig och jag har grunnat lite på varför. Varje gång jag åkt hem därifrån så har jag halvt omedvetet tänkt att jaja, nästa gång så…

Den här gången var jag i Skagen en vecka. Varje dag gick jag på mina stränder, ofta flera gånger per dag. Jag skulle kunna ha fyllt fickorna varje gång med hjärtestenar, men ingen hulesten. Jag försökte att inte leta… Så är det dags att åka hem. Jag far runt och uträttar lite ärenden in i det sista, lämnar nyckeln, köper skagenöl till maken, tar en fika vid Den grå fyren mm. Sedan blir det dags att lämna, jag tycker det är lika jobbigt varje gång. Så jag har en tradition. Jag åker till en för mig speciell plats, går ner på stranden och bara står där några minuter. Andas, med blicken vid horisonten, tar farväl. Sedan plockar jag upp en lagom stor sten som får följa med mig hem, att ha i fickan, till nästa gång.

Nu stod jag där på stranden med klump i halsen som så många gånger förr. Först tänkte jag tankar som…undrar om när jag kommer tillbaka, OM jag kommer tillbaka? Sedan slog jag bryskt undan dessa tankar, att inte få komma tillbaka vore otänkbart. Istället kom en annan tanke, eller snarare en önskan, som jag burit sedan jag kom till Skagen första gången…jag vill vara här mer, kanske oftare men framförallt i längre perioder. Som sagt, önskan har funnits där men jag har sett det som svårt, för att inte säga omöjligt, med tanke på familj, pengar och diverse andra livssituationer. Den här gången var min önskan ännu djupare, den sög tar, for runt och lade sig inte till ro förrän…jag fattade beslutet. Inte förrän det landade i mig, som en nödvändighet, som ett faktum, inte förrän jag uttalade orden och menade dem med varje cell i min kropp…jag SKA vara här längre perioder, lättade det. Och vilken lättnad! Jag kan inte förklara det, ingenting hade egentligen förändrats, ändå hade allt förändrats.

Känslan av ledsamhet över att lämna övergick som i ett slag i ren och skär lycka. Jag kunde åka hem, med lätt hjärta. Nu började jag få lite bråttom till färjan i Fredrikshamn, men visst ja, jag skulle ju ha med mig en sten också… Jag tar första bästa, den som ligger rakt nedanför mina fötter, tänker jag, och tittar ner… och får den. Min hulesten, min alldeles egna hulesten. Med tårar rinnande nerför kinderna blev jag välsignad, av Skagen. Jag kände mig värdig och mitt beslut omedelbart bekräftat. Vi är i sanning ett, Skagen och jag.

Om Otillfredsställelse

Den där känslan av att livet rinner som finaste saharasand mellan dina fingrar. Omöjlig att greppa, omöjlig att stoppa, omöjlig att spara. Du fyller år, igen. Ännu en midsommar. Ännu en julafton. Vad har hänt sedan sist? Inte mycket. Blev det inte mer än så här, livet?

Vems är felet? Jobbet? Partnern? Omständigheterna? Slumpen eller ödet?

Jag frågar dig, vad hände med äventyret? Vad fick dig att sluta resa och upptäcka nya världar? Vad fick dig att sluta skapa och istället bara följa med?

Var det kanske bekvämligheten? Du är ganska nöjd med det du har, det du åstadkommit, men ändå inte… Eller var det kanske tryggheten? Du vet vad du har men inte vad du får, du är inte beredd att offra något, vågar inte släppa sargen av rädsla för att sargen ska försvinna.

Jag tänker att den som länge levt med ambitionen att skaffa sig trygghet lätt blir fånge i själva tryggheten. Rädslan växer sig starkare för varje år, det ungdomliga modet känns alltmer avlägset, mer står på spel. Att gå utanför ramarna, att bryta upp, att släppa taget, att våga hoppa… Allt leder till oro i hjärnans vindlingar. Du har jobbat hårt för den här tryggheten, säger hjärnan. Ska du nu äventyra allt du byggt upp, alla väggar, alla tak, byttor och boxar? Nej, städa ett varv till istället, pynta med lite nya attiraljer, renovera, bygg om. Men håll dig innanför väggarna, det var ju det här du ville ha. Eller…?

Trygghet är bra, så länge den inte blir en begränsning. Trygghet är bra så länge den inte står i vägen för det äventyr som livet är menat att vara. Om väggarna krymper, om luften känns syrefattig, om din blick längtansfullt söker sig ut genom fönstret, bortom horisonten, då är det dags att utmana tryggheten. Lyssna till din längtan, finn modet att följa den. Du kan göra avkall på mycket, men du kan inte kompromissa bort ditt hjärta.

Om Oro

Låg du där i natt igen, i sängen, med din oro? Klockan som tickade, din hjärna som malde på trots att John Blund öst tonvis ur sin säck. Runt, runt, ett varv till, tre varv till. Samma tankeloopar, ingen utgång, bara en oro som växer sig starkare. Ibland odefinierad, mer som en känsla. Ibland uttalad, beskriven, omskriven, men fortfarande utan lösning. Oron, oron som är en stress.

Jag frågar dig, varför oroar du dig så mycket? Vad tjänar din oro till? Du oroar dig för en framtid som du inte känner. Du vet inte vad av allt du oroar dig för som faktiskt kommer att inträffa, så du oroar dig för allt, för säkerhets skull. Gör din oro dig bättre rustad att kunna hantera vad det nu är som kommer att hända? Sällan. Det enda du kommer att konstatera är ”Vad var det jag sa!”. OM det nu händer. I oron söker din hjärna lösningar om framtiden baserat på dåtidens händelser, men framtiden kräver sina egna lösningar, du ser dem ännu inte. Situationen måste du lösa i Nuet, du kan inte förbereda dig för alla scenarion, du känner inte framtiden.

Varför tror du dig inte om att kunna lösa det som din framtid har i beredskap för dig? Du har väl löst allting fram till nu, eller hur? Du är kapabel, säger jag dig. Du har alla de kunskaper, förmågor och färdigheter som krävs för allt som livet ställer dig inför. Vissa delar kommer att kännas som livet på en räkmacka, andra mer likt ett bananskal och ytterligare andra får dig att dratta på ändan. Men du kommer att resa dig, borsta av dig, slicka såren och gå vidare. Det är så livet är, du klarar av det, alltihop, vad det än är. Så släpp din oro, släpp den gnagande känsla som suger energin ur dig, som hindrar dig från att leva här och nu, som får dig att inte njuta av allt det goda. Du har allt du behöver, säger jag dig. Du är allt du behöver.