Kategoriarkiv: Nuet o Närvaron

Att förbereda för det oförutsägbara

Detta är en vecka av förberedelser för mig. Praktiska moment ska utföras, som att välja tavlor inför en vernissage och paketera dem på ett säkert och transporterbart sätt. Kursmaterial ska kopieras, datorfiler fixas med, föreläsning landas, kläder packas etcetera etcetera. Men så har vi den där andra förberedelsen, den som egentligen är den viktigaste.

När jag håller föreläsningar så har jag mycket sällan något manus. Jag kan ha rubriker på ett papper, saker jag absolut inte vill glömma, men inget manus. Att använda powerpoint eller andra tekniska hjälpmedel är också ointressant för mig. Anledningen är att de alla begränsar mig. Både manus och powerpoints utgår ifrån att man på förhand vet vad, hur och i vilken ordning man kommer att ta upp saker. Jag vet aldrig det. Inte innan. Jag vet inte på förhand exakt vad jag kommer att ta upp, än mindre hur jag kommer att säga det.

För mig handlar en föreläsning om närvaro, att vara där och då, till hundra procent, och förmedla det jag vill ha sagt på ett sätt som fungerar för just dig som är där just då. Alla åhörare är olika, alla publiker har sin särart. Detta kan jag inte förbereda mig för, inte planera, inte bestämma i förväg. Jag måste känna in, på plats, och rätta mig därefter. Det jag vill uppnå är en kontakt med dig, en känsla och förståelse i rummet. Därför kan jag inte skriva ett manus, och om jag gör det så kommer jag med stor sannolikhet att överge det efter högst två minuter.

Så hur förbereder man sig då för detta, för det som inte går att förbereda sig för? Jag vill påstå att jag förberett mig en hel livstid… De föreläsningar jag kommer att ge framöver har jag förberett mig för hela mitt liv. Jag vet vem jag är, vilken kunskap jag har och vilka insikter jag fått. Jag vet vad jag vill ha sagt, vad jag vill förmedla. Resten handlar om dig. Om oss. Där och då.

Jag förbereder mig på samma sätt som jag förbereder mig för livet självt, bara ännu mer medvetet och fokuserat. Jag förbereder mig genom att förankra mig, i mig själv, så att jag med all min trygghet kan vara lyhörd för dig. Först när jag står stadigt och har min intention helt klar, kan jag möta dig, din nyfikenhet och dina behov fullt ut. Denna förberedelse, denna förankring av mig och min intention, påbörjar jag någon vecka innan. Timmen innan föreläsningen börjar jag öppna för din energi. När du och de andra åhörarna så sakteliga börjar samlas känner jag in var vi är, stämningen, nyfikenheten, den gemensamma kompetens som förenas i rummet. Det kanske kan verka flummigt och låta högtravande, men från och med då är jag till ett hundra procent närvarande med hela min kropp och själ. Från den punkten har jag tillgång till hela mig, till all min kompetens, all min kraft, alla mina ord och hela min energi. Och jag ger mig till dig.

Bättre än så kan jag inte förklara det. Mina förberedelser kan vara osynliga för blotta ögat, men de görs med största omsorg. Du kan inte se dem på ett papper, men de lyser klart i mitt inre. Sådan är min kommande vecka, en förberedelsernas vecka både i det yttre och i det inre.

Nästa måndag, den 28 augusti, är det vernissagedax i Östersund, då även min vän och kollega Birgitta Höglund är med och signerar sin nya kokbok. Sedan väntar min allra sista hormonkurs i två dagar och slutligen, torsdag den 31 augusti, blir det föreläsning om hur du kan skapa mindre stress i livet. Allt på Ecocaféet i Östersund. Lite senare i september väntar Malmö och också Avesta. Jag hoppas jag har turen att få möta dig!

Den verkliga upptäcktsresan

Jag tror att det var Marcel Proust som skrev att ”Den verkliga upptäcktsresan består inte av att söka nya vyer utan av att se med nya ögon”. Raden kom för mig så här i semestertider när vi far land och rike kring för att se, upptäcka, förtjusas och förundras. Hur vi ser nya saker men oftast inte upptäcker något.  Hur vi tittar men inte ser. Hur vi lyssnar men inte hör. Eller rättare sagt, vi ser och hör, men egentligen bara samma saker som vi alltid sett och hört eftersom vi själva är desamma.

Tänk om vi istället för att jaga nya vyer att betrakta bestämde oss för att se samma gamla vyer med nya ögon, vad skulle vi då se? Skulle barndomens bergknallar vara lika höga och respektingivande? Skulle hemstadens gator, torg och hus tona i samma färger? Skulle människorna i ditt liv vara desamma om du såg dem med nya ögon, om du själv var en annan?

Vi talar om det ibland, att turista i sitt eget land, i sin egen hemstad. Det kan kännas lite futtigt kanske, men för den som tar upplevelsen ett steg längre kan det vara skillnaden som gör skillnad. Vad sägs om att gå på upptäcktsfärd inte bara i din hemstad utan i ditt eget liv? Låna ett par andra glasögon, se med nyfikenhet på allt runt omkring. Se med nya ögon, utan kunskap om det förflutna, utan egen tro och eget tyckande baserad på allt du tror dig veta – om du gjorde det, vilken värld skulle då vecklas ut framför dina ögon? Om världen inte är vad den är utan vad du är, vad innebär det då för din livsupplevelse?

Det kanske kan vara värt att kontemplera över i hängmattan…

Semesterstressad?

Man kan bli trött på egot. Det där egot som så lätt fastnar i konflikten, som söker sig till dramat, som går igång på oförrätterna. Rejält trött faktiskt.  Det är så lätt att börja lyssna på egot när det höjer rösten och skruvar upp volymen, extra lätt när man är trött, eller kanske uttråkad.

Nu är det sommar, sol och semester som står på dagordningen. Förväntningarna är höga, inte bara på vädret utan också på varandra och oss själva. Nu ska det göras en massa saker, livet ska levas fullt ut, njutas. Alla ska vara tillsammans, umgås, hälsas på. Grillar ska tändas, rabatter ska grävas om och upplevelser ska bockas av och läggas till minnesbanken inför vintern. Och så blir det pannkaka av alltihop. Det blir mest disk och matlagning, uttråkade barn och ytlig samvaro med människor som du egentligen inte orkar med. Du är för trött helt enkelt, ingenting är egentligen roligt, familjen och vännerna går dig på nerverna och hejhopp så skojigt det inte alls är.

Eller tvärtom. Den där slösemestern som du planerat. Semestern då du bara skulle vara, då det skulle återhämtas, vilas, slappas, njutas och göras ingenting. Du skulle bara lojt gunga i den nyinköpta hängmattan och slöläsa en boktrave hela sommaren. Och så slutar mattan att gunga efter två dagar. Rastlös, uttråkad, ingenting att gööööra… Trots fint väder. Trots hängmatta. Trots flip-flops och smultron. Njut nu då mänska, njut! Inte.

Förväntningar kommer på skam. Helt plötsligt landar vi i det NU som vi annars är så duktiga på att skjuta ifrån oss i vårt planerande, längtande och minnesgrävande. Nu ska det upplevas, nu ska det levas, NU. Och så kan vi inte hantera det.

Det är här egot gör sitt stora intåg, det är nu egots paradgrenar hamnar på agendan, egots egna olympiska spel. Nu deltar vi oanmälda i grenar som Dåligt samvete, Utan-orsak-irritation, Dramaskapande, Självcensur, Ältande, Projicering, Klander, Antiklimax och Tiden-bara-rinner-iväg-ångest. Och kroppen reagerar med det sista vi vill ha, stress. Det blir knut i systemet.

Trötthet eller uttråkning, kanske både och, högt ställda förväntningar som ska infrias, här och nu. Det är lätt att lägga upplevelsen i knät på någon annan, skylla på vädret, skylla på partner, klandra sig själv. Egot talar med allt högre röst när vi inte längre agerar medvetet, när vi avsagt oss skapandet, när vi reagerar mer än agerar. Då är egot genast framme, börjar älta, tjata, analysera, dramatisera. Kärlekens röst blir svagare, förlåtelsens kraft förblir oanvänd.

Känner du igen dig? Ta ett djupt andetag, nej förresten, ta många djupa andetag, så många du känner för. Dra dig undan en stund. Hör ditt ego, förstå att det är din hjärna som nu tävlar på sin favoritarena, på hemmaplan med dig som åskådare. Stäng sedan dina ögon, eller fäst blicken obestämbart i fjärran, lyssna inåt, neråt. Ta tillfället i akt att för en gångs skull känna efter vad just du känner, vad du behöver och vill, precis här, precis nu. Hörsamma den svagare rösten, hjärtats röst, och om du kan, följ den. Här och nu. Oavsett tidigare planer, oavsett förväntningar. Här och nu. Ta tillbaka din kraft. Landa i din glädje, lust och vilja.

Ingen mindfulness för mig

Jag verkar ha en period av uppgörelser just nu, uppgörelser med ord och begrepp som på något vis stör mig utan att jag kan förklara det och som jag därför vill undersöka närmare, gå till botten med, förklara. Åtminstone så att jag själv förstår varför jag känner som jag gör. Sedan kan jag bara hoppas att mina tankar är till glädje och nytta också för dig som läser.

Häromsistens var det Tacksamheten som fick sin skärskådning, nu är det dags för Mindfulness. Mindfulness, detta så populära fenomen, något som så många ägnar sig åt, tränar sig i och förhoppningsvis mår bra av att utöva. Vad kan människan (jag) ha emot det nu då? Det undrade jag också, därför fick jag kika inåt. Igen. Ta mig en titt och fundering på vad det är i begreppet som skaver i mig och gör att jag egentligen, om jag ska vara helt ärlig, inte alls tycker om det.

Alla som läst vad jag skrivit de senaste åren, alla som känner mig och vet vad jag står för, vet också att jag är en stor förespråkare av lathet. Att bara sitta och tomglo, att inte göra ett endaste något, är något jag verkligen gillar. Att få sitta på en stubbe skogen, på en sten vid havet eller med en kopp kaffe på ett fik, är något av det bästa jag vet. Men inte kallar jag det för mindfulness… Och vet du en sak, jag mediterar inte heller! Sån är jag. Jag har helt enkelt inte behov av det, för mig räcker det att tomglo och lata mig.

Så vad är skillnaden, frågar jag mig. Jo, skillnaden ligger i den prestation som för mig vilar i ord som mindfulness och meditation. Begreppen i sig handlar förstås inte om prestation men vårt samhälle är så genomsyrat av prestation som grundfundament att även aktiviteter som mindfulness får ett presterande syfte. Vi ska utöva det för att…någonting. För att bli fokuserade? Återhämtade? Närvarande? Effektivare? Lugnare? Vi gör det för ett syfte, med ett mål. Om inte annat så är det oerhört lätt att hamna där, i prestationen. Att prestera i mindfulness, prestera i meditation, prestera i yoga… Vara duktiga även på detta, med ett syfte, uttalat eller outtalat. En del blir till och med stressade av det. Men även om man inte blir stressad så vilar det ändå en sorts prestation över begreppet i vår tid. Sorgligt kanske, men så känns det i min kropp.

För mig funkar det inte. Det är därför jag rynkar lite på näsan. Inte åt dem som gör allt detta, tro inte det! Men jag håller begreppen ifrån mig själv, för jag kan inte omfamna dem fullt ut. Jag vill inte göra sådana saker med ett syfte eller mål, jag vill inte prestera något alls. Jag vill bara vara, lata mig, sitta och glo, eller faktiskt ägna mig åt en aktivitet som inte för med sig någon nytta alls. Bara sitta och läsa för läsandets skull, för att jag njuter av det, skönlitteratur, poesi. Eller leka med färg för att färger är skojigt. Eller lyssna på musik för att jag vill dansa. Eller titta på fåglarna som matar sina ungar, eller människor som passerar förbi. Helt enkelt vad som helst som jag i stunden känner för. Utan minsta prestation, varken för mig själv eller någon annan. Bara vara. Och tusan vet om jag inte är en naturbegåvning på området!

Nu vet jag att många tänker, men det där ÄR ju mindfulness! Ja, det kanske det är, eller inte. Skillnaden för mig ligger i ordet. Mindfulness har blivit ett begrepp som ligger utanför mig, något som ska schemläggas, utövas, förstås, tränas, läras. Det jag pratar om är inget som behöver läras eller tränas alls, det bara ÄR. Det ÄR utan syfte, utan krav, utan förväntningar, ÄR. För mig är detta helt naturligt, det är något jag både gör och är, utan att ens tänka på det. Det är något som kommer inifrån mig själv, en njutning, ett varande, inte något som behöver läras, förklaras eller förstås.

Det roliga, och snudd på ironiska, är att jag nu fått ett ord även på detta. Detta som jag så länge förespråkat istället för mindfulness och som jag kallat för lathet, att tomglo eller kanske slå dank. Jag hade ingen aning om att det fanns som begrepp, men vi har tydligen ett behov av att etikettera för att paketera och förstå. Så här kommer det, det för mig nya ordet, som likt så många andra engelska ord inte har någon svensk motsvarighet (än) – idleness.

Idleness, idleness…jag smakar på det. Ja, jo, det känns faktiskt bra. Åtminstone mycket bättre än mindfulness som redan är kapat av prestationssamhället. Kanske blir idleness också kapat vartefter, att prestera i det prestationslösa. Vi kan säkert slå knut på våra hjärnor i det också med vårt samhällsklimats hjälp. Men än så länge funkar det…idleness. Eller, äsch…jag tror nog att jag föredrar tomglo trots allt. ?

PS. Fotot är taget en ljuvligt lat dag i Köpenhamn förra sommaren.

Härifrån och framåt

För att kunna ta sig dit man vill är det bra att veta var man är. Men det finns föga anledning att fördjupa sig alltför mycket i var man varit.

Jag tycker att vi ältar för mycket. Vi grämer oss, nöter det som varit fram och tillbaka, vältrar oss i gamla minnen om vad som hänt, vem som gjort vad och hur det blev. Varför låter vi det förflutna ta så stor plats i våra liv? På något sätt verkar vi tro att det som varit, där vi varit, kommer att hjälpa oss att hitta vägen fram. Det gör det inte.

Det enda meningsfulla är att se på var vi är just nu. Var vi är, vem vi är, hur vi är och vad vi vill förändra. Visst kan vi ha ett behov av att förstå varför vi blivit som vi blivit, eller hamnat där vi hamnat, men inte sjutton hjälper det oss framåt. Det enda avstampet vi någonsin kan göra är i Nuet, Här och Nu.

Det är härifrån, precis på den fläck där du står med dina fötter idag, som du kan ta ett kliv framåt. Ingen annanstans har du jord under fötterna, ingen annanstans bär ditt steg, bara härifrån och framåt. Samma sak är det med dig själv. Ja, du har varit med om saker, positiva och negativa, roliga och tråkiga, de har präglat dig, påverkat dig, format dig, men det är genom att se dig själv här och nu, se vem du är, som du kan röra dig framåt. Det är genom att se på dig själv med kärleksfulla ögon, utan dömande, med förlåtande, som du kan gå mot din framtid. Det är bara i Nuet som du kan önska och skapa din framtid.

Låt inte ditt förflutna diktera din framtid, gräv där du står. Oavsett var du varit, oavsett vad du blivit, så är du helt fri att skapa precis det du önskar. Börja Här. Börja Nu.