Kategoriarkiv: Nuet o Närvaron

Gör det bara!

Vi pratar och tjatar, drömmer och glömmer…Men vet du vad, ibland har jag lust att bara skrika rakt ut – Gör det då! Vad väntar du på?!

Det är som om vi inbillade oss att livet går i repris. Eller intalar oss att imorgon är en bättre dag. Imorgon ska vi njuta av det finaste porslinet, imorgon har vi mer tid, imorgon har det hänt något som gör att vi står bättre rustade. Jag säger bara en sak – glöm det! Det finns inget imorgon, det finns bara NU. Det är idag, här, nu, som du lever ditt liv. Det är nu ska dricka ur den vackraste koppen, det är nu du har möjlighet att leva din dröm. Visst, imorgon förser dig förhoppningsvis med en hel radda nya Nu:s, men de kommer inte skilja sig ett endaste litet dugg från det Nu du har just Nu om du inte gör någon skillnad just NU. Hör du mig? Förstår du mig? Det är Nu det gäller!

Gör dig själv den största tjänsten, sluta skjuta upp dina drömmar till morgondagen. Skjut upp disken och dammråttorna om du vill, ingen kommer sakna dem om de på något magiskt sätt skulle försvinna av sig själva. Men din innersta dröm… ta vara på den. Lev den. Börja. Nu.

 

Mötet…

Jag i Malmö med ett glas utan fot…

För ett par veckor sedan var jag i Malmö ett par dagar. Ren semester, bara jag. Min bok har tagit en del på krafterna och jag kände att jag helt enkelt behövde en paus för att ladda om batterierna med miljöombyte och, som alltid för mig, musik. Jag fick ett par helt fantastiska dagar men det som faktiskt gav mig den största energipåfyllningen var det spontana mötet med två äldre tyska kvinnor…

Jag satt på en uteservering nere vid kanalen, jag, ett anteckningsblock och ett glas rosévin i sommarsolen. Efter ett tag möttes våra blickar över stolsryggarna, jag i solen längst ut på kanalkanten, de två äldre damerna i skuggan invid husväggen. Du vet, sådär som det blir ibland när man tillbringat tillräckligt lång tid på samma plats, något händer, ögonen möts och man ler igenkännande. Det brukar sluta där ungefär, men inte denna gång. Jag gick nämligen fram och sade hej.

Tre timmar senare kramade vi om varandra med rosor på kinderna, upplivade, påfyllda, lite omruskade, och tog farväl. De klev ombord på bussen hem till Tyskland igen. Tre timmar. Tre timmar av liv, av möte, mellan tre okända människor. Tre kvinnor, den ena 48 år, de andra 73 och 78. Tre timmar av samtal om männen och barnen, om liv och död, om krig och fred, sjukdom och hälsa, avund och kärlekens innersta väsen. Allt. Jag tror att vi pratade om allt. På en salig blandning av engelska, tyska och kroppsspråk.

Vi skildes åt, och i den sena eftermiddagssolen strosade jag hem till hotellet med fötterna på jorden och huvudet i himlen. Påfylld. Uppfylld. Till bredden. Min kväll fortsatte sedan i samma tecken, massor av fina möten och trevliga samtal, med musiken som fond och gemensam nämnare. Kanske var det min, vid det laget, vidöppna energi som bjöd in, vad vet jag, men vilken dag och kväll jag fick! Jag somnade i min hotellsäng med ett leende på läpparna. En hotellsäng som för övrigt visade sig vara placerad i det finaste hörnrummet på hela hotellet, utan extra kostnad. Ibland ler livet emot en, hela vägen.

Tänk vad ett litet hej kan betyda. Tänk vad ett spontant möte kan ge. Om det bara är äkta, om det bara är ärligt och nyfiket menat.

PS. I min debutroman Mata inte skuggorna, är det just ett sådant otippat möte som får liv att ändra riktning…

PS 2. När boken nu är “på rull” hoppas jag att jag ska få lite mer tid och ork för att skriva här på bloggen också. Om möten, kärlek, hopp och liv…som jag brukar. Hoppas du fortsätter att följa, läsa och kommentera.

Väntans tider

Ännu en gång går vi mot första advent. Ännu en gång plockar vi fram ljusstakarna, hänger upp julstjärnorna, för in ljuset i mörkret och väntar. Väntar på något eller någon som ska komma. I vår tid har nog själva föremålet för vår väntan fallit i glömska hos flertalet, men själva väntan och längtan lever kvar.

Barnen må tråna efter julklappar och godis, men jag tror att det även hos dem och framförallt hos oss vuxna, finns också en annan längtan. En längtan efter samvaron, efter närheten och lugnet. Jag tror att vi väntar på självaste tiden, på oss själva och vår närvaro i den. Jag tror att vi när denna längtan årets alla dagar men just vid advent kanske vi bär en känsla av att det faktiskt är inom räckhåll. VI är inom räckhåll. För oss själva och för andra.

Men det är klart, vi ”ska ju bara” först. Vi ska bara fixa allt som måste fixas, handla allt som måste handlas, göra klart allt som ska göras klart, pyssla färdigt allt som ska pysslas. Sedan. Kan vi andas ut. Ta jul. Ledigt.

Eller också gör vi något annat tänker jag. Vi gör bara precis det vi själva vill, när vi vill det och OM vi vill det. Vi skyndar långsamt. Eller inte alls. Vi förstår att vi själva skapar vägen, såväl livsvägen som helhet som vägen fram till jul. Tänk om det är själva vägen, resan, dansen som är hela grejen? Inte målet. Tänk om det är varje dag som är själva livet, livet då du ska leva, glädjas, njuta. OM så är, vad är då viktigt för dig, här och nu, idag? Hur många måsten, fix och trix har du egentligen som skänker dig den där glädjen? Kanske julefriden är inom räckhåll nu också, om du bara tillåter den?

Vad skyndar du till? Vad väntar du på, egentligen? Vad längtar du till som inte redan är ditt?

Det handlar inte om tid

Vi talar mycket om stress i vår del av världen, om tiden som inte räcker till, om effekterna av stressen på våra fysiska och mentala kroppar. Som jag ser det skjuter vi allt som oftast bredvid målet. Eller över. Eller under. Det beror på hur man ser det.

Mina tre senaste texter här på bloggen har handlat om Oro, Otillräcklighet och Otillfredsställelse. Efter alla samtal jag haft med människor de senaste åren, har dessa tre utkristalliserat sig som några av de största stressorsakerna i våra liv.

Stress, som jag ser det, handlar väldigt lite om tiden som företeelse, om tiden som räcker eller inte räcker till. Det som stressar oss är sällan tiden i sig utan vad vi gör med den, hur vi prioriterar, hur vi väljer och tänker kring våra förmågor och val. Stressen bottnar inte i tidsbrist utan i mer eller mindre medvetna krav, gränssättning och tankesätt. Stressen tar sitt djupaste avstamp i hur vi ser på oss själva, vårt självförtroende och självkänsla. Stressen handlar om hur vi ser på oss själva och andra, på livet och vad vi gör med det, på vårt mod och feghet, på att leva eller existera.

Först när vi tar livet på största allvar kan vi ta det med en klackspark. Först när vi ser livet och oss själva i vitögat kan vi slappna av. Innan dess springer vi bara. Springer med en ständigt tilltagande oro av att missa saker på vägen. Och vet du, det är precis det vi gör, missar saker. Vår känsla i det avseendet är helt sann, det är vårt klokare jag som påkallar uppmärksamhet. När vi inte tar oss själva och det liv vi fått till skänks på allvar, så missar vi hela grejen. Vi jagar det vi redan fått, i tron att det finns bortom nästa krök. Vi letar och söker svaren utanför när vi bär dem med oss hela tiden. Vi tror att vi kan ”ta det sedan”, när imorgon alltid skapas här och nu. Vi går vilse. Springer vilse.

Om du känner att något av det jag skriver slår an en ton i dig, om något av det känns bära ett uns av sanning också för dig, stanna då upp. Sluta spring. Ta tag i din oro, din känsla av otillräcklighet, din malande magkänsla av otillfredsställelse. Syna dem, syna vad som ligger bakom, vad som verkligen ligger i botten och skaver. Sätt inte på ett nytt plåster den här gången, ta reda på vad som orsakar skavsåret. Spring inte fortare, gå långsammare. Ta reda på vad som hindrar dig från att leva ditt liv i tillfredsställelse, med nyfikenhet, i glädje, utan oro, med full energi och närvaro. Du har alla svaren. Du har alla förmågor. Ditt liv är just ditt liv. Att leva. Som du vill.

Landar hemma

Så svårt det kan vara att landa. Eller rättare sagt, vilken tid det kan ta. Tid för kroppen att förstå att ljuset inte är detsamma. Att värmen är frånvarande. Att tjocka och långa kläder är ett måste, liksom skor och strumpor. Det är som att kroppen fortfarande går barfota på stranden, fötterna översköljda av saltiga vågor, solen i ansiktet, ljumma vindar runt axlarna.

Nu har jag varit hemma en vecka, det hjälper inte riktigt. Kroppen vill fortfarande dra mig tillbaka, det fysiska minnet är ännu påtagligt. Själen har landat, den är här och nu, som alltid, men kroppen, den sega rackarn, har svårt med omställningen. Jag får ge den tid, den tid den behöver. Viljan att prestera, producera, får backa undan ännu ett tag. Som att väcka någon varsamt, ömt. Var snäll, viskar kroppen, en liten stund till, bara en liten stund till.

Jag lyssnar, jag respekterar. Såsom jag lyssnar på alla delar av mig, respekterar hela mig. Det får ta sin lilla tid, tid är ju allt vi har.