Kategoriarkiv: Stressen o Kontrollen

Om enögdhet, bönor och andra matval

Är bönor nyttiga? Kan man äta bananer? Är socker ett gift? Blir man sjuk av ett donkenmål? Är vegetariskt ett ideal? Är kött cancerogent? Blir man sjuk av mjöl? Går man upp i vikt av mejerier? Är nötter artegen föda? Får man äta…?

Så många frågor och så oändligt många svar. För visst är det väl det som är problemet, att du möts av så många olika budskap beroende på vem du frågar? Eller är problemet kanske du själv, att ”du” inte är ”man”? Själv blir jag trött. Jag blir trött på de hätska tonerna i debatten. Jag blir trött på självgodheten hos dem som utger sig för att vara den där ”man” vars fysik är mallen för alla andra. Jag blir lite uppgiven över både faktaresistens och enögdhet i alla möjliga läger. Ja, jag är trött på själva lägren också.

Jag tänker att den stress vi idag skapar kring vår mat antagligen är skadligare än själva onyttigheten hos de onyttiga livsmedlen. Att ständigt oroa sig över om det jag svalt var ”godkänt” eller inte, att våndas över beslut och gräma sig över dåliga samveten – jag tror att det påverkar kroppen minst lika mycket som själva maten.

Jag tänker också att ensidighet i matvalen förmodligen är ett större bekymmer än vilken mat som är ”rätt” eller ”fel”. Att ensidigt fylla tallriken med enbart bönor varje dag är ingen hit. Inte heller att fylla den med enbart kött, spaghetti, potatis, bananer eller glass. Jag är helt övertygad om att människokroppen behöver ”olika”, ju mer variation desto bättre. Betyder det att jag nu plötsligt anser att vetemjöl och socker är nyttigt? Självklart inte. Men under förutsättning att du inte är allergisk, beroende, har trasig mage, är diabetiker eller sjuk på annat sätt, så lär du heller inte lida någon större skada om du äter en kanelbulle vartannat år. Jag menar att det är betydligt viktigare att din tallrik i vardagen innehåller så många olika grönsaker och örter som möjligt, olika färger, olika strukturer och konsistenser. Att du väljer kvalitet på ditt kött, fett, fisk och bönor och varierar urvalet även där.

De flesta livsmedel (alla?) har både för- och nackdelar. Alla kroppar har både för- och nackdelar, vi tycker om och tål olika saker olika bra. Att därför stirra sig blind på bedömning av enskilda livsmedel i tron att det säger något om måltidens och kroppens helhet leder helt galet. Självklart kan vi enas om att vit flugsvamp är mindre lyckat att äta, men att dra slutsatser om alla svampar utifrån en svamp vore direkt dumt. Att dessutom påstå att alla eller inga människor mår bra av att äta svamp, eller att utifrån mig dra slutsatser om dig, är lika tokigt det, vi är ju som bekant olika på individnivå. Det är DU som måste ta ansvar, bestämma och välja vad du stoppar i DIN mun. Det är DU som känner vad som fungerar i DIN kropp.

Jag litar på mig själv och min upplevelse. Jag känner vad min kropp tål och inte, jag vet var mina gränser går. Ingen annan har kunnat tala om det för mig eftersom ingen annan är som jag. Jag lyssnar på nya rön och fakta men omsätter dem till min egen upplevelse och verklighet. Jag låter mig inspireras av andras upptäckter och förklaringar men införlivar bara det som fungerar för mig. Jag låter inte maten bli en stress, jag njuter av den. Jag föreslår att du gör detsamma.

Semesterstressad?

Man kan bli trött på egot. Det där egot som så lätt fastnar i konflikten, som söker sig till dramat, som går igång på oförrätterna. Rejält trött faktiskt.  Det är så lätt att börja lyssna på egot när det höjer rösten och skruvar upp volymen, extra lätt när man är trött, eller kanske uttråkad.

Nu är det sommar, sol och semester som står på dagordningen. Förväntningarna är höga, inte bara på vädret utan också på varandra och oss själva. Nu ska det göras en massa saker, livet ska levas fullt ut, njutas. Alla ska vara tillsammans, umgås, hälsas på. Grillar ska tändas, rabatter ska grävas om och upplevelser ska bockas av och läggas till minnesbanken inför vintern. Och så blir det pannkaka av alltihop. Det blir mest disk och matlagning, uttråkade barn och ytlig samvaro med människor som du egentligen inte orkar med. Du är för trött helt enkelt, ingenting är egentligen roligt, familjen och vännerna går dig på nerverna och hejhopp så skojigt det inte alls är.

Eller tvärtom. Den där slösemestern som du planerat. Semestern då du bara skulle vara, då det skulle återhämtas, vilas, slappas, njutas och göras ingenting. Du skulle bara lojt gunga i den nyinköpta hängmattan och slöläsa en boktrave hela sommaren. Och så slutar mattan att gunga efter två dagar. Rastlös, uttråkad, ingenting att gööööra… Trots fint väder. Trots hängmatta. Trots flip-flops och smultron. Njut nu då mänska, njut! Inte.

Förväntningar kommer på skam. Helt plötsligt landar vi i det NU som vi annars är så duktiga på att skjuta ifrån oss i vårt planerande, längtande och minnesgrävande. Nu ska det upplevas, nu ska det levas, NU. Och så kan vi inte hantera det.

Det är här egot gör sitt stora intåg, det är nu egots paradgrenar hamnar på agendan, egots egna olympiska spel. Nu deltar vi oanmälda i grenar som Dåligt samvete, Utan-orsak-irritation, Dramaskapande, Självcensur, Ältande, Projicering, Klander, Antiklimax och Tiden-bara-rinner-iväg-ångest. Och kroppen reagerar med det sista vi vill ha, stress. Det blir knut i systemet.

Trötthet eller uttråkning, kanske både och, högt ställda förväntningar som ska infrias, här och nu. Det är lätt att lägga upplevelsen i knät på någon annan, skylla på vädret, skylla på partner, klandra sig själv. Egot talar med allt högre röst när vi inte längre agerar medvetet, när vi avsagt oss skapandet, när vi reagerar mer än agerar. Då är egot genast framme, börjar älta, tjata, analysera, dramatisera. Kärlekens röst blir svagare, förlåtelsens kraft förblir oanvänd.

Känner du igen dig? Ta ett djupt andetag, nej förresten, ta många djupa andetag, så många du känner för. Dra dig undan en stund. Hör ditt ego, förstå att det är din hjärna som nu tävlar på sin favoritarena, på hemmaplan med dig som åskådare. Stäng sedan dina ögon, eller fäst blicken obestämbart i fjärran, lyssna inåt, neråt. Ta tillfället i akt att för en gångs skull känna efter vad just du känner, vad du behöver och vill, precis här, precis nu. Hörsamma den svagare rösten, hjärtats röst, och om du kan, följ den. Här och nu. Oavsett tidigare planer, oavsett förväntningar. Här och nu. Ta tillbaka din kraft. Landa i din glädje, lust och vilja.

Släpp det

Sitter du återigen i den där bilkön med knutna nävar, stressad inför mötet du kommer att bli sen till? Står du där i kassakön med sammanbitna läppar och undrar varför just du, just idag var tvungen att hamna i den långsammaste kön av dem alla? Får du ångest när du ser berget av arbetsuppgifter torna upp sig framför dig utan någon som helst möjlighet att minska bördan? Fråga dig då varför du skapar så mycket stress i din kropp.

Jo, det är du som skapar den där stressen. Du har ett val. När du hamnar i situationer utanför din egen kontroll, situationer du inte kan förändra, så kan du välja. Du kan välja att antingen reagera med en stress som inte hjälper dig på minsta lilla sätt utan bara skadar din kropp, eller med acceptans. Detta lilla men ack så viktiga ord, acceptans. Förmågan och friheten vi har att acceptera det vi inte kan förändra.

Så enkelt att säga men så svårt att göra, säger du? Konfrontera då dig själv med ditt kontrollbehov. Jo, det är ditt kontrollbehov som spökar. Endast ditt behov av kontroll, din rädsla för att inte ha kontroll, får dig att stressa över något som du inte kan påverka. Får dig att kämpa vidare med näbbar och klor med något som du samtidigt säger är omöjligt. Antingen kan du påverka och förändra situationen, då är den inte omöjlig, gör då det som krävs. Eller också kan du inte förändra, det är bortom din kontroll, släpp det då, acceptera situationen som det är. Du har ett val, du har alltid detta val.

Du kan välja att se en situation som den är, göra ditt bästa av det som är och släppa det som ligger utanför din kontroll. Eller så kan du fortsätta försöka kontrollera det okontrollerbara, låta hjärnan gå i spin och kroppen lida pin, och i värsta fall lasta dig själv för din brist på kontroll och på så sätt skapa ännu mer stress för din stackars kropp.

Ser du inte? Du. Skapar. Stressen. Med ditt kontrollbehov skapar du din stress. Sluta med det.

Är du rädd för intigheten?

Vad är du om du inte presterar? Om du inte alltid har mål för ögonen, saker att kämpa för, en fight att vinna eller förlora. Finns du då?

Du är stressad, far runt, sträcker, tänjer och bänder på ditt liv för att få plats med allt inom tidens marginaler. Du upplever måsten och krav. Du ställer krav. På andra, men mest på dig själv. Du har ett val, säger jag, du kan välja annorlunda. Du vill, säger du, men du gör det inte.

Kanske är du rädd. Kanske är du rädd för den du är bortom prestationen och prestandan. Den dag det blir tomt, ingen full kalender, ingen som frågar efter dina tjänster, ingen som har behov av dig, vad gör du då? Vem är du om du inte gör? Vem är du om ditt fokus inte längre än stjärnorna utan rymden som omger dem? Vem är du om du inte är stjärnan utan rymden?

Tänk efter nu, känn efter nu. Känn inte din botten, känn ditt oändliga djup. I intigheten, i the nothingness, finns alltet. Visst behöver vi hänga upp våra liv på saker att göra, på mål, på upplevelser och handling. Men var inte rädd för det som omger dina handlingar. Var inte rädd för intigheten, för tomheten, för rymden. Var inte rädd för det som är så mycket större.

Du är allt. Du är stjärnan, planeten, livet. Men du är också rymden, tomheten, allt som allt vilar i. Omfamna hela dig. Hela dig.

Som en tjuv om natten

Det finns en energitjuv i oss alla. En tjuv som berövar oss vår kraft, vår glädje, vårt mod. En tjuv som smyger sig in i alla människor, hemsöker, som tar utan att ge. Vissa får besök ofta, andra mer sällan. Vissa får påhälsning dygnets alla vakna timmar, andra mest efter mörkrets inbrott. Ibland känner vi endast doften av närvaron, andra gånger förlamar den oss fullständigt, berövar oss all handlingskraft. Du känner tjuven, tjuven har ett namn. Vi kallar den Oron.

Oro är något av det mest kontraproduktiva en människa kan ägna sig åt. Möjligtvis endast överträffat av Ältandet i meningslöshet. Oron leder ingenstans. Oron förebygger ingenting. Oron förhindrar ingenting, tvärtom. Oron saknar förmåga att skjuta prick, att förutse vad som verkligen ska hända. Oron bara skissar scenarion, utan begränsning, utan urskillning. I takt med bilderna och visionerna växer oron i styrka, likt ett annalkande oväder, en storm under uppsegling. Känslorna löper iväg, det som började som hjärnans spöken får nu känslans bekräftelse och draghjälp. Så meningslöst. Så kontraproduktivt. Så svårt att mota bort.

Det enda som kan driva Oron på flykten är Insikten. Insikten om att oron inte bara är obefogad och meningslös då du inte vet vilket av alla scenarion du ska tro på eller hur du skulle kunna förhindra det även om du visste. Utan också för att oron i själva verket är en mycket större bov än så. Oron är en medskapare! Att oroa sig är att använda sin kreativitet till att skapa något man inte vill ha. Jag säger det igen, långsamt. Att oroa sig, är att använda sin kreativitet, till att skapa något, man inte vill ha.

Oron är en oerhört kraftfull medskapare. Den är din hjärnas kreativa skapelse, tagen ur fantasin, kreatören av en alternativ verklighet, en framtid. Bilden är så stark, så tydlig, känns så verklig, att dina känslor svarar. Det är så vi människor skapar. Tanke – känsla. Med kraft. Med resultat.

Tänk om du kunde använda samma skaparkraft till att kreera det du VILL ha istället. För att skapa, forma och manifestera dina drömmar istället för dina mardrömmar. Du har den förmågan, du har den skaparkraften. Det börjar med insikten, medvetenheten och ansvaret. Du kan styra din medvetenhet bort från det du inte vill ha, bort från oron, och lägga fokus på drömmarna istället. Du kan välja att inte släppa in tjuven om natten, du kan betvinga mörkret genom att släppa in ljuset. Du kan tala om för din hjärna vad den ska skapa genom att välja vad den använder sin kreativitet till. Detta är din fria vilja, du kan välja. Medvetet.

Du behöver drömmar med samma sprängkraft som dina mardrömmar. Du behöver drömmar så sanna, så äkta, att de väcker dina känslor, växer, lockar, sveper iväg med dig. Där drömmarna är närvarande, lever och frodas, har oron inte mycket att hämta. Du kan inte skapa din själs drömverklighet och din oros mardrömmar samtidigt. Det du ger din kraft och kreativitet kommer att växa, ta form och skapas. Du har den friheten. Du väljer.