Kategoriarkiv: Stressen o Kontrollen

Om Oro

Låg du där i natt igen, i sängen, med din oro? Klockan som tickade, din hjärna som malde på trots att John Blund öst tonvis ur sin säck. Runt, runt, ett varv till, tre varv till. Samma tankeloopar, ingen utgång, bara en oro som växer sig starkare. Ibland odefinierad, mer som en känsla. Ibland uttalad, beskriven, omskriven, men fortfarande utan lösning. Oron, oron som är en stress.

Jag frågar dig, varför oroar du dig så mycket? Vad tjänar din oro till? Du oroar dig för en framtid som du inte känner. Du vet inte vad av allt du oroar dig för som faktiskt kommer att inträffa, så du oroar dig för allt, för säkerhets skull. Gör din oro dig bättre rustad att kunna hantera vad det nu är som kommer att hända? Sällan. Det enda du kommer att konstatera är ”Vad var det jag sa!”. OM det nu händer. I oron söker din hjärna lösningar om framtiden baserat på dåtidens händelser, men framtiden kräver sina egna lösningar, du ser dem ännu inte. Situationen måste du lösa i Nuet, du kan inte förbereda dig för alla scenarion, du känner inte framtiden.

Varför tror du dig inte om att kunna lösa det som din framtid har i beredskap för dig? Du har väl löst allting fram till nu, eller hur? Du är kapabel, säger jag dig. Du har alla de kunskaper, förmågor och färdigheter som krävs för allt som livet ställer dig inför. Vissa delar kommer att kännas som livet på en räkmacka, andra mer likt ett bananskal och ytterligare andra får dig att dratta på ändan. Men du kommer att resa dig, borsta av dig, slicka såren och gå vidare. Det är så livet är, du klarar av det, alltihop, vad det än är. Så släpp din oro, släpp den gnagande känsla som suger energin ur dig, som hindrar dig från att leva här och nu, som får dig att inte njuta av allt det goda. Du har allt du behöver, säger jag dig. Du är allt du behöver.

Tillbaka i Sverige igen

Så, nu är jag tillbaka i vardagen igen och kan återuppta mitt bloggande. Jag hade en tanke, kanske till och med en förhoppning, att kunna skriva lite även på Kreta, men se det gick inte alls. Det är min förbannelse men också min gåva, det där med att vara så totalt uppslukad i Nuet. Jag förmår helt enkelt inte vara någon annanstans i tanken eller göra något annat än det som ska göras där och då, här och nu. Hjärnan kan lite lamt påtala det kloka i att ”Du borde kanske skriva en rad, hålla bloggen igång, dela med dig…”, men det går inte. Hjärtat är inte med, känslan saknas, eftersom fokuset vilar på Nuets angelägenheter. Gott så, tänker jag då. Var sak har sin tid och plats.

Nå, det har i alla fall varit två fantastiska veckor på Kreta; två grupper med underbara människor, mycket god mat och dryck, sol, värme, bad och strandpromenader. Och alla dessa möten och nära samtal. Det är nog det jag tar med mig närmast hjärtat trots allt, mötena, människorna. Att få lära känna nya människor lite mer avskalat, nära, under huden. Att få beröra och bli berörd av tankar, liv och öden, det är en sann ynnest. Det blir så slående hur långt ifrån detta vi är i vår vardag, så långt ifrån varandra, från livet. Kanske har vi inte tid, kanske tar vi oss inte tid. Eller också vågar vi inte. Som om själva kulturen, ramarna, klimatet och väggarna håller oss tillbaka. Som om vi rör oss på ytan, flyter runt, rädda för att dyka ner, sjunka in och mötas på riktigt. Det tål att fundera på vad det är som begränsar oss, vad som håller oss ifrån den här innerligheten och värmen. Vad är det som gör att vi vid tillfällen som dessa faktiskt möts, på riktigt? Är det den fysiska bubblan? Är det klimatet, utelivet, lugnet och tiden? Är det frånvaron av måsten, borden och ansvar? Hur mycket väljer vi själva…? Som sagt, det tål att fundera vidare på.

Jag är hur som helst oerhört glad över att dessa två veckor blev precis så lugna, givande och harmoniska som vi hade föresatt oss. Våra förhoppningar och ambitioner att dela med oss av det goda livet infriades med råge och vi gläds åt vetskapen om att det blir en ny resa nästa år! Kanske följer just Du med oss på den resan? Du kan läsa om resan som var här på Harmoniresor.se, vi kommer snart att uppdatera sidan med nästa års resa och öppna bokningen för den. Vill du se bilder från resan så kika gärna in på vårt Instagramkonto “harmoniresor” och mitt eget “thereserenaker”).

Nu önskar jag dig en fin, närvarande oktobervecka, var du än är, vad du än gör!

Att mota latmasken

Tänk, ibland är det precis hopplöst att få något gjort. Du vet känslan av att ha en massa saker att göra men inte få ändan ur vagnen? När man hittar på tusen andra saker att göra utom just det där man egentligen borde, eller faktiskt vill, göra. När till och med tvätten, disken och städningen plötsligt hamnar på priotoppen, allt för att slippa DET DÄR andra. När gröten är hetare än katten liksom.

Där hamnar jag ibland. Inte för att jag egentligen inte VILL göra vad det nu är (för sådana saker struntar jag helt sonika i att göra) utan för att det är JOBBIGT. Latmasken i mig talar och förbrukar allt syre i rummet. Oftast drabbar det mig när det är uppgifter som jag egentligen allra helst vill göra men som kräver mycket av mig. Kräver mitt fokus, kräver min närvaro, kräver mitt fulla engagemang. Och där ingen annan än jag själv ställer kraven och sätter målen, när ingen annan än jag själv är berörd. I det korta perspektivet. Kanske är det extra kännbart när man, som jag, är min egen chef och dessutom jobbar hemifrån…

Men oavsett, vad gör man när man hamnar där? Jag är ju den första att förespråka ett visst mått av lathet, jag tror till och med det är nyttigt att vara lat i vårt överstressade samhälle. Men det finns ju gränser, framförallt när det är kontraproduktivt, så hur gör man då? Om du känner igen dig och har något tips, langa hit det!

För min del brukar det här fenomenet följa ett visst mönster. Först skjuter jag bara på det en timme, en förmiddag, en dag eller två. Tills jag blir så less på mig själv att jag bara MÅSTE göra något. Då försöker jag ta mig i kragen, sätter mig ner, fram med datorn, verkställ! Och så går det inte iallafall. Då går jag ut, vandrar runt, försöker låta det komma av sig självt, intalar mig att vissa saker inte kan, och inte ska, pressas fram. Men inget kommer, nu heller. Först därefter inser jag att just det här faktiskt är en sådan sak som måste pressas fram, att det aldrig kommer att bli gjort om jag inte bara GÖR det. Att jag faktiskt är lat. Då byter jag miljö. Det har visat sig vara det enda som funkar för mig, hittills, om inte du nu kommer med någon ny strålande idé som jag kan anamma. Jag byter helt enkelt miljö, antingen till en offentlig där min hjärna blir lite lagom distraherad men där jag ändå gör det jag ska eftersom jag omöjligen kan sitta i till exempel en hotellobby i tre timmar utan att göra ett smack. Eller också tvärtom, åker iväg, åker bort, isolerar mig någonstans där ingenting kan distrahera, varken människor eller tvättmaskiner, och där uttråkningen till slut blir så stor att latmasken viker undan.

Att det ska var så svårt att få till det där! Balansgången mellan inspiration och disciplin, mellan att vänta in och sätta igång, mellan inåt och utåt. Hur funkar det för dig, har du några bra knep att dela med dig av? Om du nu hamnar i det här vill säga, det kanske bara är jag… :/

Min viktigaste föreläsning?

Föreläsning på In The Pink i februari. Nu kommer jag tillbaka med den kanske viktigaste föreläsningen…

Imorgon torsdag är det dags igen, dags för föreläsning. Denna gång på fina In The Pink i Malmö. Ämnet för kvällen är något som garanterat berör varenda människa i vår del av världen, Stress. Ja, jag skriver det med stort S och betonar vartenda ett av de tre S som ordet innehåller. Jag tror nämligen att det här är den viktigaste, och kanske också den mest personliga, föreläsning jag någonsin hållit. Alla är berörda, alla är påverkade, av den stress som sakta bryter ner inte bara våra kroppar utan också vår livslust.

Det är inte rimligt, det är inte okej, att vi som har det så bra ska gå under av något som vi själva råder över, som vi själva skapar. Vi som kollektiv, vi som individer. Vi har ett ansvar, både gemensamt och var och en, för hur vi väljer att leva vår tid. Vi är inte längre helt utelämnade åt naturens krafter, åt hot om missväxt, kyla och torka. Vi har teknik, vi har ordnat det gott för oss och fortsätter att utveckla och lösa de utmaningar som kommer i vår väg. Ändå går vi under. Av stress. Trots att våra yttre omständigheter aldrig någonsin varit så goda som nu.

Om detta vill och tänker jag prata. Om orsakerna, de Verkliga orsakerna, om förhållningssätt och tankar, om påverkan och resultat, om själ och fysiologi. Vi måste helt enkelt sluta SKAPA så mycket stress i våra liv så att vi kan njuta desto mer av det liv vi fått.

Så hur gör man? Först kommer insikten, sedan förståelsen, därefter förändringen. Från insidan och ut. Jag hoppas att jag med det jag skriver och säger, kan bidra på vägen, bidra till ett ökat välmående hos dig och därmed också till en lite godare värld. Om jag kan bidra är mina handlingar meningsfulla. Det blir en intressant kväll…

Om du vill komma på föreläsningen så anmäl dig i länken på eventet här. Det går även bra att dyka upp i dörren så länge det finns platser kvar. Birgitta Höglund kommer självklart också att finnas med och bjuda på sina frökex men också på sin egen rika historia. Hoppas vi ses!

Hur kunde vi glömma det mest basala?

Visst är det väl underligt ändå, underligt hur vi behöver lärare för att lära oss att hörsamma våra mest basala behov. Vi behöver rådgivare som talar om för oss hur och vad vi ska äta. Vi går till coacher och yogakurser för att lära oss andas. Vi går kurser i mindfulness för att lära oss uppmärksamma världen innanför och utanför. Vi betalar personliga tränare för att lära oss hur vi ska röra på oss. Vi uppsöker sömnlabb för att lära oss att sova. Snart behöver vi väl folk som lär oss hur man skrattar och kramas också.

Vad är det för underlig värld vi skapat åt oss när vi så totalt förlorat oss själva att till och med basalbehoven blivit komplicerade att tillgodose? Jag säger inte att alla dessa rådgivare och kurser inte behövs, tvärtom, jag tycker bara det är intressant ATT de behövs.

Vi talar om våra förfäder, hur de levde, rörde sig, åt och umgicks. Vi försöker återuppta det vi förlorat, hitta tillbaka till vårt ursprung, med intellektets hjälp. Trots att vi är desamma som våra förfäder. Trots att signalerna fortfarande finns i våra kroppar. Trots att våra kroppar egentligen vet PRECIS vad vi behöver så måste vi ändå, via hjärnan, tala om för kroppen vad den har för behov. Istället för att lyssna på den. Istället för att lita på den. Hörsamma den. Bejaka den. Varför lyssnar vi så dåligt på oss själva och så duktigt på alla andra?

Jag bara undrar…

PS. På tal om basalbehov, den 31 augusti kommer jag till Östersund och har en föreläsning om hur vi skapar mindre stress i tillvaron. En vecka senare väntar Malmö med samma tema. Läs mer i länken, hoppas vi ses!