Kategoriarkiv: Stressen o Kontrollen

Våga vägra julstress

Julstress, vilket märkligt ord det är. Hur är det möjligt att vi stressar oss halvtokiga inför en ledighet som alltigenom handlar om kärlek? Kanske beror det på en massa måsten som vi inbillar oss att vi har, eller krav vi tror att vi måste leva upp till. Själv vägrar jag stress inför jul, tokvägrar. Och jag gör vad som krävs för att just jag, just den här tiden, ska klara av att bara vara precis den jag vill vara, det vill säga lugn och glad och allmänt livsbejakande. Jag flyr fältet.

Vägen dit

Jo, jag behöver faktiskt det, fly fältet. Inte fältet i termer av mitt hem utan det fält som omger mig, även kallat samhället. Jag flyr ifrån andras stress som annars har en tendens att påverka även mig, flyr ifrån den kommers och hysteri som jag tycker präglar den här tiden. Stressen som nästan går att ta på i överfulla varuhus, irritationen i alla köer, allt som ska hinnas med, bråttom, bråttom. Det är som att vi gör en massa saker utan att själva ha valt, gör för att vi ärvt en tradition eller ett beteende. Jag vägrar. Det är helt enkelt inte värt det om det inte är glädjefyllt också på vägen fram till julafton.

Så jag flyr, flyr det svenska och åker till det danska. Vi kom hit i förrgår, maken och jag. Till gemytet och hygget. I mitt Köpenhamn. Jag upplever inte samma hysteri här, inte på långa vägar. Nog för att det handlas och fixas här också, men stämningen är en annan. Det verkar finnas tid på något sätt, tid för varandra, tid att stanna till och småprata, tid att hålla upp en dörr. Jag gillar det.

Vi väljer

När jag kommer hem är jag som vaccinerad mot stressen, orkar stå emot. Jag kan fortsätta välja min jul, vår jul. Så som vi vill ha den. Vi väljer aktivt maten vi vill äta, vågar vägra köttbullar och prinskorv om vi inte vill ha just det, vågar skippa Kalle Anka om vi inte vill titta för nostalgins skull. Jag kan till och med ta en sväng på stan dagarna före julafton, bara för att strö leenden omkring mig till alla sönderstressade. Jultraditionen är inte helig för mig, men lugnet är. Jag gör vad jag behöver göra för att behålla det.

Tiden innan tillbringar jag alltså några vaccinerande, lugna, mysiga, dagar i Danmark. Själva julafton firar vi helt enkelt på vårt sätt, med dem vi vill fira, så som vill fira, bara så enkelt. Och gudomligt skönt. Om du här och nu upplever stress inför jul så föreslår jag att du tar dig en stor funderare. Vad beror din stress på, egentligen? Vad vill du, egentligen? Kanske går inte årets jul att påverka särskilt mycket, löften kanske måste hållas, men nästa jul… Nästa jul kan faktiskt bli precis som du vill.

Utdrag ur Mata inte skuggorna – Gabriel

Du som ännu inte köpt och läst min bok Mata inte skuggorna… Jag tänkte att du här ska få en liten aptitretare. Några enkla rader ur det första kapitlet där bokens huvudperson “presenterar sig”. Gabriel. ?

”…Han står i duschen, lutar huvudet mot den kaklade väggen, låter varmvattnet skölja ner över nacke och skuldror. Det svider i de nya piskrappen, men det gör inget. Han betalar gärna det priset för lugnet han känner nu. Bara tillfälligt, men ändå, en stunds respit. Aldrig hade han trott att skogen med sitt hotfulla mörker skulle bli hans vän. Så främmande, dessa höga granar och tallar, buskar snår och mossa. Lika främmande för honom som han för dem. Men de har blivit vänner nu. Han och skogen.
Han kliver ur duschen, virar handduken runt höfterna och går tyst tillbaka till sitt rum. Låter den vältränade, lite seniga kroppen, självtorka. Fem år sedan. Det är fem år sedan han mötte skuggorna, skuggorna i skugglandet. Det här landet är rikt på skuggor men fattigt på ljus, precis som han själv. Kanske passar de bra ihop trots allt, just därför, på grund av skuggorna.

Det knackar på dörren, en mild, vänlig knackning, bara för att kolla.
”God morgon, är du vaken?”
”Ja, jag är vaken.”
Han reser sig motvilligt från stolen, lägger ifrån sig boken i den lilla hyllan vid fotänden av sängen. Det är dags. På med kalsonger, strumpor, jeans och tröja. Han drar handen genom det tjocka, mörka, fortfarande fuktiga håret. Ser sig i spegeln. Rak rygg. Fast blick. Han ska inte låta sig knäckas. Inte idag heller. Han måste leva, för deras skull…”

Ja detta är alltså Gabriel, strax innan han för första gången träffar bokens andra huvudperson, Hanna. Var kommer han ifrån? Vem är han? Vart är han på väg? Vilka är skuggorna han mött och vilka är de som han måste han leva för? Hanna kommer att undra, kanske gör du det också. Vill du veta mer om Gabriel, komma honom in på livet, ja då finns boken att köpa i webbshopen. Nu fraktfritt. Köper du direkt av mig så får du boken signerad, med ett medföljande bokmärke, och med snabbast och mest miljövänliga leverans dessutom utan mellanhänder. ? (PS. Vill du skicka boken till någon i julklapp, så fixar jag det utan minsta extra jobb eller extra kostnad för dig. Välj då julklappsalternativet.)

Det handlar inte om tid

Vi talar mycket om stress i vår del av världen, om tiden som inte räcker till, om effekterna av stressen på våra fysiska och mentala kroppar. Som jag ser det skjuter vi allt som oftast bredvid målet. Eller över. Eller under. Det beror på hur man ser det.

Mina tre senaste texter här på bloggen har handlat om Oro, Otillräcklighet och Otillfredsställelse. Efter alla samtal jag haft med människor de senaste åren, har dessa tre utkristalliserat sig som några av de största stressorsakerna i våra liv.

Stress, som jag ser det, handlar väldigt lite om tiden som företeelse, om tiden som räcker eller inte räcker till. Det som stressar oss är sällan tiden i sig utan vad vi gör med den, hur vi prioriterar, hur vi väljer och tänker kring våra förmågor och val. Stressen bottnar inte i tidsbrist utan i mer eller mindre medvetna krav, gränssättning och tankesätt. Stressen tar sitt djupaste avstamp i hur vi ser på oss själva, vårt självförtroende och självkänsla. Stressen handlar om hur vi ser på oss själva och andra, på livet och vad vi gör med det, på vårt mod och feghet, på att leva eller existera.

Först när vi tar livet på största allvar kan vi ta det med en klackspark. Först när vi ser livet och oss själva i vitögat kan vi slappna av. Innan dess springer vi bara. Springer med en ständigt tilltagande oro av att missa saker på vägen. Och vet du, det är precis det vi gör, missar saker. Vår känsla i det avseendet är helt sann, det är vårt klokare jag som påkallar uppmärksamhet. När vi inte tar oss själva och det liv vi fått till skänks på allvar, så missar vi hela grejen. Vi jagar det vi redan fått, i tron att det finns bortom nästa krök. Vi letar och söker svaren utanför när vi bär dem med oss hela tiden. Vi tror att vi kan ”ta det sedan”, när imorgon alltid skapas här och nu. Vi går vilse. Springer vilse.

Om du känner att något av det jag skriver slår an en ton i dig, om något av det känns bära ett uns av sanning också för dig, stanna då upp. Sluta spring. Ta tag i din oro, din känsla av otillräcklighet, din malande magkänsla av otillfredsställelse. Syna dem, syna vad som ligger bakom, vad som verkligen ligger i botten och skaver. Sätt inte på ett nytt plåster den här gången, ta reda på vad som orsakar skavsåret. Spring inte fortare, gå långsammare. Ta reda på vad som hindrar dig från att leva ditt liv i tillfredsställelse, med nyfikenhet, i glädje, utan oro, med full energi och närvaro. Du har alla svaren. Du har alla förmågor. Ditt liv är just ditt liv. Att leva. Som du vill.

Om Otillfredsställelse

Den där känslan av att livet rinner som finaste saharasand mellan dina fingrar. Omöjlig att greppa, omöjlig att stoppa, omöjlig att spara. Du fyller år, igen. Ännu en midsommar. Ännu en julafton. Vad har hänt sedan sist? Inte mycket. Blev det inte mer än så här, livet?

Vems är felet? Jobbet? Partnern? Omständigheterna? Slumpen eller ödet?

Jag frågar dig, vad hände med äventyret? Vad fick dig att sluta resa och upptäcka nya världar? Vad fick dig att sluta skapa och istället bara följa med?

Var det kanske bekvämligheten? Du är ganska nöjd med det du har, det du åstadkommit, men ändå inte… Eller var det kanske tryggheten? Du vet vad du har men inte vad du får, du är inte beredd att offra något, vågar inte släppa sargen av rädsla för att sargen ska försvinna.

Jag tänker att den som länge levt med ambitionen att skaffa sig trygghet lätt blir fånge i själva tryggheten. Rädslan växer sig starkare för varje år, det ungdomliga modet känns alltmer avlägset, mer står på spel. Att gå utanför ramarna, att bryta upp, att släppa taget, att våga hoppa… Allt leder till oro i hjärnans vindlingar. Du har jobbat hårt för den här tryggheten, säger hjärnan. Ska du nu äventyra allt du byggt upp, alla väggar, alla tak, byttor och boxar? Nej, städa ett varv till istället, pynta med lite nya attiraljer, renovera, bygg om. Men håll dig innanför väggarna, det var ju det här du ville ha. Eller…?

Trygghet är bra, så länge den inte blir en begränsning. Trygghet är bra så länge den inte står i vägen för det äventyr som livet är menat att vara. Om väggarna krymper, om luften känns syrefattig, om din blick längtansfullt söker sig ut genom fönstret, bortom horisonten, då är det dags att utmana tryggheten. Lyssna till din längtan, finn modet att följa den. Du kan göra avkall på mycket, men du kan inte kompromissa bort ditt hjärta.

Om Otillräcklighet

Du känner dig otillräcklig, säger du. Du räcker inte till för allt du vill göra, för alla som behöver dig, för allt som krävs av dig. Du är fullt tillräcklig, säger jag. Du räcker till för precis det du vill göra och det du kan göra.

Din känsla av otillräcklighet tar sin grund i dina krav på dig själv. Otillräcklighet är inget faktum, inget som ligger utanför dig eller bortom din kontroll. Otillräcklighet är en känsla som svarar på den tanke om krav som du lägger på dig själv. Omgivningens uttalade eller outtalade krav är inte per automatik dina egna. Du väljer. Du råder över dig, dina tankar och därmed dina känslor. Du bestämmer.

Om du gjort ditt bästa, vilket jag tror mig veta att du alltid gör, då är det tillräckligt. Du är tillräcklig. Ingen kan göra mer än sitt bästa, eller hur? Begär då inte mer än ditt bästa av dig själv. Du skulle aldrig begära mer av någon annan.