Kategoriarkiv: Rädslan o Modet

Det räcker inte att drömma…

det-racker-inte-att-drommaAllt börjar med en dröm. En dröm som blir en tanke, som uttrycker en vilja. Allt du innerst inne önskar kan bli ditt. Den förändring och förflyttning du vill ha, är inom räckhåll. Alltid. Hela livet. Men du, det räcker inte att drömma och vilja, du måste faktiskt börja LEVA din dröm också.

Du måste börja göra allt det där du vill göra. Du måste ta första steget, hur litet det än må vara. Du, bara du, kan leva och skapa just din dröm. Bara du och din kropp kan manifestera den. Hur ska det låta sig göras om du aldrig gör något? Om du bara fortsätter i samma hjulspår, med samma aktiviteter…hur ska då sin dröm kunna bli verklighet?

Du är det enda hindret för dina drömmars framfart. Det är du som stoppar din dröm, ingen annan. Det är ju du och din kropp som ska leva drömmen, om inte du gör det, vem ska då göra det?

Om du vet vad du vill, om du vet vad du drömmer om, men inte har tagit ett enda litet steg i den riktningen – fråga dig då varför. Fråga dig vad som hindrar dig. Är det lathet, fråga dig hur sann och innerlig din önskan egentligen är. Är det kanske någon annans dröm du ärvt eller tagit över och tror dig vilja ha? Det vi verkligen vill, det gör vi. Är det rädslor, se dem i vitögat. Börja utmana dem, en efter en, ett steg i taget, var modig. Känns förändringen för stor, kan du inte se hur hela resan ska gå till, kan du inte se hela planen? Förstå att det inte är nödvändigt, inte ens önskvärt. Resan är alltid målet, så börja med ett första steg och gläds åt att ha tagit det, väx med steget. Hämta andan och ta sedan nästa steg. Ha tillit till dig själv och resan, du kommer att veta vad du ska göra allteftersom, du är kapabel. Det är för att förverkliga dina drömmar du är här, det är för din resas skull du fått just dina gåvor och färdigheter.

Stagnation är inte ditt sanna jag. Expansion, utveckling, är din kärna. Din lust är din kraft. Låt inte dig själv stå i vägen för drömmen, börja lev den. Idag. Det kommer inte vara den minsta lättare imorgon, så varför vänta… Seså, gå nu. Ett enda litet steg, och du är på väg.

Dagdrömmeri

dagdromDu kanske minns hur du som barn bara lät tiden gå. Lite rastlös ibland, kanske uttråkad, men hur tiden var din vän, hur tiden stod på din sida. Du kanske minns hur du följde de sakta svävande molnen, eller hur du fastnade med blicken i fjärran, borta i egna tankar, egna drömmar och funderingar.

När upplevde du senast det här magiska tillståndet? Inte tankar kantade av oro, inte med bekymmersrynkan fördjupad mellan ögonbrynen, utan det fria, sorglösa dagdrömmeriet med ett leende i mungipan. Jag hoppas att det var alldeles nyss.

Risken finns dock att du knappt minns hur det var. Att det fria drömmeriet dagtid försvann någonstans i tjugoårsåldern, när du tog steget fullt ut i vuxenlivet. Att du känner att din förmåga att dagdrömma försvunnit, att dina tankar upptas av annat. Att du inte längre har tid, att du numera ”vet” att det är lönlöst…

Har vi blivit för rationella för att våga dagdrömma? Har vi blivit för effektiva för att tillåta oss tid för drömmeri? Har vi blivit för upptagna av skärmarnas nyheter för att långsiktigt kunna drömma om våra egna? Har vi blivit så desillusionerade och vilseledda att vi inte längre ser vikten av dagdrömmeriet som grund för vårt skapande?

Jag hoppas innerligt att dina dagdrömmar lever, att du låter dem frodas, djupna, breddas. Jag hoppas att inte dina fina dagdrömmar ersatts av nattliga mardrömmar som en påminnelse av den mur, det motstånd du bygger upp i dig själv. Jag hoppas att du river dessa murar, möter dina motstånd och frigör din skaparkraft, din energi.

Du har den, jag har den, alla har den. Släpp den fri. Kraften. Drömmen. Dröm!

Resten av livet

lev-idagHar du funderat på vad du ska göra med det? Resten av livet, menar jag. Ska du fortsätta precis som nu, kommer du att vara nöjd då? Eller vill du göra något mer, något annat?

Jag tänker att det går fort, livet. Jag har levt i fyrtiosju år, jag har gjort mycket, hunnit med mycket. Men oj så mycket mer jag vill hinna med. Innan det är slut. För det kommer att ta slut, det vet du väl?

Det är något märkligt med döden, hur vi håller den ifrån oss. Till skillnad från många andra har jag inga problem med att prata om döden. Jag tror det är en gåva, en stor gåva, jag har fått. Gåvan att ha konfronterats med döden, att ha tittat på den, sett den, funderat över den. Och accepterat den. När man väl konfronterar döden, diskuterar den, så är det faktiskt ganska snabbt avklarat. Ändå är vi så rädda för den att den hindrar oss från att leva.

Jo, jag tror att det är så. Jag tror att det är först när vi till fullo accepterar att vi ska dö, först när vi möter döden, som vi förstår att vi måste ägna tid åt livet. Det liv som vi faktiskt lever, det liv som är oss givet, den största gåvan av dem alla. Livet som vi låter passera i väntan på en död som vi inte ens vågar tänka på.

Döden är inte jobbig för den som dör. Döden är jobbig för den som lever och den som lever kvar. Först när vi inser detta, när vi helt och hållet kan omfamna innebörden i detta, kan vi se livet med livets egna ögon.

Vi kan njuta med varje andetag, glädjas åt varje ny morgon, varje ny dag. Vi kan tacksamt ta emot en antågande höst och längta till en ny vår. Vi kan möta våra utmaningar, följa med upp på framgångsbergen och hänföras av utsikten, låta oss föras ner i dalarna utan rädsla, utan panik, utan kritik. I vetskap om att imorgon är en ny dag, en ny dag att leva.

Endast den som är vid liv, kan leva. Lever du? Gör du det bästa av din tid, det vill säga det du VILL göra med den? Om inte, varför inte? Vad är du rädd för, vad är det värsta som kan hända? Att du får lida? Det gör du redan, ingen lider mer än den som nekar sig själv livet. Är du rädd för att det värsta ska hända, att du ska dö? Du kommer att dö, en dag, det är det enda du med säkerhet kan veta. Acceptera det.

Ser du? Ser du att din rädsla hindrar dig från att leva? Är det värt det? Är rädslan verkligen så mycket värd, värd mer än ditt liv? Du har resten av ditt liv kvar att leva, en rest som du inte vet hur stor den är. Om din morgondag vet du ingenting, men du lever nu. NU lever du. Eller…?

Sök på rätt ställe

trygghetMin dröm om Lilla Blå väckte visst känslor hos fler än mig själv, det gläder mig. (Om du missat den så finns den i inlägget närmast under detta.) För visst är det väl just det där vi brottas med hela tiden – kluvenheten? Att vilja våga, att vilja söka äventyret, men samtidigt ha behov av tryggheten. Vi känner tvivel på vår förmåga, vi känner rädsla inför det okända, ändå är det äventyret som lockar och drar.

Jag tror att vi alla upplever denna dragkamp, mer eller mindre starkt. För vissa är steget ut i det okända jättestort, att släppa taget om bassängkanten och lita på flytkraften är snudd på traumatiskt. För andra, som lever en stor del av tiden på de djupa vattnen, handlar det kanske mest om ett behov av att få vila ut emellanåt. Oavsett vilket så är det tryggheten vi behöver, även i jakten på äventyret.

Men var bor då tryggheten? Ja, det är där vi oftast går vilse. Vi föreställer oss att tryggheten finns utanför oss själva, att vi kan köpa den, krypa in i den. Även jag var där, när man är krasslig och energin låg ökar behovet av trygghet. Jag var på väg att söka tryggheten där den inte finns. Lilla Blå, min dröm, påminde mig, och för det är jag återigen tacksam.

Jag vet ju att tryggheten inte finns att söka där ute. Jag vet att den bor inuti mig själv. Om jag känner mig otrygg är det helt fruktlöst att söka mig upp på torra land. Att lämna havet, djupen, det som är min källa, mitt ursprung, mitt syfte, gör mig bara svagare, oroligare, mer kraftlös och för mig längre bort från mig själv. Lilla Blå påminde mig, drömmens energi gav mig precis vad jag behövde, knuffen i rätt riktning.

Tvivlar du på din förmåga, sök orsaken inuti. Söker du tryggheten, förstå att den är din att erövra. Är du rädd för framtiden, då har du glömt att det är du själv som skapar den.

Återigen, tack Lilla Blå, tack för påminnelsen.

Min själ är liten, blå och har sugproppar till fötter

Bilden är en tavla av min vän Maud Bexelius och hennes tolkning av Lilla Blå.

Bilden är en tavla av min vän Maud Bexelius och hennes tolkning av Lilla Blå.

Mitt i mina hostattacker förra veckan lyckades jag somna, och vaknade helt rätt för att minnas det jag nyss drömt. Vissa drömmar talar så tydligt… Detta är en sådan. Följ med…

———

Djupt, blåsvart vatten. Alla är rädda, men nu trygga och säkra uppe på den jättestora, runda flotten. Alla utom jag. Någon måste hålla flotten i rörelse, få den att snurra, inte stagnera. Jag har hjälpt alla upp, nu är jag kvar i det djupa vattnet, för jag vet att jag måste. Jag håller i kanten, sparkar för att hålla flotten i rörelse, runt, sakta runt. Det är okej, jag vet att detta är min uppgift, jag är inte rädd.

Något nafsar i mina fötter, jag sparkar bort det. Något biter i min ena tå, det gör ont, men jag kickar bort ifrån det. Men så hugger något mig högre upp, ända uppe vid vattenytan. Det gör ont, jätteont. Alla ser, alla skriker, alla vill att jag ska komma upp. Även jag blir rädd, jag vet att jag behöver hjälp, men att hoppa upp på flotten är ingen utväg. Så jag ropar, ropar på Lilla Blå.

”Lilla Blå, om du hör mig. Hjälp mig Lilla Blå, hjälp mig om du kan!”

Jag hinner knappt uttala orden förrän han är där. Han kommer simmande emot mig som så många gånger förr, min egen lilla räddare. En liten varelse, som en korsning mellan en geckoödla och en groda, huvudet spetsigt som en fågeldinosaurie i barnprogrammen på TV. Kroppen och de smala lemmarna är genomskinliga, som glasnudlar med en kärna av skimrande blått, huvudet är knallblått och längst ut på lemmarna har han sugkoppar, också de knallblå. Han är en vattenvarelse, helt beroende av vatten, av att vara nära och i saltvatten, nära, och i, källan.

När han kommer emot mig i djupet för han med viss möda med sig en konstruktion, en alldeles egen konstruktion, bara för mig. Som en extra kropp eller flytväst om man så vill. Den ser inte mycket ut för världen, mest som en samling däck travade ovanpå varandra, men konstruktionen flyter. Lilla Blå vet precis vad jag behöver.

Jag klättrar upp och hänger med kroppen över däcktraven, håller mig fast med enkelhet, endast fötterna är kvar i vattnet. Fötterna är kvar för jag måste fortfarande själv göra jobbet, jag måste själv paddla vidare. Men Lilla Blå är med mig nu. Han sitter längst ner, i däcktravens hål, ända nere vid vattenytan eftersom han inte kan vara utan vattenkontakt några längre stunder. Jag tittar på människorna på flotten, de är okej, de klarar sig utan mig. Någon av dem måste växa, utmana rädslan, göra det som krävs. Någon av dem kommer att göra det, jag vet det.

Jag sparkar iväg, in mot land, in mot säkerheten. Med farkosten, flytvästen går det fort. Vattnet sköljer upp, jag ser hur det forsar där inne i hålet, blir lite orolig för Lilla Blå, går det bra, är han med? Jag stannar till, han kommer genast pilande upp för däckkantens insida. En liten stund klarar han sig utan vattnet, bara ytan är fuktig så går det bra. Han kommer upp, sätter sig på kanten, lägger huvudet på sned. Är allt okej med mig? Absolut, jag ville bara kolla så att DU var okej. Han ler, självklart, jag klarar mig alltid.

Vi fortsätter mot land. Jag stannar till ibland, Lilla Blå tittar upp, vi har koll på varandra. Så når vi strandkanten. Åh, vilken lättnad! Trygghet, säkerhet. Men jag kan inte lämna Lilla Blå, vill inte lämna, han måste följa med. Jag vet att han klarar en stund på land om jag bara bär med mig farkosten, i fukten därinne klarar han sig den korta stund det tar att komma hem. Hemma kan jag ordna saltvatten, någonstans där han kan bo. Nära mig.

Jag skyndar mig, men det är tungt, farkosten är inte lättburen, inte på land. Till slut kommer jag fram till min port, men blir stoppad av människor som vill mig en massa saker. Människor som undrar, människor som vill ha hjälp, människor som bara vill veta var jag varit. Jag avslutar samtalen så fort jag kan, vänligt men bestämt. Jag vet att det är bråttom, måste komma in. Tekniken strular, portkoder som gjorts om, programvaror, regelverk, man har ändrat en massa sedan jag for. Så får jag äntligen upp dörren, ska lyfta in farkosten, kroppen jag burit på, men tänker att jag måste kolla till Lilla Blå först. Jag tittar ner. Finner en livlös, genomskinlig kropp utan något blått skimmer, utan huvud. Huvudet är borta! Jag tar upp den livlösa, huvudlösa kroppen, håller den i min hand. Jag står där, helt slut efter den långa kampen, men till vilken nytta! Jag sjunker ner på trappsteget utanför min port, känner hur all energi, all kraft rinner ur mig, tårarna som rinner, tomheten som sprider sig i kroppen.

Jag letar efter en näsduk i min ficka, genomblöt förstås, oanvändbar. Plockar upp hela förpackningen, den blöta näsdukshögen. Vad finner jag däri? Lilla Blås huvud! Hans huvud ligger där, hans stora ögon tittar bedjande på mig. Han har gjort allt han kan, han överlever som en liten spillra i fukten, i resterna av sin källa. Plötsligt ser jag det med all tydlighet, jag vet vad jag måste göra.

Jag håller Lilla Blås huvud i min hand, springer det fortaste jag kan, tillbaka. Tillbaka till havet, tillbaka till källan. Jag kommer fram, hoppar i, låter mig översköljas, låter Lilla Blå hämta sig. En ny kropp växer omedelbart ut från huvudets undersida, mer genomskinlig, mer blåskimrande än någonsin.

Lilla Blå ler mot mig, ett allvarligt men lättat leende. Det var nära, säger han. Det var nära att jag tvingades lämna dig. Men du förstod i tid, till sist förstod du.

Jag ler tillbaka. Ja, Lilla Blå. Nu förstår jag. Nu vet jag. Min plats är inte den säkra platsen. Min uppgift finns inte på trygga land. Mitt liv måste levas i de djupa vattnen, det är där jag kan hjälpa andra, det är där jag kan vara motorn, visa vägen, utmana men också inspirera. Och jag vet nu Lilla Blå, att när jag är där, i det djupaste vattnet, i själva källan, är du alltid med mig. Du överger mig aldrig. Där, i källan, är du starkast, och därmed också jag. Där är vi ett Lilla Blå.

Tack.

PS. Mauds fantastiska, livfulla konst hittar du här på Mauds art på facebook.