Kategoriarkiv: Rädslan o Modet

Hammare och spik

Hammare och spikJag sitter här på min lilla kammare (eller rättare sagt vid mitt köksbord) och funderar igen. Jag flyr ärligt talat också en aning från allt annat jag borde göra, men det kan vi ju bortse ifrån. En stund.

Jag tänker på den här amerikanska presidenten ni vet. Det är ju faktiskt en svår utmaning att låta bli med tanke på allt hans trumpetande. Någon professor i psykologi har visst brutit yrkesetiken genom att ge honom en diagnos, malign narcissism tror jag att det var. Tydligen ett skolboksexempel. Nå, jag är inte psykolog så vad vet jag. För mig framstår det istället som mer intressant hur…dumt…allt verkar vara. Dumt, okunnigt och grundat i rädsla. Den gamla rädslan igen. Stäng gränser, sköt dig själv, attackera, slå folk i huvudet och skaka på ditt eget.

Faktum är att det slår mig att just det där med att slå ner saker verkar vara ett genomgående drag. Slå ner stolpar, slå ner åsikter, slå ner folk i skorna, slå ner på svaghet, slå näven i bordet etcetera. Behovet av att slå ner något verkar mycket starkt. Men så tänker jag också att det här beteendet kanske trots allt inte är uttryck för ett behov utan snarare ett resultat av att verktygslådan är väldigt tom. Jag menar den som endast har en hammare kanske tenderar att se alla problem som spikar? Eller alla spikar som ett problem. Det kanske är avhängigt uppgiften vilket håll man ser det på.

Hur som helst så ser jag plötsligt den här mannen som en oerhört högt avlönad hantverkare med endast ett verktyg i lådan och det ger mig på något sätt lite perspektiv på tillvaron. Om inte annat lär han ju få stora problem med alla skruvar och bultar, för att inte tala om allt som ska sågas, klyvas och fogas.

Slut i tekoppen. Slut på filosoferandet.

Att inte känna

GrundtrygghetI mina två senaste inlägg har jag diskuterat och ventilerat min syn på att du inte är dina känslor och vikten av att finna sin inre betraktare för att frigöra sig från det grepp som känslorna annars kan ha om livet.

Det finns också människor som med lätthet kan diskutera känslor, även sina egna. Problemet är bara att de inte KÄNNER dem. Jag hoppas att du förstår skillnaden mellan att vara avstängd från och ha ett avstånd till, den är nämligen oerhört viktig. När din inre betraktare skapar ett avstånd till känslorna, känner du dem fortfarande i allra högsta grad, men du kan välja att inte reagera på dem. När du stängt av dina känslor känner du dem inte, du bara vet rent intellektuellt hur de känns. Du känner ingenting, är varken ledsen eller glad, arg eller upprörd. Livet blir oerhört praktiskt och rationellt, men också tomt och oengagerat.

När man hamnat här är upplevelsen av att ”sitta fast” total. Man känner sig vilsen, vet inte vad man innerst inne vill, man får ingen kontakt med sig själv och kommer inte vidare. Man gör en massa kloka saker, går en massa smarta kurser, men utan påtagligt resultat. Det blir inte annorlunda. Man kommer inte loss och tillvaron fortsätter mala på i samma spår. Varför blir det så?

Stress och utmattning kan självklart vara en orsak. Den som stressar fram genom livet kör ofta ifrån sig själv. Om man då saktar ner, hämtar sig själv åter, återfår man successivt både känslor, drömmar och viljor. Men det är inte alltid det blir så heller. För vissa fortsätter det att vara tomt och kontaktlöst, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Man får helt enkelt inte kontakt med sitt inre, trots lugn och ro, trots olika försök med olika tekniker.  Det förblir…tomt. Och tyst.

För mig är detta en fråga om trygghet. Någonting, någon gång, har grundtryggheten rubbats. När vår grundtrygghet hotas skärmar vi av, vi låser fast energin bakom skyddande ridåer, som en mur mot omvärlden, men också en mur inom oss själva. Livet är utformat så, den som inte är grundtrygg utsätts inte heller för de känslor som den inte skulle kunna hantera. Livet är beskyddande, mot alla.

Om du känner igen dig i den här upplevelsen, fundera över dina trygghetsbehov. Fundera över om din grundtrygghet har utmanats under livets gång. Kanske kommer du inte hela vägen i eget sökande, ibland behöver vi hjälp för att leta och hitta i minnesbanken. Sök då hjälp. Att återknyta grundtryggheten i sig själv är en nödvändig grund för att komma vidare.

Du måste lägga din trygghetsgrund för att energin ska kunna höjas. Det du vill ha, det rika liv, de upplevelser, de känslor som du söker, din innersta vilja, kan inte släppas in och fram förrän den energi förändras som idag vibrerar med en helt annan frekvens. Ta tag i ditt behov av grundtrygghet, lägg grunden, och du ska se att kontakten med ditt känsloliv återupptas.

 

Nu skapar vi det nya!

2017-har-kommer-jagEtt nytt friskt år har tagit sin början. Även om det idag är en helt vanlig måndag så känns det ändå lite upplyftande att få börja på ny kula, som att ge sig själv ett vitt, oskrivet blad. Jag tror nog att de flesta känner något i den vägen på nyårsaftonen och årets första dagar, hela situationen, stämningen, bygger upp detta inom oss. Konsten är att få den känslan att stanna kvar, tänker jag. Att möta varje ny morgon med samma rena känsla av hopp, av goda intentioner och föresatser.

Det här året, 2017, är för mig ett hoppfullt år. Ett år att ta nya tag, låta idéer inte bara födas utan framförallt sjösättas, förverkligas, växa. Detta är därför också ett år då det gäller att vara modig, att våga göra verklighet av tankar och drömmar, att våga satsa, känna tillit till processerna. Det gäller också att vara modig och avsluta sådant som måste avslutas, sådant som ligger i vägen för det nya. Att stänga dörrar kräver ofta lika mycket mod som att öppna nya, kanske till och med mer. Jag är modig, det är en av mina största tillgångar, för det är jag också tacksam.

Om jag skulle ge mig själv några ord att hänga upp det här nya, förväntansfulla året på, ord som kan påminna mig när jag är på väg att glömma eller tvivla, så skulle det bli dessa: Vilja, Mod, Tillit. Min vilja är kristallklar, jag har jobbat mycket på att finna den, men den är också föränderlig. Modet är mitt, det är min styrka. Tilliten, det är den som hjälper mig vidare när tvivlet får mig att vackla.

Vilja, mod, tillit – min kärna för 2017. Jämte lust, glädje och kärlek förstås, men de är så självklara för mig numera att de utgör själva mitt väsen, det som styr mig, vägleder mig innan hjärnan ens börjar tänka. För dessa behöver jag ingen påminnelse. Vilja, mod och tillit formulerar jag för att hålla min hjärna lugn, sansad och fokuserad. Den arbetar trots allt i hjärtats tjänst, vilket är en diger uppgift och utmaning för en rationell, förnuftsbaserad hjärna. Tillsammans kan de uträtta storverk! Min känsla och intention för året sammanfattar jag som i bilden ovan. ”Vilja. Mod. Tillit. 2017 – här kommer jag!”

Vad har du för tankar, intentioner eller ord som leder dig in i det nya året? Det skulle vara spännande för mig att höra, berätta gärna!

God fortsättning!

Det räcker inte att drömma…

det-racker-inte-att-drommaAllt börjar med en dröm. En dröm som blir en tanke, som uttrycker en vilja. Allt du innerst inne önskar kan bli ditt. Den förändring och förflyttning du vill ha, är inom räckhåll. Alltid. Hela livet. Men du, det räcker inte att drömma och vilja, du måste faktiskt börja LEVA din dröm också.

Du måste börja göra allt det där du vill göra. Du måste ta första steget, hur litet det än må vara. Du, bara du, kan leva och skapa just din dröm. Bara du och din kropp kan manifestera den. Hur ska det låta sig göras om du aldrig gör något? Om du bara fortsätter i samma hjulspår, med samma aktiviteter…hur ska då sin dröm kunna bli verklighet?

Du är det enda hindret för dina drömmars framfart. Det är du som stoppar din dröm, ingen annan. Det är ju du och din kropp som ska leva drömmen, om inte du gör det, vem ska då göra det?

Om du vet vad du vill, om du vet vad du drömmer om, men inte har tagit ett enda litet steg i den riktningen – fråga dig då varför. Fråga dig vad som hindrar dig. Är det lathet, fråga dig hur sann och innerlig din önskan egentligen är. Är det kanske någon annans dröm du ärvt eller tagit över och tror dig vilja ha? Det vi verkligen vill, det gör vi. Är det rädslor, se dem i vitögat. Börja utmana dem, en efter en, ett steg i taget, var modig. Känns förändringen för stor, kan du inte se hur hela resan ska gå till, kan du inte se hela planen? Förstå att det inte är nödvändigt, inte ens önskvärt. Resan är alltid målet, så börja med ett första steg och gläds åt att ha tagit det, väx med steget. Hämta andan och ta sedan nästa steg. Ha tillit till dig själv och resan, du kommer att veta vad du ska göra allteftersom, du är kapabel. Det är för att förverkliga dina drömmar du är här, det är för din resas skull du fått just dina gåvor och färdigheter.

Stagnation är inte ditt sanna jag. Expansion, utveckling, är din kärna. Din lust är din kraft. Låt inte dig själv stå i vägen för drömmen, börja lev den. Idag. Det kommer inte vara den minsta lättare imorgon, så varför vänta… Seså, gå nu. Ett enda litet steg, och du är på väg.

Dagdrömmeri

dagdromDu kanske minns hur du som barn bara lät tiden gå. Lite rastlös ibland, kanske uttråkad, men hur tiden var din vän, hur tiden stod på din sida. Du kanske minns hur du följde de sakta svävande molnen, eller hur du fastnade med blicken i fjärran, borta i egna tankar, egna drömmar och funderingar.

När upplevde du senast det här magiska tillståndet? Inte tankar kantade av oro, inte med bekymmersrynkan fördjupad mellan ögonbrynen, utan det fria, sorglösa dagdrömmeriet med ett leende i mungipan. Jag hoppas att det var alldeles nyss.

Risken finns dock att du knappt minns hur det var. Att det fria drömmeriet dagtid försvann någonstans i tjugoårsåldern, när du tog steget fullt ut i vuxenlivet. Att du känner att din förmåga att dagdrömma försvunnit, att dina tankar upptas av annat. Att du inte längre har tid, att du numera ”vet” att det är lönlöst…

Har vi blivit för rationella för att våga dagdrömma? Har vi blivit för effektiva för att tillåta oss tid för drömmeri? Har vi blivit för upptagna av skärmarnas nyheter för att långsiktigt kunna drömma om våra egna? Har vi blivit så desillusionerade och vilseledda att vi inte längre ser vikten av dagdrömmeriet som grund för vårt skapande?

Jag hoppas innerligt att dina dagdrömmar lever, att du låter dem frodas, djupna, breddas. Jag hoppas att inte dina fina dagdrömmar ersatts av nattliga mardrömmar som en påminnelse av den mur, det motstånd du bygger upp i dig själv. Jag hoppas att du river dessa murar, möter dina motstånd och frigör din skaparkraft, din energi.

Du har den, jag har den, alla har den. Släpp den fri. Kraften. Drömmen. Dröm!