Kategoriarkiv: Rädslan o Modet

Här är ditt liv

Om jag lade ut ditt liv framför dig nu, som stillbilder på en rad. Du skulle se din födelse, din uppväxt, din skoltid, dina arbeten, dina förälskelser, dina höjdpunkter och lågvattenmärken. Du skulle se allt du upplevt, allt du varit nöjd med, allt du skämts över och ångrat. Du skulle se hela bilden, utlagd, uppradad, fram till idag, där du står, här och nu. Om jag rullade ut det framför dig, skulle du se det då, skulle du se din historia, allt du varit med om? Skulle du se på dig själv med kärleksfulla, omfamnande ögon, eller skulle du döma, anklaga, beklaga?

Är du stolt? Jag hoppas det, du har all anledning att vara det. Är du nöjd? Jag hoppas det också, att du är nöjd med det som varit men också nyfiken på det som ska komma. Ångrar du en massa? Gör inte det, du gjorde ditt bästa där och då. Det faktum att du idag ser att du skulle gjort annorlunda då, betyder att du lärt dig något, att du utvecklats.

Gott och väl, det som har varit har varit. Hur ser det ut framåt, kan du se de stillbilderna också, den linjen? Vill du upprepa historien, börja om, vill du stanna där du är eller vill du gå vidare?  Om du vill ha samma liv framöver som du lever idag, fortsätt bara att göra exakt samma saker som du gör nu. Ändra ingenting. Förändra inte dina tankar, bryt inga vanor, gör inget annorlunda. Vill du något mer, något annat, gör då något annat. Nu.

Det du gör idag, här och nu, skapar ditt liv imorgon. Ditt liv imorgon kan inte skapas imorgon, det formas nu, med dina handlingar, tankar och känslor NU. Alla förändringar som du någonsin behövt eller velat göra, har gjorts och måste göras i nuet. Det finns inget annat än nu när det kommer till aktivitet. Nuet är utrymmet, nuet är platsen och tiden. Samtidigt.

För att förändra din verklighet måste du förändras. Förstå att det är rädslan för det nya och okända som håller dig kvar där du är. Rädslan för din förändring. Rädslan att ompröva vem du är och vill vara. Våga lita till dig själv och dina förmågor, var modig. Ta dina drömmar på allvar, ta första steget emot dem.

Hur ser ditt liv ut om tio år? Det bestämmer du. Du bestämmer det genom dina handlingar här och nu.

Att förstå en terrorist

Det är inte lätt att förstå vad som driver en människa till så hemska handlingar som ett terrorattentat. Men det är också svårt att förstå varför vi inte ens vill förstå. VARFÖR vill vi inte förstå? Varför vill vi inte ens FÖRSÖKA förstå? Varför vill vi inte förstå vad som driver en annan människas handlingar?

Jag läste en jämförelse, en klok jämförelse mellan en människas terrorhandling och ett tekniskt haveri. När det kommer till tekniska misstag är det självklart att vi vill utreda, förstå vad som gått snett, vem, hur och varför, allt för att kunna undvika liknande missöden i framtiden. Vi rent av kräver att detta görs. Men när det handlar om att förstå en människas drivkrafter och det som ligger bakom konstruktionen av tankar och viljor, då slutar vi lyssna. Istället dömer vi och anser att fördömandet räcker. En del anser till och med att det är dåligt att lägga tid och resurser på dylika utredningar.

Missförstå mig inte nu, självklart måste varje sund människa fördöma terrorhandlingar, krig, tortyr och allt annat uttryck för mänsklig galenskap. Men att fördöma en handling är inte samma sak som att döma människan bakom handlingen. Att fördöma utan att vilja förstå, vad säger det om oss själva? Och hur ska vi någonsin kunna förebygga om vi inte förstår bevekelsegrunderna?

Varför är vi så rädda för förståelsen? Jo, jag tror faktiskt att det återigen handlar om rädsla, vår egen rädsla. Jag tänker att vi någonstans djupt inom oss inte vill veta. Det är så mycket lättare att bara döma den andra människan. Döma någon som på ytan och i sina handlingar inte är som jag, någon som är ”en annan”. Någon som gör något som ”jag aldrig skulle kunna göra”, någon som är väsensskild ifrån mig, och som jag därför kan hålla ifrån mig, skapa ett avstånd till. Det är så mycket enklare att säga ”Det där är något jag aldrig kommer att förstå”, än att faktiskt försöka förstå.

Vi försvarar oss. Att inte vilja förstå är ett försvar. Ett försvar mot den möjliga insikten om att vi alla är människor med alla de sidor som utgör en människa inom oss. Allt det goda men också den potentiella frånvaron av det. Det som driver en annan människa skulle också kunna driva oss, om vi var i precis samma skick, mötte livet på samma sätt, gick lika länge i samma skor. Vi är alla byggda av samma material, vi tillhör samma helhet, kommer fram samma källa. Vi vet detta, innerst inne, därför vill vi inte se den andre. Vi vill inte se den människa som också är vi, den som speglar den rädsla som skulle kunna driva också oss utför branten. Vi vill inte möta den rädsla vi bär på, rädslan för att även vi skulle kunna göra vansinniga saker om det goda lämnade oss, om ljuset kvävdes och mörkret tog över. Så vi gör det lätt för oss, vi dömer människan och vill inte förstå.

Detta gäller inte enbart människor som står långt ifrån oss, terrorister, mördare och galningar i största allmänhet. Det gäller också i det lilla, de människor vi möter i vår vardag. De människor vi inte tycker om, de som går oss på nerverna, de som retar och irriterar oss. Försöker du förstå dem, eller dömer du? Gå till dig själv, ärligt, vill du förstå andra människor eller ser du dig själv som den som har rätt och gör rätt och det räcker med det?

Att vilja förstå en annan människa är en av grunderna för mänsklig samvaro och samexistens. Utan förståelse kan vi inte mötas, inte utvecklas, inte leva sida vid sida i fred. Men viljan att se och förstå andra innebär också att möta sig själv. Det andra visar oss är också speglar av oss själva. Hur mycket vågar du möta? Hur mycket kan du ta in, se och förlåta? Hur stor är din kärlek till andra och i slutänden till dig själv? Den som vill se fred på jorden behöver också sluta fred med sig själv. Alla sidor av sig själv.

Det enda valet

Välj kärleken.

Beslut ska inte fattas baserat på oro, rädsla och farhågor. Beslut ska fattas utifrån förhoppning, drömmar och goda ambitioner. Du väljer om dina beslut, dina val, och ytterst ditt liv, levs i rädsla eller kärlek.

Som jag ser det är detta det viktigaste, största och kanske egentligen det enda valet. Det är valet som formar ditt liv, skapar det. Återhållet, begränsat, levt i oro, ältande och rädsla. Eller livsbejakande, tillitsfullt, fyllt av glädje och överflöd.

Varje val du gör, varje beslut du fattar, formar ditt liv i den ena eller andra andan, rädslans eller kärlekens. Vilka är dina bevekelsegrunder? Hur känns det i din mage när du idag väljer som du gör? Är dina beslut grundade på rädsla eller drömmar? Vågar du känna efter?

Våga lita på att kärleken är större än rädslan. Våga se att rädslan endast är frånvaro av kärlek så som mörker är frånvaro av ljus. Fatta dina beslut, gör dina val, stora som små, i kärlek. Idag. Här och nu.

Med detta önskar jag dig en ljuvlig helg. Må vårsolen värma dina kinder!

PS. Tavlan, som heter “Flower power” och är målad i och med största kärlek, finns i webshopen, www.allmytesign.com. Storleken är 60×60 cm, akryl på canvas. <3

Du blir aldrig redo

Denna text är riktad till dig som sitter där med dina drömmar, du som önskar ett annat jobb, en annan relation, ett annat liv, men som hela tiden tvekar. Mina ord vänder sig till dig som vill men känner osäkerhet, som tvivlar och väger risker. Jag vänder mig till dig som så gärna vill, men sitter fast och inte vågar. Till dig som tänker ”inte idag, men kanske imorgon”.

Till dig vill jag säga detta, och lyssna noga nu, du kommer aldrig att känna dig redo. Jo, du läste mig rätt. Du blir aldrig redo, inte mer redo än vad du känner dig nu. Ditt beslut att bryta upp, förändra, stänga dörrar och öppna nya, kommer aldrig att kännas mer bekvämt än om du skulle göra det här och nu.

Nu kanske du spontant känner dig nerslagen, uppgiven? Tänker att det då aldrig kommer att gå. Men låt mig då säga dig detta, att du känner rädsla betyder inte att du saknar förmåga. Att du tvivlar, analyserar och känner oro, betyder inte att du inte kan. Tvärtom. Du kan göra allt du önskar, allt du vill. Det du behöver är Mod. Du måste våga verkställa, du måste våga gå emot din rädsla, förstå att den bara är just…rädsla, inte någon faktisk verklighet. Du behöver ta det där första lilla steget i rätt riktning, ut bortom din bekvämlighets- och trygghetszon. För det finns inga genvägar, bara verkställighet.

Du och din hjärna kommer inte att kunna tänka bort riskerna. Ni kommer inte kunna förutse allt, se alla hinder, lösa alla bekymmer. Det enda din hjärna förser dig med just nu är rädsla, rädsla för det obekanta, det som inte går att förutse. Förstå att detta är din hjärnas uppgift! Den är satt för att skydda dig mot alla upptänkliga faror. Och hjärnans definition av fara är i princip allt som för den är nytt och obekant.

Vill du något mer, något annat, är det du som måste visa vem som bestämmer. Du behöver visa genom att göra. Tala om för din hjärna att du vill mer fastän du är rädd, och visa att du faktiskt menar allvar genom att skrida till verket. Först då blir hjärnan din bästa vän, den kommer att fortsätta protestera, men något, och med tiden allt mer, lamt. Din hjärna kommer att sluta motarbeta din lust och istället arbeta i ditt hjärtas tjänst. Bestäm dig och gör sedan bara. Var modig. Ingen som följt sitt hjärta har någonsin ångrat det.

Hammare och spik

Hammare och spikJag sitter här på min lilla kammare (eller rättare sagt vid mitt köksbord) och funderar igen. Jag flyr ärligt talat också en aning från allt annat jag borde göra, men det kan vi ju bortse ifrån. En stund.

Jag tänker på den här amerikanska presidenten ni vet. Det är ju faktiskt en svår utmaning att låta bli med tanke på allt hans trumpetande. Någon professor i psykologi har visst brutit yrkesetiken genom att ge honom en diagnos, malign narcissism tror jag att det var. Tydligen ett skolboksexempel. Nå, jag är inte psykolog så vad vet jag. För mig framstår det istället som mer intressant hur…dumt…allt verkar vara. Dumt, okunnigt och grundat i rädsla. Den gamla rädslan igen. Stäng gränser, sköt dig själv, attackera, slå folk i huvudet och skaka på ditt eget.

Faktum är att det slår mig att just det där med att slå ner saker verkar vara ett genomgående drag. Slå ner stolpar, slå ner åsikter, slå ner folk i skorna, slå ner på svaghet, slå näven i bordet etcetera. Behovet av att slå ner något verkar mycket starkt. Men så tänker jag också att det här beteendet kanske trots allt inte är uttryck för ett behov utan snarare ett resultat av att verktygslådan är väldigt tom. Jag menar den som endast har en hammare kanske tenderar att se alla problem som spikar? Eller alla spikar som ett problem. Det kanske är avhängigt uppgiften vilket håll man ser det på.

Hur som helst så ser jag plötsligt den här mannen som en oerhört högt avlönad hantverkare med endast ett verktyg i lådan och det ger mig på något sätt lite perspektiv på tillvaron. Om inte annat lär han ju få stora problem med alla skruvar och bultar, för att inte tala om allt som ska sågas, klyvas och fogas.

Slut i tekoppen. Slut på filosoferandet.