Kategoriarkiv: Rädslan o Modet

5 sekunders nedräkning

När man vill förändra något men situationen ter sig övermäktig. När man vill men rädslan tar överhanden. När man vet precis vad man vill men inte får ändan ur vagnen. Mitt råd till mig själv och andra har alltid varit ”Gör bara”. När du vet vad du vill så gör det innan du hinner ångra dig, innan hjärnan hinner analysera i överkant, innan du börjar tänka för mycket. Gör bara.

Jag såg ett Youtubeklipp svepa förbi i mitt facebookflöde (fråga mig inte vad personen i klippet hette för som vanligt är det helt hopplöst att hitta igen något efter att det försvunnit i flödet). En kvinna berättade hur hon tagit sig ur en svår situation med tillhörande depression. Hur hon lyckades ta sig ur den förlamande känslan och faktiskt tog sig upp ur sängen och in i livet igen. Hon hade ett knep, ett knep som påminner mycket om mitt ”Gör bara”.

Kvinnan i klippet hade en 5-sekundersregel. Hon såg sig själv och det hon skulle göra som avfyrningen av en raket. När man väl bestämt vad man vill och tryckt på knappen så är lyftet oundvikligt. Nedräkningen kan börja –  fem, fyra, tre, två, ett, verkställ! Att bara göra, låta kroppen följa med vare sig den vill eller inte, vare sig protester, seghet, lathet eller rädslor, GÖR.

Fem sekunders nedräkning, det funkar. På fem sekunder hinner inte hjärnan leverera sina protester, särskilt inte om du samtidigt räknar ner (gärna högt), fem, fyra, tre, två, ett… Prova nästa gång du till exempel får för dig att snooza väckarklockan. Om du verkligen vill sluta med ovanan att snooza, bestäm dig redan innan du går och lägger dig för att imorgon bitti ska jag gå upp direkt, och så verkställer du med femsekundersnedräkningen. Klockan ringer, du börjar direkt räkna ner, fem, fyra, tre, två, ett, benen över sängkanten. Du ger inte dig själv något alternativ helt enkelt.  Prova!

Sedan, om du upptäcker att det fungerar, kan du ju alltid fortsätta med andra områden i livet…

Att lita på sin intuition

Intuition, detta märkliga fenomen. En vägledning som alla människor har men som få verkar lita på. Hur många gånger har du inte förbannat dig själv för att du inte lyssnade på den där magkänslan? Hur många gånger har du inte brustit ut i ett ”jag VISSTE det!” när det visar sig att din intuition hade helt rätt? Och ändå tvivlar vi på den. Vi tvivlar på vår inre vägvisare, somliga så till den grad att de anser det vara oseriöst att åberopa den som grund för beslut.

Visst, jag kan förstå att inte intuitionen ensam kan ligga till grund för generella beslut som gäller alla människor eller större grupper. Men nog borde den väl kunna räcka som grund för beslut rörande mig själv? För egen del litar jag mer på min intuition än på de så kallade fakta som min hjärna försöker framställa som verkliga och sanna. I bästa fall säger magen och hjärnan samma sak, men om de inte gör det, då får intuitionen avgöra. Jag känner stor tillit till hela mitt vetande, inte enbart det högst begränsade vetande som min hjärna väljer ut åt mig. Våra hjärnor är fantastiska, men jag tror att det är viktigt att också komma ihåg deras begränsningar.

Våra hjärnor föredrar som regel trygghet och varnar oss så fort vi står i begrepp att göra något nytt, något hjärnan inte har erfarenhet av. Den varnar oss, och hindrar oss, genom att signalera rädsla. Rädsla är bra ibland men också ett oerhört stort hinder för den som vill utvecklas.

Våra hjärnor är fantastiskt bra på att sålla information, och tur är väl det med tanke på dagens informationsflöde. MEN, baksidan av sållningen är att hjärnan oftast bara låter oss se det vi redan sett förut, eller det som vi förväntar oss att se. I en folksamling plockar hjärnan ut det bekanta ansiktet åt dig, men låter dig samtidigt inte SE alla de andra om de inte på något sätt verkar utgöra en fara för dig. Hjärnan scannar av men presenterar bara det som den tror är relevant för dig, baserat på vad som varit relevant tidigare. Genom sållningen besparar vi oss tid och kraft men vi går också miste om den allra mesta informationen. Att kalla den bild som är resultatet av sållningen för ”sanningen”, ”verkligheten” eller ”fakta” ter sig i mitt huvud lite naivt.

Hur klokt är det att låta den information som ligger framför dig, den information som valts ut åt dig och av dig, och som presenteras som ”fakta”, vara den enda grunden för dina beslut om den mesta informationen är bortsållad? Om dessutom din magkänsla, din intuition, ditt under-eller övermedvetna (vad du nu vill kalla det) larmar och säger ”vänta, stopp, det är något som inte stämmer, du ser inte hela bilden”, är det inte klokt att lyssna på den då? Samma sak när magkänslan säger ”JA, kör, det här är precis vad du vill göra!”, och hjärnan kommer med långa haranger om faran med impulsivitet, risker, bristande ansvar och allehanda rädslor. Vad är klokast att lyssna på, hjärnan eller intuitionen?

Jag litar på min intuition, ofta går den dessutom hand i hand med den glädje som också är min ledstjärna. Tillsammans för dem mig framåt och de leder mig rätt. Jag vågar känna tillit till mig själv och mitt inre, gör du också det?

 

PS. För tydlighetens skull, att följa sin intuition är INTE samma sak som att följa sina känslor. Känslorna är en reaktion på hjärnans tankar och de bilder och scenarion som den skapar. Intuitionen ligger bortom både tankar och känslor, även om vi lite missvisande ibland kallar den magkänsla.

Sätt igång!

Jag kan skriva spaltmetrar för att inspirera dig. Jag kan väga kloka ord på guldets våg för att så små tankefrön i ditt huvud. Jag kan föregå med gott exempel, ge dig av min glöd, min förståelse och mina insikter. Men till syvende och sist är det du som måste få ändan ur vagnen.

Med orden jag skriver här och annorstädes, i de talade orden som lämnar min mun på föreläsningar och i samtal, i den mer subtila kommunikation som mina tavlor utgör. På olika sätt försöker jag nå dig, mitt JAG försöker nå DIG. Ibland lyckas det, något förmedlas, vi förstår varandra och känner en närmast instinktiv gemenskap, lycka! Ibland når jag inte fram, men jag fortsätter enträget mina försök. Försöken att inspirera, ambitionen att beskriva, förhoppningen om att ge dig rågen i ryggen och sparken i baken.

Min vilja att dela med mig av min kunskap, min förståelse och mina insikter är närmast oändlig. Kanske är det rent av därför jag är här, för att dela, så, vidga. Kanske är det därför jag fått min kropps kommunikativa förmågor, för att kunna förmedla och medla. Jag vet att det gläder mig att göra det, jag hoppas att det kommer dig till gagn. Jag gör mitt bästa och jag vet att du också gör ditt bästa.

Du läser alla böcker om hjälp till självhjälp. Du går alla kurser för att bättre förstå. Du bevistar alla föreläsningar, låter dig inspireras och lyftas. Du söker efter sätt att undkomma rädslan som hindrar dig…

Låt mig säga dig detta, om du vill förändra något i ditt liv, om du inte är tillfreds med det som är, så är det med dig allting börjar. Rädslan för förändring kommer aldrig att bli mindre än den du känner just nu. Omaket i det jobb som måste göras kommer alltid att vara lika stort. Och det är bara du som kan göra det. Det blir inte lättare imorgon, inte nästa vecka, inte om ett år. Lyssna gärna på andra, läs mina ord, låt dig lyftas och fyllas, men förstå att ingen synbar och kännbar förändring sker förrän DU får ändan ur vagnen. DU måste utvecklas, DU måste vara modig, DU måste agera annorlunda i ditt liv om du vill se en annan verklighet. Jag kan förhoppningsvis inspirera dig men makten att förändra och göra vilar i dina händer.

Våga hoppa

Om du när en dröm men inte gör något för att förverkliga den, fråga dig då var skon klämmer. Är det tron på din förmåga som sviktar? Tror du att du är för gammal? Har du blivit för bekväm? Är du rädd för att misslyckas? Vet du inte hur du ska gå tillväga? Tror du att du måste ha hela vägen klar för att börja gå på den? Målar du upp hinder för att slippa ta första steget?

Oavsett vad det är, om du har en dröm, en äkta dröm, så är det meningen att du ska leva den. Du måste våga, du måste finna ditt mod att börja vandra den väg som är din dröm. Du kan inte leva på hoppet att din dröm en dag plötsligt bara förverkligas åt dig, du måste våga hoppa. Det är du, bara du, som kan förverkliga och leva din dröm. Du kan, och kommer få, hjälp på vägen, men hoppet är ditt, steget och vägen är din. Det är du som skapar din dröm genom att börja leva den, steg för steg, en bit i taget.

Om du har en dröm så har du också förmågan att förverkliga den. Sådan är naturens ordning. Du har fått allt du behöver, alla gåvor, alla färdigheter och förmågor som krävs. Du behöver inte göra allt själv, hjälp och medskapare finner du längs vägen, men du håller i taktpinnen och vandringsstaven. Det är din dröm, den är din att skapa och bygga. Så hoppa, våga hoppa. Du kommer precis så långt och högt som ditt mod och din ansats tillåter. För vissa är det några få rejäla hopp som gäller, för andra är det många små, det spelar ingen roll. Alla hopp leder dig framåt, alla hopp betyder att du lever din dröm.

Våga hoppa.

Våga be om hjälp

Att få och kunna hjälpa en annan människa är en ynnest. Det är få saker som skänker sådan tillfredsställelse som att få ge en hjälpande hand till någon som behöver det. Man skulle kunna tro att det handlar om att få den andres tack och tacksamhet men det är att skjuta helt bredvid målet.

Det är glädjen som bor i själva givandet som jag älskar, den glädje som jag känner, min glädje. Att du blir glad för hjälpen är av mindre betydelse. Vetskapen om att jag gör något gott för någon annan gör mig omedelbart glad. Det kan vara stort som smått, högt som lågt, en kram, en tjänst, ett ord eller handling – bara känslan av att ge, hjälpa till, att kunna underlätta för eller lösa något åt någon annan, är guld värd.

Jag behöver inget tack, faktum är att det är jag som ska tacka. När du ber mig om hjälp är det faktiskt du som börjar med att ge, du ger mig en möjlighet att få hjälpa, en möjlighet att få känna givandets glädje. Att be någon om hjälp är till glädje för alla, en god cirkel.

Så våga be om hjälp, våga hjälpa. När vi öppnar för hjälpsamheten bryter vi isolering. Vi bryter den ensamhet som så många idag känner, en ensamhet som bygger på illusionen om att var och en ska klara sig själv, inte vara någon annan till last. Så tokigt, och sorgligt. Du ligger inte någon till last när du ber om hjälp, tvärtom! Du öppnar en dörr, du bjuder in. Om någon ber om din hjälp, hjälp om du kan, bara för att få uppleva hur gott det känns att göra det.

Vad säger du, ska vi prova idag? Prova att verkligen söka efter möjligheter till hjälpsamhet! Våga be om hjälp du skulle vilja ha och påbörja goda cirklar. Ge hjälp till den som behöver och fortsätta den goda cirkeln. Tänk så mycket gott som skulle födas ur detta!