Kategoriarkiv: Rädslan o Modet

Om Otillfredsställelse

Den där känslan av att livet rinner som finaste saharasand mellan dina fingrar. Omöjlig att greppa, omöjlig att stoppa, omöjlig att spara. Du fyller år, igen. Ännu en midsommar. Ännu en julafton. Vad har hänt sedan sist? Inte mycket. Blev det inte mer än så här, livet?

Vems är felet? Jobbet? Partnern? Omständigheterna? Slumpen eller ödet?

Jag frågar dig, vad hände med äventyret? Vad fick dig att sluta resa och upptäcka nya världar? Vad fick dig att sluta skapa och istället bara följa med?

Var det kanske bekvämligheten? Du är ganska nöjd med det du har, det du åstadkommit, men ändå inte… Eller var det kanske tryggheten? Du vet vad du har men inte vad du får, du är inte beredd att offra något, vågar inte släppa sargen av rädsla för att sargen ska försvinna.

Jag tänker att den som länge levt med ambitionen att skaffa sig trygghet lätt blir fånge i själva tryggheten. Rädslan växer sig starkare för varje år, det ungdomliga modet känns alltmer avlägset, mer står på spel. Att gå utanför ramarna, att bryta upp, att släppa taget, att våga hoppa… Allt leder till oro i hjärnans vindlingar. Du har jobbat hårt för den här tryggheten, säger hjärnan. Ska du nu äventyra allt du byggt upp, alla väggar, alla tak, byttor och boxar? Nej, städa ett varv till istället, pynta med lite nya attiraljer, renovera, bygg om. Men håll dig innanför väggarna, det var ju det här du ville ha. Eller…?

Trygghet är bra, så länge den inte blir en begränsning. Trygghet är bra så länge den inte står i vägen för det äventyr som livet är menat att vara. Om väggarna krymper, om luften känns syrefattig, om din blick längtansfullt söker sig ut genom fönstret, bortom horisonten, då är det dags att utmana tryggheten. Lyssna till din längtan, finn modet att följa den. Du kan göra avkall på mycket, men du kan inte kompromissa bort ditt hjärta.

Om Oro

Låg du där i natt igen, i sängen, med din oro? Klockan som tickade, din hjärna som malde på trots att John Blund öst tonvis ur sin säck. Runt, runt, ett varv till, tre varv till. Samma tankeloopar, ingen utgång, bara en oro som växer sig starkare. Ibland odefinierad, mer som en känsla. Ibland uttalad, beskriven, omskriven, men fortfarande utan lösning. Oron, oron som är en stress.

Jag frågar dig, varför oroar du dig så mycket? Vad tjänar din oro till? Du oroar dig för en framtid som du inte känner. Du vet inte vad av allt du oroar dig för som faktiskt kommer att inträffa, så du oroar dig för allt, för säkerhets skull. Gör din oro dig bättre rustad att kunna hantera vad det nu är som kommer att hända? Sällan. Det enda du kommer att konstatera är ”Vad var det jag sa!”. OM det nu händer. I oron söker din hjärna lösningar om framtiden baserat på dåtidens händelser, men framtiden kräver sina egna lösningar, du ser dem ännu inte. Situationen måste du lösa i Nuet, du kan inte förbereda dig för alla scenarion, du känner inte framtiden.

Varför tror du dig inte om att kunna lösa det som din framtid har i beredskap för dig? Du har väl löst allting fram till nu, eller hur? Du är kapabel, säger jag dig. Du har alla de kunskaper, förmågor och färdigheter som krävs för allt som livet ställer dig inför. Vissa delar kommer att kännas som livet på en räkmacka, andra mer likt ett bananskal och ytterligare andra får dig att dratta på ändan. Men du kommer att resa dig, borsta av dig, slicka såren och gå vidare. Det är så livet är, du klarar av det, alltihop, vad det än är. Så släpp din oro, släpp den gnagande känsla som suger energin ur dig, som hindrar dig från att leva här och nu, som får dig att inte njuta av allt det goda. Du har allt du behöver, säger jag dig. Du är allt du behöver.

Du behöver bara dyka upp

När jag skriver detta sitter jag och väntar på en tjej som ska komma hit och intervjua mig till en pod om stress. Jag sitter här och funderar på hur mycket som hänt i mitt liv, hur mycket jag utvecklats, förändrats. Om det här hade varit för femton-tjugo år sedan, skulle jag ha varit galet nervös just nu, stressad rent av. Jag skulle ha planerat, funderat, försökt förbereda, räkna ut vad, hur och när, spekulerat och fantiserat. Nu gör jag varken det ena eller andra, gör istället det jag brukar, sitter här och skriver. Det är riktigt märkligt när man tänker närmare på det. Har det med vana att göra? Med att ha spelat in många poddar innan den här? Med att ha övat tillräckligt mycket? Nej, inte ett dugg. Visst underlättar det att ha varit med om en situation någon gång förut, men det är faktiskt inte det som är grejen.

Nej, för mig handlar det istället om en annan sorts tillit. Jag VET att det kommer att gå precis så bra som det ska gå, eftersom jag känner en stor tillit till både mig själv och den (för mig okända!) person som jag ska prata med. Jag vet att det blir precis som det ska bli. Och blir vi inte nöjda så går det säkert att göra om. Eller ändra. Eller fixa. Eller också blir det inte alls bra och då blir det inte det… Världen tuffar på ändå.

Jag vet också att jag är den jag är, kan det jag kan och inte behöver vara varken mer eller mindre. Jag delar med mig av det jag kan, tänker och tycker, och det är gott nog. Jag behöver inte kunna mer, jag behöver inte vara mer, det räcker så bra att bara vara jag. Så vad har jag att vara nervös för, vad har jag att förutse och planera inför? Ingenting. Absolut ingenting. Jag behöver bara dyka upp, det är allt.

Jag tänker att det är som livet i det stora hela. Du behöver inte planera så mycket, inte vara så duktig och förutseende, inte göra en himla massa hela tiden. Livet fixar det åt dig. Du behöver bara infinna dig, you just have to show up. ?

Bortom det bekväma

När var du utanför din komfortzon senast? När gav du dig i kast med något utan att veta om du skulle klara av det och utan att ha en aning om hur resultatet skulle bli? När avsatte du tid, investerade i dig själv, och gav dig själv alla möjligheter att (miss)lyckas?

Jag hoppas att det var nyss, eller igår, eller åtminstone förra veckan. Jag hoppas att du nyligen tagit dig en stor portion vatten över huvudet, vadat ut på det djupa, släppt bassängkanten. Jag hoppas att du också har nästa steg framför dig, snart, i planen och inom räckhåll. För det är där, där ute på den slaka linan som du sätts på prov. Det är där du lär dig, det är där du utvecklas, breddas, fördjupas och höjs.

Så länge du är kvar i det bekväma, så länge allt känns tryggt och bra, är allt prat om utveckling bara just precis prat. Du pratar om att du vill utvecklas, att du vill förändras, att du vill…men du gör det inte.

All förändring, all förädling, all utveckling och mognad sker när du lämnar din trygga zon, din bekvämlighet, din komfort. Du måste ut i obehaget. Du måste trotsa rädslan, våga satsa på det okända. Visst, det kräver mod. Men om du vill, om du verkligen, verkligen vill, så vågar du. Annars är det bara prat. Så, vill du eller vill du inte?

Allt på ett kort

Har du någon gång satsat allt på ett kort? Verkligen lagt alla dina ägg i samma korg och tänkt att det må bära eller brista, nu eller aldrig? Inte? Då säger jag att du har fel, helt fel faktiskt. Jag vill påstå att du gjorde det så sent som igår, och faktiskt även i morse. Faktum är att du gör det varje dag, vare sig du vill eller inte, vare sig du är medveten om det eller inte. Varje dag lever du med ditt eget liv som insats.

Livet är en lek, en dans, ett spel som du är inbjuden till och delaktig i, du kan inte ställa dig utanför. Inte heller kan du bestämma storleken på insatsen, summan du spelar med, det är alltid all-in som gäller. Tiden är obönhörlig, en del av livsvillkoren. Hur mycket tid du får vet du inte, du vet bara att du idag, här och nu, sitter med full pott. Och med den tiden, med det livet, gör du din insats. Varje morgon vaknar du med påfylld pott, hela livet är ditt, men du måste satsa det, alltihop, inget kan du spara till morgondagen. Du kan inte ackumulera liv och tid, göra insatsen högre en annan dag. Du vet inte ens om det finns ett liv att satsa imorgon. Du kan bara, och måste, satsa det du har här och nu.

Men lika lite som du kan välja summan på din insats, lika mycket kan du bestämma vad du vill satsa den på. Däri ligger din frihet som människa. Du väljer, valet är ditt. Livet som du fick i morse, är spenderat när dagen är slut, satsa allt måste du. Så vad hoppas du på för vinst? Satsar du din livs tid på något som kan ge dig det du vill ha och uppleva? Satsar du på att öka ditt värde, din utveckling, din mognad, din lärdom, dina kunskaper och insikter? Eller är du mest rädd för att förlora allt?

Du kan aldrig spara liv. Du kan aldrig ackumulera tid. Du lever ditt liv med full insats varje dag, så lev det också med rätt ansats. Alla äggen ligger redan i korgen, så vad gör du med korgen? Överlåter du åt andra att välja åt dig? Du väljer. Nu väljer du.