Kategoriarkiv: Rädslan o Modet

Om bara alla gjorde som de blev tillsagda

Har du känt den där impulsen att vilja tala om för folk att de missköter sig, gör fel, är egoistiska och oansvariga? Känt lusten att hytta med näven och säga dem ett sanningens ord, uppmana dem att följa reglerna? De där som inte förstår bättre, de där som inte bryr sig om andra på samma sätt som du gör? Visst skulle det kännas lite skönt ändå?

Hur skulle det kännas om jag gav dig rätten att göra just det? Om du faktiskt fick uppdraget? Jag skulle kunna ge dig en badge på bröstfickan eller ett band runt armen som visade att du hade rätt att tillrättavisa, kanske till och med bestraffa? Hur skulle det kännas om jag sedan berömde dig för ditt digra, uthålliga arbete, sade att du var duktig som upprätthöll ordningen, kanske rent av gav dig en belöning eller en förmån som tack? Om du skötte ditt uppdrag riktigt väl skulle jag kanske ge dig ett ännu bättre, mer välbetalt, med ännu större befogenheter, skulle du tycka om det?

Vad skulle sedan hända om det osannolika inträffade och det så småningom visade sig att det var de där olydiga som hade rätt och du som hade fel, vad skulle det då göra dig till?

Vilken bit är du?

Om jag kom till dig och berättade att jag funnit en hel hög med pusselbitar utspridda i sanden, skulle du vara nyfiken på att se dem då? Eller skulle du svara mig att pusselläggning inte är din grej?

Om jag kom till dig några veckor senare och sade att jag hittat ännu fler bitar, flera hundra, kanske tusen, och att de faktiskt verkar höra samman, skulle du bli intresserad då? Eller skulle du skaka på huvudet och slå fast att inget pussel finns, att bitarna säkerligen hör till olika pussel.

Om jag kom till dig efter några månader för att berätta att pusslet är gigantiskt, säkert hundratusen bitar, men att vi är många som hjälps åt att leta och lägga, skulle du vilja hjälpa till då? Eller skulle du förklara för mig att ett så stort pussel inte existerar eftersom du aldrig sett det eller hört talas om det?

Om jag kom till dig och sade att ramen är klar, att hälften av alla bitar är på plats och att bilden som framträder är gräslig, hemsk och skrämmande, skulle du vilja se den då eller skulle du uppmana mig att sluta lägga pusslet?

Om jag kom till dig och sade att nu är pusslet nästan klart och att du finns med i motivet, skulle du kanske följa med mig och titta då? Eller skulle du vara säker på att jag sett fel eftersom du aldrig gått med på att finnas med i ett pussel?

Om du följde med mig, ändå, och såg den förfärliga bilden, såg din egen delaktighet, skulle du då ifrågasätta de hundra bitar som ännu inte hittats? Eller skulle du hjälpa till att leta och lägga färdigt pusslet?

Skjut upp till morgondagen det du inte är redo för idag

Är du också en sån som skjuter upp saker, som velar inför ett beslut, som inte kommer till skott med de ”viktiga” sakerna? Bra, då har du kontakt med dig själv!

Ibland kan jag verkligen förundras över hur länge jag kan dra på vissa saker. Det kan handla om stora beslut, men också om små, till synes oviktiga, saker. Det finns ett motstånd i mig som inte min hjärna kan förklara, ett irrationellt motstånd, ett hinder som av någon outgrundlig anledning känns fullständigt oöverstigligt. Jag skulle kunna analysera det här motståndet till tidens slut, sannolikt komma fram till att det handlar om lathet, rädsla eller något annat. Men det gör jag inte, inte nu längre. För jag vet att det är helt oviktigt.

Inte redo, än

Det finns egentligen bara en enda gemensam orsak till alla prokastineringar, allt jag skjuter upp till morgondagen, nästa vecka eller nästa månad eller år – jag är inte redo. Bara så, jag är inte redo. Och jag känner det. Som ett motstånd. Och respekterar det, respekterar mig. Med vetskapen om att detta är orsaken har jag slutat anklaga mig själv för allt jag skjuter upp, istället tackar jag mig själv för lyhördheten. Den lyhördhet som innebär att jag är medveten om att jag inte är redo, och därför inte ska. Av erfarenhet vet jag nämligen precis vad som händer om jag försöker mig på något jag inte är redo för, antingen går det åt skogen eller också blir vägen kantad av motstånd precis hela tiden, så onödigt jobbigt och arbetsamt.

Plötsligt händer det

Om jag däremot väntar in mig, det, världen… så händer så småningom något intressant. Antingen dör hela grejen, jag tappar lusten helt enkelt. Då var det aldrig meningen, tänker jag. Eller också kommer det en dag då jag plötsligt känner impulsen slå till, jag gör det bara, i en handvändning. Det går hur enkelt som helst. Jag trotsar alla eventuella rädslor innan jag hinner blinka och vips så sitter jag där och konstaterar att jag GJORDE DET! Är det då lönt att tänka ”Varför väntade jag så länge?!” Nej, det är ju inte det. För hade jag gjort det innan så hade det ju inte gått lika lätt! Fattar du hur jag menar?

Så, om du är som jag, en prokastinerare, slå inte på dig själv. Tacka dig själv för lyhördheten, att du är klok, känslig och förståndig nog att vänta in dig själv. 😊

Alla monster, verkliga och påhittade, kan slänga sig i väggen

Det är visst Allhelgonahelg, numera övertrumfad av påfundet Halloween. Hela tillvaron verkar handla om monster, skrämsel och rädsla. Och godis. Alltid detta godis. Men just idag, just nu, struntar jag i godisbiten och grunnar istället på det här med rädslan. Jag är egentligen inte särskilt rädd av mig. När jag var liten och det kom en journalist till dagis (jo, det hette faktiskt dagis när jag gick där) och intervjuade oss barn vad vi var rädda för, svarade alla något i stil med monster under sängen, mörker och spöken. Utom jag. Efter en stunds betänketid blev mitt svar ”Om jag får hålla min mamma i ena handen och min nalle i den andra, så är jag inte rädd”. Jag kom visst med i tidningen, med bild och allt.

Inte rädd men…

På den vägen är det, jag var, och är, helt enkelt inte särskilt rädd av mig. Visst kan jag ibland känna ett sting av oro för mina barn, att något ska hända dem, men rädd, nej det är jag inte. Jag är inte heller rädd för att gå hem själv sent på kvällen, jag är inte rädd för mörker och ondska, inte heller för ljus. Jag är inte rädd för att världen ska rasa ihop eller att klimatet ska kollapsa. Jag är inte rädd för vad folk ska säga, tycka eller tänka, den tiden är liksom förbi. Det är inte så att jag inte bryr mig om världen och livet vi lever, tvärtom, jag bryr mig massor. Jag är bara inte rädd.

…en sak skrämmer

Så jag sitter här och funderar. På rädslan. För även om det är en massa saker jag INTE är rädd för så måste det ju finnas något jag faktiskt ÄR rädd för, väl? Och jo, det finns en sak. En sak som skrämmer mig vid blotta tanken på det, skrämmer mig så till den grad att jag knappt vill formulera det. Och det är tanken på att inte hinna klart. Att inte få bli färdig. Att kroppen och orken ska ta slut innan själen levt klart. Att inte hinna uppleva allt jag vill, inte hinna se, smaka, dofta och känna…allt. Att inte ha fått skrivet alla ord, fått berätta allt jag har att berätta. Att inte hinna ge allt det jag har att ge. Döden skrämmer mig inte, men att inte få leva färdigt… Det skrämmer mig. Mer än något annat. Kanske är det alla dödsfall jag haft omkring mig, min mammas i synnerhet. Sorgen de kände över livet som inte hann levas, allt som inte blev. Kanske är det den sorgen, deras sorg, som blivit min rädsla. Hur handskas man med en rädsla av det här slaget, spöken under sängen känns enklare på något vis?

Kärleken vinner

Jag vet inget annat sätt att driva den här rädslan på flykten än att faktiskt leva. Leva nu. Som om denna dag vore den sista, och den första. Orädd. I frihet. I kärlek. Med glädjen som ledstjärna. För det är ju som man säger, en dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi leva. Jag lever. Nu.

Till alla monster, verkliga såväl som påhittade, vill jag bara säga: ni kan slänga er i väggen. Kärleken besegrar er alla.

Fortsätt drömma eller lev drömmen

Det sägs att det vi verkligen vill göra, det gör vi. Men jag undrar jag… Jag börjar alltmer tro att det är precis tvärtom för många människor, att det vi verkligen vill, det skjuter vi upp till morgondagen. Inte för att vi vill, utan för att vi antingen inte vet vad vi verkligen vill eller för att vi inte vågar.

Våra innersta drömmar har en tendens att gömma sig långt inne, långt bort från andra människors värderingar och så långt in i hjärtats skrymslen att vi inte ens själva minns var vi lagt dem. Som väl förborgade hemligheter bevakade av rädslotroll och allehanda oknytt.

Att återfinna sin dröm innebär ibland också att tvingas konfrontera sig själv med den sorg det kan innebära att inte ha tagit den på allvar långt tidigare. All förlorad tid, alla omvägar och all onödig kamp. Kanske är vi också rädda att testa, pröva drömmen, tänk om den visar sig vara ett luftslott och inte alls sådär fantastisk som vi inbillat oss, vad blir det kvar av oss då? Om drömmen bara var just en dröm…?

Alla dessa OM, alla dessa MEN, alla dessa SEDAN. Alla dessa rädslor som sätter käppar i livshjulet. Lyssna på mig nu, det spelar ingen roll hur stor eller liten, hur grandios eller anspråkslös din dröm är – den är en DIN. Våga se den, våga erkänna den. Den förtjänar en gnutta verklighet precis som alla andra drömmar. Den förtjänar att prövas, testas, levas och utvecklas. Tillsammans med dig. För vet du vad? Ingen annan än du kan förverkliga och leva din dröm. Den är din, bara din. Om du vill ha den.