Kategoriarkiv: Rädslan o Modet

Alla monster, verkliga och påhittade, kan slänga sig i väggen

Det är visst Allhelgonahelg, numera övertrumfad av påfundet Halloween. Hela tillvaron verkar handla om monster, skrämsel och rädsla. Och godis. Alltid detta godis. Men just idag, just nu, struntar jag i godisbiten och grunnar istället på det här med rädslan. Jag är egentligen inte särskilt rädd av mig. När jag var liten och det kom en journalist till dagis (jo, det hette faktiskt dagis när jag gick där) och intervjuade oss barn vad vi var rädda för, svarade alla något i stil med monster under sängen, mörker och spöken. Utom jag. Efter en stunds betänketid blev mitt svar ”Om jag får hålla min mamma i ena handen och min nalle i den andra, så är jag inte rädd”. Jag kom visst med i tidningen, med bild och allt.

Inte rädd men…

På den vägen är det, jag var, och är, helt enkelt inte särskilt rädd av mig. Visst kan jag ibland känna ett sting av oro för mina barn, att något ska hända dem, men rädd, nej det är jag inte. Jag är inte heller rädd för att gå hem själv sent på kvällen, jag är inte rädd för mörker och ondska, inte heller för ljus. Jag är inte rädd för att världen ska rasa ihop eller att klimatet ska kollapsa. Jag är inte rädd för vad folk ska säga, tycka eller tänka, den tiden är liksom förbi. Det är inte så att jag inte bryr mig om världen och livet vi lever, tvärtom, jag bryr mig massor. Jag är bara inte rädd.

…en sak skrämmer

Så jag sitter här och funderar. På rädslan. För även om det är en massa saker jag INTE är rädd för så måste det ju finnas något jag faktiskt ÄR rädd för, väl? Och jo, det finns en sak. En sak som skrämmer mig vid blotta tanken på det, skrämmer mig så till den grad att jag knappt vill formulera det. Och det är tanken på att inte hinna klart. Att inte få bli färdig. Att kroppen och orken ska ta slut innan själen levt klart. Att inte hinna uppleva allt jag vill, inte hinna se, smaka, dofta och känna…allt. Att inte ha fått skrivet alla ord, fått berätta allt jag har att berätta. Att inte hinna ge allt det jag har att ge. Döden skrämmer mig inte, men att inte få leva färdigt… Det skrämmer mig. Mer än något annat. Kanske är det alla dödsfall jag haft omkring mig, min mammas i synnerhet. Sorgen de kände över livet som inte hann levas, allt som inte blev. Kanske är det den sorgen, deras sorg, som blivit min rädsla. Hur handskas man med en rädsla av det här slaget, spöken under sängen känns enklare på något vis?

Kärleken vinner

Jag vet inget annat sätt att driva den här rädslan på flykten än att faktiskt leva. Leva nu. Som om denna dag vore den sista, och den första. Orädd. I frihet. I kärlek. Med glädjen som ledstjärna. För det är ju som man säger, en dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi leva. Jag lever. Nu.

Till alla monster, verkliga såväl som påhittade, vill jag bara säga: ni kan slänga er i väggen. Kärleken besegrar er alla.

Fortsätt drömma eller lev drömmen

Det sägs att det vi verkligen vill göra, det gör vi. Men jag undrar jag… Jag börjar alltmer tro att det är precis tvärtom för många människor, att det vi verkligen vill, det skjuter vi upp till morgondagen. Inte för att vi vill, utan för att vi antingen inte vet vad vi verkligen vill eller för att vi inte vågar.

Våra innersta drömmar har en tendens att gömma sig långt inne, långt bort från andra människors värderingar och så långt in i hjärtats skrymslen att vi inte ens själva minns var vi lagt dem. Som väl förborgade hemligheter bevakade av rädslotroll och allehanda oknytt.

Att återfinna sin dröm innebär ibland också att tvingas konfrontera sig själv med den sorg det kan innebära att inte ha tagit den på allvar långt tidigare. All förlorad tid, alla omvägar och all onödig kamp. Kanske är vi också rädda att testa, pröva drömmen, tänk om den visar sig vara ett luftslott och inte alls sådär fantastisk som vi inbillat oss, vad blir det kvar av oss då? Om drömmen bara var just en dröm…?

Alla dessa OM, alla dessa MEN, alla dessa SEDAN. Alla dessa rädslor som sätter käppar i livshjulet. Lyssna på mig nu, det spelar ingen roll hur stor eller liten, hur grandios eller anspråkslös din dröm är – den är en DIN. Våga se den, våga erkänna den. Den förtjänar en gnutta verklighet precis som alla andra drömmar. Den förtjänar att prövas, testas, levas och utvecklas. Tillsammans med dig. För vet du vad? Ingen annan än du kan förverkliga och leva din dröm. Den är din, bara din. Om du vill ha den.

Var modig

Vad är det som får en människa att öppna en ny dörr, vara modig? Vad får henne att låta bli? Vad är det som driver oss vidare, framåt, bortom? Är det nyfikenheten för vad som finns där på andra sidan, eller är det uttråkningen i det vi har? Söker vi oss till, eller flyr vi ifrån? Kanske både och på samma gång?

Jag tänker att vi har drivkraften inom oss. Olika stark hos olika människor, men ändå, den finns där hos oss alla. Viljan. Livsenergin. Kanske uttrycker den sig i form av nyfikenhet eller vilja, kanske i form av rastlöshet. Oavsett vilket så kräver den saker av oss för att vi ska agera. Den kräver att vi bestämmer oss och den kräver mod. Ingen undkommer dessa två, ingen.

Var modig – våga steget

Att öppna en ny dörr betyder oftast att vi måste stänga en annan. Vi måste säga ja till det okända, nej till det kända, du kan inte stå med ett ben i varje. Det är som att kliva i en båt, när du väl satt ena foten i båten så måste den andra följa efter, annars går du ner i spagat och blir blöt.

Att öppna en ny dörr kräver alltid ett visst mått av mod. Därför behöver du tygla din rädsla, sätta dig över den, göra dig större än rädslan. Detta går bara att göra genom att just GÖRA. Det går inte att bli modig genom att tänka, det går inte att bli modig genom att planera. Visst är det en strategi som kan få rädslan att minska, att skaffa sig skenbar ”kontroll”, men till syvende och sist måste du agera, med mod. Livet är sådant, livet är fysiskt och rädslan är fysisk. Endast agerandet tränar modet och driver rädslan på flykten. Du växer. Du blir större. I samma ögonblick som du väljer att öppna den där nya dörren och kliva över tröskeln.

Förändringen

Den som gjort det vet. Vet hur det känns när modet tar plats istället för rädslan. Känslan av ”Jag gjorde det!” som fyller varje cell med ny livsenergi. Känslan av att allt från och med nu är möjligt. Berusande. Stolt. Lust och glädje. Frisk luft.

Du kan, du också. Den starkaste viljan, det största modet, modet som kan trotsa alla rädslor, finner du om du söker de dörrar hjärtat leder dig till. Om du verkligen vill så vågar du. Det du verkligen vill det kan du.

Torka inte dina tårar

Den tår som faller på din kind, själens sälta. Den glimt som tänder dina ögon, själens sötma. Vi försöker undvika det ena men hyllar det andra. Som om vi kunde välja, som om livet bara skulle bjuda oss den ena av smakerna. Hur torftigt vore inte ett sådant liv.  Den som en gång fällt en tår, den som en gång sett någon annans tårar trilla, den har sett att även tårar gnistrar och glimmar.

Tårar fälls av olika skäl, med mina ord vill jag framkalla dem alla. Jag vill röra dig till tårar av skratt, av sorg, av ilska. Jag vill se tårarna gnistra som dropparna i daggkåpan en sommarmorgon, rena, förlösande, jungfruliga. De salta tårarna, ett själens möte med den yttre verkligheten, droppar som får masker att krackelera, sköldar att vittra. Tårar av kapitulation.

Torka inte tårarna, låt dem falla, låt dem gnistra. Låt själen tala.

———————————–

Dessa rader skriver jag medan jag är mitt uppe i mitt bokskrivande. Jag tvingar mig själv att inte väja undan för känslorna, inte ducka för det jobbiga. Jag manar istället fram dem, känslorna, försöker bottna i dem, finna orden för att uttrycka dem, koka ner dem i små svarta krumelurer på ett papper. En obegriplig uppgift, hur kan man ens få för sig att det är möjligt? Magi när det lyckas. En magi som kräver sin magiker, som kräver min absoluta närvaro, mitt hela jag, mitt allt.

Det är du som får mig att göra det, du, min läsare. Det är dina tårar jag ser framför mig, mina tårar i dina ögon, min glädje i ditt leende. Kommer det att lyckas? Ingen vet, salta tårar blir till djupaste vatten. Jag intalar mig att jag kan simma, åtminstone flyta. Stranden är ännu långt borta.

978-91-639-7349-9 och en titel…

Tänk vad en rad siffror kan betyda mycket… Vad det är? Jo, det är ISBN-numret till min första bok! Du vet, det där unika numret som identifierar varje bok som ges ut. Det här numret är MITT, på MIN bok, den första. Föredömligt många 9:or i sifferraden, tycker du inte? ? ISBN-numren delas ut av Kungliga Biblioteket, bara det liksom…

Jag vet, jag är mer än lovligt nördig. Men även om jag nu tillåter mig att glädjas åt något så fånigt som ett ISBN-nummer så är det någonting som säger mig att du förmodligen är mer nyfiken på bokstäverna i boken än sifforna som identifierar den, eller har jag fel? Jag känner mig i alla fall redo att äntligen avslöja vad boken heter, titeln, den där som ska beskriva innehållet men framförallt locka och göra dig nyfiken. Är du med? Faktum är att den här titeln gav sig helt av sig själv, som en del i skrivprocessen, självklar. Så, här kommer den! Min första roman har titeln:

”Mata inte skuggorna”

Så, då var den ute i luftrummet, bortom mitt beskydd. Mata inte skuggorna, vad tycker du? Ligger titeln bra i munnen, blir du nyfiken på vad den handlar om? En sak är säker, att skriva den här boken är det läskigaste jag någonsin gjort! Även om den är allt annat än självbiografisk så känns det oerhört naket, skyddslöst. Titeln, innehållet, boken, att någon annan ska läsa, öppet för bedömning av det allra innersta… För det är ju ändå så, jag skriver från hjärtat, det jag vill dela med mig av, det jag vill förmedla. Här och nu känns det som den största av kärlekshandlingar, att öppna dörren in till hjärtat och möjliggöra för vem som helst att se in, kliva in, vem som helst, utan urskiljning, utan att ens mötas i verkliga livet. Helt bortom min kontroll öppnar jag mitt hjärta för dig, det är så det känns. Läskigt men också så befriande äkta och sant.

Jag hoppas att vi möts där, i hjärtat!

PS. Jag är nog snart redo att berätta vad boken handlar om också. ?