Kategoriarkiv: Okategoriserat

Skit i det!

Det är lätt att tänka positivt när allt är positivt, det är en större utmaning när omständigheterna är sämre. När allt känns motigt och du betraktar din situation med något som mest liknar ömklighet, då är det inte alltid så lätt att ta emot goda råd, hur välmenande de än är. Eller ens kunna tro på huvudet-på-sned-omtänksamhetens ”det ordnar sig nog ska du se”. Erkänn, visst har du väl någon gång trängt undan impulsen att trycka ner positivismen i halsen på den överpositiva människan framför dig?

Så skit i det

Jag har kommit fram till en enda sak som fungerar i det här tillståndet – att skita i det. Jo, faktiskt. Om du känner det där negativa stråket, de mörka tankarna, hopplöshetens snara, skit i det. Gör något annat, tänk på något annat, lura dig själv till att tro att det bara är inbillning alltsammans. Det brukar funka, för det mesta. Det är dessutom det bästa sättet, enligt mig, att inte få ännu mer av det där eländet du dras med.

Att skita i vissa saker ger åtminstone mig styrkan tillbaka, det lättar i energin och problemet förminskas. Faktum är att det ibland är bättre att även undvika de där positiva människorna som du nästan blir arg på, de där som lockar fram en offerreaktion som du någonstans i egots vindlingar trots allt gärna bejakar. Och de negativa människorna, de som vill hålla dig kvar och få bekräftat både ditt och sitt eget elände, ja dem gör du definitivt bäst i att sky som pesten.

Naturen bara är

När mina omständigheter är…oönskade, är naturen min bästa vän. Naturen bara är. Den ger mig ro, bekräftar min frihet och min känsla av delaktighet i något större. Naturen stänger av min hjärna, mitt ego, om jag låter den göra det. Helst i enskildhet, bara jag och naturen. För mig är havet allra bäst, den fria horisonten. För någon annan kanske det är skogen, eller ängen, eller berget, det saknar betydelse. Bara det är fri natur och en oändligt hög himmel ovanför huvudet.

Det går

Svårast, tror jag, är när kroppen har ont. När smärta är en del av rörelsen eller vilan, när kroppen och därmed egot ständigt gör sig påmint. Att i detta läge bryta mönstret, inte tänka på det som gör ont, inte bekräfta det, inte skapa mer av det…det kräver sin människa. Men det går! Det går. Det går att skita i smärtan och behålla fokus på det smärtfria som skapas i samma ögonblick. Det går. Det ska gå. Det går. Det gick. Gå ut min själ och gläd dig vid… <3

Ingen människa är en karikatyr

Nåldyna med knappnålarJag tänker ofta på det där när jag skriver; på hela människan, på alla våra sidor. På hur ingen människa är rakt igenom ond eller god, alltid glad eller ledsen, modig eller mesig. Vi har flera bottnar, många lager och olika gränser. Ingen människa är tvådimensionell, ingen människa är en karikatyr. Det gäller att inte göra någon till en sådan, inte framställa någon i en förenklad dager.

På samma sätt är det viktigt att inte heller döma ut någon som människa för specifika handlingar eller höja någon till skyarna för vackra ord. Vi har alla våra sidor och alla har lite av varje. Visst kan vi ha en grundton i oss, en vibration, ett stämningsläge, men att tro att tonen är helgjuten, rakt igenom, är att förenkla och faktiskt också förminska människan.

Jag önskar att vi såg mer av hela människan vi möter, ser eller läser om. Jag hoppas att vi en dag kan fördöma handlingar utan att förlöjliga, förfölja eller demonisera människan bakom. Jag drömmer om den dag då vi kan förlåta oss själva våra svagheter och därmed också andras tillkortakommanden. Den dag då vi kan omfamna hela alltet med kärlek. Den dagen vi är fria.

Hormonkursen är öppen!

Nu, äntligen, kan jag öppna dörren på vid gavel till min onlinekurs om hormoner och släppa in dig och alla andra kvinnor (och män som är nyfikna på kvinnor 😉 ). Det har varit en process må jag säga, att återigen lyfta fram det jag trodde att jag lagt bakom mig. Lyfta fram kunskapen i ljuset, packa om den och både anpassa den till ett för mig nytt tekniskt format, och välja ut och formulera om kunskapen för dig som jag inte känner. Eller gör jag kanske det ändå? Känner jag kanske dig så som jag känner mig själv? Jag hoppas det och jag tror det.

Kunskapshunger

Av intresset för kursen att döma är nyfikenheten och kunskapshungern jättestor. Det betyder att det finns fler som jag, fler som söker, fler som famlar. Fler som söker efter helhetsbilden och strukturen för dessa våra kvinnohormoner och deras betydelse för vår hälsa. Jag kan nu bara hålla tummarna för att jag valt ut pusselbitar som just du letat efter. Att jag lyckas förmedla den baskunskap och den grundförståelse som jag önskat att vi alla fått med oss för länge sedan. I så fall kommer jag att göra skillnad.

Hur var det nu jag skrev i mitt förra blogginlägg? Ett sista strå till stacken för kvinnohälsan, ja precis så känns det. Kanske visar det sig till och med vara mitt viktigaste strå…

Kurs när det passar dig

Välkommen in och kika på en kurs som är sammansatt av hjärtat, från hjärtat och för hjärtat – min kurs om våra. Du köper den, klickar dig igenom, i din egen takt, var du vill, när du vill, på dina villkor. Har du bara en dator eller en mobiltelefon så är saken klar. Vi ses därinne! 😊

Du som tidigare gjort en intresseanmälan ska nu ha fått ett mejl i din mejlkorg med direktlänk till kursen. Om du inte har fått mejlet, kolla i din spamkorg för säkerhets skull. Om det inte hamnat där har det troligtvis blivit något knasigt vid registreringen av din mejladress, gör då ett nytt försök i länken nedan, den går direkt till kursen!

Till kursen

Tips! Du som väljer att köpa kursen och eventuellt inte får köpet att gå igenom, kolla så inte ditt betalkort är spärrat för internetköp. 😉

Alla kort på bordet (alt. Det du inte vet om mig)

Du borde berätta, var det någon som sade. Du borde skriva om det, komma ut med det, inte hålla det hemligt. Det gör dig mera mänsklig…sade hon. Kanske har hon rätt, kanske. Jag vet inte, det är inte för att dölja som jag inte berättar, skriver och pratar om det. Det är inte för att visa upp en fin yta, eller låtsas. Det är helt enkelt inte en hemlighet på något sätt alls. Det är bara det att jag inte vill fokusera på det, inte låta mina tankar gå den vägen mer än nödvändigt. Jag vill inte ha någon medömkan som sänker den energi jag gör mitt bästa för att höja. Men okej, jag berättar väl då, kanske ger det en djupare förståelse för min person, för den jag är.

Olyckan

Allt började med en bilolycka för drygt 22 år sedan. Jag hade fött min son ett par månader tidigare, kroppen fortfarande lite ”sladdrig”, uppmjukad av hormoner och tänjningar. Bilen som körde in i mig från vänster hade ingen hög fart, men det räckte. Vår bil blev skrot, sned i hela framvagnen. Jag blev också sned, men mig kan man inte skrota. Faktum är jag inte ens fick någon större besiktning, ingen röntgen, bara ett konstaterande att min nacke var lite öm men att den utan större problem gick att vrida på. Själv minns jag bara smällen och att jag efter den sliter upp min son ur barnstolen och håller honom nära, nära.

Med facit i hand vet jag. Jag vet att jag fick en svår whiplash med total förskjutning av atlaskotan. Jag vet att bildörren som trycktes in sannolikt flyttade även mitt bäcken. Jag vet att mitt bäcken blev snett och mitt ena ben för långt. Jag har haltat sedan dess, mer eller mindre omedvetet. Jag vet också att kroppen är fantastisk. I tjugo år kompenserade den, höll mig uppe, lät mig träna, gå mina milslånga promenader, lät mig dansa och ta hand om mina barn. Jo, jag fick en dotter också, nio år efter min son. Hon som lurade alla så att ingen upptäckte att hon inte vände på sig (…kloka ungen visste väl att vägen ut inte fungerade) så det blev akut kejsarsnitt.

Smärtan

I snart tjugotre år har jag dragits med smärta någonstans i kroppen. Nacken först, ryggen sedan, nu höfterna. Nacken är idag nästan helt bra efter en atlaskorrigering för ett år sedan, ryggen opererade jag för två år sedan, men den är vad den är. Jag har fyra-fem diskar som i princip är ”tomma skal” och inte tål särskilt mycket mer belastning. Men värst är nu höfterna. Höfterna som är helt slut och ett lårben förskjutet efter mer än tjugo års snedbelastning. Jag som varit överrörlig i hela mitt liv är nu stelare än stel. Att gå mer än några hundra meter är en plåga, en plåga som här och nu begränsar mitt liv på ett sätt som är betydligt värre än smärtan själv. Du som följer mig vet att jag ibland är ute och far, fotograferar, föreläser och så vidare. Nu vet du också att detta alltid är förenat med en eländig smärta, där och då, men också dagarna efter.

Det vackra ändå

Nej, jag talar inte om det. Nej, jag vill inte fokusera på det. Jag ber dig respektera det, nu när du vet. Jag vill att du fortsätter att se världen med mina ögon, fortsätter njuta av bilderna, beskrivningarna, allt det vackra jag vill visa och förmedla. Jag hoppas att du vill köpa och läsa mina böcker, dela min inre värld. Smärtan har jag burit och fortsätter bära så länge jag behöver, vi får se hur länge. Jag envisas med att ta en dag i taget, jag fortsätter leta efter det vackra, det som berör, jag fortsätter min strävan att föra människor samman. Kanske för min berättelse dig närmare mig, kanske inte. Men låt oss nu fortsätta leva det liv som är oss givet.

Min symbol för 2019

Oftast får jag ord till mig inför ett nytt år. Ord som visar min ambition, ord som ska bli mitt rättesnöre och tjäna som påminnelse om jag skulle villa bort mig i tvivlets irrgångar. I år kom det inga sådana ord. Istället envisades en bild, en symbol, med att dyka upp i mitt huvud, ordlös den rackar´n. Lite tjorvigt var det också eftersom symbolen är så värdeladdad, starkt förknippad med något helt annat och därför lätt kan leda tanken i en förutbestämd och felaktig riktning. Nå, den gav inte med sig så det var bara att ta den på allvar och fråga vad den ville.

Du ser den på bilden, ett kors. Utan Jesusfigur, men likafullt ett kors. Det tog en stund innan det landade i mig, vad korset är för mig och varför det dök upp just nu, inför mötet med och skapandet av 2019. Korset har alltså i det här avseendet ingenting med kristendom att göra för mig, men som grafiskt element visade det sig vara klockrent. Förstås. Låt mig förklara.

Ett kors består av två delar, en vertikal och en horisontell linje. Därtill, om man så vill, en knutpunkt mellan de två, en punkt som håller dem samman.

Vi börjar uppifrån, med den stående, vertikala linjen. För mig är den stående linjens riktning uppåt en symbol för tankehöjd, en intellektuell höjd, men också en ambition att tanka ner uppifrån, att se det större perspektivet och att ha ett öppet sinne.

Den stående linjens bas är för mig en fråga om djup och förankring. Att stå med fötterna på jorden, vara grundad på och i moder jord men också en påminnelse om att dra lärdom av det som varit, av historien och det som finns lagrat djupt i mitt inre. Att lita på den inre visdomen.

Den horisontella linjen är för mig bredd, en öppen famn, en ambition att omfamna helheten. Att sträcka mig längre, att tänja på mig själv till det yttersta av min förmåga för att skapa det jag vill. Att avända HELA mig, mina förmågor, talanger och kunskaper, till min egen, men också andras, nytta.

Knutpunkten mellan de båda linjerna, i bilden på den här sidan är det grönt, hjärtat. Min utgångspunkt, i allt jag gör, alltid. Hjärtat, kärleken, vägvisaren. Så självklart att ingen ytterligare förklaring behövs.

Ser du nu varför korset som symbol faktiskt var helt rätt för mig? Som en symbol för allt jag står för, för helheten, mina ambitioner, min vilja? 2019 och antagligen alla år som komma skall…