Kategoriarkiv: Okategoriserat

Förvänta dig enbart gott

Ibland är det lätt att hålla sig för skratt. Jag skulle kunna skriva om det, om hur lätt det inte är att hålla humöret uppe när ryggen rasat ihop. Igen. Men jag gör inte det, för det hjälper liksom inte att älta skräpet. Istället väljer jag att fokusera på allt det hela, allt det friska, allt det vackra. Augusti sjunger på sista versen men ser ut att avgå med flaggan i topp. Det påstås att vi ska få en extra liten släng av sommar, sol och värme så här på sluttampen! Ingen kunde vara gladare för det än jag. 😊

Tillbaka från framtiden

Jag blir alltid lite vemodig när hösten kan anas i luften. Även om jag älskar september (en av mina två favoritmånader, maj är den andra), så känns den kommande hösten och vintern alltid evighetslång. När vi nu får en extra sommardos så känns det lite mer hanterbart, åtminstone för stunden. Och det är ju i stunden vi lever… Jag måste påminna mig om det ibland. Om att hämta tillbaka mig själv från framtiden. Det är så lätt att dra iväg dit, i förväg, med alla planer och drömmar, all vilja och längtan. Inget fel med drömmar och planer, inte alls, men konsten är att förvalta dem här och nu, även med en kropp som medverkar högst motvilligt.

Sådd och förväntan

För det är ju faktiskt nu, precis just nu, som allt det där småskaliga och storslagna skapas. Genom att plantera fröet NU och se fram emot att få se det gro, växa och slutligen bära frukt. Kanske imorgon, kanske nästa år, det spelar mindre roll. Först plantering, sedan positiv förväntan. Just det där med positiv förväntan, det är allt den bästa av matjordar, oavsett frösort. Tilltro och tillit till det lilla fröets kraft och inneboende styrka. Tålamod för den tid som behövs. Gödning och omsorger utan att skynda på eller kräva något mer. Bara låta allt ha sin gång och njuta av det som komma skall. Det är sann livskonst det. Vilken tur att vi alla har fått möjligheten att vara livskonstnärer…!

Semestern – är den vad du vill och behöver?

För vissa är semester en ljuvlig tid för samvaro. Tid för familjen, tid att njuta av vänner och sällskap, tid för allt man vill göra och alla man vill träffa. Tillsammans är hela grejen. För andra skulle en sådan semester upplevas som en påtvingad samvaro. En tid med krav på umgänge, ett upplevt pressat schema och utebliven tid för ”självet”. För vissa är semester liktydigt med enskildhet och avskildhet.

Vi är olika

I en familj gäller det att lyssna på andras behov men också sina egna. Att vara lyhörd och respektfull för hur man själv och resten av familjen bäst får den SEMESTER man så väl behöver. För vad är egentligen semester? Nog är det väl mer än bara ”icke-tid på arbetet”? Semester är FRI TID och tid för återhämtning, så hur får man det? Det den ene känner som semester kan för den andre upplevas som ytterligare ett jobb. Lyhördhet är bra, att verkligen känna efter och uttala sina önskningar är en förutsättning, vi ÄR olika.

Lite av varje

Jag för min del behöver lite av varje. En del tid med enbart mannen i mitt liv, en del tid med tonårsdottern, en del tid med hela familjen, en del tid med valda delar av släkten och vänkretsen, men också tid för bara mig. Det där sista är superviktigt för mig, Jag – Mig. Jag stortrivs i mitt eget sällskap, med mina egna tankar, i mina egna andetag. Jag trivs med mig och behöver tid med mig, tid själv. Annars blir jag ingen rolig människa att leva med.

Nu har vi det rätt så enkelt i vår familj för i det här avseendet är vi ganska lika. Samvaro/enskildhet faller sig oftast naturligt, och gör det inte det så säger vi ifrån, kompromissar lite och så är saken löst. Men jag vet andra familjer där det är betydligt svårare… Där semestern snarare innebär ytterligare stress, gnag och friktion.

Allt ställs på sin spets?

Är det kanske så att semestern ställer allt på sin spets? Att semestern med all sina förväntningar och förhoppningar sätter fingret på vilka vi är, vad vi innerst inne vill, hur vi kommunicerar, hur vi egentligen lever våra liv tillsammans…? Eller är kanske de tre-fyra veckorna av ledighet rena rama drömmen som påminner oss om hur tråkig och fel ”den grå vardagen” levs?

Hur tänker du kring semester, liv och ledighet? Vill du ha mer eller mindre av semestern, mer eller mindre av vardagen? Mer eller mindre tillsammans, mer eller mindre själv?

PS. Om du upskattar tid i hängmattan med en god bok och ännu inte läst min debutroman Mata inte skuggorna så är det en fin investering i tiden med dig själv. 😉 Du hittar och köper den enklast här.

Att vara mamma. Länge

Mamma och jag. Då.

För elva år sedan, natten till midsommarafton, dog min mamma. Hon skulle ha fyllt 62 år i december det året. Hennes kropp var en spillra av sitt forna jag, men i anden var hon densamma, möjligen ännu starkare. 10 år med cancer som kom och gick och kom igen, hade tagit ut sin rätt. Mamma släppte taget den natten, släppte taget om livet.

Men hon släppte inte taget om oss som lever kvar. Det är inte många dagar, kanske inga alls, då hon inte finns med mig. Jag ser henne i den nyfikna och enträgna talgoxen, jag ser henne i alla blommorna hon lärde mig namnen på, jag känner henne i mitt eget vindrufsiga hår och i det vakande öga hon håller över mig, familjen, barnen. Jag vet att hon finns med, för jag känner henne.

Men hur väl jag än vet att hon finns kvar i energierna omkring mig, att vi är för evigt sammankopplade bortom tiden och rummet, så önskar jag att hon kunde vara här, nu, i livet. Och jag vet att hon också önskade det. Och hoppades, in i det sista.

Förbanna inte, gör något

Att förbanna cancer tjänar ingenting till. Den finns här, den skapas genom våra gener, vår miljö, vårt leverne. Men, och det är ett stort och viktigt MEN, vi kan påverka. Vi KAN förebygga. Min mamma hade bröstcancer. Tre gånger. Min mormor också. Det är viktigt för mig att göra vad jag kan, vara påläst och göra skillnad i och för min kropp, och tro mig, jag gör det, jag gör verkligen mitt bästa. För att få vara mamma, länge.

Det sägs att vi inte kan lära av andras misstag, men jo, visst kan vi det. Vi kan låta andras öden vara en läxa för oss själva, om vi vill. Vi kan acceptera det som är och varit, men också lära oss och använda insikterna till att skapa oss en annan framtid.

Min mors arv

Bröstcancer är kvinnans sjukdom. Kvinnokroppen med alla dess hormonella svängningar, extra många och kraftiga för den som också blivit mamma, har en ökad sårbarhet i den livmoder som bär liv (märk ordet: liv-moder) och i de bröst som ger näring åt de små. Att värna sin hormonella balans är att värna sig själv som kvinna, att värna sitt liv och göra vad man kan för att få vara mamma, länge.

Jag vet med säkerhet att hormonella obalanser är en starkt bidragande orsak till bröstcancer. För mig har det därför varit viktigt att lära mig så mycket som möjligt om dessa balanser och obalanser, bokstavligen lära för livet. Men det känns lika viktigt att också dela med mig av kunskapen till andra kvinnor, helst så många som möjligt, alla! Så jag satte samman en kurs. En baskurs, allt enkelt beskrivet, lättfattligt och bara att klicka hem. I din egen soffhörna, från datorn eller telefonen, när du vill. Du hittar kursen här.

Min kunskap är min mors arv och min morsdagspresent till alla mammor som vill vara mammor länge. Kunskap kan förändra världen, kunskap kan minska lidande och förlänga liv, det är min fasta övertygelse.

Så till alla mammor där ute – ha en fin Mors dag på söndag, lev väl, och lev länge!

PS. Jag blir jätteglad om du delar min text vidare. <3

Skit i det!

Det är lätt att tänka positivt när allt är positivt, det är en större utmaning när omständigheterna är sämre. När allt känns motigt och du betraktar din situation med något som mest liknar ömklighet, då är det inte alltid så lätt att ta emot goda råd, hur välmenande de än är. Eller ens kunna tro på huvudet-på-sned-omtänksamhetens ”det ordnar sig nog ska du se”. Erkänn, visst har du väl någon gång trängt undan impulsen att trycka ner positivismen i halsen på den överpositiva människan framför dig?

Så skit i det

Jag har kommit fram till en enda sak som fungerar i det här tillståndet – att skita i det. Jo, faktiskt. Om du känner det där negativa stråket, de mörka tankarna, hopplöshetens snara, skit i det. Gör något annat, tänk på något annat, lura dig själv till att tro att det bara är inbillning alltsammans. Det brukar funka, för det mesta. Det är dessutom det bästa sättet, enligt mig, att inte få ännu mer av det där eländet du dras med.

Att skita i vissa saker ger åtminstone mig styrkan tillbaka, det lättar i energin och problemet förminskas. Faktum är att det ibland är bättre att även undvika de där positiva människorna som du nästan blir arg på, de där som lockar fram en offerreaktion som du någonstans i egots vindlingar trots allt gärna bejakar. Och de negativa människorna, de som vill hålla dig kvar och få bekräftat både ditt och sitt eget elände, ja dem gör du definitivt bäst i att sky som pesten.

Naturen bara är

När mina omständigheter är…oönskade, är naturen min bästa vän. Naturen bara är. Den ger mig ro, bekräftar min frihet och min känsla av delaktighet i något större. Naturen stänger av min hjärna, mitt ego, om jag låter den göra det. Helst i enskildhet, bara jag och naturen. För mig är havet allra bäst, den fria horisonten. För någon annan kanske det är skogen, eller ängen, eller berget, det saknar betydelse. Bara det är fri natur och en oändligt hög himmel ovanför huvudet.

Det går

Svårast, tror jag, är när kroppen har ont. När smärta är en del av rörelsen eller vilan, när kroppen och därmed egot ständigt gör sig påmint. Att i detta läge bryta mönstret, inte tänka på det som gör ont, inte bekräfta det, inte skapa mer av det…det kräver sin människa. Men det går! Det går. Det går att skita i smärtan och behålla fokus på det smärtfria som skapas i samma ögonblick. Det går. Det ska gå. Det går. Det gick. Gå ut min själ och gläd dig vid… <3

Ingen människa är en karikatyr

Nåldyna med knappnålarJag tänker ofta på det där när jag skriver; på hela människan, på alla våra sidor. På hur ingen människa är rakt igenom ond eller god, alltid glad eller ledsen, modig eller mesig. Vi har flera bottnar, många lager och olika gränser. Ingen människa är tvådimensionell, ingen människa är en karikatyr. Det gäller att inte göra någon till en sådan, inte framställa någon i en förenklad dager.

På samma sätt är det viktigt att inte heller döma ut någon som människa för specifika handlingar eller höja någon till skyarna för vackra ord. Vi har alla våra sidor och alla har lite av varje. Visst kan vi ha en grundton i oss, en vibration, ett stämningsläge, men att tro att tonen är helgjuten, rakt igenom, är att förenkla och faktiskt också förminska människan.

Jag önskar att vi såg mer av hela människan vi möter, ser eller läser om. Jag hoppas att vi en dag kan fördöma handlingar utan att förlöjliga, förfölja eller demonisera människan bakom. Jag drömmer om den dag då vi kan förlåta oss själva våra svagheter och därmed också andras tillkortakommanden. Den dag då vi kan omfamna hela alltet med kärlek. Den dagen vi är fria.