Kategoriarkiv: Okategoriserat

Är allting tvärtom och uppochner?

Människor ska jobba hemifrån för att minska smittspridningen. Det som först kändes fritt och bra för många, är nu en fråga om disciplin, ensamhet och en ergonomiskt dålig arbetsmiljö.

Anställda permitterades på kort eller lång sikt. Det som först kändes som en skön ledighet och längre semester börjar alltmer kantas av tristess och oro.

Företagare tvingas begränsa sina verksamheter eller helt stänga igen. Det som först var ett fokus på krav om kompensation och ersättning, börjar nu bli en fråga om nekad möjlighet att försörja sig.

Barn och ungdomars skolor stänger i rask takt. Distansundervisning fungerar utmärkt för vissa medan andra tappar tråd och fokus. Nationella prov ställs in, toppen för vissa, en nekad möjlighet för andra. Det som först känns som ett skönt förlängt jullov och mer tid hemma, blir istället till alltmer skärmtid, mindre fysisk rörelse, och sämre undervisning.

Vi uppmanas att acceptera, följa, göra som vi blir tillsagda och lyda, av omsorg om de gamla, sjuka och sköra. Samtidigt som det kommer i dagen att våra beslutsfattare nekar samma gamla människor individuell bedömning och vård och drogar ner dem med smärtstillande och andningshämmande läkemedel för att underlätta deras bortgång.

Vi uppmanas att vaccinera oss som en solidaritetshandling, ett ansvar gentemot andra, trots att vaccin skyddar den vaccinerade, ingen annan. Den som har ett starkt eget immunförsvar och en god T-cellsimmunitet, skyddar däremot både sig själv och andra.

Vi uppmanas att vara solidariska samtidigt som våra åtgärder driver hundratals miljoner människor i världen in i svält och miljoner barn dör av undernäring. Våldet mot kvinnor ökar, barn missar sin skolgång och deras ångest ökar drastiskt. Självmorden ökar, livsverk går kras, företag går i konkurs och företagare i personlig konkurs.

Staten, vi, lånar för att betala för en kris men också för att täcka upp för tidigare skulder. Privatekonomiskt förkastligt, samhällsekonomiskt en katastrof. Hur ska vi betala för vårt kommande behov av vård, skola och omsorg när pengarna är slut? Det är våra barn som får betala priset. Var det solidaritet ni sade?

Rikta inte din blick dit strålkastaren lyser. Titta bredvid, bakom, under och över. Se verkligheten bortom kartan, se den som håller i lampan.

Låt oss tala om språket

Vi måste tala om språket, språket och orden vi använder. Betydelsen av dem, vikten av dem och faran med dem. Ord är inte bara en samling bokstäver och ljud. Det är med hjälp av orden vi tänker våra tankar, analyserar och förstår. Orden har också förmågan att skapa känslor. Med ord kan vi såra, glädja, lugna och skrämma. Vi tänker i ord och ord påverkar både våra tankar och känslor. De ord vi själva använder men också de vi hör och läser. Därför är ord viktiga.

Ordet är ditt, brukar vi säga när vi lämnar utrymme för någon att uttrycka sina tankar och åsikter. Att censurera någons ord är att hindra dennes tankar och åsikter från att få samma utrymme som andras. Ord betyder något, användning av ord står för något, förändring av ord har ett syfte.

Låt mig ta några exempel ur verkligheten:

Social distansering. Distansering i betydelsen avstånd, ja. Men att distansera sig från någon eller något kan också betyda något annat, eller hur? Särskilt när det förstärks med ordet social. Vad menade man egentligen när vi uppmanades till social distansering?

Asymptomatisk. Utan symptom. En människa utan symptom kallade vi tidigare för frisk. Varför denna omskrivning?

Smitta. Smittspridning. Vi anses sprida smitta fastän vi är friska, ingen vet vem som bär bomben. Smitta är ett starkt ord, ett känsloladdat ord, laddat med osäkerhet och fyllt av ansvar. Ingen vill bli beskylld för, eller bära ansvaret för, att ha smittat en annan, inte med vårtor, inte med hiv. Smitta associerar vi historiskt med fara. Ofta också kopplat till skadedjur som råttor eller skadade djur som pestsmittad räv.

Karantän. Karantän har varit något som man satte sjuka, smittförande människor i, inte friska människor utan symtom. Bara djur har regelmässigt satts i karantän vid byte av hemvist över landsgränser, för säkerhets skull. Tidigare.

Ta ansvar. Ansvar är ett ord som vilar tungt på de flestas axlar. Att inte ta ansvar är att vara oansvarig, och det är inget man vill vara, åtminstone inte som vuxen. Men vad ÄR att ta ansvar, för vem, och när? Bär du ansvaret för andras beslut? Tar du ansvar om du verkställer beslut du inte tror på, beslut som du anser vara felaktiga?

Avtrubbning – orden glider förbi

Idag låter det regelmässigt i våra medier ungefär så här: Vi måste alla ta ansvar och praktisera social distansering, eftersom vi alla, även asymptomatiska människor, är potentiella smittbärare. Vid minsta symptom på smitta, eller om du reser, ska du sätta dig i karantän.

Känner du hur orden liksom bara glider förbi, hur de blivit självklara? Hur de förskjutits i sidled och fått en ny betydelse? Orden med sina laddningar glider förbi och fokus landar istället på nästa led. Ledet som säger: Vi måste, tillsammans, vara uthålliga. Du måste, acceptera, avstå, finna dig i. Annars… blir det ännu mycket värre, och någon kan dö.

Vi påverkar och påverkas

Häromdagen läste jag också en artikel om julfirandet och hur de stora länderna erbjuder lättnader i restriktionerna och ger en ”mini-amnesti” över jul. Amnesti är när regering eller myndighet gör så att du undgår åtal för ett brott du begått, alternativt lindrar straffet eller ser till att du helt slipper straff. Vad har du begått för brott undrar jag? Och är det ett erbjudande när du först blir fråntagen något och sedan får tillbaka en liten del av det under en begränsad tid? Ett erbjudande brukar man kunna tacka ja eller nej till, har du något reellt val? Du förväntas väl inte känna dig tacksam för erbjudandet?

På tv uppmanas vi nu att ”rapportera” till myndigheterna om vi ser någon som ”bryter mot rekommendationerna”. Rapportera din granne. I en annan tid kallades det angiveri. Och hur kan man bryta mot en rekommendation, är det då inte ett förbud man egentligen menar?

Jag skulle kunna fortsätta länge, men det här blev långt redan som det är.
Språk är viktigt. Ord är viktiga. Med orden tänker vi. Med orden påverkar vi. Hur påverkas du?

Någonting kändes fel, men jag förstod inte vad. Det lät rimligt, till en början, allt de sade. En del verkade konstigt, men jag tänkte att de vet ju bättre än jag. Jag tog mitt ansvar. Jag förstod inte vad som hände. Jag var rädd för repressalier. Jag gjorde bara som de sade.

Du är fri, säger du

Du är rädd och vill att jag ska gömma mig. Brukar det inte vara den rädde som gömmer sig?

Du är rädd om din frihet så du vill begränsa min?

Du är rädd om din kropp så det ger dig rätten att attackera min?

Du vill att de sjuka och svaga ska känna sig trygga ute, så du sätter de friska i karantän? Får jag komma ut när jag är tillräckligt sjuk?

Du säger att jag är fri, men bara på dina villkor.

Din frihet är på min bekostnad. Hur länge tror du att din frihet är din?

“Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”

Efter en vecka som koncentrerats på lägesförändringar, från liggande, till stående, till sittande och gående, tio minuter i taget, dygnet runt, har trycket äntligen lättat i ryggen och hjärnan kan ta sig an lite andra uppgifter, som att skriva detta, och berätta.

Det är intressant det där med smärta, hur allt fokus flyttas till kroppen, till och med till vissa punkter i kroppen. Hur man drar sig tillbaka från världen, inte bara den fysiska utan också den mentala. Hur friheten, som är en förutsättning för mitt skrivande, plötsligt blir kringskuren och hur orden går miste om det utrymme som krävs för att de ska kunna formas.

Samtidigt, storheten i att trots allt kunna sätta sig över. Eller under. Eller vid sidan av. Att med sin FRIA vilja kunna styra sitt mentala fokus bort från smärtan till andra, skönare punkter. I mitt fall naturens små underverk, alla konstverk som skapas, som växer och frodas, blommar och vissnar. När de stora vyerna inte är tillgängliga öppnar sig de små undren, för den som söker dem. Men det krävdes lite hjälp den här gången…

När smärtan halvvägs var som värst och allt som återstod var att ge upp, kom en rad, en mening, till mig, popp in i huvudet. Från det där ingenstans som jag misstänker att allting vettigt egentligen kommer ifrån. ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”, ekade det. Om och om igen. Edith Södergran, för er som undrar. Jag kunde inget annat göra än att le, förmodligen liknade det mest en grimas men ansatsen fanns där. Meningen står att finna i de inledande raderna i diktsamlingen Septemberlyran och föregås av en annan mening; ”Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner.” Edith, eller vem det nu var, påminde mig.

Jag lät tårarna falla en gång till, bet ihop och reste mig igen, kravlade ut i trädgården. Jag vet mina dimensioner, det anstår mig icke… Jag kan bättre än så här. Jag vet att jag kan påverka min smärta, jag vet att jag har förmågan att styra mitt fokus, jag vet att jag kan hela och läka.

Det har krävt sin kvinna men jo, smärtan har klingat av. Kotorna justerar sig mirakulöst den ena efter den andra (gör ont som f-n men jag vet att det som sker måste ske) och livet tar åter plats i min kropp. Nu är jag tillräckligt på benen för att kunna låta en fantastisk akupunktör, Benjamin Kong, stötta läkningen ytterligare med sina magiska nålar, TCM, traditionell kinesisk medicin. Det blir dagens aktivitet och mitt fokus ligger fast.

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är. Det gällde Edith, det gäller mig, och det gäller dig. Påminnelse och all styrka till dig som behöver det! <3