Kategoriarkiv: Okategoriserat

Där haven möts – nu är den här!

Ja åtminstone till utseendet! Min kommande bok har äntligen antagit både färg och form och jag är faktiskt toknöjd. Känslan av frihet, att vilja omfamna, ta emot…allt. Mötet med en plats (i detta fall Skagen, mitt hjärtas hem), men också mötet med sig själv. Allt finns i denna feelgood och jag är innerligt nöjd med hur framsidan förmedlar den essensen, hoppas du håller med mig!

Boken släpps den 29 maj, om allt går enligt plan. Om du vill stötta produktionen och mig så blir jag jätteglad om du vill förköpa den. Då får du den rykande het från tryckpressarna först av alla, och självklart signerad.

Klicka bara på länken här så kommer du direkt till webbshoppen där du kan läsa mer om boken och förbeställa den om du vill. Nu fortsätter min söndag med korrekturläsning, må ögonen vara med mig och vårsolen med dig!

Nästa bok tar form!

Jag har inte skrivit på bloggen på länge. Dels för att jag valt att skriva direkt på min författarsida på Facebook och på Instagram istället, dels för att jag varit mer än upptagen med min nästa bok!

Jag tar dock mina pauser varje dag, går mina långa, långa promenader nu när det fungerar. Höfterna är utbytta, smärtan är borta och livets rörelse är tillbaka. Jag väljer den ena sjön ena dagen, den andra sjön andra dagen, har jag sagt att jag gillar vatten…? 😉 Vattenytan, rörlig, levande, flyttbar och flytbar. Allt som syns där ovanför, allt som gömmer sig därunder. Kittlar min nyfikenhet, stimulerar min kreativitet, får min fria själ att jubla. Så tacksam för våra sjöar så nära. 🙏

Men havet… Det är havet jag längtar till. Havet som är mitt hjärtas hem. Det stora, öppna, vilda och vackra. 💙 Det finns en orsak, nej flera orsaker, till att min kommande roman heter Där haven möts… Imorgon söndag tänker jag visa dig boken, och hur otroligt fin den är! Eller är det kanske mig själv jag visar…? För dig och för världen. Så mycket jag i denna bok, så nära mitt hjärta… 😘 Imorgon.

Är allting tvärtom och uppochner?

Människor ska jobba hemifrån för att minska smittspridningen. Det som först kändes fritt och bra för många, är nu en fråga om disciplin, ensamhet och en ergonomiskt dålig arbetsmiljö.

Anställda permitterades på kort eller lång sikt. Det som först kändes som en skön ledighet och längre semester börjar alltmer kantas av tristess och oro.

Företagare tvingas begränsa sina verksamheter eller helt stänga igen. Det som först var ett fokus på krav om kompensation och ersättning, börjar nu bli en fråga om nekad möjlighet att försörja sig.

Barn och ungdomars skolor stänger i rask takt. Distansundervisning fungerar utmärkt för vissa medan andra tappar tråd och fokus. Nationella prov ställs in, toppen för vissa, en nekad möjlighet för andra. Det som först känns som ett skönt förlängt jullov och mer tid hemma, blir istället till alltmer skärmtid, mindre fysisk rörelse, och sämre undervisning.

Vi uppmanas att acceptera, följa, göra som vi blir tillsagda och lyda, av omsorg om de gamla, sjuka och sköra. Samtidigt som det kommer i dagen att våra beslutsfattare nekar samma gamla människor individuell bedömning och vård och drogar ner dem med smärtstillande och andningshämmande läkemedel för att underlätta deras bortgång.

Vi uppmanas att vaccinera oss som en solidaritetshandling, ett ansvar gentemot andra, trots att vaccin skyddar den vaccinerade, ingen annan. Den som har ett starkt eget immunförsvar och en god T-cellsimmunitet, skyddar däremot både sig själv och andra.

Vi uppmanas att vara solidariska samtidigt som våra åtgärder driver hundratals miljoner människor i världen in i svält och miljoner barn dör av undernäring. Våldet mot kvinnor ökar, barn missar sin skolgång och deras ångest ökar drastiskt. Självmorden ökar, livsverk går kras, företag går i konkurs och företagare i personlig konkurs.

Staten, vi, lånar för att betala för en kris men också för att täcka upp för tidigare skulder. Privatekonomiskt förkastligt, samhällsekonomiskt en katastrof. Hur ska vi betala för vårt kommande behov av vård, skola och omsorg när pengarna är slut? Det är våra barn som får betala priset. Var det solidaritet ni sade?

Rikta inte din blick dit strålkastaren lyser. Titta bredvid, bakom, under och över. Se verkligheten bortom kartan, se den som håller i lampan.

Låt oss tala om språket

Vi måste tala om språket, språket och orden vi använder. Betydelsen av dem, vikten av dem och faran med dem. Ord är inte bara en samling bokstäver och ljud. Det är med hjälp av orden vi tänker våra tankar, analyserar och förstår. Orden har också förmågan att skapa känslor. Med ord kan vi såra, glädja, lugna och skrämma. Vi tänker i ord och ord påverkar både våra tankar och känslor. De ord vi själva använder men också de vi hör och läser. Därför är ord viktiga.

Ordet är ditt, brukar vi säga när vi lämnar utrymme för någon att uttrycka sina tankar och åsikter. Att censurera någons ord är att hindra dennes tankar och åsikter från att få samma utrymme som andras. Ord betyder något, användning av ord står för något, förändring av ord har ett syfte.

Låt mig ta några exempel ur verkligheten:

Social distansering. Distansering i betydelsen avstånd, ja. Men att distansera sig från någon eller något kan också betyda något annat, eller hur? Särskilt när det förstärks med ordet social. Vad menade man egentligen när vi uppmanades till social distansering?

Asymptomatisk. Utan symptom. En människa utan symptom kallade vi tidigare för frisk. Varför denna omskrivning?

Smitta. Smittspridning. Vi anses sprida smitta fastän vi är friska, ingen vet vem som bär bomben. Smitta är ett starkt ord, ett känsloladdat ord, laddat med osäkerhet och fyllt av ansvar. Ingen vill bli beskylld för, eller bära ansvaret för, att ha smittat en annan, inte med vårtor, inte med hiv. Smitta associerar vi historiskt med fara. Ofta också kopplat till skadedjur som råttor eller skadade djur som pestsmittad räv.

Karantän. Karantän har varit något som man satte sjuka, smittförande människor i, inte friska människor utan symtom. Bara djur har regelmässigt satts i karantän vid byte av hemvist över landsgränser, för säkerhets skull. Tidigare.

Ta ansvar. Ansvar är ett ord som vilar tungt på de flestas axlar. Att inte ta ansvar är att vara oansvarig, och det är inget man vill vara, åtminstone inte som vuxen. Men vad ÄR att ta ansvar, för vem, och när? Bär du ansvaret för andras beslut? Tar du ansvar om du verkställer beslut du inte tror på, beslut som du anser vara felaktiga?

Avtrubbning – orden glider förbi

Idag låter det regelmässigt i våra medier ungefär så här: Vi måste alla ta ansvar och praktisera social distansering, eftersom vi alla, även asymptomatiska människor, är potentiella smittbärare. Vid minsta symptom på smitta, eller om du reser, ska du sätta dig i karantän.

Känner du hur orden liksom bara glider förbi, hur de blivit självklara? Hur de förskjutits i sidled och fått en ny betydelse? Orden med sina laddningar glider förbi och fokus landar istället på nästa led. Ledet som säger: Vi måste, tillsammans, vara uthålliga. Du måste, acceptera, avstå, finna dig i. Annars… blir det ännu mycket värre, och någon kan dö.

Vi påverkar och påverkas

Häromdagen läste jag också en artikel om julfirandet och hur de stora länderna erbjuder lättnader i restriktionerna och ger en ”mini-amnesti” över jul. Amnesti är när regering eller myndighet gör så att du undgår åtal för ett brott du begått, alternativt lindrar straffet eller ser till att du helt slipper straff. Vad har du begått för brott undrar jag? Och är det ett erbjudande när du först blir fråntagen något och sedan får tillbaka en liten del av det under en begränsad tid? Ett erbjudande brukar man kunna tacka ja eller nej till, har du något reellt val? Du förväntas väl inte känna dig tacksam för erbjudandet?

På tv uppmanas vi nu att ”rapportera” till myndigheterna om vi ser någon som ”bryter mot rekommendationerna”. Rapportera din granne. I en annan tid kallades det angiveri. Och hur kan man bryta mot en rekommendation, är det då inte ett förbud man egentligen menar?

Jag skulle kunna fortsätta länge, men det här blev långt redan som det är.
Språk är viktigt. Ord är viktiga. Med orden tänker vi. Med orden påverkar vi. Hur påverkas du?

Någonting kändes fel, men jag förstod inte vad. Det lät rimligt, till en början, allt de sade. En del verkade konstigt, men jag tänkte att de vet ju bättre än jag. Jag tog mitt ansvar. Jag förstod inte vad som hände. Jag var rädd för repressalier. Jag gjorde bara som de sade.

Du är fri, säger du

Du är rädd och vill att jag ska gömma mig. Brukar det inte vara den rädde som gömmer sig?

Du är rädd om din frihet så du vill begränsa min?

Du är rädd om din kropp så det ger dig rätten att attackera min?

Du vill att de sjuka och svaga ska känna sig trygga ute, så du sätter de friska i karantän? Får jag komma ut när jag är tillräckligt sjuk?

Du säger att jag är fri, men bara på dina villkor.

Din frihet är på min bekostnad. Hur länge tror du att din frihet är din?