Kategoriarkiv: Naturen och Helheten

Låt mig berätta om ett hus…

Du som följt mig ett tag och kanske också läst min första roman, Mata inte skuggorna, vet att jag har en stor förkärlek för magin i livet. Jag ser på livet som något av ett mysterium, något vi själv skapar men som också till viss del är höljt i dunkel. Allt för spänningen och äventyret. Om vi visste hur allt hängde ihop och kunde förutse morgondagen skulle vi förmodligen bli uttråkade i samma stund som vi vaknade. Nu måste jag får berätta för dig om ett hus, ett hus med magi!

Jag är, och har varit, hemma i mitt Skagen sedan i söndags eftermiddag. Jag åker hit av två skäl, dels för att det är ”hemma”, dels för att energierna här tar fram det allra bästa i mig, både som den Therese jag är och den författare jag aspirerar på att vara. Ingen annanstans flödar min kreativitet lika mycket som här, ingen annanstans förmår jag finna disciplinen lika enkelt som här. Jag skriver nog dubbelt så många ord per dag här jämfört med hemma i mitt vanliga hemma! Men jag har en regel när jag är här; först skriva, sedan gå ut. Går jag ut först är det kört, jag kommer nämligen inte in förrän det mörknar. Naturen håller mig kvar ute, inte ens hunger räcker för att driva in mig. Så, skriva först, ut sedan.

Vackert så det gör ont

När jag väl kommer ut är det stränderna som gäller, stränderna och klitterna. Jag tror inte jag kan se mig mätt, hjärtat svämmar liksom över! Har du känt det någon gång, när det är sådär vackert att man liksom inte kan ta in mer utan att någonting i en spricker? Så är det för mig här, och just därför kommer också en del av handlingen i min nästa bok att utspela sig här, jag vill ge det bästa av mig till dig.

Huset med stort H

Nu till huset. Det finns ett nämligen ett hus här, du ser det på bilden. Uppe på en höjd, men alldeles vid vattnet. Alldeles för nära faktiskt, havet gör tappra försök att ta det med sig. Jag gick förbi det här huset redan första gången jag kom till Skagen, och jag fastnade vid det. Det har talat till mig och fortsätter att tala till mig varje gång jag är här. Det huset är bland det första jag besöker varje gång jag kommer hit, och det sista innan jag åker härifrån. Det är som att vi känner varandra, huset och jag. Det har talat till mig om storslagna drömmar, om längtan och saknad och stor kärlek. Det har berättat om livet och döden, om svaghet och sårbarhet men också om oändlig styrka.

Huset är i dåligt skick. Förra hösten när jag var hade en del av det rastat in, eller ut, jag vet inte vilket. Kakel och porslin låg på marken och en vägg låg halvvägs ner i havet, trasiga fönster var igensatta med träskivor. Jag har kallt det för ödehuset. Men det konstiga har varit just de där träskivorna, och sandsäckarna utanför, och näten som hoppas kunna hålla kvar sanden. Som om någon faktiskt bryr sig. Jag har sökt information om huset men gått bet.

Det magiska

När jag kommer tillbaka den här gången är väggar uppbyggda och nya fönster isatta! Ett mirakel. Jag blir glad ända in i själen. Någon måste äga det, någon vill rädda det från sitt öde! Plötsligt ser jag huset i mitt Instagramflöde. Till bilden finns ett namn, Fellen. Huset som jag känner mig så besjälad med går under namnet Fellen. Jag har fått en tråd att nysta i, och nystar gör jag. Det tar inte lång stund förrän jag inser att en kvinna en gång i tiden byggde huset, åt sig själv, som sommarhus. Kvinnan var…författarinna.

Tror du man kan bygga romaner runt livets magi? Det tror jag. Nej, jag VET att man kan det. Jag är här för att skriva min nästa roman, Där haven möts. Det är mycket och många som möts här i Skagen…  😉

Allt går!

Vi människor besitter en helt fantastisk förmåga, vi kan drömma. Vi kan sluta våra ögon och se oss själva med andra ögon. Vi kan fästa blicken i fjärran och föreställa oss någonting helt annat än det vi egentligen har framför ögonen, vi kan se det som (ännu) inte finns. Och det slutar inte ens där. Om drömmen är äkta och härstammar från hjärtat kan vi till och med känna de känslor som drömmen för med sig, vilken magi!

Jag tror fullt och fast på att vi människor kan förverkliga alla våra drömmar, alla drömmar som är sanna och äkta vill säga. Inte de drömmar som klistrats på oss som kollektiva skenbilder av lycka, utan de äkta drömmarna, små som stora. De drömmar som skapar pirr i magen och bubbel i bröstet. Som ger ett leende på läpparna bara vi tänker på dem. Eller kanske gör oss lite genererade när vi uttalar de högt. De drömmar som vi ofta hyser i hemlighet, ibland dolda till och med för oss själva då de gömts undan av en eller annan orsak.

Släppa taget

Tänk att vi har den förmågan! Att genom drömmen, fantasin och känslan kunna skapa vad som helst, hur väsensskilt det än är från den så kallade verklighet vi lever i. Jag säger inte att det är enkelt alla gånger, men jag tror fullt och fast på att det är möjligt. Knepigheten ligger i att kunna släppa taget om allt det där som ÄR just nu. Pengarna som saknas, kroppen som gör ont, det tråkiga jobbet, de jobbiga tråkarna… Allt det som känns, ses, hörs, syns och tar plats här och nu helt enkelt. Ju tuffare situationen är, desto knepigare kan det vara att släppa taget om den. Trots att man egentligen ingenting hellre vill, egentligen…

Tankens kraft

Men det GÅR! Med tankens kraft. Du kan dock inte tänka bort en tanke… Tänk inte på ett grönt äpple Och vad tänkte du just på? Ett grönt äpple förstås. Det går inte att tänka bort en tanke, men det går att tänka på något annat! Det går att tänka på ett rött äpple istället, eller ett päron, eller en fruktsallad, eller träden frukten växer på, eller jorden träden är rotade i och får sin näring av, eller jordklotet som vi alla delar med varandra… Det går att fokusera på allt som är vackert, fint och skönt – den här tiden på året är det extra lätt tycker jag, det är ju bara att gå ut! Ut i naturen där det svämmar över av det vackraste överflöd just nu.

Själens plats

Jag tittar, doftar, smakar och lyssnar. Jag känner med alla mina sinnen, tar in och blir en del av. Överflödet omkring mig blir en del av mig, jag en del av rikedomen. Därifrån, i det djupa andetaget får själen fart. Där flyger drömmarna fritt och allt är möjligt. I drömmen skapar jag min blivande verklighet, jag skapar min framtid. Jag skapar den här och nu i drömmen, i fantasin och i känslan. Ännu ej kännbar eller synlig för mig eller andra, men i allra högsta grad verklig, i mig.

Det började med att jag fick en titel…

Den första tanken till boken jag håller på med föddes för snart tio år sedan. Jag fick den till mig som en titel när jag var ute på en av mina långpromenader. Jag har alltid tänkt mina bästa och friaste tankar när kroppen är upptagen med något annat, som att gå i skogen och lyssna på fågelkvitter eller leta vackra stenar vid havet. Det är som att kroppen får sitt och slutar pocka på uppmärksamhet vilket öppnar kanalen till det kreativa, ger ett friare flöde.

Nå, jag gick där på min vanliga runda och plötsligt kommer alltså dessa ord bara nerdimpande i mitt medvetande. Jag hade ingen aning om varför eller vad det handlade om, men jag tyckte att det lät som en boktitel. Jag lade den åt sidan, men glömde den aldrig. Med jämna mellanrum har den poppat upp, som en fråga. ”Förstår du nu, ser du än?” har den undrat. Men nej. Först nu, eller egentligen för ett år sedan, alltså nio år senare, insåg jag vilket innehåll som titeln förde med sig. Nio år. Det är ju en helt galet lång tid för en hjärna att koppla kan man tycka, men det är så det är. Saker och ting har sin tid och kommer till en först när det, eller jag, är redo.

Nu undrar du kanske vilken titel det var? Det riktigt tokiga i alltsammans är att jag nu skrotat den titeln! Länge levde den kvar men under själva skrivprocessen har den så sakteliga förlorat sitt värde och ersatts av en helt annan. Jag tror att jag fick arbetstiteln till mig för att den skulle vägleda mig till innehållet, i takt med att innehållet tog form kom också den ”riktiga” titeln till mig… Nästa gång jag skriver, troligen om ett par dagar, berättar jag vilken titel boken faktiskt har.  Jag hoppas att du är nyfiken. ?

Samma visa igen…

Med tio dagar kvar till jul känns fenomenet lika bekant som vanligt… Julhetsen, kommersen, galenskapen. Mina känslor inför alltihop är fortfarande desamma, hur känner och ser du på det?


Det räcker nu

En vecka kvar. En vecka till jul. Brevlådan klarar knappt av att bära tyngden från de reklambuntar som släpps ner i den av krökta brevbärarryggar. I affärerna avlöser den ena jultrudelutten den andra. Högröda tomtar flämtar och klämtar med dragspel på magen. Småbarn svettas halvt ihjäl i vintermundering, motvilligt runtkörda i vagn av lika svettiga föräldrar som desperat försöker hålla större syskon i hampan mellan leksaksbergen. Köp, köp, köp, basunerar högtalarna. Köp för allt vad tygen håller. Köp det du inte behöver för pengar du inte har, köp bara.

Hör nu vad jag säger, lyssna riktigt, riktigt noga. Jag vill inte ha mina bells jinglade nåt mer! Och inte vill jag klappa Rudolfs glöggdoftande röda mule heller. Eller överraska grisen. Eller prinsa korven. Det räcker nu! Sluta. Stanna. Tyst. Jag vill ha… tyst. Tyst är vad jag vill ha.

Inte för att jag utsätter mig särskilt ofta eller mycket för den här galenskapen, men även jag måste ju handla mat. Så jag hamnar där ändå, i det besinningslösa. Och jag kan inte annat än förundras över den maniska energi som bildar tjocka, närmast ogenomträngliga murar, i och utanför butikerna. Jag är inte det minsta orolig eller tveksam över huruvida julhandeln ska slå nya rekord eller inte. Det gör den med säkerhet. Igen.

Vill vi verkligen ha det så här? Varför väljer vi denna hysteri? Seså, sätt dig ner en stund. Prova. Sätt dig ner, ta ett djupt andetag. Se dig omkring, se dig omkring med lite perspektiv. Se tiggaren som sitter i kylan utanför svängdörrarna och betraktar de digra matkassar som lastas in i redan överfulla bilar. Se den hemlöse som suger i sig lite värme i vänthallen och för en stund skjuter undan tanken på den parkbänk som kommer att utgöra säng för natten. Se in genom fönstren hos de gamla som ofrivilligt tillbringar julen i ensamhet. Se så på dig själv, se allt du har. Se ditt liv, dina väggar, din mat, din värme, din familj. Vilken jul vill du egentligen ha? Vad är viktigt för dig? Tänk efter. Känn efter.

Gå sedan in i affären och handla det du vill ha, det du behöver och det du har råd med. Med eftertanke. Och i tacksamhet.

Att söka det vackra

Jag är en glad amatör också i fotograferingens värld. Jag har inte gått en endaste liten fotokurs, vet inte ”hur man gör” men gör det ändå så att säga. Kanske följer du mig även på Instagram och där sett mina foton? Om inte så gör det gärna, mitt konto där är samma som mitt namn här, thereserenaker. Bilderna som du ser i anslutning till dagens text är ganska typiska exempel, tagna de senaste veckorna.

Det som slår mig när jag själv ser mina bilder är hur bra de faktiskt speglar mitt sätt att se på världen. Hur jag aktivt letar efter det storslagna i det lilla, det vackra i det till synes fula, det ljusa i det som förefaller mörkt, liv i det som verkar dött. Jag tänker att det är så jag gör också i livet som helhet. Jag försöker hitta det som gör mig glad; i naturen, i människorna jag möter, i det som händer och sker.

Ibland är det enkelt, som att hitta objekt att fotografera en varm sommardag med blå himmel, trollsländor, fjärilar, blommor och färska jordgubbar direkt från trädgårdslandet. Det är ju hur enkelt som helst, ALLT är vackert. Andra dagar, som nu, i mörkaste november, är utmaningen lite större. Men det går! Det vackra finns där, hela tiden, om man bara ger sig tid att titta, om man bara gör sig omaket att leta.

Med människor är det samma sak tänker jag. Det finns de som är lätta att tycka om, de som du fungerar bra tillsammans med redan från första stund. Sedan finns det de där andra, de som du retar dig på direkt, vars energier du upplever som irriterande, de vissna typerna. Men om du tittar noga, riktigt noga, så finner du något vackert där också. Ja ibland krävs det ett macroobjektiv, jag vet, men det finns där, det är det som är poängen.

Till och med ett visset, brunt gammalt löv kan bli det vackraste konstverk om bara en solstråle tillåts bryta sitt ljus igenom det. En vissen blomma, ett frostkantat blad…allt har sin skönhet i det lilla. Det lilla kan vara så stort, så vackert, om vi bara ger det vår närvaro, skänker det vår uppmärksamhet. Så kan vi inte bara göra det, allesammans? Söka efter det vackra i oss själva, i andra och i allt vi har omkring oss?