Kategoriarkiv: Personligt – min väg

Nu har jag gjort det igen!

Jag måste berätta… Jag fick ett ryck! Igen. Ett sånt där Therese-ryck som alltid överraskar mig själv minst lika mycket som omgivningen. 😊

Mitt skrivande har legat på is ett tag eftersom jag varit, och är, upptagen med annat. Dels hjälper jag till som redaktör för och språkgranskare av en annan författares bok, dels behöver jag sälja den bok jag har gett ut, Mata inte skuggorna, och skapa verksamhet i förlaget.

Hjälpa andra bokdrömmare

Jag tänker att när jag nu själv gjort den här bok- och författarresan vill jag också kunna hjälpa andra med bokdrömmar att förverkliga sina. Jag håller därför även på att ta fram en kurs med fokus på att förvandla sitt manus till färdig bok. TR Förlag ÄR ju förlaget för oss som tror på drömmar och kan jag hjälpa fler med förverkligandet så är det ju all möda värt! Mitt i alltihop har jag dessutom tagit fram en självstudiekurs om hormoner som ligger online, detta för att min kunskap i det ämnet inte ska falla bort utan istället komma så många som möjligt till del. Ja du ser,  jag har en del att stå i.

Nästa bok

MEN, mitt skrivande… Jag saknar det. Och igår insåg jag plötsligt hur mycket jag saknar det! När jag konfronterade mig själv insåg jag att det kändes som att energin och meningen och syftet med alltsammans höll på att gå förlorat för mig i allt detta andra. Så galet, så olikt mig. Jag behövde ett beslut. Jag behövde en plan. Så, nu är beslut fattat!

Min nästa bok kommer ut den 19/5 2020! ISBN-nummer är inhämtat, layoutare kontaktad, den tänkta framsidesbilden framplockad, och titeln är spikad! Bara sådär. Inom loppet av 30 min var det klart. Nu ska jag bara skriva boken också… Du kanske tycker det låter som lång tid, ett år framåt, men jag kan lova att det verkligen inte är det, tvärtom. Jag har ju som sagt annat att göra också, och det är en himlans massa skrivande som ska göras, och sedan hela produktionen på det, det tar tid.

I flödet

Men vet du vad det bästa är? Energin är tillbaka! Lusten och glädjen kom tillbaka i samma sekund som jag fattade titelbeslutet och spikade datumet. Även energin för allt annat jag håller på med. Tänk så enkelt det är bara man lyssnar på sig själv, tar sig själv och känslorna på allvar och tar ett steg i rätt riktning! När man tar emot det som står för dörren utan att egentligen veta hur i herrans namn det ska gå till, när man bestämmer sig för att det löser sig under resans gång.

Nu tar jag emot det, alltihop. Allt det jag längtat efter, alla önskningar som jag bunkrat upp i universum. Nu står dörrarna på vid gavel, flödet flödar och livet leker igen. Ljuvliga liv, underbara skapande!

Just det, du kanske vill veta titeln på bok nummer två? Det berättar jag i fredagens blogg. Kanske gläntar jag då också LITE på dörren till den tänkta handlingen. Kanske. 😉

Att skriva eller inte skriva…

…det är inte ens frågan. Jag håller som bäst på och hjälper en författarkollega med hans bok. En kriminalroman som kommer ut i september och som jag redigerar, språkgranskar och fixar lite med i största allmänhet. Mitt eget skrivande ligger därmed på is ett tag, det går inte att fokusera på att skapa eget och samtidigt bearbeta annat. Eller det kanske går men inte för mig. Jag tar en sak i taget och nu är jag här med detta manus framför ögonen.

Även om det här arbetet är en utmaning och givande på många sätt längtar så jag till den dag då jag kan ta upp min egen tråd igen, förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge. Fram till dess mognar berättelsen där hemma i Skagen. Jo, det är så det känns, som att berättelsen finns där ”hemma” och väntar på mig. Som att karaktärerna går där på stranden och väntar, otåligt – kommer hon inte snart så vi får berätta…

Hybris

När jag nu gnetar på med mitt redaktörsuppdrag slås jag ännu en gång av vilket enormt arbete skrivandet egentligen är. Det kan te sig så lyxigt, sitta där och knappa lite på tangenterna när andan faller på, hitta på ord och meningar, hur svårt kan det va´ liksom. Ändå är det ett maratonlopp, en iron man, gånger två. Allt skönlitterärt skrivande måste ha sin grund i ett visst mått av hybris. En vetskap om att du har något att säga kombinerat med en tro på, heltst en övertygelse om, att du kan berätta, gestalta och förmedla det så att andra förstår. Du kan inte veta men du måste tro på att det går, att du, just du, kan.

Varje skrivande dag är som ett dyk med huvudet före på djupt vatten utan att ha en blekaste aning om huruvida man överhuvudtaget kan simma. Dessutom vet du inte om det du totar ihop någonsin blir en bok, och OM det blir en bok vet du inte om någon kommer att läsa den, och OM någon läser den vet du inte vad hon kommer att tycka om den. Som lök på laxen har du ingen lön under tiden du skriver och du vet inte om du någonsin får betalt. Det räcker ju nämligen inte att sälja tio böcker eller hundra, det krävs att några tusen människor köper en bok för att du ska få åtminstone ett par månadslöner för ett eller flera års arbete.

Dårskap men…

Jag har kommit fram till att författarskap är dårskap, det finns ingen annan förklaring. Ändå gör jag det. Ändå är jag det. Författare. Det finns nämligen inte längre någon väg tillbaka. Berättelserna kräver att få bli återgivna, och för mig finns inget annat att göra än att ge av min tid och låna ut min hjärna, mina fingrar och mina ömmande axlar. Om jag klagar? Nej, inte alls. Jag konstaterar bara faktum och fortsätter leva på tilliten till att detta är vad jag kommit hit för att göra och på hoppet om att jag lyckas ge det jag är ämnad att ge, det vill säga det bästa av mig.

Så i väntan på nästa bok hoppas jag att du vill köpa och läsa den första roman jag skrivit och som kom ut i höstas, Mata inte skuggorna. Och om du redan läst den så hoppas jag att du kan och vill rekommendera den till andra. Då får jag betalt för mitt arbete och hoppet lever om en bok nummer två. Vill du hellre låna en bok, be gärna ditt bibliotek att ta hem den.😊

PS. Att leva sin dröm är inte alltid en dans på rosor, men det är likafullt ett drömliv…

Alla kort på bordet (alt. Det du inte vet om mig)

Du borde berätta, var det någon som sade. Du borde skriva om det, komma ut med det, inte hålla det hemligt. Det gör dig mera mänsklig…sade hon. Kanske har hon rätt, kanske. Jag vet inte, det är inte för att dölja som jag inte berättar, skriver och pratar om det. Det är inte för att visa upp en fin yta, eller låtsas. Det är helt enkelt inte en hemlighet på något sätt alls. Det är bara det att jag inte vill fokusera på det, inte låta mina tankar gå den vägen mer än nödvändigt. Jag vill inte ha någon medömkan som sänker den energi jag gör mitt bästa för att höja. Men okej, jag berättar väl då, kanske ger det en djupare förståelse för min person, för den jag är.

Olyckan

Allt började med en bilolycka för drygt 22 år sedan. Jag hade fött min son ett par månader tidigare, kroppen fortfarande lite ”sladdrig”, uppmjukad av hormoner och tänjningar. Bilen som körde in i mig från vänster hade ingen hög fart, men det räckte. Vår bil blev skrot, sned i hela framvagnen. Jag blev också sned, men mig kan man inte skrota. Faktum är jag inte ens fick någon större besiktning, ingen röntgen, bara ett konstaterande att min nacke var lite öm men att den utan större problem gick att vrida på. Själv minns jag bara smällen och att jag efter den sliter upp min son ur barnstolen och håller honom nära, nära.

Med facit i hand vet jag. Jag vet att jag fick en svår whiplash med total förskjutning av atlaskotan. Jag vet att bildörren som trycktes in sannolikt flyttade även mitt bäcken. Jag vet att mitt bäcken blev snett och mitt ena ben för långt. Jag har haltat sedan dess, mer eller mindre omedvetet. Jag vet också att kroppen är fantastisk. I tjugo år kompenserade den, höll mig uppe, lät mig träna, gå mina milslånga promenader, lät mig dansa och ta hand om mina barn. Jo, jag fick en dotter också, nio år efter min son. Hon som lurade alla så att ingen upptäckte att hon inte vände på sig (…kloka ungen visste väl att vägen ut inte fungerade) så det blev akut kejsarsnitt.

Smärtan

I snart tjugotre år har jag dragits med smärta någonstans i kroppen. Nacken först, ryggen sedan, nu höfterna. Nacken är idag nästan helt bra efter en atlaskorrigering för ett år sedan, ryggen opererade jag för två år sedan, men den är vad den är. Jag har fyra-fem diskar som i princip är ”tomma skal” och inte tål särskilt mycket mer belastning. Men värst är nu höfterna. Höfterna som är helt slut och ett lårben förskjutet efter mer än tjugo års snedbelastning. Jag som varit överrörlig i hela mitt liv är nu stelare än stel. Att gå mer än några hundra meter är en plåga, en plåga som här och nu begränsar mitt liv på ett sätt som är betydligt värre än smärtan själv. Du som följer mig vet att jag ibland är ute och far, fotograferar, föreläser och så vidare. Nu vet du också att detta alltid är förenat med en eländig smärta, där och då, men också dagarna efter.

Det vackra ändå

Nej, jag talar inte om det. Nej, jag vill inte fokusera på det. Jag ber dig respektera det, nu när du vet. Jag vill att du fortsätter att se världen med mina ögon, fortsätter njuta av bilderna, beskrivningarna, allt det vackra jag vill visa och förmedla. Jag hoppas att du vill köpa och läsa mina böcker, dela min inre värld. Smärtan har jag burit och fortsätter bära så länge jag behöver, vi får se hur länge. Jag envisas med att ta en dag i taget, jag fortsätter leta efter det vackra, det som berör, jag fortsätter min strävan att föra människor samman. Kanske för min berättelse dig närmare mig, kanske inte. Men låt oss nu fortsätta leva det liv som är oss givet.

Torka inte dina tårar

Den tår som faller på din kind, själens sälta. Den glimt som tänder dina ögon, själens sötma. Vi försöker undvika det ena men hyllar det andra. Som om vi kunde välja, som om livet bara skulle bjuda oss den ena av smakerna. Hur torftigt vore inte ett sådant liv.  Den som en gång fällt en tår, den som en gång sett någon annans tårar trilla, den har sett att även tårar gnistrar och glimmar.

Tårar fälls av olika skäl, med mina ord vill jag framkalla dem alla. Jag vill röra dig till tårar av skratt, av sorg, av ilska. Jag vill se tårarna gnistra som dropparna i daggkåpan en sommarmorgon, rena, förlösande, jungfruliga. De salta tårarna, ett själens möte med den yttre verkligheten, droppar som får masker att krackelera, sköldar att vittra. Tårar av kapitulation.

Torka inte tårarna, låt dem falla, låt dem gnistra. Låt själen tala.

———————————–

Dessa rader skriver jag medan jag är mitt uppe i mitt bokskrivande. Jag tvingar mig själv att inte väja undan för känslorna, inte ducka för det jobbiga. Jag manar istället fram dem, känslorna, försöker bottna i dem, finna orden för att uttrycka dem, koka ner dem i små svarta krumelurer på ett papper. En obegriplig uppgift, hur kan man ens få för sig att det är möjligt? Magi när det lyckas. En magi som kräver sin magiker, som kräver min absoluta närvaro, mitt hela jag, mitt allt.

Det är du som får mig att göra det, du, min läsare. Det är dina tårar jag ser framför mig, mina tårar i dina ögon, min glädje i ditt leende. Kommer det att lyckas? Ingen vet, salta tårar blir till djupaste vatten. Jag intalar mig att jag kan simma, åtminstone flyta. Stranden är ännu långt borta.

En riktig författare

Jag fick lära mig härom dagen att man visst inte räknas som författare förrän man gett ut två böcker… Till exempel har Svenska Författarförbundet det som krav för att man ens ska få ansöka om medlemskap, helt oaktat kvalitén på det som getts ut. Det är ett konstigt synsätt tycker jag. För egen del anser jag mig ha varit författare sedan födseln, det tog bara lite tid innan jag visste vad jag ville säga. Men nu är första romanen skriven och utgiven och mycket nöjd med det är jag, stolt rent av! Sedan slipas och förfinas givetvis hantverket med tiden och praktiken, men en bok är en ändå en bok och om ingen författare skrivit den så vet jag inte vem som gjort det.

Nå, nu är jag inte den som bryr mig särskilt mycket om praxis eller vad olika förstå-sig-påare tycker om saker och ting, jag är betydligt mer intresserad av mina läsares åsikter och omdömen. Men det är ändå dags för mig att göra slag i saken och bli en sådan där ”riktig” författare, det är nämligen dags att gå in i skrivbubblan och skriva bok nummer två! Jag vet att många av mina fina läsare önskar och hoppas på en fortsättning på Mata inte skuggorna, men här och nu är det inte det som vill ut.

”Kan du inte bestämma vad du vill skriva?”, undrade någon. Nej, jag kan ju inte det. Berättelser tar plats i mig, kommer någonstans ifrån som jag inte kan förklara. Jag vet bara att när färdiga scener, bilder och meningar successivt ploppar ner i mitt huvud så blir det till slut så fullt att jag inte längre har något annat val än att släppa ut alltsammans, på papper. Faktum är att när jag väl bestämde mig för att ta mitt skrivande på allvar så var det som att öppna ett fönster. Frisk luft strömmar ut och in lite som den vill numera och vilka scener den för med sig styr jag inte över.

Här och nu är det därför en helt annan berättelse som tar plats och form… Kärleken är som alltid i fokus, den stora, omvälvande, förändrande kraft som jag gjort till mitt signum att prata och skriva om, men det är nya människor, nya platser. Dock inte nya för mig, jag har levt med dem ett bra tag nu. Jag kan inte berätta så mycket än, men jag kan väl avslöja så mycket som att mitt hjärtas hem, Skagen, nu får sin rättmätiga plats också mellan bokpärmarna. Det är med andra ord en berättelse som ligger mycket nära mig själv, fantasier och drömmar varvas med vissa självbiografiska inslag. Känslosamt att skriva, det kräver en skopa mod och, som alltid, en gnutta galenskap. Jo, det krävs faktiskt en viss hybris för att ge sig i kast med en bok, en lätt galen tro på den egna förmågan som aldrig någonsin går att få bevis på, varken av sig själv eller andra, förrän efteråt. Det enda jag kan göra är att kasta mig ut. Eller in. Och som alltid, låta hjärtat visa vägen.

Jag kommer att försöka dela med mig av mina tankar här på bloggen en gång i veckan, på fredagar som det ser ut just nu. Jag hoppas att fredagar är bra bloggläsardagar för dig, kom gärna med synpunkter annars, jag kan ändra mig. ?

Du som ännu inte läst min första roman, Mata inte skuggorna, kan köpa den direkt på förlagets sida och få den signerad av mig tillsammans med ett bokmärke. Du som läst och tyckt om den, kommentera gärna här på bloggen. Och har du lust och lite tid över så vore det jättekul om du ville recensera den med några korta rader i just webshopen (samma länk som ovan, under bilden på boken) och/eller på Bokus, det kanske gör andra nyfikna och hjälper dem att bestämma sig. Är du med i någon bokcirkel eller vet andra som är, tipsa gärna. Dina ord är guld värda för mig! För det är ju trots allt så, böcker måste säljas för att en författare ska ha mat på bordet och för att nya böcker ska komma ut. Jag och mitt skrivande är helt beroende av de ringar på vattnet som din uttalade åsikt ger.

Trevlig helg på dig nu! För mig är det Skrivbubblan nästa!

PS. Följ mig gärna på mina två Instagramkonton för mer daglig inblick i mitt liv och mina tankar, ”thereserenaker” samt ”mittskagen” heter jag på IG.