Kategoriarkiv: Personligt – min väg

Nu är jag på väg, igen!

Idag är det fredag och jag är på väg till Mjöbäck. Du har förmodligen ingen aning om var Mjöbäck ligger men det ligger alltså en dryg timmes bilfärd sydost om Göteborg. Slut på dagens geografilektion. Så varför ska jag dit? Jo för att jag blev tillfrågad och inbjuden av en mycket driftig och fantastiskt trevlig kvinna till att hålla en längre föreläsning om hormoner.

Carina Lundin, som även driver Café Tostatorpet om somrarna, tyckte att hon och kvinnorna i omgivningen behövde få lite mer kunskap om allt som hormonerna gör och ställer till med. Så det ska jag prata om en stor del av dagen imorgon! Om klimakteriet, vad det egentligen är, vad alla symtom beror på, hur det egentligen är menat att funka och vad man själv kan göra. Men det blir inte bara klimakterieprat, vi har fem timmar på oss så det kommer hinnas med en hel massa annat också om hormoner och hälsa, liv och leverne. Och trevligt ska vi ha! Så ser min lördag ut, jag ser verkligen fram emot den. Jag ger ju inte så många föreläsningar och kurser längre, men när jag väl gör det så är det jättekul! Jag tycker om att träffa nya människor och dela med mig av min kunskap, lärarrollen är liksom ingjuten i min kropp.

Vägen framåt

Så varför fortsätter jag då inte på den banan? Varför fortsätter jag inte åka land och rike kring och hålla föreläsningar och kurser, om hormoner och hälsa och stress och allt annat som jag har kunskap om och tycker är roligt? Jo, för att jag har något ännu viktigare som pockar på, mitt författarskap. Lika lätt som jag alltid haft för att prova nya saker och vandra nya vägar, lika svårt har jag för att splittra mig och hålla kvar i gammalt och färdigt. När det är dags att byta måste jag släppa taget och gå. Jag kan göra små tillbakablickar ibland, när människor, likt Carina, ber mig och det passar in i min kalender. Jag njuter varje sekund av det men sedan måste jag upp igen, på min väg framåt. Och nu har jag ju faktiskt kommit en bra bit på min nya väg!

Där haven möts

Min debutroman Mata inte skuggorna kom ut för ganska precis ett år sedan. På söndag morgon lämnar jag Mjöbäck, sätter mig i bilen till Göteborg och kör ombord på färjan till Jylland och mitt älskade skrivmecka, Skagen. Som jag längtat må du tro! Det var ett helt år sedan jag var där senast, det är på tok för länge. Men om bara ett par dygn är jag där igen, i mitt hemma, för att njuta på ett sätt jag inte ens kan finna ord för. Och för att skriva på vad som blir min andra roman, Där haven möts. En roman om stor kärlek bortom tiden och genom rummet, en roman som utspelar sig delvis i Skagen, delvis i min födelsestad Malmö. En bok om öden och samhörighet, om livets och universums förmåga att föra människor samman. En roman om drömmar, förverkligande och livsvägar. Och så en gnutta magi. Eftersom livet är magiskt.

Jag ser fram emot en underbar skrivvecka och kommer sannolikt även dela en hel del bilder från mitt Skagen på både Instagram (”thereserenaker” och ”mittskagen”) och på Facebook. Följ mig gärna där också. 😊

Jag fyller år

Idag fyller jag år, 50 år till och med. Är det nu man ska säga ”oj, vad fort tiden går!”? Eller ”usch, nu börjar det bli för sent”? Jag säger varken det ena eller andra.

Ålder har alltid varit ett abstrakt begrepp för mig. Jag vet att det anses extremt exakt, man kan ju veta på minuten och sekunden hur länge man levt, men för mig är det abstrakt. Tid kan gå rasande fort, men också oändligt långsamt. Och om tiden är abstrakt blir följaktligen åldern det också. När är man ung, när blir man gammal? Det gråa håret är ingen säker markör, jag fick mitt första gråa strå vid 15. En käpp eller krycka är inte heller en tydlig signal, man kan ju ha skadat sig. Rynkor? Jo, förvisso, men de har ju en viss bäring på genetik och kroppens förmåga till kollagenbildning så… Kanske har det mer med känslan att göra? Känslan av att vara gammal? Eller ung. Viljan att upptäcka nytt, skapa nytt…? Tilliten och tilltron till den egna förmågan att faktiskt göra just det? Kanske är det så, jag vet inte.

Det jag vet är i alla fall att jag inte skulle vilja backa bandet ens en enda dag. Jag skulle inte vilja gå miste om en enda av de upplevelser jag haft, inte vara utan en enda av erfarenheterna. Livet har fått mig att mejsla fram min vilja. För varje dag vet jag mer och tydligare vad jag vill ha och vad jag inte vill ha, vad jag tycker om och vad jag inte tycker om. Insikterna får mig att välja, alltmer medvetet, alltmer i linje med mig själv. Jag blir tydligare i mitt skapande, skarpare i mitt uttryck. Det är som om livet flödar stadigare i mig, genom mig. Omfamnande mer än krävande eftersom jag tillåter flödet. Trots alla fysiska krämpor, eller kanske delvis tack vare…

Firar jag idag? Ja, och nej. Jag firar egentligen varje vaken dag, varje framsteg, varje insikt, varje beslut och val. Det som skiljer dagen från andra dagar är alla gratulationer, alla lyckönskningar, alla människor som hör av sig på olika sätt. Jag uppskattar dem så mycket, varenda en! Jag ser dem som ett uttryck för omtanke, för kärlek och en hyllning till livet. Mitt liv och alla andras liv. Vill du göra mig glad på min födelsedag, hylla livet idag! Gå genom din dag med högt huvud, ett leende på läpparna, välj glädjen och skänk mig en glad tanke! <3

En ny början

Så kom den plötsligt till mig. Mitt i processen med bok nummer två stannar jag upp, en ingivelse. Som om någon eller något flyger förbi mitt fönster och fångar min blick i förbifarten. Tre ord kommer till mig, från ingenstans. Jag känner igen det här, det var likadant förra gången. Jag vet att det är viktigt, att jag måste fånga det i flykten, vad det än är, innan det är borta.

Jag öppnar ett nytt dokument i datorn, skriver ner de tre orden, följt av tre punkter… Sedan tittar jag ut genom fönstret, bort mot trädtopparna, bort mot det ingenstans som orden kom ifrån. Sitter så en stund, väntar. Sedan, lika plötsligt och lika självklart förstår jag, inser att detta är början på bok nummer tre! Början på nästa bok, samtidigt som jag är mitt uppe i bok nummer två. Precis som förra gången. Jag andas in, andas ut, tittar över träden, bortom topparna, och så kommer den, bilden. Som en stillbild men med viss rörelse. En situation, en scen, en liten men betydelsefull rörelse, tillräckligt liten för att inte beskriva en handling, tillräckligt stor för att jag ska förstå skeendet.

Huvudpersonen, hennes namn skriver sig självt på tangenterna. Jag har sett henne ett tag, väntat in henne, vet vem hon är, nu ger hon mig sitt namn. Jag googlar snabbt på namnet, jodå, det stämmer, det passar henne utmärkt, namnet ÄR hon. Hon blir nästan förnärmad av att jag behöver googla och dubbelkolla. Bokens andra huvudperson i bilden, jag ser bara hennes ryggtavla men också hennes namn står skrivet.

Jag tecknar ner den scen jag ser, lika kristallklar som en gnistrande vinternatt. Orden flyter som skrivna av en annan hand. Bara några få rader men rader som fångar en hel bok. En känsla av andakt fyller mig, tacksamhet, men också ett stort ansvar. Jag har blivit anförtrodd något viktigt, jag måste förvalta det väl. Jag tackar för gåvan och ber om anstånd. Jag har en annan bok att skriva färdigt först. En annan bok som också är mig given, en berättelse som lever i mig och en bok som ska komma till liv genom mig.

Du undrar hur jag som författare får mina idéer och hur jag vet vad jag ska skriva om? Så här går det till, tydligen.

Skriva – disciplin eller inspiration?

Det här med att skriva är allt ett kapitel för sig… Vissa hävdar att de måste invänta den efterlängtade och ibland svårfångade inspirationen. Andra hävdar att det enbart är en fråga om disciplin och enträget arbete. Jag är benägen att hålla med båda sidor, och ändå räcker det inte…

Disciplin är nödvändigt, även för mig. Jag är av naturen lat och med en halvknasig rygg och helknasig höft är det där med att sitta och stå i längre stunder ingen hit alls. Lägg därtill en gammal whiplashnacke som bestämt sig för att låsa högerhanden i något som mest liknar kramp så fort jag ska använda ett tangentbord eller penna så förstår du läget, det får bli pekfingervalsen med högerhanden just nu (eller långfingervalsen om jag ska vara ärlig, men det ser så illa ut att skriva det). Så disciplin handlar för mig inte om själva skapandeprocessen utan om att överbrygga de rent fysiska hindren, att helt enkelt sätta kroppen i träldom. Det kostar på fysiskt att skriva och det kräver därför disciplin av mig, konstigare är det inte.

Inspiration för språket

Inspiration då, måste jag vänta in den? Ja och nej. Inspirationen är för mig en förutsättning för mitt språk. När inspirationen är stor kommer orden med en häpnadsväckande lätthet. Det flyter och flödar och känslorna blir innerliga, nästan helt utan ansträngning. Jag behöver inte leta efter orden, de fastnar inte, haltar inte, utan bara finns där. Utan inspiration blir det tomt, torftigt, krystat och segt. Så ja, jag måste ha inspirationen på plats, MEN tack och lov behöver jag sällan vänta på den, jag vet hur jag ska fånga den. Oftast är det så enkelt som att se till att omgivningen och omständigheterna är de rätta. Ju mer avskildhet och enskildhet desto lättare. Utan störmoment är flödet fritt, jag är i mig och språket är en naturlig del av mig, jag är SÅ tacksam för det.

Och så det där andra

Så disciplin för kroppen, inspiration för ordflödet, det måste väl vara idealt? Jag önskar att det vore så, men nej. Det är inte idealt, inte ens tillräckligt! Dessa två kan jag i mångt och mycket bestämma över, så om det bara vore dem det handlade om skulle jag ha skrivit klart min andra roman för länge sedan, förmodligen även den tredje. Men nu är det inte så, det finns nämligen ännu en del, en del som kan vara knepig att förklara och kanske svår förstå. En del som tar tid och som jag inte kan styra över. Det är den del som avgör och skapar handlingen. Den som definierar tempot och vill förmedla något, säga något. Man kanske kan tro att jag hittar på handlingen, skapar den med fantasin, kreerar den på något sätt, men för mig är upplevelsen en helt annan. Handlingen kommer till mig, liksom hela berättelsen, karaktärerna och situationerna. Handlingen landar hos mig, i mig, någonstans ifrån. Jag kan inte tvinga fram det, inte mana på det, inte skynda. Det måste landa och mogna, ofta utan att jag ens vet vad som pågår, utan att jag har en aning om när det är ”färdigt” eller vad resultatet ska bli.

Snart så…

Jag kan alltså med disciplinens hjälp sätta mig vid datorn, känna inspirationen flöda, språket pocka på och vackra ord susa förbi. Men det går inte att skriva. För det är inte klart. Än. Gissa om det är tålamodsprövande! Där är jag just nu, en bit in i ”Där haven möts”, och det är tvärstopp. Jag kan bara vänta, invänta. På vad vet jag inte men jag litar på att det kommer. Snart. Eller sedan. Imorgon. Eller nästa vecka. Det enda jag kan påverka och det enda jag vet, är att när det är klart, ja då är jag beredd! Redo med både disciplin och inspiration, och då jägarns går det undan må du tro. 😊

Nä, nu får det vara!

Vet du, jag är så innerligt trött på vad som anses vara professionellt, hur man ”ska” göra, vad som är rätt och vad som är fel, vad som anses ”fungera” och inte fungera. Det är profilering hit och branding dit, det är algoritmer och säljtunnlar, det är stringens och färgval, värdeord, nischande och ”vad är det du vill förmedla?” Nej, nu räcker det! Det är inte det att det är något fel med allt det där, det är bara det att jag är less på det. Det är inte jag, eller åtminstone inte jag just nu.

Jag vill inte hålla på med allt det där smarta, hur smart det än må vara. Vad jag vill förmedla? Mig! Mig och mitt, rakt av, utan filter. Och vem är jag? Ja, säg det den som kan! Ingenting och allting, det är jag det. Vissa dagar vill jag frikostigt dela med mig av hela mig, allt jag kan, allt jag tänker, känner och skriver. Andra dagar vill jag hålla allt för mig själv, gömma mig i en vrå och titta ut på spektaklet.

Hela jag

Jag vill tillåta mig att använda hela färgpaletten, inte en specifik nyans eller ton. Nej, det behöver inte se snyggt ut i min profil! Jag är jag, take it or leave it. Ibland är jag ursnygg, ibland är jag…ja herre jösses. Jag tänker inte slå knut på mig för att visa en enhetlig bild av mig, jag är ju inte särskilt enhetlig alls. Jag är ombytlig, impulsiv, ofta ordningsam, ibland rörig. Jag är en hel människa, ibland känner jag mig halv. Ibland är jag klartänkt, ibland gå det mest bara runt.

Jo, jag är klok, det vet jag. Klok som en bok. Men inte alla dagar. Vissa dagar tänker jag helt fel, känner mig bortkommen och allmänt vilse. Vissa dagar är svart den enda färgen i skalan, andra dagar är det vitt som gäller. Men oftast gillar jag färg, starka färger, alla färger. Som i naturen. Jag är som naturen, jag väljer inte bort någon färg, jag väljer alla. Alla färger, alla typsnitt. Skulle jag välja ett typsnitt oftare än något annat så beror det sannolikt mest på att jag är lat, inte på att jag egentligen tycker bättre om just det typsnittet än en massa andra.

Lusten får styra

Så, med detta sagt, jag slänger allt det där över bord! Från och med nu väljer jag att dela med mig av kloka saker och reflektioner ena stunden, för att i nästa ögonblick visa dig den fantastiska blomma jag just dök ner i med näsan före. Eller en inblick i min pågående skrivprocess, eller en musikupplevelse, eller en bild jag finner lustig, eller ett fenomen, eller…vad som helst faktiskt.

Ibland blir det på bloggen, när jag har lite längre saker att skriva, mer att berätta. Och det blir även fortsättningsvis på fredagarna, företrädesvis… Jag försöker hålla mig till det, men man vet aldrig, det kan bli fler dagar. Jag menar, idag är det ju onsdag… Ibland delar jag bara något på Facebooksidan eller på Instagram, ibland på LinkedIn och ibland, ofta eller slumpmässigt beroende på vilken ”feeling” jag har, på alla ställen, samtidigt.

Ännu större frihet

Den som vill ha stringens och snygga, enhetliga profiler får helt enkelt söka sig någon annanstans. Här är det jag som gäller, hela jag. I all min inkonsekvens och ombytlighet. Det blir helt enkelt friare, roligare och mer glädjefyllt så, för mig åtminstone…

En sån där brandingmänniska skulle säkert säga att även detta är en sorts profil…men det bryr jag mig inte (heller) om. Och skulle någon nu tycka att det är väldigt otydligt vad det är jag säljer, egentligen, så säger jag det enkelt, först och främst: mina böcker! Men också tavlor, servetter, föreläsningar, resor, hormonkurser, processledning… Ja, du ser! Så här är det med mig, det här är jag. Alltihop. Gilla läget, det gör jag.

Jag själv är inte till salu, men följer du mig på sociala medier, köper mina böcker, följer med på mina resor eller anlitar mig på något sätt, så får du garanterat en stor del av mig på köpet. 😉