Kategoriarkiv: Personligt – min väg

Välkommen 2020!

Om 2019 var ett jaså-år så har jag desto större förhoppningar på 2020 och ett helt nytt decennium! Jag tänker att jag skriver min önskelista här, eller ska jag kanske säga beställningslista, så kanske det blir lite mer ordning på verkställigheten.

Och nej, jag tänker inte försöka detaljstyra eller planera, jag varken vill eller behöver det. Jag vet ju att så fort min önskan är formulerad är universum redan igång med produktionen. Sedan är det upp till mig att vara tillgänglig för att ta emot leveransen! Så, här kommer beställningen, i presens, för ordningens skull.

Mitt 2020 om jag får bestämma, och det får jag ju 😉 :

2020 är året då mitt skrivande tar fart på allvar. Jag kommer ut med min andra roman, Där haven möts. Den är precis så vacker och berörande som jag önskade att den skulle bli och landar i läsarnas hjärtan som den mjukaste omfamning. Nu kan jag börja skriva på roman nummer tre.

2020 är året då jag får ett större förlag i ryggen, ett förlag som jag trivs med och som gillar mig och det jag gör. Tillsammans växer vi och når ut med mina böcker till oändligt många läsare.

2020 år året då jag får lön för mödan och pengarna äntligen rullar in.

2020 är året då problemet med min höft får sin lösning på allra bästa sätt. Jag kan gå obehindrat, vandra smärtfritt och uthålligt på strand och klitt hemma i Skagen och annorstädes.

2020 är året då vi fortsätter vara friska och krya, hela familjen, ett år då kraften och energin finns inom oss och används på allra bästa sätt. Oss till glädje och andra till gagn.

2020 är ett underbart proppen-ur-år! Ett år utan begränsningar, med ett fritt flöde, där glädjen är ledstjärnan och friheten utgångspunkten.

De öppna armarna, mottagandet, på bilden, är min känsla för året. Ringen är min mentala bild , en vision, en symbol, ett materiellt mål, välj vilket du vill. Jag såg ringen i Köpenhamn, hos en guldsmed som gör dem på beställning. När pengarna rullar in står en sådan högt på min inköpslista! Inte en exakt likadan, den är för stor för mina långa, smala fingrar, men en variant därav. Självklart i ädlaste metall. Självklart med ädla stenar. Självklart med min trollslända på. Sländan som är mitt signum. Trollsländan som påminner mig om det långa, förberedande larvstadiet, om den njutbara vägen och nuets betydelse. Hon som står för hoppet och tilliten, hon som får mig att njuta maximalt av den korta, men ack så ljuvliga tiden med fladdrande vingar i solen.

Välkommen 2020, jag tar emot dig med öppna armar!

Hej då 2019!

Jag vet inte hur det är för dig, men jag tycker personligen att det känns ganska skönt att ta farväl av det här året. 2019 har för mig varit något av ett mellanår. Inte direkt dåligt men heller inte särskilt bra, lite jaså-feeling sådär.

Åtskilliga månader som gick till spillo då jag ödslade bort tid och kraft på en person och ett projekt som jag med facit i hand borde tackat nej till från början, eller åtminstone hoppat av betydligt tidigare. Hjälparen i mig är lite för stor ibland. Precis som min lojala sida som kan hålla fast vid ett löfte in absurdum med bortslösad tid och onödigt förbrukad energi som följd. Lägg därtill en trasig höft som begränsat tillvaron och orsakat mycket smärta… Nej, 2019 har inte varit något storslaget år för min del.

Ljuspunkter

Men självklart har det funnits ljuspunkter. Jag har fyllt 50 år och maken och jag firade silverbröllop. Samtliga familjemedlemmar har varit friska och krya, något jag är evigt tacksam för! (Höften, ja det är ett slitage som måste åtgärdas.) Höjdpunkter har funnits i musikupplevelserna och med vännerna, såväl gamla som nytillkomna. Jag har fina minnen av möten med läsare och böcker, och alla de resenärer som följde med på vår harmoniresa till Kreta. Jag är också innerligt tacksam för mina resor till Skagen där jag ankrat mig, hämtat kraft och kreativiteten flödat fritt. Och självklart är jag glad för de texter som åstadkommits, även om jag önskar att jag hunnit mer och längre.

Så visst har det hänt en massa bra saker under året, det är bara det att rörelsen framåt begränsats av diverse släpankare som tagit ner farten och gjort resan ganska obekväm, för att inte säga smärtsam. Det får vara slut på sådana tyngder nu. Jag säger därför Farväl 2019, jag kommer inte att sakna dig. Och välkommen 2020, dig har jag stora förhoppningar om! (Mer om 2020 kommer den 1/1.)

Stockholm igår, Köpenhamn idag, Malmö imorgon

Ibland är det full fart på livet! Likväl som jag uppskattar och behöver det lugna livet, lika mycket behöver jag det där som bryter av och sätter fart. Igår var det möte i Stockholm med CE Travel, den resebyrå som Birgitta Höglund och jag numera samarbetar med vid våra Harmoniresor. Birgitta har varit på plats och rekat i Makarska, Kroatien, inför nästa års resa och nu börjar bitarna så sakteliga falla på plats. Nästa vecka kan vi förhoppningsvis börja dela med oss av några av pusselbitarna. Är du nyfiken på resan så gå gärna med i facebookgruppen Kroatien 2020 så får du information löpande i takt med att vi kan gå ut med den.

Lyckliga jag!

Men här och nu, ja då är jag på väg till Köpenhamn. Jag ska bara mellanlanda i Malmö först. Kvällens mål är hur som helst mitt underbara Köpenhamn och middag med fantastiska vänner! Jag är så oerhört tacksam för alla människor som musiken fört i min väg, alla upplevelser och möten som möjliggörs just genom den generositet som verkar följa i musikälskares spår. Jag har alltså en härlig lördagskväll att se fram emot i mitt andra ”hemland”.

Verkligt eller hitte-på?

Söndag och måndag kommer sedan att gå i skrivandets tecken för mig. Jag stannar i Malmö för att fokusera, låta mig inspireras och trampa de gator som också trampas i min nästa bok, Där haven möts. Huvudpersonen i boken bor i Malmö, men självklart finns en dragning till Skagen… Har jag sagt att boken ligger nära mig själv? 😉 Det är knepigt det där, hur man (jag) måste skriva om saker, platser, upplevelser, känslor…som jag känner igen, hur ska jag annars kunna sätta ord på dem? När läsare menar att mina ord och texter berör så är det just för att de för mig är äkta. Jag har varit där, på ett eller annat sätt, i det här livet eller i ett annat. Samtidigt hittar jag på. Handlingen är inte verkligheten, karaktärerna är inte verkliga, men vissa delar är, alla känslor är… Så vad är vad? Vad är egenupplevt, vad är hitte-på? Det vet bara jag. Kanske. Ibland vet jag knappt själv. Men helt klart är att allt jag skriver ligger nära mig, inuti mig, annars kan jag inte skriva det. Imorgon fortsätter processen, håll tummarna att orden kommer till mig och landar mjukt!

Önskar dig en trevlig helg!

PS. När jag satte ihop bilden som illustration till den här texten insåg jag att det var väldigt mycket vatten i alla bilderna… Jo, jag gillar vatten; städer med och vid vatten, vatten som flödar, vatten som renar, vatten som för människor samman. 😊

Jag ser slutet! Långt borta men ändå…

Såhär ser det ut hos mig just nu! Kludd och kladd och ordning och reda. 😊 Med tanke på att jag mest delat min passion för natur och mönster på sistone så kanske du undrat om jag överhuvudtaget skriver något på min nästa bok, Där haven möts? Det gör jag. MEN, jag har haft ett för mig ovanligt bekymmer med berättelsen… Jag har nämligen inte haft en aning om hur den ska sluta!

Skrivprocessen

Alla författare jobbar på sitt eget sätt i skrivprocessen. Vissa bara börjar och följer berättelsen vart den nu än tar vägen. Andra strukturerar upp innehållet minutiöst, kapitel för kapitel, innan de ens skriver första raden. Jag…ja jag gör något mitt emellan. Jag behöver en början och jag behöver ett slut, däremellan lever berättelsen till stor del ett eget liv. Jag strukturerar upp arbetet, huvudsakligt innehåll, inte för att berättelsen behöver det, utan för att jag måste det för min disciplins skull. Berättelsen formar och gestaltar sig dock i stunden, tar olika vägar, vissa uttänkta av mig, andra helt på eget bevåg. Jag låter det som ske ske, bara jag har ett slutmål, en slutscen. Med den här boken har jag konstigt nog inte haft det. Kanske är det för att berättelsen ligger så nära att det varit svårt att frigöra den från delar av verkligheten… Avsaknaden av slut har gjort att processen känts svår att överblicka. Vlket är nästa steg? Av olika vägval, vilket är det rätta?

Slutscenen landade

Hur som helst så kom slutscenen plötsligt till mig förra veckan, äntligen! … Det är förresten så jag ser en berättelse, den kommer till mig i bilder, i scener. Det knasiga är att jag haft den här scenen i huvudet redan innan jag började skriva, men jag har liksom inte fattat att det är slutet på boken. Mycket märkligt. När den nu landade, precis när jag skulle till att somna lördag kväll, blev allt i ett slag så oerhört mycket lättare! Visserligen måste jag backa bandet och skriva om lite, men inte så mycket. Framförallt var det bara att skrota den gamla strukturen för arbetet som jag skissat på lite löst. Jag har ändå inte hållit mig till den, på tal om hur viktigt det är för mig att lita till och följa flödet…

Struktur och lättnad

Nu, med slutscenen klar i huvudet, kunde jag med enkelhet skissa upp hela boken! På papper, stort papper, A2 för att vara exakt. Datorer och skrivprogram i all ära, men jag måste fysiskt SE helheten, scenerna, höjdpunkterna. Jag måste SE för att veta om boken speglar det som jag har i huvudet, och jag måste se helheten för att minnas och inte tappa bort viktiga saker och detaljer. Det mesta av det jag har skrivit platsar, tack och lov, och det som återstår att skriva, vilket är en himla massa, gav sig självt. I alla fall de stora delarna. Det är väl det jag känt på mig när skrivandet saktat in den sista tiden, någonting har skavt, haltat. Det var slutet som var på ingång. Även om jag ännu har ett gigantiskt berg att bestiga så känner jag en stor lättnad. Jag vet vart jag är på väg, det underlättar. Nu ska jag bara låta berättelsen ta sig dit också.😊

När mitt skrivande påverkar liv…

Att skriva är…speciellt. När jag var i Skagen förra veckan, med fullt fokus på mitt skrivande, blev det återigen så tydligt. Bara att ha fullt fokus på något, avsätta tid och pengar för det, och samtidigt undvika att känna press, är en utmaning i sig.

Jag satt alltså där på min lilla skrivkammare och brottades med såväl konkreta formuleringar som tankar på den omöjliga uppgift det ibland innebär att vara författare. Det är svårt att förklara, känslan av att skriva för stjärnorna, att kasta sig handlöst ut i rymden utan att ha en susning om hur man ska landa. Att inte heller veta om det ens kommer att bli en bok, om den kommer ges ut, om den kommer att läsas och kanske framförallt…om den kommer att göra någon som helst skillnad för någon. Det är tufft. Tänk dig själv att gå till jobbet, lägga din själ och all din tid i något som du inte vet resultatet av, som du inte vet om det kommer till någon som helst nytta, och inte ens veta om du kommer få en endaste krona för det. I ett års tid. Skulle du göra det?

Älskar att skriva

Nu är inte det här någon klagosång över författarlivets villkor, absolut inte. Jag älskar att skriva, annars skulle jag inte göra det, men jag hoppas att du förstår det gungfly som mina fötter stundtals står på. Min största ambition är hela tiden att nå fram med mina ord, att beröra och förhoppningsvis kunna göra en liten gnutta skillnad i någons liv. Men det går aldrig att veta om det lyckas, förrän någon eventuellt hör av sig…

Då, där, i Skagen, mitt i processen med nästa bok, mitt i hopp och tvivel, kommer det ett brev. (Okej, egentligen ett meddelande på messenger, men ändå… Jag är SÅ tacksam för tekniken som möjliggör enkel och omedelbar kontakt över stora avstånd!) Jag har fått lov att dela det med er. Föreställ dig känslan när jag läste det, förstå betydelsen av att få det just där och då och den tacksamhet jag kände och känner över att M tog sig tiden att berätta. Från hjärtat – Ännu en gång M, Tack! 🧡

Brevet

”Hej!
Ville bara berätta för dig att jag är väldigt tacksam för dig.
2003 kraschade jag i en PTSD/utbrändhet i ett. Hamnade på sjukhus för att min kropp hade börjat lägga av efter lång psykisk stress och hemska upplevelser. Mina organ gick på halvfart och jag fick fysiska reaktioner som likar brännblåsor på hela kroppen och fick svårt att andas och kunde inte gå från sängen till toaletten utan hjälp. Så många fysiska begränsningar fick mitt liv att gå en lång resa tillbaka till ett hyfsat normalt liv.
Det jag ville komma till är att från kraschen så kunde jag heller inte läsa. Jag som plöjt böcker innan. Efter ett tag kunde jag läsa lite igen men somnade ofta efter ett par sidor av hjärntrötthet och kunde sällan minnas vad jag läst. Det har gått framåt men sedan dess har jag inte klarat läsa mig igenom en enda bok. Men när jag fick din bok i mina händer, “Mata inte skuggorna”, så kunde jag inte släppa den. Jag läste och läste och tog in varje ord och minns allt jag läst.
Du anar inte vilken lycka. Snacka om att fånga läsaren. Jag längtade hem från jobbet för att kunna läsa vidare. Det är inte bara en bra bok, det är också en av de största brytpunkter jag upplevt. Du anar inte hur lycklig jag är. Så innerligt tacksam.  All heder till dig Therese. All heder.
Efter att nyligen brutit en jobbig relation så var boken en bearbetning på många sätt, att lägga fokus på något annat och att försöka hitta ett slags hopp för framtiden och kärlekens outgrundliga vägar, att försöka lägga skuggorna och skadorna åt sidan för att skapa en ny glädjefull framtid.
Jag väntar med stort hopp om uppföljare 🧡

Tack snälla Therese för att du följde din dröm.
Sluta aldrig med det.

/M”

Du som ännu inte läst Mata inte skuggorna  och känner dig sugen på att köpa den hittar den på Bokus eller här, i webshopen. Köper du den i webshopen får du den med mitt personliga bokmärke och givetvis signerad. 😊