Kategoriarkiv: Personligt – min väg

När mitt skrivande påverkar liv…

Att skriva är…speciellt. När jag var i Skagen förra veckan, med fullt fokus på mitt skrivande, blev det återigen så tydligt. Bara att ha fullt fokus på något, avsätta tid och pengar för det, och samtidigt undvika att känna press, är en utmaning i sig.

Jag satt alltså där på min lilla skrivkammare och brottades med såväl konkreta formuleringar som tankar på den omöjliga uppgift det ibland innebär att vara författare. Det är svårt att förklara, känslan av att skriva för stjärnorna, att kasta sig handlöst ut i rymden utan att ha en susning om hur man ska landa. Att inte heller veta om det ens kommer att bli en bok, om den kommer ges ut, om den kommer att läsas och kanske framförallt…om den kommer att göra någon som helst skillnad för någon. Det är tufft. Tänk dig själv att gå till jobbet, lägga din själ och all din tid i något som du inte vet resultatet av, som du inte vet om det kommer till någon som helst nytta, och inte ens veta om du kommer få en endaste krona för det. I ett års tid. Skulle du göra det?

Älskar att skriva

Nu är inte det här någon klagosång över författarlivets villkor, absolut inte. Jag älskar att skriva, annars skulle jag inte göra det, men jag hoppas att du förstår det gungfly som mina fötter stundtals står på. Min största ambition är hela tiden att nå fram med mina ord, att beröra och förhoppningsvis kunna göra en liten gnutta skillnad i någons liv. Men det går aldrig att veta om det lyckas, förrän någon eventuellt hör av sig…

Då, där, i Skagen, mitt i processen med nästa bok, mitt i hopp och tvivel, kommer det ett brev. (Okej, egentligen ett meddelande på messenger, men ändå… Jag är SÅ tacksam för tekniken som möjliggör enkel och omedelbar kontakt över stora avstånd!) Jag har fått lov att dela det med er. Föreställ dig känslan när jag läste det, förstå betydelsen av att få det just där och då och den tacksamhet jag kände och känner över att M tog sig tiden att berätta. Från hjärtat – Ännu en gång M, Tack! 🧡

Brevet

”Hej!
Ville bara berätta för dig att jag är väldigt tacksam för dig.
2003 kraschade jag i en PTSD/utbrändhet i ett. Hamnade på sjukhus för att min kropp hade börjat lägga av efter lång psykisk stress och hemska upplevelser. Mina organ gick på halvfart och jag fick fysiska reaktioner som likar brännblåsor på hela kroppen och fick svårt att andas och kunde inte gå från sängen till toaletten utan hjälp. Så många fysiska begränsningar fick mitt liv att gå en lång resa tillbaka till ett hyfsat normalt liv.
Det jag ville komma till är att från kraschen så kunde jag heller inte läsa. Jag som plöjt böcker innan. Efter ett tag kunde jag läsa lite igen men somnade ofta efter ett par sidor av hjärntrötthet och kunde sällan minnas vad jag läst. Det har gått framåt men sedan dess har jag inte klarat läsa mig igenom en enda bok. Men när jag fick din bok i mina händer, “Mata inte skuggorna”, så kunde jag inte släppa den. Jag läste och läste och tog in varje ord och minns allt jag läst.
Du anar inte vilken lycka. Snacka om att fånga läsaren. Jag längtade hem från jobbet för att kunna läsa vidare. Det är inte bara en bra bok, det är också en av de största brytpunkter jag upplevt. Du anar inte hur lycklig jag är. Så innerligt tacksam.  All heder till dig Therese. All heder.
Efter att nyligen brutit en jobbig relation så var boken en bearbetning på många sätt, att lägga fokus på något annat och att försöka hitta ett slags hopp för framtiden och kärlekens outgrundliga vägar, att försöka lägga skuggorna och skadorna åt sidan för att skapa en ny glädjefull framtid.
Jag väntar med stort hopp om uppföljare 🧡

Tack snälla Therese för att du följde din dröm.
Sluta aldrig med det.

/M”

Du som ännu inte läst Mata inte skuggorna  och känner dig sugen på att köpa den hittar den på Bokus eller här, i webshopen. Köper du den i webshopen får du den med mitt personliga bokmärke och givetvis signerad. 😊

Synkronicitet, samband och en gnutta magi

Jag måste berätta! För dig som kanske inte följer mig på min facebooksida, eller inte såg inlägget där tidigare idag och läste kommentarerna – jag delade en bild på en porslinsskärva jag fann på stranden i Skagen. Jag tog upp den, höll i den, och tankarna spann iväg. Var kom den ifrån, vem hade hållit i den förut, vad var skärvan en större del av, hade den kastats eller tappats från en båt, kanske en förlist båt…? Fantasin kan verkligen skena iväg med en och att hålla i den här skärvan, just där, på den där stranden, omgärdad av hav från alla håll…ja det var som att skärvan talade och ville berätta. Något. Eller allt. Om allt den varit med om och en del av. Den fick följa med hem och ligger nu här på bordet bredvid mig när jag skriver detta.

Som taget ur en saga…

När jag lade upp bilden på Facebook dröjde det inte länge förrän en läsare och följare bidrog med en länk till en bild på just ett sådant fat som skärvan varit en del av (tack Ingela!). Det visade sig att den kommer från ett uppläggningsfat, troligen Rörstrand, någon gång på 1800-talet. Oj, vad den vetskapen fick min fantasi att ta nya skutt! Men skuttandet hade bara börjat… En stund senare visar det sig att kring just den här dekoren hade det skapats… en saga! (Tack igen Ingela!). För den som vill läsa mer om porslinet och dekoren lägger jag en länk här, men själva sagan måste jag få dela direkt med er:

“I ett praktfullt palats, två våningar högt och omgivet av prunkande träd bodde en mäktig mandarin, en av kejsarens uppbördsmän för tull. Hit hade han dragit sig tillbaka sedan köpmännens klagan gjort det omöjligt för honom att fortsätta sin verksamhet, av vilken den officiella delen utfördes av en ung sekreterare, Chang, medan han själv stod för en mera lönande del, att inkassera mutor från smugglare. Chang fick följa honom till palatset vid floden för att avsluta räkenskaperna, varefter han avskedades. Men då hade det hänt!

Mandarinens enda dotter, den vackra Koong-se, och Chang hade förälskat sig i varandra. Med kammarjungfruns hjälp möttes de när skymningen fallit över apelsinträd och blommande pioner i den stora trädgården och lovade varandra evig kärlek och trohet. En dag uppenbarades saken för fadern som blev mäkta vred och avskedade kammarjungfrun och satte Koong-se i förvar i ett rum som på tre sidor omgavs av floden och vars enda utgång vette mot faderns rum. För säkerhets skull byggdes ett högt staket mellan palatset och trädgården. Koong-se lovades bort till en rik adelsman, Ta-jin, och bröllopet skulle äga rum när persikoträden stod i blom.

En kväll när Koong-se satt vid vattnet såg hon ett kokosnötsskal med segel komma flytande – hon fångade in det med sitt parasoll och fann en dikt från Chang, avslutad med orden “när pilen tappar sina hängen och persikoträdets knoppar slår ut i blom, skall din trogna Chang sjunka bland lotusblommorna i det djupa vattnet”. Koong-se ristade rådigt med sin brodernål i en elfenbensplatta: “Skördar inte en god husbonde den frukt som hotas av stöld? När pilens hängen slaknar på grenarna kommer den frukt du skattar högst att rövas bort.” Kokosnöten förde hennes ord nedför floden.

Från Ta-jin anlände ett stort skrin med sällsynta juveler till Koong-se och bröllopsceremonierna inleddes med en måltid för fader och brudgum. När alla de traditionella hälsningsskålarna utväxlats somnade fadern och Ta-jin och Chang, förklädd i en drucken tjänares dräkt, kunde passera rummet och hämta den överraskade Koong-se. Med juvelskrinet flydde de över bron men fadern vaknade och förföljde dem, men utan att hinna fatt dem. Hos den trogna kammarjungfrun kunde Koong-se och Chang länge hålla sig dolda, och här gifte de sig. Slutligen kringrändes också detta hus av spejare, och endast tack vare kammarjungfruns skickligt förhalande samtal kunde Koog-se och Chang bakvägen undkomma i en båt nedför floden.

För juvelerna köpte de en liten ö där de byggde sitt hem och odlade jorden. Chang blev berömd som författare till en bok om lantbruk och därigenom kom den hämndgirige Ta-jin honom på spåren. Chang överfölls och sårades dödligt, den olyckliga Koong-se flydde in i sitt hem, satte eld på huset och omkom i lågorna. Gudarna straffade Ta-jin med en plågsam sjukdom med vilken han gick i graven, obegråten och utan vänner, men av medkänsla med Koong-se och Chang lät de förvandla de älskade till två odödliga duvor, symbolen för en trofasthet som ger skönhet i livet och oskiljaktighet i döden.”

Slut på sagan. När jag läste den gick det rysningar genom hela kroppen och det gör det nu igen när jag tittar på skärvan bredvid mig. Skärvan med sin sagodekor. Skärvan som färdats med havets strömmar och låg på en strand i Skagen, omgiven av vatten på tre håll… Jag fann den och förnam en berättelse i fingrarna. Jag, författaren, som var där för att skriva en berättelse om kärlek, liv och död. Om kärleken som färdas genom rummet och bortom tiden…

Nog svindlar tanken alltid. Magin fortsätter.

Det hela fatet med sin Willowdekor. Skärvan kommer från fatets mitt.

Låt mig berätta om ett hus…

Du som följt mig ett tag och kanske också läst min första roman, Mata inte skuggorna, vet att jag har en stor förkärlek för magin i livet. Jag ser på livet som något av ett mysterium, något vi själv skapar men som också till viss del är höljt i dunkel. Allt för spänningen och äventyret. Om vi visste hur allt hängde ihop och kunde förutse morgondagen skulle vi förmodligen bli uttråkade i samma stund som vi vaknade. Nu måste jag får berätta för dig om ett hus, ett hus med magi!

Jag är, och har varit, hemma i mitt Skagen sedan i söndags eftermiddag. Jag åker hit av två skäl, dels för att det är ”hemma”, dels för att energierna här tar fram det allra bästa i mig, både som den Therese jag är och den författare jag aspirerar på att vara. Ingen annanstans flödar min kreativitet lika mycket som här, ingen annanstans förmår jag finna disciplinen lika enkelt som här. Jag skriver nog dubbelt så många ord per dag här jämfört med hemma i mitt vanliga hemma! Men jag har en regel när jag är här; först skriva, sedan gå ut. Går jag ut först är det kört, jag kommer nämligen inte in förrän det mörknar. Naturen håller mig kvar ute, inte ens hunger räcker för att driva in mig. Så, skriva först, ut sedan.

Vackert så det gör ont

När jag väl kommer ut är det stränderna som gäller, stränderna och klitterna. Jag tror inte jag kan se mig mätt, hjärtat svämmar liksom över! Har du känt det någon gång, när det är sådär vackert att man liksom inte kan ta in mer utan att någonting i en spricker? Så är det för mig här, och just därför kommer också en del av handlingen i min nästa bok att utspela sig här, jag vill ge det bästa av mig till dig.

Huset med stort H

Nu till huset. Det finns ett nämligen ett hus här, du ser det på bilden. Uppe på en höjd, men alldeles vid vattnet. Alldeles för nära faktiskt, havet gör tappra försök att ta det med sig. Jag gick förbi det här huset redan första gången jag kom till Skagen, och jag fastnade vid det. Det har talat till mig och fortsätter att tala till mig varje gång jag är här. Det huset är bland det första jag besöker varje gång jag kommer hit, och det sista innan jag åker härifrån. Det är som att vi känner varandra, huset och jag. Det har talat till mig om storslagna drömmar, om längtan och saknad och stor kärlek. Det har berättat om livet och döden, om svaghet och sårbarhet men också om oändlig styrka.

Huset är i dåligt skick. Förra hösten när jag var hade en del av det rastat in, eller ut, jag vet inte vilket. Kakel och porslin låg på marken och en vägg låg halvvägs ner i havet, trasiga fönster var igensatta med träskivor. Jag har kallt det för ödehuset. Men det konstiga har varit just de där träskivorna, och sandsäckarna utanför, och näten som hoppas kunna hålla kvar sanden. Som om någon faktiskt bryr sig. Jag har sökt information om huset men gått bet.

Det magiska

När jag kommer tillbaka den här gången är väggar uppbyggda och nya fönster isatta! Ett mirakel. Jag blir glad ända in i själen. Någon måste äga det, någon vill rädda det från sitt öde! Plötsligt ser jag huset i mitt Instagramflöde. Till bilden finns ett namn, Fellen. Huset som jag känner mig så besjälad med går under namnet Fellen. Jag har fått en tråd att nysta i, och nystar gör jag. Det tar inte lång stund förrän jag inser att en kvinna en gång i tiden byggde huset, åt sig själv, som sommarhus. Kvinnan var…författarinna.

Tror du man kan bygga romaner runt livets magi? Det tror jag. Nej, jag VET att man kan det. Jag är här för att skriva min nästa roman, Där haven möts. Det är mycket och många som möts här i Skagen…  😉

Nu är jag på väg, igen!

Idag är det fredag och jag är på väg till Mjöbäck. Du har förmodligen ingen aning om var Mjöbäck ligger men det ligger alltså en dryg timmes bilfärd sydost om Göteborg. Slut på dagens geografilektion. Så varför ska jag dit? Jo för att jag blev tillfrågad och inbjuden av en mycket driftig och fantastiskt trevlig kvinna till att hålla en längre föreläsning om hormoner.

Carina Lundin, som även driver Café Tostatorpet om somrarna, tyckte att hon och kvinnorna i omgivningen behövde få lite mer kunskap om allt som hormonerna gör och ställer till med. Så det ska jag prata om en stor del av dagen imorgon! Om klimakteriet, vad det egentligen är, vad alla symtom beror på, hur det egentligen är menat att funka och vad man själv kan göra. Men det blir inte bara klimakterieprat, vi har fem timmar på oss så det kommer hinnas med en hel massa annat också om hormoner och hälsa, liv och leverne. Och trevligt ska vi ha! Så ser min lördag ut, jag ser verkligen fram emot den. Jag ger ju inte så många föreläsningar och kurser längre, men när jag väl gör det så är det jättekul! Jag tycker om att träffa nya människor och dela med mig av min kunskap, lärarrollen är liksom ingjuten i min kropp.

Vägen framåt

Så varför fortsätter jag då inte på den banan? Varför fortsätter jag inte åka land och rike kring och hålla föreläsningar och kurser, om hormoner och hälsa och stress och allt annat som jag har kunskap om och tycker är roligt? Jo, för att jag har något ännu viktigare som pockar på, mitt författarskap. Lika lätt som jag alltid haft för att prova nya saker och vandra nya vägar, lika svårt har jag för att splittra mig och hålla kvar i gammalt och färdigt. När det är dags att byta måste jag släppa taget och gå. Jag kan göra små tillbakablickar ibland, när människor, likt Carina, ber mig och det passar in i min kalender. Jag njuter varje sekund av det men sedan måste jag upp igen, på min väg framåt. Och nu har jag ju faktiskt kommit en bra bit på min nya väg!

Där haven möts

Min debutroman Mata inte skuggorna kom ut för ganska precis ett år sedan. På söndag morgon lämnar jag Mjöbäck, sätter mig i bilen till Göteborg och kör ombord på färjan till Jylland och mitt älskade skrivmecka, Skagen. Som jag längtat må du tro! Det var ett helt år sedan jag var där senast, det är på tok för länge. Men om bara ett par dygn är jag där igen, i mitt hemma, för att njuta på ett sätt jag inte ens kan finna ord för. Och för att skriva på vad som blir min andra roman, Där haven möts. En roman om stor kärlek bortom tiden och genom rummet, en roman som utspelar sig delvis i Skagen, delvis i min födelsestad Malmö. En bok om öden och samhörighet, om livets och universums förmåga att föra människor samman. En roman om drömmar, förverkligande och livsvägar. Och så en gnutta magi. Eftersom livet är magiskt.

Jag ser fram emot en underbar skrivvecka och kommer sannolikt även dela en hel del bilder från mitt Skagen på både Instagram (”thereserenaker” och ”mittskagen”) och på Facebook. Följ mig gärna där också. 😊

Jag fyller år

Idag fyller jag år, 50 år till och med. Är det nu man ska säga ”oj, vad fort tiden går!”? Eller ”usch, nu börjar det bli för sent”? Jag säger varken det ena eller andra.

Ålder har alltid varit ett abstrakt begrepp för mig. Jag vet att det anses extremt exakt, man kan ju veta på minuten och sekunden hur länge man levt, men för mig är det abstrakt. Tid kan gå rasande fort, men också oändligt långsamt. Och om tiden är abstrakt blir följaktligen åldern det också. När är man ung, när blir man gammal? Det gråa håret är ingen säker markör, jag fick mitt första gråa strå vid 15. En käpp eller krycka är inte heller en tydlig signal, man kan ju ha skadat sig. Rynkor? Jo, förvisso, men de har ju en viss bäring på genetik och kroppens förmåga till kollagenbildning så… Kanske har det mer med känslan att göra? Känslan av att vara gammal? Eller ung. Viljan att upptäcka nytt, skapa nytt…? Tilliten och tilltron till den egna förmågan att faktiskt göra just det? Kanske är det så, jag vet inte.

Det jag vet är i alla fall att jag inte skulle vilja backa bandet ens en enda dag. Jag skulle inte vilja gå miste om en enda av de upplevelser jag haft, inte vara utan en enda av erfarenheterna. Livet har fått mig att mejsla fram min vilja. För varje dag vet jag mer och tydligare vad jag vill ha och vad jag inte vill ha, vad jag tycker om och vad jag inte tycker om. Insikterna får mig att välja, alltmer medvetet, alltmer i linje med mig själv. Jag blir tydligare i mitt skapande, skarpare i mitt uttryck. Det är som om livet flödar stadigare i mig, genom mig. Omfamnande mer än krävande eftersom jag tillåter flödet. Trots alla fysiska krämpor, eller kanske delvis tack vare…

Firar jag idag? Ja, och nej. Jag firar egentligen varje vaken dag, varje framsteg, varje insikt, varje beslut och val. Det som skiljer dagen från andra dagar är alla gratulationer, alla lyckönskningar, alla människor som hör av sig på olika sätt. Jag uppskattar dem så mycket, varenda en! Jag ser dem som ett uttryck för omtanke, för kärlek och en hyllning till livet. Mitt liv och alla andras liv. Vill du göra mig glad på min födelsedag, hylla livet idag! Gå genom din dag med högt huvud, ett leende på läpparna, välj glädjen och skänk mig en glad tanke! <3