Kategoriarkiv: Personligt – min väg

Stockholm igår, Köpenhamn idag, Malmö imorgon

Ibland är det full fart på livet! Likväl som jag uppskattar och behöver det lugna livet, lika mycket behöver jag det där som bryter av och sätter fart. Igår var det möte i Stockholm med CE Travel, den resebyrå som Birgitta Höglund och jag numera samarbetar med vid våra Harmoniresor. Birgitta har varit på plats och rekat i Makarska, Kroatien, inför nästa års resa och nu börjar bitarna så sakteliga falla på plats. Nästa vecka kan vi förhoppningsvis börja dela med oss av några av pusselbitarna. Är du nyfiken på resan så gå gärna med i facebookgruppen Kroatien 2020 så får du information löpande i takt med att vi kan gå ut med den.

Lyckliga jag!

Men här och nu, ja då är jag på väg till Köpenhamn. Jag ska bara mellanlanda i Malmö först. Kvällens mål är hur som helst mitt underbara Köpenhamn och middag med fantastiska vänner! Jag är så oerhört tacksam för alla människor som musiken fört i min väg, alla upplevelser och möten som möjliggörs just genom den generositet som verkar följa i musikälskares spår. Jag har alltså en härlig lördagskväll att se fram emot i mitt andra ”hemland”.

Verkligt eller hitte-på?

Söndag och måndag kommer sedan att gå i skrivandets tecken för mig. Jag stannar i Malmö för att fokusera, låta mig inspireras och trampa de gator som också trampas i min nästa bok, Där haven möts. Huvudpersonen i boken bor i Malmö, men självklart finns en dragning till Skagen… Har jag sagt att boken ligger nära mig själv? 😉 Det är knepigt det där, hur man (jag) måste skriva om saker, platser, upplevelser, känslor…som jag känner igen, hur ska jag annars kunna sätta ord på dem? När läsare menar att mina ord och texter berör så är det just för att de för mig är äkta. Jag har varit där, på ett eller annat sätt, i det här livet eller i ett annat. Samtidigt hittar jag på. Handlingen är inte verkligheten, karaktärerna är inte verkliga, men vissa delar är, alla känslor är… Så vad är vad? Vad är egenupplevt, vad är hitte-på? Det vet bara jag. Kanske. Ibland vet jag knappt själv. Men helt klart är att allt jag skriver ligger nära mig, inuti mig, annars kan jag inte skriva det. Imorgon fortsätter processen, håll tummarna att orden kommer till mig och landar mjukt!

Önskar dig en trevlig helg!

PS. När jag satte ihop bilden som illustration till den här texten insåg jag att det var väldigt mycket vatten i alla bilderna… Jo, jag gillar vatten; städer med och vid vatten, vatten som flödar, vatten som renar, vatten som för människor samman. 😊

Jag ser slutet! Långt borta men ändå…

Såhär ser det ut hos mig just nu! Kludd och kladd och ordning och reda. 😊 Med tanke på att jag mest delat min passion för natur och mönster på sistone så kanske du undrat om jag överhuvudtaget skriver något på min nästa bok, Där haven möts? Det gör jag. MEN, jag har haft ett för mig ovanligt bekymmer med berättelsen… Jag har nämligen inte haft en aning om hur den ska sluta!

Skrivprocessen

Alla författare jobbar på sitt eget sätt i skrivprocessen. Vissa bara börjar och följer berättelsen vart den nu än tar vägen. Andra strukturerar upp innehållet minutiöst, kapitel för kapitel, innan de ens skriver första raden. Jag…ja jag gör något mitt emellan. Jag behöver en början och jag behöver ett slut, däremellan lever berättelsen till stor del ett eget liv. Jag strukturerar upp arbetet, huvudsakligt innehåll, inte för att berättelsen behöver det, utan för att jag måste det för min disciplins skull. Berättelsen formar och gestaltar sig dock i stunden, tar olika vägar, vissa uttänkta av mig, andra helt på eget bevåg. Jag låter det som ske ske, bara jag har ett slutmål, en slutscen. Med den här boken har jag konstigt nog inte haft det. Kanske är det för att berättelsen ligger så nära att det varit svårt att frigöra den från delar av verkligheten… Avsaknaden av slut har gjort att processen känts svår att överblicka. Vlket är nästa steg? Av olika vägval, vilket är det rätta?

Slutscenen landade

Hur som helst så kom slutscenen plötsligt till mig förra veckan, äntligen! … Det är förresten så jag ser en berättelse, den kommer till mig i bilder, i scener. Det knasiga är att jag haft den här scenen i huvudet redan innan jag började skriva, men jag har liksom inte fattat att det är slutet på boken. Mycket märkligt. När den nu landade, precis när jag skulle till att somna lördag kväll, blev allt i ett slag så oerhört mycket lättare! Visserligen måste jag backa bandet och skriva om lite, men inte så mycket. Framförallt var det bara att skrota den gamla strukturen för arbetet som jag skissat på lite löst. Jag har ändå inte hållit mig till den, på tal om hur viktigt det är för mig att lita till och följa flödet…

Struktur och lättnad

Nu, med slutscenen klar i huvudet, kunde jag med enkelhet skissa upp hela boken! På papper, stort papper, A2 för att vara exakt. Datorer och skrivprogram i all ära, men jag måste fysiskt SE helheten, scenerna, höjdpunkterna. Jag måste SE för att veta om boken speglar det som jag har i huvudet, och jag måste se helheten för att minnas och inte tappa bort viktiga saker och detaljer. Det mesta av det jag har skrivit platsar, tack och lov, och det som återstår att skriva, vilket är en himla massa, gav sig självt. I alla fall de stora delarna. Det är väl det jag känt på mig när skrivandet saktat in den sista tiden, någonting har skavt, haltat. Det var slutet som var på ingång. Även om jag ännu har ett gigantiskt berg att bestiga så känner jag en stor lättnad. Jag vet vart jag är på väg, det underlättar. Nu ska jag bara låta berättelsen ta sig dit också.😊

När mitt skrivande påverkar liv…

Att skriva är…speciellt. När jag var i Skagen förra veckan, med fullt fokus på mitt skrivande, blev det återigen så tydligt. Bara att ha fullt fokus på något, avsätta tid och pengar för det, och samtidigt undvika att känna press, är en utmaning i sig.

Jag satt alltså där på min lilla skrivkammare och brottades med såväl konkreta formuleringar som tankar på den omöjliga uppgift det ibland innebär att vara författare. Det är svårt att förklara, känslan av att skriva för stjärnorna, att kasta sig handlöst ut i rymden utan att ha en susning om hur man ska landa. Att inte heller veta om det ens kommer att bli en bok, om den kommer ges ut, om den kommer att läsas och kanske framförallt…om den kommer att göra någon som helst skillnad för någon. Det är tufft. Tänk dig själv att gå till jobbet, lägga din själ och all din tid i något som du inte vet resultatet av, som du inte vet om det kommer till någon som helst nytta, och inte ens veta om du kommer få en endaste krona för det. I ett års tid. Skulle du göra det?

Älskar att skriva

Nu är inte det här någon klagosång över författarlivets villkor, absolut inte. Jag älskar att skriva, annars skulle jag inte göra det, men jag hoppas att du förstår det gungfly som mina fötter stundtals står på. Min största ambition är hela tiden att nå fram med mina ord, att beröra och förhoppningsvis kunna göra en liten gnutta skillnad i någons liv. Men det går aldrig att veta om det lyckas, förrän någon eventuellt hör av sig…

Då, där, i Skagen, mitt i processen med nästa bok, mitt i hopp och tvivel, kommer det ett brev. (Okej, egentligen ett meddelande på messenger, men ändå… Jag är SÅ tacksam för tekniken som möjliggör enkel och omedelbar kontakt över stora avstånd!) Jag har fått lov att dela det med er. Föreställ dig känslan när jag läste det, förstå betydelsen av att få det just där och då och den tacksamhet jag kände och känner över att M tog sig tiden att berätta. Från hjärtat – Ännu en gång M, Tack! 🧡

Brevet

”Hej!
Ville bara berätta för dig att jag är väldigt tacksam för dig.
2003 kraschade jag i en PTSD/utbrändhet i ett. Hamnade på sjukhus för att min kropp hade börjat lägga av efter lång psykisk stress och hemska upplevelser. Mina organ gick på halvfart och jag fick fysiska reaktioner som likar brännblåsor på hela kroppen och fick svårt att andas och kunde inte gå från sängen till toaletten utan hjälp. Så många fysiska begränsningar fick mitt liv att gå en lång resa tillbaka till ett hyfsat normalt liv.
Det jag ville komma till är att från kraschen så kunde jag heller inte läsa. Jag som plöjt böcker innan. Efter ett tag kunde jag läsa lite igen men somnade ofta efter ett par sidor av hjärntrötthet och kunde sällan minnas vad jag läst. Det har gått framåt men sedan dess har jag inte klarat läsa mig igenom en enda bok. Men när jag fick din bok i mina händer, “Mata inte skuggorna”, så kunde jag inte släppa den. Jag läste och läste och tog in varje ord och minns allt jag läst.
Du anar inte vilken lycka. Snacka om att fånga läsaren. Jag längtade hem från jobbet för att kunna läsa vidare. Det är inte bara en bra bok, det är också en av de största brytpunkter jag upplevt. Du anar inte hur lycklig jag är. Så innerligt tacksam.  All heder till dig Therese. All heder.
Efter att nyligen brutit en jobbig relation så var boken en bearbetning på många sätt, att lägga fokus på något annat och att försöka hitta ett slags hopp för framtiden och kärlekens outgrundliga vägar, att försöka lägga skuggorna och skadorna åt sidan för att skapa en ny glädjefull framtid.
Jag väntar med stort hopp om uppföljare 🧡

Tack snälla Therese för att du följde din dröm.
Sluta aldrig med det.

/M”

Du som ännu inte läst Mata inte skuggorna  och känner dig sugen på att köpa den hittar den på Bokus eller här, i webshopen. Köper du den i webshopen får du den med mitt personliga bokmärke och givetvis signerad. 😊

Synkronicitet, samband och en gnutta magi

Jag måste berätta! För dig som kanske inte följer mig på min facebooksida, eller inte såg inlägget där tidigare idag och läste kommentarerna – jag delade en bild på en porslinsskärva jag fann på stranden i Skagen. Jag tog upp den, höll i den, och tankarna spann iväg. Var kom den ifrån, vem hade hållit i den förut, vad var skärvan en större del av, hade den kastats eller tappats från en båt, kanske en förlist båt…? Fantasin kan verkligen skena iväg med en och att hålla i den här skärvan, just där, på den där stranden, omgärdad av hav från alla håll…ja det var som att skärvan talade och ville berätta. Något. Eller allt. Om allt den varit med om och en del av. Den fick följa med hem och ligger nu här på bordet bredvid mig när jag skriver detta.

Som taget ur en saga…

När jag lade upp bilden på Facebook dröjde det inte länge förrän en läsare och följare bidrog med en länk till en bild på just ett sådant fat som skärvan varit en del av (tack Ingela!). Det visade sig att den kommer från ett uppläggningsfat, troligen Rörstrand, någon gång på 1800-talet. Oj, vad den vetskapen fick min fantasi att ta nya skutt! Men skuttandet hade bara börjat… En stund senare visar det sig att kring just den här dekoren hade det skapats… en saga! (Tack igen Ingela!). För den som vill läsa mer om porslinet och dekoren lägger jag en länk här, men själva sagan måste jag få dela direkt med er:

“I ett praktfullt palats, två våningar högt och omgivet av prunkande träd bodde en mäktig mandarin, en av kejsarens uppbördsmän för tull. Hit hade han dragit sig tillbaka sedan köpmännens klagan gjort det omöjligt för honom att fortsätta sin verksamhet, av vilken den officiella delen utfördes av en ung sekreterare, Chang, medan han själv stod för en mera lönande del, att inkassera mutor från smugglare. Chang fick följa honom till palatset vid floden för att avsluta räkenskaperna, varefter han avskedades. Men då hade det hänt!

Mandarinens enda dotter, den vackra Koong-se, och Chang hade förälskat sig i varandra. Med kammarjungfruns hjälp möttes de när skymningen fallit över apelsinträd och blommande pioner i den stora trädgården och lovade varandra evig kärlek och trohet. En dag uppenbarades saken för fadern som blev mäkta vred och avskedade kammarjungfrun och satte Koong-se i förvar i ett rum som på tre sidor omgavs av floden och vars enda utgång vette mot faderns rum. För säkerhets skull byggdes ett högt staket mellan palatset och trädgården. Koong-se lovades bort till en rik adelsman, Ta-jin, och bröllopet skulle äga rum när persikoträden stod i blom.

En kväll när Koong-se satt vid vattnet såg hon ett kokosnötsskal med segel komma flytande – hon fångade in det med sitt parasoll och fann en dikt från Chang, avslutad med orden “när pilen tappar sina hängen och persikoträdets knoppar slår ut i blom, skall din trogna Chang sjunka bland lotusblommorna i det djupa vattnet”. Koong-se ristade rådigt med sin brodernål i en elfenbensplatta: “Skördar inte en god husbonde den frukt som hotas av stöld? När pilens hängen slaknar på grenarna kommer den frukt du skattar högst att rövas bort.” Kokosnöten förde hennes ord nedför floden.

Från Ta-jin anlände ett stort skrin med sällsynta juveler till Koong-se och bröllopsceremonierna inleddes med en måltid för fader och brudgum. När alla de traditionella hälsningsskålarna utväxlats somnade fadern och Ta-jin och Chang, förklädd i en drucken tjänares dräkt, kunde passera rummet och hämta den överraskade Koong-se. Med juvelskrinet flydde de över bron men fadern vaknade och förföljde dem, men utan att hinna fatt dem. Hos den trogna kammarjungfrun kunde Koong-se och Chang länge hålla sig dolda, och här gifte de sig. Slutligen kringrändes också detta hus av spejare, och endast tack vare kammarjungfruns skickligt förhalande samtal kunde Koog-se och Chang bakvägen undkomma i en båt nedför floden.

För juvelerna köpte de en liten ö där de byggde sitt hem och odlade jorden. Chang blev berömd som författare till en bok om lantbruk och därigenom kom den hämndgirige Ta-jin honom på spåren. Chang överfölls och sårades dödligt, den olyckliga Koong-se flydde in i sitt hem, satte eld på huset och omkom i lågorna. Gudarna straffade Ta-jin med en plågsam sjukdom med vilken han gick i graven, obegråten och utan vänner, men av medkänsla med Koong-se och Chang lät de förvandla de älskade till två odödliga duvor, symbolen för en trofasthet som ger skönhet i livet och oskiljaktighet i döden.”

Slut på sagan. När jag läste den gick det rysningar genom hela kroppen och det gör det nu igen när jag tittar på skärvan bredvid mig. Skärvan med sin sagodekor. Skärvan som färdats med havets strömmar och låg på en strand i Skagen, omgiven av vatten på tre håll… Jag fann den och förnam en berättelse i fingrarna. Jag, författaren, som var där för att skriva en berättelse om kärlek, liv och död. Om kärleken som färdas genom rummet och bortom tiden…

Nog svindlar tanken alltid. Magin fortsätter.

Det hela fatet med sin Willowdekor. Skärvan kommer från fatets mitt.

Låt mig berätta om ett hus…

Du som följt mig ett tag och kanske också läst min första roman, Mata inte skuggorna, vet att jag har en stor förkärlek för magin i livet. Jag ser på livet som något av ett mysterium, något vi själv skapar men som också till viss del är höljt i dunkel. Allt för spänningen och äventyret. Om vi visste hur allt hängde ihop och kunde förutse morgondagen skulle vi förmodligen bli uttråkade i samma stund som vi vaknade. Nu måste jag får berätta för dig om ett hus, ett hus med magi!

Jag är, och har varit, hemma i mitt Skagen sedan i söndags eftermiddag. Jag åker hit av två skäl, dels för att det är ”hemma”, dels för att energierna här tar fram det allra bästa i mig, både som den Therese jag är och den författare jag aspirerar på att vara. Ingen annanstans flödar min kreativitet lika mycket som här, ingen annanstans förmår jag finna disciplinen lika enkelt som här. Jag skriver nog dubbelt så många ord per dag här jämfört med hemma i mitt vanliga hemma! Men jag har en regel när jag är här; först skriva, sedan gå ut. Går jag ut först är det kört, jag kommer nämligen inte in förrän det mörknar. Naturen håller mig kvar ute, inte ens hunger räcker för att driva in mig. Så, skriva först, ut sedan.

Vackert så det gör ont

När jag väl kommer ut är det stränderna som gäller, stränderna och klitterna. Jag tror inte jag kan se mig mätt, hjärtat svämmar liksom över! Har du känt det någon gång, när det är sådär vackert att man liksom inte kan ta in mer utan att någonting i en spricker? Så är det för mig här, och just därför kommer också en del av handlingen i min nästa bok att utspela sig här, jag vill ge det bästa av mig till dig.

Huset med stort H

Nu till huset. Det finns ett nämligen ett hus här, du ser det på bilden. Uppe på en höjd, men alldeles vid vattnet. Alldeles för nära faktiskt, havet gör tappra försök att ta det med sig. Jag gick förbi det här huset redan första gången jag kom till Skagen, och jag fastnade vid det. Det har talat till mig och fortsätter att tala till mig varje gång jag är här. Det huset är bland det första jag besöker varje gång jag kommer hit, och det sista innan jag åker härifrån. Det är som att vi känner varandra, huset och jag. Det har talat till mig om storslagna drömmar, om längtan och saknad och stor kärlek. Det har berättat om livet och döden, om svaghet och sårbarhet men också om oändlig styrka.

Huset är i dåligt skick. Förra hösten när jag var hade en del av det rastat in, eller ut, jag vet inte vilket. Kakel och porslin låg på marken och en vägg låg halvvägs ner i havet, trasiga fönster var igensatta med träskivor. Jag har kallt det för ödehuset. Men det konstiga har varit just de där träskivorna, och sandsäckarna utanför, och näten som hoppas kunna hålla kvar sanden. Som om någon faktiskt bryr sig. Jag har sökt information om huset men gått bet.

Det magiska

När jag kommer tillbaka den här gången är väggar uppbyggda och nya fönster isatta! Ett mirakel. Jag blir glad ända in i själen. Någon måste äga det, någon vill rädda det från sitt öde! Plötsligt ser jag huset i mitt Instagramflöde. Till bilden finns ett namn, Fellen. Huset som jag känner mig så besjälad med går under namnet Fellen. Jag har fått en tråd att nysta i, och nystar gör jag. Det tar inte lång stund förrän jag inser att en kvinna en gång i tiden byggde huset, åt sig själv, som sommarhus. Kvinnan var…författarinna.

Tror du man kan bygga romaner runt livets magi? Det tror jag. Nej, jag VET att man kan det. Jag är här för att skriva min nästa roman, Där haven möts. Det är mycket och många som möts här i Skagen…  😉