Kategoriarkiv: Personligt – min väg

Därför operation och därför Sydafrika…

För dig som inte sett… I tisdags kväll var jag på väg till Sydafrika för att operera min höfter men blev stoppad av ett visst virus och fick kliva av planet under lite halvdramatiska former. Nu undrar du kanske varför i hela friden jag skulle till just Sydafrika? Och kanske undrar du vad det är för problem med mina höfter? Så här är det.

Min ena höft är helt kaputt, den andra halvtrasig, med allt vad det innebär i form av smärta och nedsatt rörelseförmåga. Jag har gjort allt som står i min makt för att få rätsida på det hela, men åratal av snedbelastning tar ut sin rätt. Jag lyckas hålla inflammationen till ett minimum med kost och kosttillskott, men ben ligger mot ben och kaputt är kaputt. Jag varken vill, kan eller orkar ha det så här längre, jag är trots allt bara 50 år… Och nu skulle det alltså äntligen åtgärdas, av den bäste doktor som tänkas kan, på det sätt jag önskade. Om inte Corona kommit emellan.

En annan protes – ytersättning

Så varför åka till andra sidan jorden? Det korta och enkla svaret är att jag vill ha en operation och protes som inte erbjuds i Sverige. Det något längre svaret är att denna andra variant är den jag tror på och den som ger mig hopp om ett fortsatt obegränsat liv. Jag vill nämligen kunna springa, hoppa, studsa och sitta på huk. Jag vill kunna träna allt jag vill, ha lika långa ben och kunna bära vilka skor jag vill. Jag vill ha min benmärg kvar och därmed en viktig del av mitt immunförsvar. Jag vill inte behöva gå runt och vara rädd för att höften ska hoppa ur led och jag vill inte behöva göra om operationen efter 15 år.  Därför vill jag ha en så kallad ytersättning, eller resurfacing.

Varför Sydafrika?

Operationen hade kunnat göras i Belgien om det inte vore för att mina höftkulor är 46 mm stora (eller snarare små). En mindre kula ökar belastningen och därmed frisättning av metall i kroppen (inte bra, framförallt inte för kvinnor). Gränsen för en ytersättning i metall, som görs i Belgien, går vid just 46 mm… I Sydafrika finns däremot alternativet keramik, en protes som ännu inte gått igenom EU:s CE-märkning. Hade jag kunnat vänta ett eller två år till så hade den säkert varit godkänd i EU också, men då är det för sent för mig. Min vänstra höft är i så pass dåligt skick att det måste göras snarast möjligt. Så ja, det är en viss risk, men jag är beredd att ta den.

Jag känner mig helt trygg i mitt beslut och litar fullt och fast på skickligheten hos den belgiske läkare som skulle/ska operera båda mina höfter. Ja, det är samma läkare som vanligtvis opererar i Belgien och ja, jag ska operera båda höfterna, samtidigt. Jag har längtat något helt vanvettigt efter att få skutta fram på stränderna i Skagen och på våra kommande Harmoniresor helt utan smärta! Nu får jag längta ett tag till.

Vi borde få välja…

Det enda som stör mig, utöver coronaeländet och förseningen, är det faktum att denna operationsvariant inte erbjuds i Sverige, snarare verkar den motarbetas. Självfallet måste jag därför stå för hela kostnaden själv, men jag tänker inte gräva ner mig i det utan gläds istället åt att faktiskt ha möjligheten (genom banklån), alla har inte det. (För den som gör operationen inom EU ska Försäkringskassan enligt EU-direktiv och överenskommelser ersätta större delen av kostnaden, men det verkar vara rena lotteriet huruvida de gör det eller inte.)

Jag skriver och berättar om allt detta för att jag vill göra andra människor med trasiga höfter uppmärksamma på att det finns andra alternativ än de svenska. Om det är ett alternativ för dig eller inte kan bara du (tillsammans med läkare) avgöra, men jag vill att alla ska veta om att alternativet finns. Och ja, jag tycker att vi borde få välja.

För min egen del går jag nu åter i väntans tider och ber en stilla bön att världen sansar sig och gränserna öppnas igen. Snarast.

Livet fortsätter…

Mitt i allt kaos gläds jag åt att min första roman, Mata inte skuggorna, fortfarande hittar sin väg till nya läsares hjärtan! Kanske är detta en utmärkt tid också för dig att läsa något nytt och underlätta för mig att fortsätta mitt skrivande?

Så här skriver Elisabeth till mig om sin läsupplevelse av Mata inte skuggorna:

“En otroligt välskriven bok med ett mycket aktuellt tema, som gör att man snabbt dras in i handlingen. Längtan efter att få läsa mer infinner sig väldigt tidigt i boken. Det vardagliga, men ändå så fantastiskt välformulerade språket in i minsta detalj, gör läsupplevelsen mycket stor. Känslor och tankar hos huvudpersonerna beskrivs med eftertanke och väl avvägt språkbruk, ordval och vackra formuleringar. Handlingen och spänningen byggs upp på ett raffinerat sätt som gör denna bok till en av de bästa läsupplevelser jag haft!

Stort tack Therese och varmt lycka till med kommande böcker!

En redan trogen läsare
Elisabeth Svensson”

Köp gärna direkt av mig

Mata inte skuggorna finns på Bokus men köp den gärna direkt av mig. Det kostar dig detsamma men jag får behålla några kronor mer av vinsten och vi slipper onödiga transporter. Du vet kanske inte att när du beställer av Bokus så beställer de av mig, jag skickar till Bokus, de packar om och skickar till dig? Här och nu känns det som en onödig omväg, eller vad säger du? Köper du direkt av mig så får du boken snabbare och dessutom får du den signerad tillsammans med mitt eget bokmärke. 😊 Om du redan läst den kanske du vill köpa och ge bort till någon annan? Eller tipsa om den! Dela till exempel gärna detta inlägg, det kostar helt gratis men hjälper mig att nå ut. Jag är glad för all hjälp jag kan få!

Jag lägger en direktlänk till mitt förlag och webshopen här. Där kan du läsa mer OM boken, om Gabriel som kommer ensam till Sverige, om den tunga ryggäcken han bär på, om hur han träffar Hanna och om kärlekens kraft och förmåga att läka… Kanske uppskattar du Mata inte skuggorna lika mycket som Elisabeth!

Kram på er alla från mig som fortsätter skriva i väntan på nästa höftoperationsförsök…

Vill du upptäcka Makarska med mig i höst?

Vill du följa med mig till Makarska, Kroatien, i höst? Den 30 september tar jag och Birgitta Höglund med oss ett begränsat sällskap till denna pärla på den kroatiska rivieran. Läget är fantastiskt, vyn magnifik. På ena sidan har vi det Adriatiska havet, på andra sidan det branta Biokovoberget. Ljuvliga strand- och hamnpromenader, utflykter, god mat, kunskap, insikter, gemenskap, lugn och ro utlovas.

Detta är en resa där harmoni, sinnlighet, nyfikenhet och gemenskap är i fokus. Är du nyfiken? Klicka dig då vidare till hemsidan, www.harmoniresor.se. Och boka snabbt om du vill följa med, antalet platser är begränsat då vi lägger stor vikt vid kvalitet och prioriterar närhet, äkta möten och gemenskap.

Hoppas vi ses!

Otålig? Det är jag aaaldrig…

Otålig. Skulle JAG, vara otålig? Nääärå, aldrig, aldrig någonsin… Alltså, jag satt här och kände mig otålig, mer otålig än vanligt. Otålig på att det går för långsamt, att det som skrivs inte skrivs tillräckligt fort eller inte blir tillräckligt bra. Att det jag vill ska hända inte händer, att jag inte ser resultat av mitt skapande, mitt arbete. Jag fick ta mig ett allvarssnack med mig själv. Ett allvarligt samtal om det här med tålamod och otålighet. Denna improduktiva, rentav kontraproduktiv känsla! Så lätt att trilla dit på när man för en sekund glömmer bort hur det egentligen funkar, vad allt egentligen handlar om…

Känn förväntan istället för otålighet

Blir du någonsin otålig, på dig själv, på andra, på livet? Jag blir det, både nu och då. Mest på mig själv faktiskt. Jag är liksom född otålig, vill att allt ska gå fort. Otåligheten har sina fördelar, absolut. Jag är till exempel bra på att veta vad jag vill, jag är bra på att sätta igång saker, få hjulen att snurra. Men det är sedan utmaningen kommer, att släppa taget, att bara låta det vara… Tills det kommer till mig. Gång på gång får jag påminna mig själv om detta enkla faktum – det jag sjösatt kommer att ge resultat. Det ligger i pipen, det är på väg till mig, jag behöver inte göra mer. Låt det komma bara. Känn förväntan, inte otålighet! Att det ska vara så svårt.

Att vänta med spänning och förväntan är något helt annat än att otåligt trampa runt och tycka att leveransen drar ut på tiden. Det första skyndar på förloppet, det andra saktar ner det. Det första bygger på tillit, det andra på tvivel. Attraktionslagen talar. Jag VET ju detta, ändå… Pust.

Vägen ÄR målet

Jag får än en gång påminna mig om att vägen faktiskt ÄR målet. Och tänk hur det skulle vara om man fick allting man önskade, momentant, direkt, i samma ögonblick som ens önskan uppstod. Jösses vilka bekymmer man skulle få! Hur skulle man hinna ta hand om allt, njuta av det? Nej, alltså, det finns faktiskt en stor poäng med att saker tar sin tid. Om man bara är klok nog att påminna sig om att skapandet är grejen och att väntan på leveransen bygger på samma förväntan och förvissning som barnet känner inför julafton. Leveransen, ja den är pricken över i:et, men vad sjutton, vägen dit är ju den allra största delen av bokstaven! Tänk att man ska behöva påminna sig om det tusen gånger om…

Jag tror jag ska ta och stryka ordet ur min vokabulär nu, byta ut otåligheten mot förväntan, en gång för alla. Wish me luck.

Det stormar i skrivarlyan

Du kanske undrar hur det går med mitt skrivande? Alltså med nästa bok, Där haven möts. Saken är den att jag är mitt inne i en oerhört frustrerande del av processen. Ett sånt där kritiskt läge då man har god lust att kasta in handduken. Ett läge då jag tvivlar på allt, undrar vad tusan jag håller på med och inte har en aning om hur jag ska orka bringa ordning i kaoset. Just där är jag, precis nu.

Jag skriver om, stuvar om, fogar ihop och tar isär. Försöker helt enkelt hitta den tråd som jag vet finns där men som trasslat in sig i någon annan. Jag ifrågasätter, provar nytt, förkastar och försöker igen. Utan tillfredsställande resultat. Det skulle vara så lätt att bara ge upp, men det går ju inte. Berättelsen vill bli berättad, och det finns absolut ingen annan än jag som kan berätta den eftersom den finns i mig, i mitt huvud, i min kropp och själ.

Så jag kämpar på, nystar upp, repar nytt mod och prövar mitt tålamod för femtielfte gången. Om du, mot förmodan, skulle undra varför jag är lite frånvarande för tillfället, så vet du nu… Här och nu finns det stora likheter mellan Skagens stormar och de vågor som bryts i mitt inre. Håll tummarna att himlen klarnar och lugnet lägger sig snart.