Kategoriarkiv: Personligt – min väg

Alla kort på bordet (alt. Det du inte vet om mig)

Du borde berätta, var det någon som sade. Du borde skriva om det, komma ut med det, inte hålla det hemligt. Det gör dig mera mänsklig…sade hon. Kanske har hon rätt, kanske. Jag vet inte, det är inte för att dölja som jag inte berättar, skriver och pratar om det. Det är inte för att visa upp en fin yta, eller låtsas. Det är helt enkelt inte en hemlighet på något sätt alls. Det är bara det att jag inte vill fokusera på det, inte låta mina tankar gå den vägen mer än nödvändigt. Jag vill inte ha någon medömkan som sänker den energi jag gör mitt bästa för att höja. Men okej, jag berättar väl då, kanske ger det en djupare förståelse för min person, för den jag är.

Olyckan

Allt började med en bilolycka för drygt 22 år sedan. Jag hade fött min son ett par månader tidigare, kroppen fortfarande lite ”sladdrig”, uppmjukad av hormoner och tänjningar. Bilen som körde in i mig från vänster hade ingen hög fart, men det räckte. Vår bil blev skrot, sned i hela framvagnen. Jag blev också sned, men mig kan man inte skrota. Faktum är jag inte ens fick någon större besiktning, ingen röntgen, bara ett konstaterande att min nacke var lite öm men att den utan större problem gick att vrida på. Själv minns jag bara smällen och att jag efter den sliter upp min son ur barnstolen och håller honom nära, nära.

Med facit i hand vet jag. Jag vet att jag fick en svår whiplash med total förskjutning av atlaskotan. Jag vet att bildörren som trycktes in sannolikt flyttade även mitt bäcken. Jag vet att mitt bäcken blev snett och mitt ena ben för långt. Jag har haltat sedan dess, mer eller mindre omedvetet. Jag vet också att kroppen är fantastisk. I tjugo år kompenserade den, höll mig uppe, lät mig träna, gå mina milslånga promenader, lät mig dansa och ta hand om mina barn. Jo, jag fick en dotter också, nio år efter min son. Hon som lurade alla så att ingen upptäckte att hon inte vände på sig (…kloka ungen visste väl att vägen ut inte fungerade) så det blev akut kejsarsnitt.

Smärtan

I snart tjugotre år har jag dragits med smärta någonstans i kroppen. Nacken först, ryggen sedan, nu höfterna. Nacken är idag nästan helt bra efter en atlaskorrigering för ett år sedan, ryggen opererade jag för två år sedan, men den är vad den är. Jag har fyra-fem diskar som i princip är ”tomma skal” och inte tål särskilt mycket mer belastning. Men värst är nu höfterna. Höfterna som är helt slut och ett lårben förskjutet efter mer än tjugo års snedbelastning. Jag som varit överrörlig i hela mitt liv är nu stelare än stel. Att gå mer än några hundra meter är en plåga, en plåga som här och nu begränsar mitt liv på ett sätt som är betydligt värre än smärtan själv. Du som följer mig vet att jag ibland är ute och far, fotograferar, föreläser och så vidare. Nu vet du också att detta alltid är förenat med en eländig smärta, där och då, men också dagarna efter.

Det vackra ändå

Nej, jag talar inte om det. Nej, jag vill inte fokusera på det. Jag ber dig respektera det, nu när du vet. Jag vill att du fortsätter att se världen med mina ögon, fortsätter njuta av bilderna, beskrivningarna, allt det vackra jag vill visa och förmedla. Jag hoppas att du vill köpa och läsa mina böcker, dela min inre värld. Smärtan har jag burit och fortsätter bära så länge jag behöver, vi får se hur länge. Jag envisas med att ta en dag i taget, jag fortsätter leta efter det vackra, det som berör, jag fortsätter min strävan att föra människor samman. Kanske för min berättelse dig närmare mig, kanske inte. Men låt oss nu fortsätta leva det liv som är oss givet.

Torka inte dina tårar

Den tår som faller på din kind, själens sälta. Den glimt som tänder dina ögon, själens sötma. Vi försöker undvika det ena men hyllar det andra. Som om vi kunde välja, som om livet bara skulle bjuda oss den ena av smakerna. Hur torftigt vore inte ett sådant liv.  Den som en gång fällt en tår, den som en gång sett någon annans tårar trilla, den har sett att även tårar gnistrar och glimmar.

Tårar fälls av olika skäl, med mina ord vill jag framkalla dem alla. Jag vill röra dig till tårar av skratt, av sorg, av ilska. Jag vill se tårarna gnistra som dropparna i daggkåpan en sommarmorgon, rena, förlösande, jungfruliga. De salta tårarna, ett själens möte med den yttre verkligheten, droppar som får masker att krackelera, sköldar att vittra. Tårar av kapitulation.

Torka inte tårarna, låt dem falla, låt dem gnistra. Låt själen tala.

———————————–

Dessa rader skriver jag medan jag är mitt uppe i mitt bokskrivande. Jag tvingar mig själv att inte väja undan för känslorna, inte ducka för det jobbiga. Jag manar istället fram dem, känslorna, försöker bottna i dem, finna orden för att uttrycka dem, koka ner dem i små svarta krumelurer på ett papper. En obegriplig uppgift, hur kan man ens få för sig att det är möjligt? Magi när det lyckas. En magi som kräver sin magiker, som kräver min absoluta närvaro, mitt hela jag, mitt allt.

Det är du som får mig att göra det, du, min läsare. Det är dina tårar jag ser framför mig, mina tårar i dina ögon, min glädje i ditt leende. Kommer det att lyckas? Ingen vet, salta tårar blir till djupaste vatten. Jag intalar mig att jag kan simma, åtminstone flyta. Stranden är ännu långt borta.

En riktig författare

Jag fick lära mig härom dagen att man visst inte räknas som författare förrän man gett ut två böcker… Till exempel har Svenska Författarförbundet det som krav för att man ens ska få ansöka om medlemskap, helt oaktat kvalitén på det som getts ut. Det är ett konstigt synsätt tycker jag. För egen del anser jag mig ha varit författare sedan födseln, det tog bara lite tid innan jag visste vad jag ville säga. Men nu är första romanen skriven och utgiven och mycket nöjd med det är jag, stolt rent av! Sedan slipas och förfinas givetvis hantverket med tiden och praktiken, men en bok är en ändå en bok och om ingen författare skrivit den så vet jag inte vem som gjort det.

Nå, nu är jag inte den som bryr mig särskilt mycket om praxis eller vad olika förstå-sig-påare tycker om saker och ting, jag är betydligt mer intresserad av mina läsares åsikter och omdömen. Men det är ändå dags för mig att göra slag i saken och bli en sådan där ”riktig” författare, det är nämligen dags att gå in i skrivbubblan och skriva bok nummer två! Jag vet att många av mina fina läsare önskar och hoppas på en fortsättning på Mata inte skuggorna, men här och nu är det inte det som vill ut.

”Kan du inte bestämma vad du vill skriva?”, undrade någon. Nej, jag kan ju inte det. Berättelser tar plats i mig, kommer någonstans ifrån som jag inte kan förklara. Jag vet bara att när färdiga scener, bilder och meningar successivt ploppar ner i mitt huvud så blir det till slut så fullt att jag inte längre har något annat val än att släppa ut alltsammans, på papper. Faktum är att när jag väl bestämde mig för att ta mitt skrivande på allvar så var det som att öppna ett fönster. Frisk luft strömmar ut och in lite som den vill numera och vilka scener den för med sig styr jag inte över.

Här och nu är det därför en helt annan berättelse som tar plats och form… Kärleken är som alltid i fokus, den stora, omvälvande, förändrande kraft som jag gjort till mitt signum att prata och skriva om, men det är nya människor, nya platser. Dock inte nya för mig, jag har levt med dem ett bra tag nu. Jag kan inte berätta så mycket än, men jag kan väl avslöja så mycket som att mitt hjärtas hem, Skagen, nu får sin rättmätiga plats också mellan bokpärmarna. Det är med andra ord en berättelse som ligger mycket nära mig själv, fantasier och drömmar varvas med vissa självbiografiska inslag. Känslosamt att skriva, det kräver en skopa mod och, som alltid, en gnutta galenskap. Jo, det krävs faktiskt en viss hybris för att ge sig i kast med en bok, en lätt galen tro på den egna förmågan som aldrig någonsin går att få bevis på, varken av sig själv eller andra, förrän efteråt. Det enda jag kan göra är att kasta mig ut. Eller in. Och som alltid, låta hjärtat visa vägen.

Jag kommer att försöka dela med mig av mina tankar här på bloggen en gång i veckan, på fredagar som det ser ut just nu. Jag hoppas att fredagar är bra bloggläsardagar för dig, kom gärna med synpunkter annars, jag kan ändra mig. 😊

Du som ännu inte läst min första roman, Mata inte skuggorna, kan köpa den direkt på förlagets sida och få den signerad av mig tillsammans med ett bokmärke. Du som läst och tyckt om den, kommentera gärna här på bloggen. Och har du lust och lite tid över så vore det jättekul om du ville recensera den med några korta rader i just webshopen (samma länk som ovan, under bilden på boken) och/eller på Bokus, det kanske gör andra nyfikna och hjälper dem att bestämma sig. Är du med i någon bokcirkel eller vet andra som är, tipsa gärna. Dina ord är guld värda för mig! För det är ju trots allt så, böcker måste säljas för att en författare ska ha mat på bordet och för att nya böcker ska komma ut. Jag och mitt skrivande är helt beroende av de ringar på vattnet som din uttalade åsikt ger.

Trevlig helg på dig nu! För mig är det Skrivbubblan nästa!

PS. Följ mig gärna på mina två Instagramkonton för mer daglig inblick i mitt liv och mina tankar, ”thereserenaker” samt ”mittskagen” heter jag på IG.

Ut med det gamla, in med det nya

Så var det dags igen. Dags att utvärdera, dags att rensa, se vilka dörrar som ska stängas och fundera på vilka nya som verkar intressanta att öppna. Jag tycker om nyår, skiftet. Ofta får jag lite extra fart under årets sista dagar, driven av känslan att inte vilja ta något gammalt och tärande med mig in i det nya. Jag tömmer ryggsäcken, rensar skrivbordet, skapar mig en ren spelplan inför det nya året.

De senaste dagarna har därför varit extra intensiva hos mig. När kroppen äntligen fått processa klart och hjärtat kunde tala högt och rent så insåg jag snabbt att jag hade ett stort behov av att just stänga, avsluta, städa bort. Resultatet blev att jag nu helt sätter punkt för mitt tidigare yrkesliv genom att stänga ner den hemsida jag haft i ”alla” år, www.klokarad.se. Ingen mer kostrådgivning, inga mer hormoner. Färdigt, klart, avslutat, dörr stängd. Så skönt. Mindre skönt med den mejladress som därmed också försvinner och som jag använt för inloggningar och registreringar precis överallt… Jösses säger jag bara. Nå, vill du nå mig via mejl så är det samma mejl som finns här på bloggen, therese@thereserenaker.se. Faktum är att den här sidan som du är inne och läser på nu är huvudingången till allt som har med mig att göra. Här finns mitt skrivande, här finns min konst (ny flik i menyraden), här kan du nå mig om du vill att jag ska föreläsa eller presentera mina böcker, här finns länkar till mina resor och självklart till mitt förlag…kort sagt allt.

Jag kommer också att stänga ner min webbshop ”Allmytesign”, arbetet med det pågår. Men lugn bara lugn, jag har lagt upp en ny webbutik på min förlagssida så mina böcker finns till försäljning där istället, på samma enkla vis som tidigare, du känner igen dig. 😊

Med andra ord, jag koncentrerar och fokuserar på det mitt hjärta ropar efter, mitt författande och mitt förlag. Så jag stänger de gamla dörrarna, tackar för erfarenheterna och glädjen de gav, stuvar om bland det nya som nu är påbörjat och funderar vidare på hur det ska utvecklas. Bara så enkelt. Bara så rätt.

2018 har varit ett fantastiskt år för mig då min livsdröm äntligen blev verklighet. Jag skrev och gav ut min första roman, Mata inte skuggorna, och jag startade ett eget förlag, hur coolt är inte det! Jag har lite nya tankar och idéer för förlaget som jag arbetar vidare med nästa år, mer om detta när det landat och fått form. Självklart kommer jag också att fortsätta sälja min bok och möta mina läsare, så tjoa till om du är med i en bokcirkel, bokklubb eller har kontakt med någon finfin bokhandel, jag kommer så gärna och berättar och träffar dig.

Sedan, om en vecka sisådär, när skolorna börjar och det blir lugnare på hemmafronten, då…trumvirvel…då går jag in i min skrivbubbla igen – det är dags för nästa bok! En roman även det, en kärlek större än stor, en kärlek bortom tid och rum, en handling som delvis utspelar sig i mitt Skagen… Mer än så säger jag inte. Än. Vi får se vart det tar vägen. Saker och ting ska ju finansieras på något mirakulöst sätt också, men det löser sig väl längs vägen tänker jag, hoppas jag.

Jaha, så ser det alltså ut hos mig, jag städar, rensar och öppnar de nya dörrar som hjärtat visar mig. Nu vill jag bara önska dig, ja just DIG, ett riktigt gott slut på det här året och framförallt, ett Gott Nytt 2019! Jag hoppas att vi hörs och kanske till och med ses då. 😊

Kultursidan.nu skriver om Författaraftonen

Tack till Kultursidan.nu som besökte vår författarkväll på Norrköpings stadsbibliotek i tisdags och skriver om den så förtjänstfullt idag.

”– Titeln, Mata inte skuggorna, kom för mig för 10 år sedan. Jag förstod inte vad orden ville säga, berättar Therese Renåker. Sedan kom innehållet till mig flera år senare, på samma ställe i skogen där orden kom första gången.
Mata inte skuggorna heter hennes känslosamma roman där en ung ensamkommande flykting möter en egensinnig svensk flicka. Hon läser högt, med blick för detaljer.
– Jag har inte hittat på något, det har kommit till mig, berättar Therese Renåker om sitt skrivande.”

Jag är så glad över att vi har lokala eldsjälar som går på konserter, besöker gallerier, skriver om lokala författare och boksläpp, recenserar och hjälper till att sprida all den kultur som finns på nära håll. Dessa eldsjälar och ideella krafter som spelar en så stor och viktig roll i att sprida och synliggöra, de som inte enbart ser de redan stora och etablerade…

Du kan läsa hela artikeln här. Tack Kultursidan.nu! Och självklart också tack till Stadsbiblioteket och Mats Granberg som inom ramen för biblioteketes Nytryckt ställde upp med både lokal och moderator.

Här kan du också läsa den artikel som blev resultatet av en intervju som Norrköpings tidningar gjorde inför eventet.

PS. Jo, vi hade betydligt trevligare än vad just denna bild ger sken av. 😊 Tänk att man aldrig kan se spontant vettig och trevlig ut på bild! 😉