Kategoriarkiv: Personligt – min väg

Therese, vad gör du när du inte skriver?

Jag får frågan ibland, om vad jag gör ”egentligen”. Den kommer allt mer sällan, fler och fler börjar förstå att skrivandet är min huvudsyssla, hur orimligt och märkligt det nu än kan verka. Men visst, jag gör ju annat också, jag driver ju till exempel mitt eget förlag, TR Förlag. En verksamhet som alla andra, ett företag, en bransch, bokföring och ekonomi, sälj och marknad. I förlaget säljer jag mina egna böcker; Mata inte skuggorna, som kom ut i höstas, och Där haven möts, som kommer nästa vår.

Författare och förläggare

I mitt förlag hjälper jag också andra med råd och dåd vad gäller text och bokproduktion. Det är många som hyser bokdrömmar men inte vet hur de ska gå till väga med sitt manus. Jag vet hur det är att nära den där drömmen, jag bar själv på den i fyrtio år (ja 40!) innan jag var redo! Idag vet jag hur man navigerar genom produktionen, hur minfältet ser ut, jag vet vad som krävs och behövs. Jag tror på drömmarna, vill att de ska verklighet, och om jag kan bidra med min kunskap så gör jag det gärna. Är du mer nyfiken på mitt förlag och mina böcker så hittar förlagets hemsida här TR förlag

Konstnär

Detta är alltså min nuvarande huvudsyssla, i böckernas värld. Men så gör jag ju en del annat också…målar till exempel, när andan faller på. Du ser några av mina tavlor i en egen flik i menyn här på sidan. Är jag konstnär? Det vet i sjutton, måste man ha etiketter? Målandet är för mig en avkoppling, en hobby, som blev lite mer när människor plötsligt till min stora förvåning ville köpa det jag målat. Om mina tavlor hänger på andras väggar, ja då kanske jag är konstnär? Också. Trots allt.

Reseledare

Ja, och så är jag ju reseledare också. 😊 Tillsammans med min vän och resekollega Birgitta Höglund genomför jag i höst för tredje året i rad en resa till Makrigialos på Kreta. Resan går helt och hållet i hälsans, njutningens och harmonins tecken. Birgitta är kocken som blev framgångsrik bloggare och kokboksförfattare och parallellt genomfört en stor egen hälsoresa, du hittar hennes blogg här, birgittahoglundsmat. Det var faktiskt så vi träffades, Birgitta och jag, genom hälsan och maten.

För dig som inte känner till mitt förflutna så har jag arbetat som kostrådgivare och också lärare inom näringslära och näringsfysiologi på Paleo Institute. Jag hyste då även ett extra stort intresse för hormoner, kvinnors hormonbalans i synnerhet, så efter en massa djupdykningar i detta ämne koncentrerade jag mig på mitt arbete som hormonterapeut och utbildade andra till detsamma.

På Birgittas och mina resor delar jag med mig av hela min breda, och i valda delar även djupa, kunskap om kroppen och hälsan. Tillsammans vill vi dela med oss av själva essensen, den livsfilosofi som vi är så rörande eniga om och som du som följer min blogg så väl känner igen, att livet ska levas i harmoni, njutning och glädje. Kunskap och insikter varvas på våra resor med handfasta råd, god mat, mycket skratt, medmänsklighet och ”bara vara”. Höstens resa blir den sista i nuvarande tappning till Makrigialos, nästa år byter vi sannolikt resmål. Vill du följa med oss till denna kretensiska pärla så har vi lagt till några extraplatser, så skynda dig att boka om du vill hänga på! Läs mer och boka här www.harmoniresor.se/

Hormonterapeut

Och så var det det här med hormonerna… De ligger mig lite extra varmt om hjärtat. Om du undrar varför så läs gärna här, det har sina förklaringar, i min personliga erfarenhet och historia. När jag bestämde mig för att ta mitt skrivande på allvar och lägga mitt fokus och min tid på författandet var det många som blev lite besvikna, de ville ha mig kvar, ville lära sig själva mer eller tyckte att jag åtminstone borde skriva en bok om hormoner. Jag började faktiskt…skrev halva, men insåg så småningom att det var helt andra saker jag ville skriva om. Efter lite påtryckningar och välmenande knuffar omsatte jag istället min kunskap i en kurs, online, på nätet. En självstudiekurs, en bas med den kunskap som jag önskar att ALLA fått med sig från skolan. Så ja, nu bedriver jag visst onlinekurser också…så det kan bli. Du hittar kursen här om du är nyfiken, Du och dina hormoner.

Lärare…

Med den här kursen trodde jag att jag satte punkt för mitt ”gamla liv” men… i november har jag lovat att hålla en allra, allra sista hormonkurs IRL för den som vill arbeta med kvinnors hälsa och kvinnors hormoner. Det blir en tredagars, intensiv djupdykning i hormonernas värld för en exklusiv skara som bett mig och så gärna vill ha min hormonkunskap innan jag stänger dörren till den delen av mitt liv för gott. Kursen på nätet kommer självklart att finnas kvar för alla och envar, men detta blir definitivt mitt sista ”framträdande” i rollen som lärare. Om du också vill ta del av min djupare kunskap i den här tredagarskursen, hör av dig till mig så fort som möjligt. Det kan finnas en chans att haka på…

Och lite till…

Hormonkursen och mitt nätverk har nu också försett mig med en del andra förslag och erbjudanden som jag tackat ja till eftersom det gagnar DIG! Men eftersom den här bloggposten redan blivit på tok för lång så tar jag det nästa gång.

Varför (be)skrev jag då allt det här? Jo, för att visa att allt detta är jag, hela mitt fria jag. Jag är min historia, mitt nu och min framtid, allt på samma gång. Precis som alla andra, precis som du. Vi låter oss inte ringas in så lätt, eller hur…? 😉 Nu rundar jag av och önskar dig en riktigt skön midsommar! I regn, eller sol, eller regn, eller sol, eller…

Du läser mig som en öppen bok

Att skriva är något av det bästa jag vet, kanske DET bästa jag vet. Att få sätta ord på upplevelser, gestalta människor och känslor, söka just den där perfekta avvägningen som förmedlar det jag vill ha sagt. För mig är ord magi. Ord är magiska. Jag fascineras över ordens inneboende förmåga att förmedla inte bara fakta och beskrivningar, utan också känslor, bilder, drömmar.

Tänk att svarta krumelurer på ett papper har den förmågan! Att det jag känner när jag skriver, laddas och landar i orden och svävar vidare till dig. Och om magin är total, ja då känner du samma känslor när du läser som jag kände då jag skrev. Vad är väl det om inte magi!

Sårbart

Samtidigt är det så oerhört sårbart. Även om det jag skriver inte är det minsta självbiografiskt vad handlingen beträffar så är känslorna äkta. Jag kan inte sätta ord på en känsla jag aldrig känt, jag kan inte ladda orden med energin om jag inte samtidigt upplever den. Det som kommer ut på pappret ÄR jag, till allmän beskådan, öppet för bedömning och värdering. Det kräver mod att visa sitt innersta, för mig är skrivandet det modigaste jag kan tänka mig. Avskalat och hudlöst. Skört och starkt. När du läser mina böcker lär du känna personerna i den, men också mig. Det är mig du kommer in på livet.

Du och jag

Men mina känslor är allt annat än unika, känslor är universella. Om mina ord får dig att känna något så är det för att du också har de känslorna inom dig. För att du är uppkopplad mot samma gigantiska nätverk som jag, det universella nätverk som binder oss alla samman. Mina ord slår an en ton i dig eftersom du känner igen dig i dem, energin de för med sig vibrerar med energin i dig. Jag – orden – känslorna – du – känslorna. Så, när du läser, vem är det då du kommer in på livet, egentligen? Mig? Eller dig?

Jag vill inte “levla upp”!

Nej, jag vill inte nå mina mål fortare. Jag vill inte ”levla upp” min business, jobba effektivare eller agera smartare. Jag vill inte schemalägga, göra listor eller bocka av. Jag vill leva. Organiskt. Luststyrt, och med glädjen som vägvisare.

Jag får ingen energi av styrning. Jag går inte igång på allt prat om ”action” och verkställighet. Faktum är att mitt inre protesterar mot allt av det slaget. Jag vet inte, kanske är det jag som är lat, men då är jag väl det då. Jag vet nämligen att i min kropp och verklighet så är allt effektivitetsprat kontraproduktivt. För mig sker sällan det stora arbetet i ”görandet” utan mer i ”varandet”. Jag går igång på frihet, inte styrning! Jag får energi av glädje, inte måsten och grodor som prompt måste sväljas.

Impulser

Betyder det att jag aldrig gör något? Absolut inte. De som känner mig vet att det kan gå undan ibland, men först då det är ”färdigt”. Ofta igångsatt av en impuls som drar igång något inuti mig, när det känns rätt och lustfyllt, något som ger mig energi i både tanke och handling.

Visst händer det att jag också gör listor ibland, men de är aldrig ”smart” uttänkta. Istället är de ett resultat av att tanken går så fort i det där lustfyllda flödet att jag måste kreta ner det på papper för att inte glömma.

Vilse ibland

Jag säger inte att styrning är fel, bara att det inte är min väg, inte min melodi. Men det är lätt att gå vilse… Jag gör det ibland. Går vilse i hur man ska göra, hur man borde göra. För jag vet hur man gör, jag har ju trots allt ägnat ett halvt liv åt sådant… Det händer att jag till och med går vilse i målen, att jag på något sätt tappar bort mig och börjar anta andras mål som någon sorts självklarhet. Mätbara, kort- och långsiktiga, strategier och planer. Trots att jag med hela mitt inre VET att målet inte är målet för mig, utan att målet, för mig, är resan. Och jag vill resa lustfyllt!

Fri att följa glädjen

Jag vill resa med litet bagage, fri att byta väg och riktning när jag vill, fri att följa glädjen vart den än tar mig. Jag vill njuta här och nu, bestämma här och nu, följa flödet i stunden, känna in och väga av. Ofta sker det största arbetet i en solstol, i ett samtal i en bil på väg, under en konsert då energin är på topp. Jag vet liksom aldrig riktigt när det händer, bara ATT det händer, när det händer. I sådana stunder skapar jag, det är där och då jag gör det största arbetet. Det är då impulserna kommer, de friaste tankarna, när jag tar emot, när jag gör något annat.

Utifrån detta kan jag sedan GÖRA. Ofta snabba punktinsatser, ofta med lätthet och grymt effektiv när jag väl gör det. Så jag får tid att vänta in nästa flödestopp. Det kanske inte är så MAN gör, men det är så JAG gör. Och det funkar för mig. Vad funkar för dig?

PS. Eftersom jag lever som jag lär checkar jag nu ut och följer min glädje till Köpenhamn! Bara en snabbis, men en fullspäckad, glädjefylld sådan. Tillbaka imorgon kväll igen. Kanske med helt  nya tankar och impulser, vem vet. 🙂

Fy tusan vad jag är bra!

Får man säga så? Får man skrika ut över hustaken hur bra man är på sitt jobb, bra på det man gör? JA, det får man! Känslan som infinner sig när man på djupet inser att man är riktigt bra på något är helt underbar.

Igår satt jag med huvudet begravt i textbearbetning av en bok jag är redaktör för. Jag muttrade lite, bråkade mycket, strök, klottrade och trixade, och så plötsligt slog det mig – jag är ju skitbra på det här! Jo, jag är faktiskt det. Jag är skitbra på att reda ut ordtrassel och få ordning på meningsbyggnadssnurr.

Naturlig fallenhet

Det är inte det att det sker utan ansträngning, absolut inte, det är mer att det faller sig naturligt för mig. Jag VET i kroppen hur det ska vara, det känns helt enkelt rätt eller fel utan att jag behöver tokanalysera varför. Och jag litar på min känsla till hundra procent för jag VET, min kropp vet.

Igår insåg jag fullt ut vilken gåva det är! Har det betydelse att jag läst hyllmeter efter hyllmeter med böcker under hela min uppväxt och fortsatt att göra det? Ja, givetvis. Men det är inte hela förklaringen. Redan i bokslukaråldern, tonåren i mitt fall, reagerade jag på texter. Hur de flöt, hur de berörde, rytmer och missljud. Jag har den liksom i mig, ordmelodin.

Hjälpa andra

Nu inser jag dessutom att jag faktiskt har en förmåga inte bara att själv skriva, utan också en fallenhet för att snappa upp andras melodier, eller andras röster om du så vill. Jag är en hejare på att fånga in och bevara det språk som är ditt och samtidigt förädla det. Hur märkligt och stort är inte det, vilken gåva! En gåva jag kan dela med mig av, en gåva som kan hjälpa andra. Kanske är det så med alla sanna gåvor, att de alltid på något sätt också kommer andra till del?

Känns det som att mina ord är för stora? De ÄR stora, för mig i alla fall. Jag skriver detta enbart för att dela min glädje och för att, om möjligt, inspirera dig till att söka och finna DIN gåva. Det är nämligen min fasta övertygelse att vi alla är begåvade på ett eller annat eller många sätt. Vi har fått OLIKA gåvor med oss in i detta liv och det är ju det som är det storslagna. Tänk vilken värld vi kan skapa om alla människor tar fasta på sina förmågor och delar sina sanna gåvor med varandra. Vilken kraft, vilken energi!

Men hur finner man sin gåva, undrar du kanske? Mitt enkla svar är att man släpper motståndet. Följ hjärtat, gå med lusten och glädjen. Bara så.

Nästa bok – Där haven möts

Ja då var det bestämt, nu kan jag berätta! Nästa bok, som kommer ut våren 2020, kommer att heta “Där haven möts”. Ni som känner mig och följer mig här på bloggen kan nog räkna ut var inspirationen till den titeln kommer ifrån…😉

Boken kommer att utspela sig delvis i mitt andra hem, Skagen, delvis i min födelse-och uppväxtstad, Malmö. Vid havet, eller haven, de hav som skiljer men också för samman. Haven som jag älskar. Både de hav som vi kan blicka ut över och de hav vi har inom oss. När de möts uppstår ren magi.

Inre och yttre hav

Med “Där haven möts” hoppas jag kunna gestalta detta mötets magi. Magin som går bortom både tid och rum, magin som uppstår i mötet mellan de yttre och de inre haven och i mötet mellan olika människors hav. Hav som förenar och renar, hav som spolar bort och sveper med. De salta tårarnas hav, hav som är kärlekens hav. Dit vill jag ta dig med. Jag kan bara hoppas att jag lyckas.

Så jag kastar mig ut i det kreativa havet med huvudet före, dyker ner i virvlarna utan flytväst, utan livboj. Det går aldrig att veta hur långt man kommer, jag kan bara lita till vetskapen om att jag kan flyta och simma, att havet är min vän och att det bär mig. Även denna gång.

De intar mig

Där haven möts. Jag smakar ännu en gång på titeln som formulerade sig för flera år sedan. Den som legat och mognat och pockat på och som nu rymmer en handling jag bara nätt och jämt kan greppa. Människorna finns där, de har så smått börjat gestalta sig och fördjupar sina personligheter för varje mening, men ännu är de lite diffusa i kanterna. Jag ger dem tid, låter dem beskriva sig själva. De lever med mig hela tiden även om jag kanske inte skriver en enda rad. Det är så det fungerar för mig, de intar mig snarare än att jag skapar dem. Lika märkligt varje gång.

Ännu kan jag inte dela med mig av varken handlingen eller människorna, de är för sköra, för sårbara, kanske till och med lite rädda för mig och för dig som läsare. Men en sak vet jag, de kommer från havet, och de för frisk luft med sig. Följ med mig på resan så lovar jag att berätta mer om dem, när de är redo för det och tillåter det. Jag hoppas du är lika nyfiken som jag!

PS. Och du som ännu inte läst min första roman Mata inte skuggorna hittar den här på förlagets sida. Där kan du också läsa lite mer om mig, vägen till mitt författarskap och varför jag valt att starta ett eget förlag för mig och mina böcker.