Kategoriarkiv: Livsvägen o Skapandet

En mönsterbildare jag är

Du kanske sett min senaste besatthet av mönster? Jag grunnade lite på varför just detta att skapa mönster drog igång en sådan otrolig, närmast barnslig, lust och kreativitet. Bara sådär. Egentligen är det ganska enkelt och självklart. Jag är en mönsterbildare av naturen, och nu blev det i dubbel bemärkelse eftersom mönstren jag nu skapar i hejdlös fart har sin grund i just naturen.

Mönster överallt

Grejen är att jag alltid sett mönster, skapat mönster, sett strukturer och skapat sammanhang vad jag än har ägnat mig åt. Vare sig det handlat om informationsflöden i en organisation, gruppers dynamik eller hormoner i en kropp så är min hjärna programmerad att söka sambanden. Jag har alltid fascinerats av helheter och delar, alltid sökt och sett logiska sammanhang. Det ligger i mina gener att se delarnas betydelse för helheten, men också helhetens betydelse för de enskilda delarna. Kanske är det jungfrutecknet jag föddes i, kanske är det bara slump, men det är så jag fungerar. Och viktigast av allt, det roar mig!

Skrivandet också ett pussel

Jag går liksom igång på själva pusselläggningen, känslan när bitarna faller på plats och mönstret framträder. (Ja, jag har lagt mååånga pussel i mina dar, också.) Att se mönstret växa fram, låta hjärnan leta, ibland trevande, många gånger rent intuitivt, det kittlar en nerv inuti. På samma sätt älskar jag skrivandet där jag får skapa bilden själv, lägga ut små trådar och bitar som i slutänden bildar en helhet. Eller musiken där jag hör de olika instrumenten och slingorna och rent fysiskt njuter av den harmoni som uppstår när de flätas samman.

Kraften i mönstret

Samhälle, politik, trossatser, människan… samma sak där, det är mönstret i allt som lockar, intresserar och fascinerar mig. Mönstret och den kraft som finns i mönstret. När helheten blir större än summan av de ensilkda delarna, när delar kan fogas samman på nya sätt och skapa nya förhållningssätt, nya idéer, ny kraft. Och det är här kommer naturen in. Ingenstans är mönstren så fulländade som i naturen. Jag säger bara fraktaler… Magi!

Mot denna bakgrund är det kanske inte det minsta märkligt att jag drabbas av en viss besatthet när jag kan leka med mina naturfoton och se de mest fantastiska mönster växa fram. Det ligger i min natur. Naturen ligger i mig. Och nog tusan är det vackert alltid!

PS. Vill du se mer av mina naturmönster, kika in och följ mig på mitt Instagramkonto “Allmytesign” där jag samlar dem, en serie om dagen just nu. Bara för mitt höga nöjes skull, och ditt. Om du vill och likt mig gillar det vackra. 😊

 

I mellanrummet

Mellanrum. Mellanslag. Slag mellan ord. En avgränsning och en sammanlänkning. Endast punkten sätter punkt. Jag sitter här och funderar på de där mellanslagen, på tomrummet mellan det betydelsebärande. I det talade språket ryms en och annan andhämtning i mellanrummen, men också det vi kallar tajming. Den där pausen som gör att vissa kan berätta en historia med finess eller ett skämt följt av skratt, medan andra misslyckas totalt. I det skrivna språket, mellanslag, punkter och kommatecken. Så små och var för sig helt utan mening, men som del av en mening helt oumbärliga. Som utrymmet mellan noterna, som pausen mellan tonerna – utan dem ingen musik. Om balansen mellan saknas, disharmoni.

Ur mellanrummet föds orden

Jag söker den där harmonin. Den där balansen mellan de betydelsebärande orden och mellanslagen som ramar in dem. Rytmen. I ett språk. I mitt språk. Ibland infinner den sig med enkelhet, andra gånger dansar vi i otakt. Då låter jag musiken tystna. Låter det bli knäpp…tyst. Låter mellanslagen breda ut sig. Och där, i tystnaden, mitt i mellanrummet, hör jag den så småningom. Melodin. Orden som flödar ut ur mellanrummen. Orden som tar plats och fyller ut. Som när stjärnor tänds på himlavalvet, en och en, snabbare och snabbare. För att till sist svämma över hela den mörka natthimlen, ett glittrande hav ovanför våra huvuden. Men alltid, alltid, med mellanrummen kvar. För vad vore väl alla stjärnor utan en himmel att fästa dem i?

Jag värnar mellanslagen, jag väntar i tomrummet, jag låter orden ta plats när jag hör musiken i utrymmet mellan dem.

En ny början

Så kom den plötsligt till mig. Mitt i processen med bok nummer två stannar jag upp, en ingivelse. Som om någon eller något flyger förbi mitt fönster och fångar min blick i förbifarten. Tre ord kommer till mig, från ingenstans. Jag känner igen det här, det var likadant förra gången. Jag vet att det är viktigt, att jag måste fånga det i flykten, vad det än är, innan det är borta.

Jag öppnar ett nytt dokument i datorn, skriver ner de tre orden, följt av tre punkter… Sedan tittar jag ut genom fönstret, bort mot trädtopparna, bort mot det ingenstans som orden kom ifrån. Sitter så en stund, väntar. Sedan, lika plötsligt och lika självklart förstår jag, inser att detta är början på bok nummer tre! Början på nästa bok, samtidigt som jag är mitt uppe i bok nummer två. Precis som förra gången. Jag andas in, andas ut, tittar över träden, bortom topparna, och så kommer den, bilden. Som en stillbild men med viss rörelse. En situation, en scen, en liten men betydelsefull rörelse, tillräckligt liten för att inte beskriva en handling, tillräckligt stor för att jag ska förstå skeendet.

Huvudpersonen, hennes namn skriver sig självt på tangenterna. Jag har sett henne ett tag, väntat in henne, vet vem hon är, nu ger hon mig sitt namn. Jag googlar snabbt på namnet, jodå, det stämmer, det passar henne utmärkt, namnet ÄR hon. Hon blir nästan förnärmad av att jag behöver googla och dubbelkolla. Bokens andra huvudperson i bilden, jag ser bara hennes ryggtavla men också hennes namn står skrivet.

Jag tecknar ner den scen jag ser, lika kristallklar som en gnistrande vinternatt. Orden flyter som skrivna av en annan hand. Bara några få rader men rader som fångar en hel bok. En känsla av andakt fyller mig, tacksamhet, men också ett stort ansvar. Jag har blivit anförtrodd något viktigt, jag måste förvalta det väl. Jag tackar för gåvan och ber om anstånd. Jag har en annan bok att skriva färdigt först. En annan bok som också är mig given, en berättelse som lever i mig och en bok som ska komma till liv genom mig.

Du undrar hur jag som författare får mina idéer och hur jag vet vad jag ska skriva om? Så här går det till, tydligen.

Allt går!

Vi människor besitter en helt fantastisk förmåga, vi kan drömma. Vi kan sluta våra ögon och se oss själva med andra ögon. Vi kan fästa blicken i fjärran och föreställa oss någonting helt annat än det vi egentligen har framför ögonen, vi kan se det som (ännu) inte finns. Och det slutar inte ens där. Om drömmen är äkta och härstammar från hjärtat kan vi till och med känna de känslor som drömmen för med sig, vilken magi!

Jag tror fullt och fast på att vi människor kan förverkliga alla våra drömmar, alla drömmar som är sanna och äkta vill säga. Inte de drömmar som klistrats på oss som kollektiva skenbilder av lycka, utan de äkta drömmarna, små som stora. De drömmar som skapar pirr i magen och bubbel i bröstet. Som ger ett leende på läpparna bara vi tänker på dem. Eller kanske gör oss lite genererade när vi uttalar de högt. De drömmar som vi ofta hyser i hemlighet, ibland dolda till och med för oss själva då de gömts undan av en eller annan orsak.

Släppa taget

Tänk att vi har den förmågan! Att genom drömmen, fantasin och känslan kunna skapa vad som helst, hur väsensskilt det än är från den så kallade verklighet vi lever i. Jag säger inte att det är enkelt alla gånger, men jag tror fullt och fast på att det är möjligt. Knepigheten ligger i att kunna släppa taget om allt det där som ÄR just nu. Pengarna som saknas, kroppen som gör ont, det tråkiga jobbet, de jobbiga tråkarna… Allt det som känns, ses, hörs, syns och tar plats här och nu helt enkelt. Ju tuffare situationen är, desto knepigare kan det vara att släppa taget om den. Trots att man egentligen ingenting hellre vill, egentligen…

Tankens kraft

Men det GÅR! Med tankens kraft. Du kan dock inte tänka bort en tanke… Tänk inte på ett grönt äpple Och vad tänkte du just på? Ett grönt äpple förstås. Det går inte att tänka bort en tanke, men det går att tänka på något annat! Det går att tänka på ett rött äpple istället, eller ett päron, eller en fruktsallad, eller träden frukten växer på, eller jorden träden är rotade i och får sin näring av, eller jordklotet som vi alla delar med varandra… Det går att fokusera på allt som är vackert, fint och skönt – den här tiden på året är det extra lätt tycker jag, det är ju bara att gå ut! Ut i naturen där det svämmar över av det vackraste överflöd just nu.

Själens plats

Jag tittar, doftar, smakar och lyssnar. Jag känner med alla mina sinnen, tar in och blir en del av. Överflödet omkring mig blir en del av mig, jag en del av rikedomen. Därifrån, i det djupa andetaget får själen fart. Där flyger drömmarna fritt och allt är möjligt. I drömmen skapar jag min blivande verklighet, jag skapar min framtid. Jag skapar den här och nu i drömmen, i fantasin och i känslan. Ännu ej kännbar eller synlig för mig eller andra, men i allra högsta grad verklig, i mig.

Skriva – disciplin eller inspiration?

Det här med att skriva är allt ett kapitel för sig… Vissa hävdar att de måste invänta den efterlängtade och ibland svårfångade inspirationen. Andra hävdar att det enbart är en fråga om disciplin och enträget arbete. Jag är benägen att hålla med båda sidor, och ändå räcker det inte…

Disciplin är nödvändigt, även för mig. Jag är av naturen lat och med en halvknasig rygg och helknasig höft är det där med att sitta och stå i längre stunder ingen hit alls. Lägg därtill en gammal whiplashnacke som bestämt sig för att låsa högerhanden i något som mest liknar kramp så fort jag ska använda ett tangentbord eller penna så förstår du läget, det får bli pekfingervalsen med högerhanden just nu (eller långfingervalsen om jag ska vara ärlig, men det ser så illa ut att skriva det). Så disciplin handlar för mig inte om själva skapandeprocessen utan om att överbrygga de rent fysiska hindren, att helt enkelt sätta kroppen i träldom. Det kostar på fysiskt att skriva och det kräver därför disciplin av mig, konstigare är det inte.

Inspiration för språket

Inspiration då, måste jag vänta in den? Ja och nej. Inspirationen är för mig en förutsättning för mitt språk. När inspirationen är stor kommer orden med en häpnadsväckande lätthet. Det flyter och flödar och känslorna blir innerliga, nästan helt utan ansträngning. Jag behöver inte leta efter orden, de fastnar inte, haltar inte, utan bara finns där. Utan inspiration blir det tomt, torftigt, krystat och segt. Så ja, jag måste ha inspirationen på plats, MEN tack och lov behöver jag sällan vänta på den, jag vet hur jag ska fånga den. Oftast är det så enkelt som att se till att omgivningen och omständigheterna är de rätta. Ju mer avskildhet och enskildhet desto lättare. Utan störmoment är flödet fritt, jag är i mig och språket är en naturlig del av mig, jag är SÅ tacksam för det.

Och så det där andra

Så disciplin för kroppen, inspiration för ordflödet, det måste väl vara idealt? Jag önskar att det vore så, men nej. Det är inte idealt, inte ens tillräckligt! Dessa två kan jag i mångt och mycket bestämma över, så om det bara vore dem det handlade om skulle jag ha skrivit klart min andra roman för länge sedan, förmodligen även den tredje. Men nu är det inte så, det finns nämligen ännu en del, en del som kan vara knepig att förklara och kanske svår förstå. En del som tar tid och som jag inte kan styra över. Det är den del som avgör och skapar handlingen. Den som definierar tempot och vill förmedla något, säga något. Man kanske kan tro att jag hittar på handlingen, skapar den med fantasin, kreerar den på något sätt, men för mig är upplevelsen en helt annan. Handlingen kommer till mig, liksom hela berättelsen, karaktärerna och situationerna. Handlingen landar hos mig, i mig, någonstans ifrån. Jag kan inte tvinga fram det, inte mana på det, inte skynda. Det måste landa och mogna, ofta utan att jag ens vet vad som pågår, utan att jag har en aning om när det är ”färdigt” eller vad resultatet ska bli.

Snart så…

Jag kan alltså med disciplinens hjälp sätta mig vid datorn, känna inspirationen flöda, språket pocka på och vackra ord susa förbi. Men det går inte att skriva. För det är inte klart. Än. Gissa om det är tålamodsprövande! Där är jag just nu, en bit in i ”Där haven möts”, och det är tvärstopp. Jag kan bara vänta, invänta. På vad vet jag inte men jag litar på att det kommer. Snart. Eller sedan. Imorgon. Eller nästa vecka. Det enda jag kan påverka och det enda jag vet, är att när det är klart, ja då är jag beredd! Redo med både disciplin och inspiration, och då jägarns går det undan må du tro. 😊