Kategoriarkiv: Livsvägen o Skapandet

Hur blir magkänslan min bästa vän?

En bloggläsare, Sofia, hörde av sig till mig med en fråga. ”Hur kan man bli bästa vän med sin magkänsla?” Frågan bottnade i erfarenheter av att inte lyssna på den där magkänslan, att nonchalera den, kanske höra den men inte följa den. Ofta med negativa konsekvenser som följd.

Ja varför följer vi inte den där magkänslan? Vad får oss att inte lita på den, om och om igen? Du vet känslan när man står där mitt i katastrofen och tänker ”Jag VISSTE det! Varför lyssnade jag inte…?!”. För femtielfte gången. För mig handlar det här om framförallt tre saker.

Övertron på det rationella

För det första är vi uppfostrade att lyssna till så kallat rationella argument istället för något så irrationellt som intuition. Vi ska kunna tänka ut logiska tillvägagångssätt, låta förnuft och för- och emotlistor ligga till grund för våra beslut. Som om vi människor vore rationella varelser…HA! Hur många gånger har du inte gjort sådana listor bara för att upptäcka att det finns ungefär lika mycket för som emot och det enda listorna medför är ännu större förvirring. Eller har du kanske till och med upptäckt att det är massor av punkter på för-sidan men ändå känt att hela ditt inre skriker ”Men jag vill ju inte!” Hjärnan är inte till någon större hjälp i sådana lägen, du måste lita på något annat, något större.

Insikt nummer 1: Hjärnans rationalitet ligger mycket sällan till grund för våra bästa beslut. Rationalitet är överskattat.

Tilliten till dig själv

För det andra är vi lärda, läs indoktrinerade, att söka svar utifrån, inte inifrån. Vi är lärda att lyssna på experter som vet bättre, på människor med större erfarenhet. Som om andra människor skulle veta bättre än du själv. Som om andra människor vet vad som är rätt för just dig. Det är ett utomordentligt bra sätt att få människor att gå vilse för att sedan kunna servera lämpliga, ofta status-quo-bevarande lösningar. Gör inget överiltat, sitt lugnt i båten, tänk på vad du har… Lita på mig. Eller inte. Ingen annan har gått i dina skor eller vandrat på just din väg.

Insikt nummer två: Ingen annan människa än du kommer någonsin att veta vad som är rätt för just dig. Ingen! Du har svaren inom dig, du måste helt enkelt välja att lita på dig själv först och främst. Det är ett val, något du kan bestämma dig för att göra. Men också ett val som medför ett visst ansvar, vilket för oss in på nästa del i ekvationen – ansvar och rädsla.

Det egna ansvaret

Den som följer sin magkänsla har ingen annan att skylla på om det blir galet. (Men självfallet heller ingen annan att tacka när det blir bra.) Min erfarenhet är att många inte är beredda att axla det ansvaret, det är ju så mycket lättare att lägga det i knät på någon annan. ”Han sade ju…”, ”Jag skulle inte ha lyssnat på henne…” Att följa sin magkänsla kräver ett ansvar, ett ansvar som också utmanar många rädslor. När våra hjärnor inte kan förklara vårt beslut, inte rationellt föra fram argument för valet, ja då protesterar den och med protesten följer rädslan som ska hindra oss, få oss att komma på ”bättre tankar”. Jag kallar det hjärnspöken.

Insikt nummer tre: Du måste bestämma dig för att äga ditt liv och ta ansvar för dina val, det finns ingen väg runt det.

Välj rätt ord

När jag tänker närmare på saken så inser jag också att ordet magkänsla egentligen inte är helt rätt. För mig är magkänslan nämligen ingen känsla, den är så mycket större än så och faktiskt också betydligt mindre ”laddad”. Magkänslan är en inre vägledare som säger ja eller nej, INNAN hjärnan rör till det hela och känslorna kopplar på. Det är därför vi så ofta utbrister ”Jag VISSTE det!”. Efteråt. Inte säger vi ”Jag kände det!”? Möjligen ”Jag kände det på mig” eller ”Jag anade att”, men det är bara förminskande omskrivningar av den där första vägledningen, vetskapen.

Ord har betydelse, de påverkar hur vi ser på saker, vilket värde vi lägger i det hela. Kanske är det klokt att byta ut ordet magkänsla mot intuition för att ge den en något större dignitet? Smaka på orden, magkänsla – intuition, välj det som känns bäst i din mun, det som känns mest seriöst och har störst tyngd. Eller hitta på ett helt annat ord som ännu bättre beskriver vad det handlar om!

Valet är ditt

Så, för att sammanfatta, vad gör man för att lyssna, lita på och följa sin magkänsla, göra den till sin bästa vän? För mig handlar det om att förstå att jag själv är min allra bästa vän… Jag och ingen annan. Att ta avstamp i denna insikt och träna mig i att fånga upp signalen i dess första, renaste linda. Att sedan följa den… ja det är egentligen bara ett val. Ett val baserat på vetskapen om att jag vet bäst vad som är bäst för mig.

Jag väljer att lita på mig själv och ta fullt ansvar för de beslut jag fattar. Den som följer sin magkänsla följer också sitt hjärta. Den som följer sitt hjärta gå aldrig vilse. Så ser jag på det. Hur tänker du?

PS. Har du likt Sofia frågor eller tankar som du vill att jag ska tänka kring, resonera och skriva lite om? Berätta, jag tänker mycket om mycket och vill gärna veta vad du går och ruvar på. 😊

En mönsterbildare jag är

Du kanske sett min senaste besatthet av mönster? Jag grunnade lite på varför just detta att skapa mönster drog igång en sådan otrolig, närmast barnslig, lust och kreativitet. Bara sådär. Egentligen är det ganska enkelt och självklart. Jag är en mönsterbildare av naturen, och nu blev det i dubbel bemärkelse eftersom mönstren jag nu skapar i hejdlös fart har sin grund i just naturen.

Mönster överallt

Grejen är att jag alltid sett mönster, skapat mönster, sett strukturer och skapat sammanhang vad jag än har ägnat mig åt. Vare sig det handlat om informationsflöden i en organisation, gruppers dynamik eller hormoner i en kropp så är min hjärna programmerad att söka sambanden. Jag har alltid fascinerats av helheter och delar, alltid sökt och sett logiska sammanhang. Det ligger i mina gener att se delarnas betydelse för helheten, men också helhetens betydelse för de enskilda delarna. Kanske är det jungfrutecknet jag föddes i, kanske är det bara slump, men det är så jag fungerar. Och viktigast av allt, det roar mig!

Skrivandet också ett pussel

Jag går liksom igång på själva pusselläggningen, känslan när bitarna faller på plats och mönstret framträder. (Ja, jag har lagt mååånga pussel i mina dar, också.) Att se mönstret växa fram, låta hjärnan leta, ibland trevande, många gånger rent intuitivt, det kittlar en nerv inuti. På samma sätt älskar jag skrivandet där jag får skapa bilden själv, lägga ut små trådar och bitar som i slutänden bildar en helhet. Eller musiken där jag hör de olika instrumenten och slingorna och rent fysiskt njuter av den harmoni som uppstår när de flätas samman.

Kraften i mönstret

Samhälle, politik, trossatser, människan… samma sak där, det är mönstret i allt som lockar, intresserar och fascinerar mig. Mönstret och den kraft som finns i mönstret. När helheten blir större än summan av de ensilkda delarna, när delar kan fogas samman på nya sätt och skapa nya förhållningssätt, nya idéer, ny kraft. Och det är här kommer naturen in. Ingenstans är mönstren så fulländade som i naturen. Jag säger bara fraktaler… Magi!

Mot denna bakgrund är det kanske inte det minsta märkligt att jag drabbas av en viss besatthet när jag kan leka med mina naturfoton och se de mest fantastiska mönster växa fram. Det ligger i min natur. Naturen ligger i mig. Och nog tusan är det vackert alltid!

PS. Vill du se mer av mina naturmönster, kika in och följ mig på mitt Instagramkonto “Allmytesign” där jag samlar dem, en serie om dagen just nu. Bara för mitt höga nöjes skull, och ditt. Om du vill och likt mig gillar det vackra. 😊

 

I mellanrummet

Mellanrum. Mellanslag. Slag mellan ord. En avgränsning och en sammanlänkning. Endast punkten sätter punkt. Jag sitter här och funderar på de där mellanslagen, på tomrummet mellan det betydelsebärande. I det talade språket ryms en och annan andhämtning i mellanrummen, men också det vi kallar tajming. Den där pausen som gör att vissa kan berätta en historia med finess eller ett skämt följt av skratt, medan andra misslyckas totalt. I det skrivna språket, mellanslag, punkter och kommatecken. Så små och var för sig helt utan mening, men som del av en mening helt oumbärliga. Som utrymmet mellan noterna, som pausen mellan tonerna – utan dem ingen musik. Om balansen mellan saknas, disharmoni.

Ur mellanrummet föds orden

Jag söker den där harmonin. Den där balansen mellan de betydelsebärande orden och mellanslagen som ramar in dem. Rytmen. I ett språk. I mitt språk. Ibland infinner den sig med enkelhet, andra gånger dansar vi i otakt. Då låter jag musiken tystna. Låter det bli knäpp…tyst. Låter mellanslagen breda ut sig. Och där, i tystnaden, mitt i mellanrummet, hör jag den så småningom. Melodin. Orden som flödar ut ur mellanrummen. Orden som tar plats och fyller ut. Som när stjärnor tänds på himlavalvet, en och en, snabbare och snabbare. För att till sist svämma över hela den mörka natthimlen, ett glittrande hav ovanför våra huvuden. Men alltid, alltid, med mellanrummen kvar. För vad vore väl alla stjärnor utan en himmel att fästa dem i?

Jag värnar mellanslagen, jag väntar i tomrummet, jag låter orden ta plats när jag hör musiken i utrymmet mellan dem.

En ny början

Så kom den plötsligt till mig. Mitt i processen med bok nummer två stannar jag upp, en ingivelse. Som om någon eller något flyger förbi mitt fönster och fångar min blick i förbifarten. Tre ord kommer till mig, från ingenstans. Jag känner igen det här, det var likadant förra gången. Jag vet att det är viktigt, att jag måste fånga det i flykten, vad det än är, innan det är borta.

Jag öppnar ett nytt dokument i datorn, skriver ner de tre orden, följt av tre punkter… Sedan tittar jag ut genom fönstret, bort mot trädtopparna, bort mot det ingenstans som orden kom ifrån. Sitter så en stund, väntar. Sedan, lika plötsligt och lika självklart förstår jag, inser att detta är början på bok nummer tre! Början på nästa bok, samtidigt som jag är mitt uppe i bok nummer två. Precis som förra gången. Jag andas in, andas ut, tittar över träden, bortom topparna, och så kommer den, bilden. Som en stillbild men med viss rörelse. En situation, en scen, en liten men betydelsefull rörelse, tillräckligt liten för att inte beskriva en handling, tillräckligt stor för att jag ska förstå skeendet.

Huvudpersonen, hennes namn skriver sig självt på tangenterna. Jag har sett henne ett tag, väntat in henne, vet vem hon är, nu ger hon mig sitt namn. Jag googlar snabbt på namnet, jodå, det stämmer, det passar henne utmärkt, namnet ÄR hon. Hon blir nästan förnärmad av att jag behöver googla och dubbelkolla. Bokens andra huvudperson i bilden, jag ser bara hennes ryggtavla men också hennes namn står skrivet.

Jag tecknar ner den scen jag ser, lika kristallklar som en gnistrande vinternatt. Orden flyter som skrivna av en annan hand. Bara några få rader men rader som fångar en hel bok. En känsla av andakt fyller mig, tacksamhet, men också ett stort ansvar. Jag har blivit anförtrodd något viktigt, jag måste förvalta det väl. Jag tackar för gåvan och ber om anstånd. Jag har en annan bok att skriva färdigt först. En annan bok som också är mig given, en berättelse som lever i mig och en bok som ska komma till liv genom mig.

Du undrar hur jag som författare får mina idéer och hur jag vet vad jag ska skriva om? Så här går det till, tydligen.

Allt går!

Vi människor besitter en helt fantastisk förmåga, vi kan drömma. Vi kan sluta våra ögon och se oss själva med andra ögon. Vi kan fästa blicken i fjärran och föreställa oss någonting helt annat än det vi egentligen har framför ögonen, vi kan se det som (ännu) inte finns. Och det slutar inte ens där. Om drömmen är äkta och härstammar från hjärtat kan vi till och med känna de känslor som drömmen för med sig, vilken magi!

Jag tror fullt och fast på att vi människor kan förverkliga alla våra drömmar, alla drömmar som är sanna och äkta vill säga. Inte de drömmar som klistrats på oss som kollektiva skenbilder av lycka, utan de äkta drömmarna, små som stora. De drömmar som skapar pirr i magen och bubbel i bröstet. Som ger ett leende på läpparna bara vi tänker på dem. Eller kanske gör oss lite genererade när vi uttalar de högt. De drömmar som vi ofta hyser i hemlighet, ibland dolda till och med för oss själva då de gömts undan av en eller annan orsak.

Släppa taget

Tänk att vi har den förmågan! Att genom drömmen, fantasin och känslan kunna skapa vad som helst, hur väsensskilt det än är från den så kallade verklighet vi lever i. Jag säger inte att det är enkelt alla gånger, men jag tror fullt och fast på att det är möjligt. Knepigheten ligger i att kunna släppa taget om allt det där som ÄR just nu. Pengarna som saknas, kroppen som gör ont, det tråkiga jobbet, de jobbiga tråkarna… Allt det som känns, ses, hörs, syns och tar plats här och nu helt enkelt. Ju tuffare situationen är, desto knepigare kan det vara att släppa taget om den. Trots att man egentligen ingenting hellre vill, egentligen…

Tankens kraft

Men det GÅR! Med tankens kraft. Du kan dock inte tänka bort en tanke… Tänk inte på ett grönt äpple Och vad tänkte du just på? Ett grönt äpple förstås. Det går inte att tänka bort en tanke, men det går att tänka på något annat! Det går att tänka på ett rött äpple istället, eller ett päron, eller en fruktsallad, eller träden frukten växer på, eller jorden träden är rotade i och får sin näring av, eller jordklotet som vi alla delar med varandra… Det går att fokusera på allt som är vackert, fint och skönt – den här tiden på året är det extra lätt tycker jag, det är ju bara att gå ut! Ut i naturen där det svämmar över av det vackraste överflöd just nu.

Själens plats

Jag tittar, doftar, smakar och lyssnar. Jag känner med alla mina sinnen, tar in och blir en del av. Överflödet omkring mig blir en del av mig, jag en del av rikedomen. Därifrån, i det djupa andetaget får själen fart. Där flyger drömmarna fritt och allt är möjligt. I drömmen skapar jag min blivande verklighet, jag skapar min framtid. Jag skapar den här och nu i drömmen, i fantasin och i känslan. Ännu ej kännbar eller synlig för mig eller andra, men i allra högsta grad verklig, i mig.