Kategoriarkiv: Kroppen o Hälsan

Allt jag ber om är ömsedig respekt!

Morgon- eller kvällsmänniska? Den frågan kom upp i mitt facebookflöde för ett tag sedan. Frågan är intressant tycker jag, både ur det lilla och det stora perspektivet. Att jag är en kvällsmänniska och inte en morgonmänniska är ingen nyhet direkt, men det som fascinerar mig är hur hårt vårt samhälle fortfarande är anpassat och organiserat för och av morgonmänniskor. Sannolikt är det ett arv från både bondesamhället (kor som ska mjölkas) och industrisamhället (alla måste infinna sig samtidigt på givna tider). Men varför vi fortsätter att ha det så är för mig en gåta.

Att tonåringar presterar bättre i skolan med senare skolstart är efter vad jag förstår vetenskapligt belagt vid det här laget, och min högst egenempiriska undersökning på hemmaplan bekräftar det till hundra procent. Men bryr vi oss om det? Inte. Vi kör på som vanligt, tvingar, tjatar, gnäller och ser de stackarna släpa sig upp och iväg. Till vilken nytta undrar jag?

En världslig fråga

Att mycket arbete idag sker med globala kontakter och över massor av tidszoner talar också för en diversifiering av arbetstiderna. Men anpassar vi oss till det? Det finns exempel ja, men oftast inte. Vi spjärnar emot som om flexibla och friare arbetstider vore något negativt. Alla måste vara på jobbet samtidigt, annars blir det KAOS. Eller?

Finare och bättre?

Det verkar dessutom som att det lever kvar en gammal rest av ”Morgonstund har guld i mund”, en märklig värdering som gör gällande att det är finare och bättre att studsa upp i ottan, helst före alla andra. Man får mer gjort då, påstås det. Påstår de. Morgonmänniskorna. Jag undrar hur de menar. Jag är nämligen helt säker på att mitt dygn har lika många timmar som deras, jag bara nyttjar det på annat sätt. Faktum är att jag med den haltande logiken skulle kunna påstå att jag i så fall ligger steget ännu längre före eftersom jag, kvällsmänniskan, får gjort på senkvällen det du, morgonmänniskan, gör först nästa morgon. Så det så. Men seriöst, hela resonemanget är ju urlöjligt.

Effektivitet och produktivitet

För mig handlar det inte om förmågan att kravla ur sängen, det klarar faktiskt jag också, om jag måste. Nej, det handlar istället om när på dygnet jag är till min största fördel, när jag är som mest effektiv, när jag skapar som bäst, när mitt flöde är som störst. Det är INTE klockan sex, sju, åtta på morgonen. Jag kan som sagt kravla mig upp, göra vissa rutinuppgifter, men vill du ha mitt bästa jag, mitt kreativa jag, mitt skapande och problemlösande jag, boka inte mig för några jädra morgonmöten!

Om du har svårt att förstå hur jag menar så är du med säkerhet en morgonmänniska. Föreställ dig då att vi försöker lösa de där frågorna framåt 22-23 på kvällen istället. Då, när du gäspat käken ur led i soffhörnan den senaste timmen (timmarna?) eller rent av somnat. Föreställ dig att jag väcker dig då, vid 23-tiden, med glada tillrop och kräver att du ska lyssna på mina briljanta idéer och komma med intresserade och kloka kommentarer. Så är det för kvällsmänniskorna på jobbet klockan 08, och för de flesta tonåringar i skolan. Är det rimligt? Är det ett bra sätt att lära, skapa, kreera och lösa? Är det effektivt, produktivt?

Ohälsosamt

Jag hävdar att det är direkt ohälsosamt att tvingas gå emot sin inre kroppsklocka under större delen av sitt liv. Och kom nu inte och säg att det bara är att gå och lägga sig tidigare, för då har du inte förstått någonting. Att lägga sig tidigare innebär möjligen (om man ens somnar) att man får fler sömntimmar ja, men mitt bästa jag ligger lik förbaskat kvar och sover när du studsar upp. Tro mig, jag har försökt. Ett halvt liv. Sedan gav jag upp. THANK GOD!

Ömsesidig respekt

Idag respekterar jag min kropp och dess rytm och har tack och lov ett liv som möjliggör det de flesta dagar. Jag försöker inte ens börja skriva före klockan 09, det är helt bortkastat, och jag förlägger inga möten före 10. Av respekt för mig, och dig. Jag utgår nämligen ifrån att du inte vill möta en skuggfigur som liknar mig, utan mitt bästa jag. Och mitt bästa jag finns inte närvarande i min kropp förrän då. Tidigast. Ännu hellre framåt eftermiddagen, eller varför inte på kvällen! Men nej, då är inte du med i matchen nej. Så vi gör nog klokt i att kompromissa, eller hur? Så att våra bästa sidor får mötas i fred och frihet?

Det vi minns…

Nu är jag hemkommen från en vecka på Kreta som en av två reseledare för vårt eget lilla påhitt “Harmoniresor”. För tredje året i rad gästade vi den lilla byn Makrigialos på Kretas sydöstra kust. Med oss på resan hade vi en fulltalig grupp om fjorton personer som alla sökte just den där harmonin som vi vill förmedla. Och vilken underbar vecka vi haft!

För den som inte varit med är det nästan svårt att beskriva. Det är nämligen inte enbart sol, varma hav, stränder och god mat vi delar på våra resor. För hur ljuvligt det än är med sol och värme så är det något annat som blir till mer bestående minnen och stannar kvar i hjärtat efteråt. Människorna. Samvaron. Närvaron.

Frihet – Harmoni

Alla dessa fina möten. Närheten i samtalen, delandet av liv och erfarenheter, skratt och lite tårar. Det är fascinerande hur nära man kan komma varandra på bara en vecka, när miljön är den rätta och man söker sig till varandra helt och hållet på sina egna villkor. Friheten är i sanning en förutsättning för harmonin. Eller som jag brukar skriva, och det som också står högst upp i huvudbilden här på sidan, ”The basis of your life is freedom, the purpose of your life is joy”. Det är först i den upplevda friheten som också den sanna harmonin infinner sig. Harmonin med glädjen som ledstjärna.

Plats att vara

På våra resor gör vi vårt bästa för att leva och vara just så, vi lever helt enkelt som vi lär. Vi konstrar inte till det, vi fyller inte upp och ut dagarna ”bara-för-att”, vi vet att människor behöver tid för sig själva också. Vi spelar inga roller, vi är, och vi gör vårt bästa för att vara just vi, inga andra. Jag tror att det smittar av sig. Jag tycker mig kunna se hur axlarna successivt åker ner hos våra medresenärer, hur andningen blir djupare, hur energi och trötthet får komma och gå som de vill, hur slutenhet övergår i öppenhet och nyfikenhet, hur liksom själva livet tar plats och fyller kroppen. Och i livet finns mötena, med sig själv, och med andra.

Det är en ynnest varje gång. Jag är så glad att få vara en del av dessa resor med sina fina möten och vackra människor. Nu landar jag här hemma, försöker få kroppen att acceptera kylan och hjärnan att koppla om till kreativt skrivande. Jag byter om från mitt sociala jag till den introverta bubbla som är författandets förutsättning. Jag älskar båda delarna. Och människorna, ja de fortsätter finnas med mig och berika mig, länge.

Mitt varmaste tack

Till dig som var med på resan i år, mitt varmaste tack för att just du är du och att du följde med! Kanske ses vi igen. Till min vän och resekollega Birgitta Höglund, jag är så glad att vi är så lika och samtidigt så olika, att vi kompletterar varandra så väl, till glädje och gagn för alla. Tack! Och slutligen tack till Svetlana Gyukin på “vår” resebyrå CE Travel för allt du fixat och ordnat enligt våra önskemål.

För dig som vill vara en del av våra kommande harmoniresor – information om nästa års resa, som då blir till Kroatien, kommer att finnas på www.harmoniresor.se så snart vi sytt ihop resan. Gå gärna med i facebookgruppen Kroatien 2020, så får du aviseringar där först av alla i takt med att planerna landar.

Nu tar vi oss an hösten!

Nu börjas det…

Jaha, nu är det alltså dags. Nu ska det börja byltas på. Tröjor och jackor, långa byxor, strumpor och skor. Allt ska stängas in, stoppas om, skyddas mot kylan, och lik förbaskat kommer jag att frysa. Nej, ni får säga vad ni vill men jag är ingen fan av höst och vinter, så är det bara. Och inte nog med att värmen försvinner, ljuset tar ju samma väg! Vänta bara ska du få se, det blir kolsvart i år också, ljuset… puts väck.

Låter jag lite grinig? Det är jag också (men inte så länge till…!) Det är inte helt lätt att vara en ljus- och värmeberoende varelse och bo i detta land. Sisådär sju månader om året vantrivs jag, eller egentligen inte JAG, men min kropp. Min kropp gillar inte kyla, och nej, det är inte bara att klä på sig! Du som påstår det lever inte i min kropp så försök inte ens hävda att det bara är att bylta på sig. Jag är inte dum i huvudet, om det hade funkat skulle jag ju ha gjort det för länge sedan och inte behövt gnälla av mig med dessa rader. Tro mig, jag har försökt, men när man fryser inifrån märgen så hjälper det inte ett skit, så det så! Ljuset, ja det går ju åtminstone att kompensera en gnutta för. Jag lever sedan många år tillbaka halva året i skenet av en dagsljuslampa, utan den tror jag faktiskt att jag skulle gå under.

Ladda batterierna

Men nu gör jag alltså inte det, går under alltså. Jag har min lampa, jag får beska med att frysa, och jag har, pepparpeppar, aldrig drabbats av vinterdepressioner. Kanske klarar jag mig tack vare bra mat, extra D-vitamin och dagsljuslampan. Jag VET i alla fall att jag har stor nytta av det som jag nu är på väg till – SOLEN! Imorgon åker jag till Medelhavet och Kretas sol och värme under Harmoniresors flagg. Jag och Birgitta Höglund tar för tredje året i rad med oss en grupp människor till Makrigialos så här i början av oktober, allt för att ge oss alla den där extra dosen inför vintern, men också för att ladda batterierna med massor av hälsoprat, god och nyttig mat, vackra omgivningar och trevligt umgänge, harmoni helt enkelt. Jag tror att vi alla längtar något outsägligt efter detta, för även om det ”bara” är en vecka så gör det faktiskt ett litet underverk för hösthumöret!

En vecka får vi alltså tillsammans i ljuvliga, lugna, Makrigialos. Nästa år går turen troligen till Kroatien istället, kanske är det din tur att följa med oss då? Gå gärna med i vår Kroatien2020-grupp på facebook. Där nås du av informationen först av alla och får förtur till bokningen. Så fort vi satt ihop den resan så lägger vi upp det i gruppen, vi vet att det finns en viss efterfrågan så håll utkik!

Packa lätt

Nå, nu ska jag packa resväskan för avfärden till Kreta imorgon. Behövs det något mer än badkläder, underkläder, shorts, linne, en klänning och sandaler, tror du? Okej då, tandborste, pass och pengar också. Det känns som att det skulle kunna få plats i handbagaget alltihop, sådan packning gillar jag!

Jag vet att jag/vi kommer att få en underbar vecka, och jag önskar dig detsamma, var du än är. Jag delar säkert lite bilder och små berättelser (som vanligt när jag är ute och far), det hittar du på min facebooksida och på Instagram. Vad som hamnar var vet man aldrig riktigt med mig… 😉 så följ mig på båda ställena vetja!

Soliga, förväntansfulla hälsningar,

/Therese

När mitt skrivande påverkar liv…

Att skriva är…speciellt. När jag var i Skagen förra veckan, med fullt fokus på mitt skrivande, blev det återigen så tydligt. Bara att ha fullt fokus på något, avsätta tid och pengar för det, och samtidigt undvika att känna press, är en utmaning i sig.

Jag satt alltså där på min lilla skrivkammare och brottades med såväl konkreta formuleringar som tankar på den omöjliga uppgift det ibland innebär att vara författare. Det är svårt att förklara, känslan av att skriva för stjärnorna, att kasta sig handlöst ut i rymden utan att ha en susning om hur man ska landa. Att inte heller veta om det ens kommer att bli en bok, om den kommer ges ut, om den kommer att läsas och kanske framförallt…om den kommer att göra någon som helst skillnad för någon. Det är tufft. Tänk dig själv att gå till jobbet, lägga din själ och all din tid i något som du inte vet resultatet av, som du inte vet om det kommer till någon som helst nytta, och inte ens veta om du kommer få en endaste krona för det. I ett års tid. Skulle du göra det?

Älskar att skriva

Nu är inte det här någon klagosång över författarlivets villkor, absolut inte. Jag älskar att skriva, annars skulle jag inte göra det, men jag hoppas att du förstår det gungfly som mina fötter stundtals står på. Min största ambition är hela tiden att nå fram med mina ord, att beröra och förhoppningsvis kunna göra en liten gnutta skillnad i någons liv. Men det går aldrig att veta om det lyckas, förrän någon eventuellt hör av sig…

Då, där, i Skagen, mitt i processen med nästa bok, mitt i hopp och tvivel, kommer det ett brev. (Okej, egentligen ett meddelande på messenger, men ändå… Jag är SÅ tacksam för tekniken som möjliggör enkel och omedelbar kontakt över stora avstånd!) Jag har fått lov att dela det med er. Föreställ dig känslan när jag läste det, förstå betydelsen av att få det just där och då och den tacksamhet jag kände och känner över att M tog sig tiden att berätta. Från hjärtat – Ännu en gång M, Tack! 🧡

Brevet

”Hej!
Ville bara berätta för dig att jag är väldigt tacksam för dig.
2003 kraschade jag i en PTSD/utbrändhet i ett. Hamnade på sjukhus för att min kropp hade börjat lägga av efter lång psykisk stress och hemska upplevelser. Mina organ gick på halvfart och jag fick fysiska reaktioner som likar brännblåsor på hela kroppen och fick svårt att andas och kunde inte gå från sängen till toaletten utan hjälp. Så många fysiska begränsningar fick mitt liv att gå en lång resa tillbaka till ett hyfsat normalt liv.
Det jag ville komma till är att från kraschen så kunde jag heller inte läsa. Jag som plöjt böcker innan. Efter ett tag kunde jag läsa lite igen men somnade ofta efter ett par sidor av hjärntrötthet och kunde sällan minnas vad jag läst. Det har gått framåt men sedan dess har jag inte klarat läsa mig igenom en enda bok. Men när jag fick din bok i mina händer, “Mata inte skuggorna”, så kunde jag inte släppa den. Jag läste och läste och tog in varje ord och minns allt jag läst.
Du anar inte vilken lycka. Snacka om att fånga läsaren. Jag längtade hem från jobbet för att kunna läsa vidare. Det är inte bara en bra bok, det är också en av de största brytpunkter jag upplevt. Du anar inte hur lycklig jag är. Så innerligt tacksam.  All heder till dig Therese. All heder.
Efter att nyligen brutit en jobbig relation så var boken en bearbetning på många sätt, att lägga fokus på något annat och att försöka hitta ett slags hopp för framtiden och kärlekens outgrundliga vägar, att försöka lägga skuggorna och skadorna åt sidan för att skapa en ny glädjefull framtid.
Jag väntar med stort hopp om uppföljare 🧡

Tack snälla Therese för att du följde din dröm.
Sluta aldrig med det.

/M”

Du som ännu inte läst Mata inte skuggorna  och känner dig sugen på att köpa den hittar den på Bokus eller här, i webshopen. Köper du den i webshopen får du den med mitt personliga bokmärke och givetvis signerad. 😊

Nu är jag på väg, igen!

Idag är det fredag och jag är på väg till Mjöbäck. Du har förmodligen ingen aning om var Mjöbäck ligger men det ligger alltså en dryg timmes bilfärd sydost om Göteborg. Slut på dagens geografilektion. Så varför ska jag dit? Jo för att jag blev tillfrågad och inbjuden av en mycket driftig och fantastiskt trevlig kvinna till att hålla en längre föreläsning om hormoner.

Carina Lundin, som även driver Café Tostatorpet om somrarna, tyckte att hon och kvinnorna i omgivningen behövde få lite mer kunskap om allt som hormonerna gör och ställer till med. Så det ska jag prata om en stor del av dagen imorgon! Om klimakteriet, vad det egentligen är, vad alla symtom beror på, hur det egentligen är menat att funka och vad man själv kan göra. Men det blir inte bara klimakterieprat, vi har fem timmar på oss så det kommer hinnas med en hel massa annat också om hormoner och hälsa, liv och leverne. Och trevligt ska vi ha! Så ser min lördag ut, jag ser verkligen fram emot den. Jag ger ju inte så många föreläsningar och kurser längre, men när jag väl gör det så är det jättekul! Jag tycker om att träffa nya människor och dela med mig av min kunskap, lärarrollen är liksom ingjuten i min kropp.

Vägen framåt

Så varför fortsätter jag då inte på den banan? Varför fortsätter jag inte åka land och rike kring och hålla föreläsningar och kurser, om hormoner och hälsa och stress och allt annat som jag har kunskap om och tycker är roligt? Jo, för att jag har något ännu viktigare som pockar på, mitt författarskap. Lika lätt som jag alltid haft för att prova nya saker och vandra nya vägar, lika svårt har jag för att splittra mig och hålla kvar i gammalt och färdigt. När det är dags att byta måste jag släppa taget och gå. Jag kan göra små tillbakablickar ibland, när människor, likt Carina, ber mig och det passar in i min kalender. Jag njuter varje sekund av det men sedan måste jag upp igen, på min väg framåt. Och nu har jag ju faktiskt kommit en bra bit på min nya väg!

Där haven möts

Min debutroman Mata inte skuggorna kom ut för ganska precis ett år sedan. På söndag morgon lämnar jag Mjöbäck, sätter mig i bilen till Göteborg och kör ombord på färjan till Jylland och mitt älskade skrivmecka, Skagen. Som jag längtat må du tro! Det var ett helt år sedan jag var där senast, det är på tok för länge. Men om bara ett par dygn är jag där igen, i mitt hemma, för att njuta på ett sätt jag inte ens kan finna ord för. Och för att skriva på vad som blir min andra roman, Där haven möts. En roman om stor kärlek bortom tiden och genom rummet, en roman som utspelar sig delvis i Skagen, delvis i min födelsestad Malmö. En bok om öden och samhörighet, om livets och universums förmåga att föra människor samman. En roman om drömmar, förverkligande och livsvägar. Och så en gnutta magi. Eftersom livet är magiskt.

Jag ser fram emot en underbar skrivvecka och kommer sannolikt även dela en hel del bilder från mitt Skagen på både Instagram (”thereserenaker” och ”mittskagen”) och på Facebook. Följ mig gärna där också. 😊