Kategoriarkiv: Kroppen o Hälsan

Mer harmoni åt folket!

Vi pratar ofta om balans. Jag gör det till exempel när jag i min hormonkurs pratar om hormonell balans, där fyller det en stor och jätteviktig funktion. Men balans i livet, kan man egentligen ha det? Jag menar…hur ofta är något i balans, egentligen? När jag tänker och känner efter låter balans som antingen något statiskt, tungt och fyrkantigt eller som en balansakt, en ständig strävan efter en punkt som är närmast omöjlig att vidmakthålla. Är inte balans i det avseendet ett omöjligt mål? Ungefär som att sträva efter ständig lycka, det går ju inte heller.

Jag tänker att precis som man kan söka meningsfullheten i det som händer varje dag och garanterat få uppleva en och annan lycklig stund på köpet, kan man också träna sig i att känna harmoni och få uppleva balans i korta stunder då och då.  Förmågan att vara i nuet, njuta av det som är och det man har, släppa taget om föreställningar om hur allt “borde vara”, tillit… det är nog en bra grund för både harmoni och balans, eller vad säger du?

Det blev visst lite filosofiskt så här på fredagen, förmodligen är det planeringen av höstens harmoniresa som lockade fram tankarna. Harmoniresa, det låter väl härligt om något! Vet du om att jag arrangerar en sådan resa tillsammans med min vän och kollega Birgitta Höglund? I oktober blir det tredje året i rad som vi åker till Kreta med ett gäng härliga människor som liksom vi vill leva det goda, harmoniska livet.

Inspiratörer

Vi är båda två författare och vi har båda ambitionen att inspirera, men på lite olika sätt. Birgitta är en stor inspiratör och förebild för många vad gäller matens njutning och läkande kraft. Med sin blogg och sina kokböcker har hon bidragit till uppvaknanden och smakupplevelser för massor av människor. Hon delar med sig av sin egen hälsoresa och sin gedigna matkunskap på vår gemensamma resa.

Och vad gör jag då? Latar mig i solen och havet? Njae, eller jo, det gör jag också! Är det harmoniresa så är det, och jag är bra på att föregå med gott exempel. 😉 Men jag bidrar också med annat förstås. Jag delar med mig av all den kunskap jag har om människokroppen vad gäller hälsa och ohälsa, mat och näring, magbesvär, stress, hormoner och lymfsystem. Jag kan inte allt, men jag kan ganska mycket om mycket…

Utöver kroppens funktioner pratar jag också mer än gärna om min syn på livet och de stora frågorna, drömmarna, besvikelserna och utmaningarna. Det goda livet och det goda samtalet är i fokus på vår resa och du som följer med har all möjlighet att påverka vad vi lägger vikt vid under veckan. Harmoniskt blir det, det kan vi garantera!

Vill du följa med till Kreta och tillbringa en vecka tillsammans med oss i oktober? Vi har några platser kvar. Läs mer och boka på www.harmoniresor.se.

Mitt bidrag till kvinnohälsan

En kurs om hormoner!Min mamma fick sin första bröstcancerdiagnos vid 52 års ålder. Hon levde med sin cancer till och från i tio års tid innan den slutligen tog hennes liv, hon hann aldrig fylla 62. Den här fredagen tänker jag ta tillfället i akt och berätta om den hormonkurs jag som bäst håller på att färdigställa.

Bakgrunden till min kurs är helt personlig och står att finna i min mammas öde. Hennes bröstcancer var, som så många andras, hormonellt betingad. Min mormor hade också bröstcancer men hon fick den vid högre ålder och den var mindre aggressiv. Att det finns en mindre gynnsam genetik för min egen del behöver man inte vara någon Einstein för att räkna ut. MEN, detta faktum var också startskottet för mitt eget intresse för hormoner.

Kunskap är A och O

Jag bestämde mig för att förstå. Förstå hur allt hängde samman, förstå orsak och verkan, förstå varför… För att själv kunna göra allt som står i min makt för att förebygga denna eländiga sjukdom. Och jag fann svar, massor av svar. Dessutom insåg jag en hel massa andra saker på köpet, som hur förda bakom ljuset vi blivit, hur mycket kunskap vi aldrig fått, hur oerhört lite vi kvinnor egentligen vet om våra fantastiska kroppar och dess hormoner. Jag läste allt jag kom över, allt från människors anekdoter till detaljerade forskningsrapporter. Då blev jag frustrerad. Sedan blev jag arg. Någonstans i den vevan bestämde jag mig för att göra något åt saken, inte bara för min egen hälsas skull utan också för att sprida kunskapen till andra.

Sedan dess har det runnit en massa vatten under broarna. Jag har haft rådgivning för hundratals kvinnor, hållit föreläsningar för ännu fler, och jag har utbildat ett stort antal hormonterapeuter. Sedan kände jag att jag var färdig, jag kunde inte göra mer. Trodde jag. Det har nu gått ett par år och hormoner har plötsligt kommit upp på den mediala agendan. Människor pratar hormoner, diskuterar hormoner, och förvirringen ökar. Jag vet hur svårt det är! Jag vet hur konstigt det blir när man snappar upp en sak här och en sak där, försöker lägga sitt eget pussel utan att egentligen förstå den bakomliggande logiken.

Ett sista strå till stacken

Så nu känner jag att jag kanske kan dra ytterligare ett sista strå till hormonstacken. Ett strå för kvinnohälsan! Min kurs kommer att ligga online, för vem som helst att klicka hem till datorn. Inga förkunskaper krävs, det här är en den grundläggande kunskap som du borde fått med dig för länge sedan, kanske redan i skolan. Kursen heter ”Du och dina hormoner” och kommer att lanseras om en vecka, på Internationella Kvinnodagen. Och för att så många som möjligt verkligen ska kunna få del av den här kunskapen kommer jag att sätta ett lågt pris på den, kostnaden ska inte vara något hinder.

Vill du ta del av min kunskap i denna kurs så anmäl gärna ditt intresse genom att klicka på länken längst ner på sidan. Det enda du behöver göra är att fylla i din mejladress och sedan bekräfta den, så hör jag av mig till dig om ungefär en vecka när kursen är lanserad. Det är absolut inget köpkrav, bara en intresseanmälan.

Nu vet du bakgrunden till mitt hormonintresse. Jag hoppas du vill lära dig, få mer kunskap om och förståelse för din kropp, och tycker du att allt verkar intressant – dela gärna denna text med mamma, döttrar, systrar, mostrar, fastrar och väninnor. Jag önskar av hela mitt hjärta att denna kunskap når ut!

Intresseanmälan digital kurs “Du och dina hormoner”

Tillägg den 8/3: Kursen är nu öppen! Klicka här för att komma direkt till kurssidan för mer information!

Alla kort på bordet (alt. Det du inte vet om mig)

Du borde berätta, var det någon som sade. Du borde skriva om det, komma ut med det, inte hålla det hemligt. Det gör dig mera mänsklig…sade hon. Kanske har hon rätt, kanske. Jag vet inte, det är inte för att dölja som jag inte berättar, skriver och pratar om det. Det är inte för att visa upp en fin yta, eller låtsas. Det är helt enkelt inte en hemlighet på något sätt alls. Det är bara det att jag inte vill fokusera på det, inte låta mina tankar gå den vägen mer än nödvändigt. Jag vill inte ha någon medömkan som sänker den energi jag gör mitt bästa för att höja. Men okej, jag berättar väl då, kanske ger det en djupare förståelse för min person, för den jag är.

Olyckan

Allt började med en bilolycka för drygt 22 år sedan. Jag hade fött min son ett par månader tidigare, kroppen fortfarande lite ”sladdrig”, uppmjukad av hormoner och tänjningar. Bilen som körde in i mig från vänster hade ingen hög fart, men det räckte. Vår bil blev skrot, sned i hela framvagnen. Jag blev också sned, men mig kan man inte skrota. Faktum är jag inte ens fick någon större besiktning, ingen röntgen, bara ett konstaterande att min nacke var lite öm men att den utan större problem gick att vrida på. Själv minns jag bara smällen och att jag efter den sliter upp min son ur barnstolen och håller honom nära, nära.

Med facit i hand vet jag. Jag vet att jag fick en svår whiplash med total förskjutning av atlaskotan. Jag vet att bildörren som trycktes in sannolikt flyttade även mitt bäcken. Jag vet att mitt bäcken blev snett och mitt ena ben för långt. Jag har haltat sedan dess, mer eller mindre omedvetet. Jag vet också att kroppen är fantastisk. I tjugo år kompenserade den, höll mig uppe, lät mig träna, gå mina milslånga promenader, lät mig dansa och ta hand om mina barn. Jo, jag fick en dotter också, nio år efter min son. Hon som lurade alla så att ingen upptäckte att hon inte vände på sig (…kloka ungen visste väl att vägen ut inte fungerade) så det blev akut kejsarsnitt.

Smärtan

I snart tjugotre år har jag dragits med smärta någonstans i kroppen. Nacken först, ryggen sedan, nu höfterna. Nacken är idag nästan helt bra efter en atlaskorrigering för ett år sedan, ryggen opererade jag för två år sedan, men den är vad den är. Jag har fyra-fem diskar som i princip är ”tomma skal” och inte tål särskilt mycket mer belastning. Men värst är nu höfterna. Höfterna som är helt slut och ett lårben förskjutet efter mer än tjugo års snedbelastning. Jag som varit överrörlig i hela mitt liv är nu stelare än stel. Att gå mer än några hundra meter är en plåga, en plåga som här och nu begränsar mitt liv på ett sätt som är betydligt värre än smärtan själv. Du som följer mig vet att jag ibland är ute och far, fotograferar, föreläser och så vidare. Nu vet du också att detta alltid är förenat med en eländig smärta, där och då, men också dagarna efter.

Det vackra ändå

Nej, jag talar inte om det. Nej, jag vill inte fokusera på det. Jag ber dig respektera det, nu när du vet. Jag vill att du fortsätter att se världen med mina ögon, fortsätter njuta av bilderna, beskrivningarna, allt det vackra jag vill visa och förmedla. Jag hoppas att du vill köpa och läsa mina böcker, dela min inre värld. Smärtan har jag burit och fortsätter bära så länge jag behöver, vi får se hur länge. Jag envisas med att ta en dag i taget, jag fortsätter leta efter det vackra, det som berör, jag fortsätter min strävan att föra människor samman. Kanske för min berättelse dig närmare mig, kanske inte. Men låt oss nu fortsätta leva det liv som är oss givet.

Höst ute och inne

Det är ingen hemlighet, jag gillar inte hösten. Jo, jag vet, det är mysigt med alla tända ljus, soffhäng och boktravar, det är inte det som är problemet. Jag har inte heller problem med att vara mer inomhus, eller att vara mindre aktiv, att dra ner på tempot, ge mig själv mer tid för eftertanke. Tvärtom, detta omfamnar jag med enkelhet.

Nej, det som jag har bekymmer med är av en helt fysisk art. Det är ljuset, eller rättare sagt frånvaron av ljuset, som är min akilleshäl. Dagsljuslampan som står permanent parkerad på mitt köksbord är en sann livräddare, men det hjälper inte hela vägen. Mörkret är ett fysiskt faktum och det gör mig SÅ trött, en trötthet som inte kan sovas bort med mindre än att skapa sig ett ide.

Sedan har vi det där med kylan. Den där fuktiga kylan som liksom äter sig in i märgen. Det spelar ingen roll hur mycket jag klär på mig, det spelar ingen roll vilka kläder och hur många lager, jag är konstant småfrusen och det tär på både ork och lust. Det är bara att konstatera, jag är inte gjord för det här klimatet. Punkt.

Med detta sagt, nu gäller det att skapa motpoler, leta ljusglimtar och skapa alternativa världar! För mig är det en ren överlevnadsfråga när jag nu bokar in mig på en påfyllande kurs, söker fikastunder med gamla och nya bekanta, bokar in en musikresa till Köpenhamn med mera. Jag måste ha en massa roliga saker att se fram emot i dessa mörka, blåsiga, regniga, kalla tider, annars… blir jag tokig.

Än är jag vid sunda vätskor och god vigör (tack Kreta för det!). Nu gör jag mitt bästa för att fylla på kropp och själ och hålla livsandarna nöjda. Hur gör du? Trivs du och din kropp med hösten eller tar du också till en massa knep för att hålla dig uppe?

Landar hemma

Så svårt det kan vara att landa. Eller rättare sagt, vilken tid det kan ta. Tid för kroppen att förstå att ljuset inte är detsamma. Att värmen är frånvarande. Att tjocka och långa kläder är ett måste, liksom skor och strumpor. Det är som att kroppen fortfarande går barfota på stranden, fötterna översköljda av saltiga vågor, solen i ansiktet, ljumma vindar runt axlarna.

Nu har jag varit hemma en vecka, det hjälper inte riktigt. Kroppen vill fortfarande dra mig tillbaka, det fysiska minnet är ännu påtagligt. Själen har landat, den är här och nu, som alltid, men kroppen, den sega rackarn, har svårt med omställningen. Jag får ge den tid, den tid den behöver. Viljan att prestera, producera, får backa undan ännu ett tag. Som att väcka någon varsamt, ömt. Var snäll, viskar kroppen, en liten stund till, bara en liten stund till.

Jag lyssnar, jag respekterar. Såsom jag lyssnar på alla delar av mig, respekterar hela mig. Det får ta sin lilla tid, tid är ju allt vi har.