Kategoriarkiv: Kroppen o Hälsan

Finbesök

Nu är jag här igen! Du kanske undrade vart jag tog vägen efter hemkomsten från Belgien? Det blev lite tyst från mitt håll, inga ord, inga bilder… Den simpla anledningen är att det sista som hände innan vi lämnade hotellet i Gent var att min telefon, tillika kamera, försökte dränka sig i toaletten.

Nå, försöket misslyckades, telefonen fiskades upp men har inte varit sig lik sedan dess. Den värsta krisen är över, den har återfått kontakten med sig själv och skärmen, kameran funkar och den kan kommunicera med omvärlden. MEN, den kan till exempel inte redigera bilder på IG och värst av allt, inte göra mellanslag när jag skriver… Du förstår problemet.

Rehabilitering

Jag håller alla tummar att den repar sig även från dessa små men irriterande skador. Telefonen fortsätter, liksom jag, med sin rehabilitering. Till skillnad från mobilen slipper jag dock tillbringa mina dagar i en burk med risgryn. Istället njuter jag av sol och sommar, gör flitigt min sjukgymnastik och går mina kryckpromenader. Styrkan och stabiliteten i höfterna byggs upp mer för varje dag, jag orkar gå allt längre och jag haltar inte en millignutt! Inte har jag ont heller, inte i höfter, inte i knän, inte i rygg. 😊 Livet återkommer, cell för cell, muskel för muskel.

Igår fick jag den finaste bekräftelsen, den bästa uppmuntran och det vackraste välkomnandet när den vackraste trollslända flög in genom den öppna dörren och satte sig bredvid mig i trappen när jag gjorde mina trappövningar. Hon satt kvar hela tiden och hejade på mig, jag fick till och med fota av henne utan minsta protest. Vi småpratade lite mer och jag började fundera på hur jag skulle kunna få ut henne igen utan att skada de ömtåliga vingarna. Men så kom jag på… Jag tackade helt enkelt för besöket och sade att hon var fri att flyga igen. Hon fladdrade till med vingarna, sade farväl och flög ut samma väg som hon kom in. Livets magi.

Jag återkommer lite mer regelbundet när min förlängda arm Telefonen återhämtat sig. Till dess, låt oss njuta av sommaren och livet!

Nytt försök!

Så var det då äntligen dags! Eller, äntligen kanske inte är helt rätt ord, känslorna är onekligen blandade. Men det är alltså dags för operation av mina höfter. Om allt går i lås den här gången opereras jag på onsdag, den 3 juni, i Belgien. Ni som följer mig minns kanske mitt tidigare försök till Sydafrika då jag fick hoppa av flygplanet i sista sekund när ett visst virus lamslog världen. Nu blir det operation av samma läkare men på hans hemmaplan i Belgien, en speciallösning, ”custom made”.

Alla som opererat en höft vet att det är en ganska stor procedur, och jag ska operera två, samtidigt.  Så snälla du, tänk på mig på onsdag och dagarna efter! Håll alla tummar att operationen blir så lyckad som jag hoppas, att läkningen går fortare än fort och att jag får mitt aktiva, rörliga, smärtfria liv tillbaka. Be också en bön eller två om att flyg och alla andra transporter går som de ska, att coronaskräpet håller sig borta från mig (och testerna!) och att jag förhoppningsvis får se något mer av Ghent än insidan av sjukhuset!

Jag blir borta ett par veckor (får ju inte flyga hem förrän allting med och i kroppen är under kontroll), så det blir inget bloggande på ett tag, men jag lovar att rapportera lite på Facebook om möjlighet finns.

Flyget går imorgon måndag, håll tummarna…

PS.Du som undrar varför jag åker utomlands för att operera höfterna kan läsa lite mer här.

Till ditt försvar

Det är lätt att känna sig liten i dessa dagar. Rädslan för att bli ”drabbad” präglar samhällsklimatet och pratet, en osynlig fiende som kan slå till när som helst, ett litet virus som även gör din nästa till potentiell fiende. Kan man lita på att grannen är frisk, kan vi lita på våra myndigheter? Känslan av litenhet, att vara försvarslös, att vara utelämnad åt andras nycker och åt andras kunskap. Jag tror att det är här vi går vilse, i tron på att vi är utelämnade, försvarslösa, att vi bara kan hålla tummarna och hoppas och göra som andra säger.

Och innan någon hänger mig, JA vi ska följa råd och anvisningar! Det är inte den självklarheten jag pratar om. Jag pratar om rädslan som bottnar i att vi tror oss vara försvarslösa och att vi därmed lägger allt vårt hopp och all vår tillit utanför oss själva. Det är en illusion, du är inte försvarslös! Faktum är att du har en hel armé till ditt försvar. Utanpå din kropp och inuti arbetar det för dig och din hälsa, ditt skydd, tjugofyra timmar om dygnet, alla dagar på året, hela ditt liv. Ditt immun-försvar. Du är INTE försvarslös! Du har en enormt stark armé som alltid skyddar dig, lika osynlig som den fiende du räds.

Yttre försvar

Din hud hindrar främmande ämnen från att ta sig in i kroppen. Dina tårar och din saliv består av ämnen som dödar bakterier. Saltsyran i din magsäck tar död på otäcka saker du får in dig med maten. Näsans slemhinna med sina små hår fångar upp partiklar som du andas in. Luftstrupens och luftrörens flimmerhår transporterar bort slem och partiklar. Din kropp skyddar dig på tusen sätt, och då har vi än så länge bara pratat om den yttre försvarslinjen.

Inre försvar

Inuti din kropp jobbar de vita blodkropparna, fantastiska soldater som är specialiserade på just försvar. Din kropp är helt makalös på att oskadliggöra inkräktare. Den kan skapa inflammationer och försvara dig med antikroppar. Makrofagerna är storätare och käkar upp allt skadligt som kommer i deras väg. Ja du har till och med mördarceller som kan spruta in gift i andra celler!  Till råga på allt har du, i vartenda litet hörn och skrymsle, städpatruller som tar hand om resterna och skickar ut dem bakvägen. Så nej, du är inte försvarslös, långt därifrån.

Jobba med, inte emot

Du har ett alldeles eget försvar, som arbetar bara för dig, dygnet runt. Du är stark. Du har ett immunförsvar. Jobba med det, inte emot det. Visst, tvätta händerna, undvik nära kontakt. Men var inte rädd, rädsla är nedbrytande, belastande. Se istället till att äta bra, röra på dig, var ute i naturen och friska luften, var kreativ och gör roliga saker, vila, sov. Vissa tillskott hjälper immunförsvaret extra mycket, C- och D-vitamin till exempel, lite extra zink skadar inte heller. Kolloidalt silver funkar för mig, men jag tänker inte ta någon diskussion här om dess vara eller inte vara, var och en gör som den själv vill.

Men framförallt, det jag vill inpränta – hitta kärnan, hitta tilliten till försvaret i dig själv. Trygghet byggs inifrån, du har ett försvar, stärk det, tacka det, gläds åt det!

Därför operation och därför Sydafrika…

För dig som inte sett… I tisdags kväll var jag på väg till Sydafrika för att operera min höfter men blev stoppad av ett visst virus och fick kliva av planet under lite halvdramatiska former. Nu undrar du kanske varför i hela friden jag skulle till just Sydafrika? Och kanske undrar du vad det är för problem med mina höfter? Så här är det.

Min ena höft är helt kaputt, den andra halvtrasig, med allt vad det innebär i form av smärta och nedsatt rörelseförmåga. Jag har gjort allt som står i min makt för att få rätsida på det hela, men åratal av snedbelastning tar ut sin rätt. Jag lyckas hålla inflammationen till ett minimum med kost och kosttillskott, men ben ligger mot ben och kaputt är kaputt. Jag varken vill, kan eller orkar ha det så här längre, jag är trots allt bara 50 år… Och nu skulle det alltså äntligen åtgärdas, av den bäste doktor som tänkas kan, på det sätt jag önskade. Om inte Corona kommit emellan.

En annan protes – ytersättning

Så varför åka till andra sidan jorden? Det korta och enkla svaret är att jag vill ha en operation och protes som inte erbjuds i Sverige. Det något längre svaret är att denna andra variant är den jag tror på och den som ger mig hopp om ett fortsatt obegränsat liv. Jag vill nämligen kunna springa, hoppa, studsa och sitta på huk. Jag vill kunna träna allt jag vill, ha lika långa ben och kunna bära vilka skor jag vill. Jag vill ha min benmärg kvar och därmed en viktig del av mitt immunförsvar. Jag vill inte behöva gå runt och vara rädd för att höften ska hoppa ur led och jag vill inte behöva göra om operationen efter 15 år.  Därför vill jag ha en så kallad ytersättning, eller resurfacing.

Varför Sydafrika?

Operationen hade kunnat göras i Belgien om det inte vore för att mina höftkulor är 46 mm stora (eller snarare små). En mindre kula ökar belastningen och därmed frisättning av metall i kroppen (inte bra, framförallt inte för kvinnor). Gränsen för en ytersättning i metall, som görs i Belgien, går vid just 46 mm… I Sydafrika finns däremot alternativet keramik, en protes som ännu inte gått igenom EU:s CE-märkning. Hade jag kunnat vänta ett eller två år till så hade den säkert varit godkänd i EU också, men då är det för sent för mig. Min vänstra höft är i så pass dåligt skick att det måste göras snarast möjligt. Så ja, det är en viss risk, men jag är beredd att ta den.

Jag känner mig helt trygg i mitt beslut och litar fullt och fast på skickligheten hos den belgiske läkare som skulle/ska operera båda mina höfter. Ja, det är samma läkare som vanligtvis opererar i Belgien och ja, jag ska operera båda höfterna, samtidigt. Jag har längtat något helt vanvettigt efter att få skutta fram på stränderna i Skagen och på våra kommande Harmoniresor helt utan smärta! Nu får jag längta ett tag till.

Vi borde få välja…

Det enda som stör mig, utöver coronaeländet och förseningen, är det faktum att denna operationsvariant inte erbjuds i Sverige, snarare verkar den motarbetas. Självfallet måste jag därför stå för hela kostnaden själv, men jag tänker inte gräva ner mig i det utan gläds istället åt att faktiskt ha möjligheten (genom banklån), alla har inte det. (För den som gör operationen inom EU ska Försäkringskassan enligt EU-direktiv och överenskommelser ersätta större delen av kostnaden, men det verkar vara rena lotteriet huruvida de gör det eller inte.)

Jag skriver och berättar om allt detta för att jag vill göra andra människor med trasiga höfter uppmärksamma på att det finns andra alternativ än de svenska. Om det är ett alternativ för dig eller inte kan bara du (tillsammans med läkare) avgöra, men jag vill att alla ska veta om att alternativet finns. Och ja, jag tycker att vi borde få välja.

För min egen del går jag nu åter i väntans tider och ber en stilla bön att världen sansar sig och gränserna öppnas igen. Snarast.

Allt jag ber om är ömsedig respekt!

Morgon- eller kvällsmänniska? Den frågan kom upp i mitt facebookflöde för ett tag sedan. Frågan är intressant tycker jag, både ur det lilla och det stora perspektivet. Att jag är en kvällsmänniska och inte en morgonmänniska är ingen nyhet direkt, men det som fascinerar mig är hur hårt vårt samhälle fortfarande är anpassat och organiserat för och av morgonmänniskor. Sannolikt är det ett arv från både bondesamhället (kor som ska mjölkas) och industrisamhället (alla måste infinna sig samtidigt på givna tider). Men varför vi fortsätter att ha det så är för mig en gåta.

Att tonåringar presterar bättre i skolan med senare skolstart är efter vad jag förstår vetenskapligt belagt vid det här laget, och min högst egenempiriska undersökning på hemmaplan bekräftar det till hundra procent. Men bryr vi oss om det? Inte. Vi kör på som vanligt, tvingar, tjatar, gnäller och ser de stackarna släpa sig upp och iväg. Till vilken nytta undrar jag?

En världslig fråga

Att mycket arbete idag sker med globala kontakter och över massor av tidszoner talar också för en diversifiering av arbetstiderna. Men anpassar vi oss till det? Det finns exempel ja, men oftast inte. Vi spjärnar emot som om flexibla och friare arbetstider vore något negativt. Alla måste vara på jobbet samtidigt, annars blir det KAOS. Eller?

Finare och bättre?

Det verkar dessutom som att det lever kvar en gammal rest av ”Morgonstund har guld i mund”, en märklig värdering som gör gällande att det är finare och bättre att studsa upp i ottan, helst före alla andra. Man får mer gjort då, påstås det. Påstår de. Morgonmänniskorna. Jag undrar hur de menar. Jag är nämligen helt säker på att mitt dygn har lika många timmar som deras, jag bara nyttjar det på annat sätt. Faktum är att jag med den haltande logiken skulle kunna påstå att jag i så fall ligger steget ännu längre före eftersom jag, kvällsmänniskan, får gjort på senkvällen det du, morgonmänniskan, gör först nästa morgon. Så det så. Men seriöst, hela resonemanget är ju urlöjligt.

Effektivitet och produktivitet

För mig handlar det inte om förmågan att kravla ur sängen, det klarar faktiskt jag också, om jag måste. Nej, det handlar istället om när på dygnet jag är till min största fördel, när jag är som mest effektiv, när jag skapar som bäst, när mitt flöde är som störst. Det är INTE klockan sex, sju, åtta på morgonen. Jag kan som sagt kravla mig upp, göra vissa rutinuppgifter, men vill du ha mitt bästa jag, mitt kreativa jag, mitt skapande och problemlösande jag, boka inte mig för några jädra morgonmöten!

Om du har svårt att förstå hur jag menar så är du med säkerhet en morgonmänniska. Föreställ dig då att vi försöker lösa de där frågorna framåt 22-23 på kvällen istället. Då, när du gäspat käken ur led i soffhörnan den senaste timmen (timmarna?) eller rent av somnat. Föreställ dig att jag väcker dig då, vid 23-tiden, med glada tillrop och kräver att du ska lyssna på mina briljanta idéer och komma med intresserade och kloka kommentarer. Så är det för kvällsmänniskorna på jobbet klockan 08, och för de flesta tonåringar i skolan. Är det rimligt? Är det ett bra sätt att lära, skapa, kreera och lösa? Är det effektivt, produktivt?

Ohälsosamt

Jag hävdar att det är direkt ohälsosamt att tvingas gå emot sin inre kroppsklocka under större delen av sitt liv. Och kom nu inte och säg att det bara är att gå och lägga sig tidigare, för då har du inte förstått någonting. Att lägga sig tidigare innebär möjligen (om man ens somnar) att man får fler sömntimmar ja, men mitt bästa jag ligger lik förbaskat kvar och sover när du studsar upp. Tro mig, jag har försökt. Ett halvt liv. Sedan gav jag upp. THANK GOD!

Ömsesidig respekt

Idag respekterar jag min kropp och dess rytm och har tack och lov ett liv som möjliggör det de flesta dagar. Jag försöker inte ens börja skriva före klockan 09, det är helt bortkastat, och jag förlägger inga möten före 10. Av respekt för mig, och dig. Jag utgår nämligen ifrån att du inte vill möta en skuggfigur som liknar mig, utan mitt bästa jag. Och mitt bästa jag finns inte närvarande i min kropp förrän då. Tidigast. Ännu hellre framåt eftermiddagen, eller varför inte på kvällen! Men nej, då är inte du med i matchen nej. Så vi gör nog klokt i att kompromissa, eller hur? Så att våra bästa sidor får mötas i fred och frihet?