Kategoriarkiv: Kärleken

Låt oss tala om kärlek

Kärlek, detta fenomen som inte låter sig fångas i några nät, revar eller trålar. Ett ord bland andra ord, men ett ord för att beskriva det största, det enda, det som ÄR. Så futtigt, så begränsande. Vilka är vi att linda in det största, vilka är vi att försöka beskriva det obeskrivbara. Alla våra tafatta försök blir till ännu en begränsning, ännu en missuppfattning, ännu ett misslyckat koncept.

Lika lite som vår hjärna kan omfatta evigheten, lika lite kan den greppa om kärleken. Bara hjärtat kan förstå den mellan ett älskande par, se självklarheten i den mellan förälder och barn, omfamna den i allt som existerar.

Hjärnan söker placera den i sina fack, förse den med etiketter, för- och nackdelar. Men hjärtat vet att det inte finns olika sorters kärlek, det finns bara kärlek. Ren och klar och självklar med ett oändligt antal uttryck. Kärleken är en hjälpande hand, ett tack genom en bilruta, ett gott ord. Kärlek är att dela någons glädje, finnas där i sorg, jubla åt någons framgång eftersom all framgång är vår.

Kärleken har inga baksidor, kärleken är allt som är. Allt jag är, allt du är, allt vi är. Kärleken är bortom, inom, då, nu och sedan. Utan punkt.

Nästa bok – Där haven möts

Ja då var det bestämt, nu kan jag berätta! Nästa bok, som kommer ut våren 2020, kommer att heta “Där haven möts”. Ni som känner mig och följer mig här på bloggen kan nog räkna ut var inspirationen till den titeln kommer ifrån…😉

Boken kommer att utspela sig delvis i mitt andra hem, Skagen, delvis i min födelse-och uppväxtstad, Malmö. Vid havet, eller haven, de hav som skiljer men också för samman. Haven som jag älskar. Både de hav som vi kan blicka ut över och de hav vi har inom oss. När de möts uppstår ren magi.

Inre och yttre hav

Med “Där haven möts” hoppas jag kunna gestalta detta mötets magi. Magin som går bortom både tid och rum, magin som uppstår i mötet mellan de yttre och de inre haven och i mötet mellan olika människors hav. Hav som förenar och renar, hav som spolar bort och sveper med. De salta tårarnas hav, hav som är kärlekens hav. Dit vill jag ta dig med. Jag kan bara hoppas att jag lyckas.

Så jag kastar mig ut i det kreativa havet med huvudet före, dyker ner i virvlarna utan flytväst, utan livboj. Det går aldrig att veta hur långt man kommer, jag kan bara lita till vetskapen om att jag kan flyta och simma, att havet är min vän och att det bär mig. Även denna gång.

De intar mig

Där haven möts. Jag smakar ännu en gång på titeln som formulerade sig för flera år sedan. Den som legat och mognat och pockat på och som nu rymmer en handling jag bara nätt och jämt kan greppa. Människorna finns där, de har så smått börjat gestalta sig och fördjupar sina personligheter för varje mening, men ännu är de lite diffusa i kanterna. Jag ger dem tid, låter dem beskriva sig själva. De lever med mig hela tiden även om jag kanske inte skriver en enda rad. Det är så det fungerar för mig, de intar mig snarare än att jag skapar dem. Lika märkligt varje gång.

Ännu kan jag inte dela med mig av varken handlingen eller människorna, de är för sköra, för sårbara, kanske till och med lite rädda för mig och för dig som läsare. Men en sak vet jag, de kommer från havet, och de för frisk luft med sig. Följ med mig på resan så lovar jag att berätta mer om dem, när de är redo för det och tillåter det. Jag hoppas du är lika nyfiken som jag!

PS. Och du som ännu inte läst min första roman Mata inte skuggorna hittar den här på förlagets sida. Där kan du också läsa lite mer om mig, vägen till mitt författarskap och varför jag valt att starta ett eget förlag för mig och mina böcker.

Vem gömmer du dig för?

Du gömmer dig för världen bakom sköldar och masker. Du hoppas att ingen ska se ditt rätta jag, ditt fula jag, de sidor ditt ego har stämplat som dåliga. Du kanske gömmer dig bakom det pompösa och uppblåsta, eller bakom självkritik, offerkoftor och anklagelser – oavsett är det ditt ego du skyltar med. Men vem är det du gömmer dig för egentligen? Är det verkligen världen där utanför eller är det kanske för dig själv…?

Ingen människa är född att se ner på sig själv. Ingen människa är född att förminska, förlöjliga eller förtära sig själv. Du är hel, du är ljus, du är kärlek och du är vacker. Allt annat är en lömsk bild som fötts och skapats av ditt ego som ett skydd för dig mot dig, en missriktad kraft som håller dig borta från dig själv. Ett ego som lever på offret, ett ego som växer av nedvärderingen, som frodas av självföraktet, och som räds DIG mest av allt eftersom det är DU som har kraften och makten att besegra det. Det är du som bestämmer.

Du är större än det största ego

Ditt ego är inte du. Ditt ego är tankar, en produkt av din hjärna och dess tolkning av andras kommentarer. Men ditt ego. Är. Inte. Du. Och du vet det, ditt ego vet det också. Det är därför det skaver och gör så ont när du säger nedvärderande, icke kärleksfulla saker till dig själv om dig själv. Det skaver längst där inne, för längst där inne finns du och du vet att ditt egos ord inte är sanna. Du vet att de är en dimridå som läggs ut för att gömma ditt sanna jag, allt det vackra som är du men som ditt ego motarbetar för allt vad det är värt. Om du varit i ditt egos våld länge kan det till och med kännas helt naturligt att upprepa allt det negativa eftersom det föder och göder ditt ego ytterligare, men det blir inte mer sant för det.

Du är kärleken

Våga se dig själv i hela din prakt. Våga se dig i spegeln, bakom egots masker, naket och sant. Se bortom dina tankar om dig själv, det är bara tankar, egots tankar. De är inte du. Du min vän är så mycket större än det största ego! Du är kärleken, den rena och sanna. Våga se dig själv som den du faktiskt är, kärleken, det största.

Med denna lilla självkärleksuppmaning önskar jag dig en Glad och kärleksfull Påsk!

PS. Och om du nu skulle ha en massa tid över och känna för att beställa en bok så går det bra att beställa Mata inte skuggorna av mig när som helst, jag skickar alltid, alla dagar.

PS 2. Och om du känner för att klicka hem en hormonkurs med en massa kunskap om dina hormoner så är självstudiekursen alltid öppen, dygnet runt.

PS 3. Och om du nu i påsk skulle se en hare lägga små bruna ägg… Ät dem inte! Det är INTE choklad! 😉

Utdrag ur Mata inte skuggorna – Hanna

För dig som ännu inte köpt och läst min bok Mata inte skuggorna… Här bjuder jag på ännu ett utdrag ur första kapitlet där vi för första gången får möta bokens andra huvudperson, Hanna. (Ett utdrag om bokens första huvudperson, Gabriel, hittar du här.)

”…Hanna målar koncentrerat den svarta linjen runt ögonen, idag som alla andra dagar. Bort med det på kvällen, på med det på morgonen. Inte som en mask, hon avskyr masker. Den svarta linjen är en förstärkning, ett förtydligande för dem som har lite svårt att fatta. Och de är många, tänker hon med morgontrötthetens nyvakna cynism.
”Är du inte klar snart? Kom ut nu, det är faktiskt fler som behöver använda badrummet!”
Mammas röst på andra sidan dörren, den stressade ihåliga som tränger sig in genom väggarna och slår mot Hannas trumhinnor som pistolskott. Allt detta tjat! Kom ner, gå dit, gör si, gör så. Ska det vara så jäkla svårt att fatta att hon vet själv vad hon kan, ska och måste göra. De behöver inte rapa upp allt innan hon ens är vaken!
”Kan du skynda dig lite, är du snäll, jag MÅSTE borta tänderna. Och jag ska åka om ett par minuter. Ska du ha skjuts eller tar du bussen?”
Hanna slänger upp badrumsdörren, onödigt hårt. De svartmålade ögonen stirrar trotsigt på mamma.
”Nä, jag tar bussen. Så jag inte är i vägen för dig.”
”Men vad har jag…!?” En djup suck från mammas bröst. ”Du gör som du vill.”

Hon känner mammas forskande blick mot ryggtavlan, hur den bränner, borrar sig in. Vet att den fula bekymrade rynkan mellan mammas ögonbryn djupnar, vet att den beror på henne, vet att mamma blir ful på grund av henne. Hon hatar mamma för det.
Mamma backar vant ut från uppfarten, vinkar, försöker se uppmuntrande ut. Hon vinkar inte tillbaka, en svag nick får räcka. Coldplay blir bra. Musiken i öronen leder bort tankarna. Hon går mot busshållplatsen, det tar bara tre minuter dit, hon har en ocean av tid. Trots att hon är trött åker hon alltid med den tidiga bussen, alla andra tar den senare.

Snart är hon framme vid busshållplatsen. Men hon är inte ensam, någon står redan och väntar, lutad mot den ena kortväggen. Han är lika tidig som hon. Eller tidigare, rättar hon sig själv, vem vet hur länge han har stått där. Han stör henne. Det är hennes hållplats, hennes frizon. Så här tidigt på morgonen ska hon vara ensam här, det är ju det som är hela grejen. Hon kör demonstrativt ner händerna djupare i fickorna. Ännu en skitdag…”

Ja detta är alltså Hanna, eller iallafall en sida av henne, och innan hon möter Gabriel… Gabriel som står där och väntar, lika störd som hon av den andras ovälkomna närvaro. Deras möte kommer inte bara att förändra deras liv utan också väcka frågor hos många andra om skuld, rädsla, fördomar och framförallt…kärlek.

Vill du lära känna Hanna och Gabriel, komma dem in på livet, ja då finns boken att köpa här i webbshopen. Nu fraktfritt! Köper du direkt av mig så får du boken signerad, med ett medföljande bokmärke, och med snabbast och mest miljövänliga leverans dessutom då inga mellanhänder eller mellantransporter är inblandade. ? (PS. Vill du skicka boken till någon i julklapp, så fixar jag det utan minsta extra jobb eller extra kostnad för dig. Välj då julklappsalternativet.)

Mamma…

Du och jag, mamma

Idag är det tio år sedan du lämnade jordelivet, mamma. Tio år sedan, natten mellan den 19:e och 20:e juni, natten till midsommarafton. Det var då du släppte taget om smärtan, släppte taget om livet, släppte taget om oss som var kvar. Jag minns din sorg över att inte få följa din snart tonårige dottersons triumfer i världen, att inte få se din dotterdotter växa upp, att där och då inte kunna vara med på hennes antågande treårskalas.

Men mamma jag vet, att när hon ikväll står på friidrottsarenan med sitt spjut i handen då är det du som håller de byiga vindarna borta. Jag vet att det är du som låter solen glimma i spjutets spets, jag vet att du ser dess perfekta båge och hjälper det att flyga precis sådär lagom högt och extra långt. Jag vet att du är där och gläds med henne och med mig, att du lägger din hand på hennes kind såsom du lade handen på min.

Det må så vara att vi inte kan se dig mamma, men jag vet att du är där. Jag känner dig.