Kategoriarkiv: Kärleken

Utdrag ur Mata inte skuggorna – Hanna

För dig som ännu inte köpt och läst min bok Mata inte skuggorna… Här bjuder jag på ännu ett utdrag ur första kapitlet där vi för första gången får möta bokens andra huvudperson, Hanna. (Ett utdrag om bokens första huvudperson, Gabriel, hittar du här.)

”…Hanna målar koncentrerat den svarta linjen runt ögonen, idag som alla andra dagar. Bort med det på kvällen, på med det på morgonen. Inte som en mask, hon avskyr masker. Den svarta linjen är en förstärkning, ett förtydligande för dem som har lite svårt att fatta. Och de är många, tänker hon med morgontrötthetens nyvakna cynism.
”Är du inte klar snart? Kom ut nu, det är faktiskt fler som behöver använda badrummet!”
Mammas röst på andra sidan dörren, den stressade ihåliga som tränger sig in genom väggarna och slår mot Hannas trumhinnor som pistolskott. Allt detta tjat! Kom ner, gå dit, gör si, gör så. Ska det vara så jäkla svårt att fatta att hon vet själv vad hon kan, ska och måste göra. De behöver inte rapa upp allt innan hon ens är vaken!
”Kan du skynda dig lite, är du snäll, jag MÅSTE borta tänderna. Och jag ska åka om ett par minuter. Ska du ha skjuts eller tar du bussen?”
Hanna slänger upp badrumsdörren, onödigt hårt. De svartmålade ögonen stirrar trotsigt på mamma.
”Nä, jag tar bussen. Så jag inte är i vägen för dig.”
”Men vad har jag…!?” En djup suck från mammas bröst. ”Du gör som du vill.”

Hon känner mammas forskande blick mot ryggtavlan, hur den bränner, borrar sig in. Vet att den fula bekymrade rynkan mellan mammas ögonbryn djupnar, vet att den beror på henne, vet att mamma blir ful på grund av henne. Hon hatar mamma för det.
Mamma backar vant ut från uppfarten, vinkar, försöker se uppmuntrande ut. Hon vinkar inte tillbaka, en svag nick får räcka. Coldplay blir bra. Musiken i öronen leder bort tankarna. Hon går mot busshållplatsen, det tar bara tre minuter dit, hon har en ocean av tid. Trots att hon är trött åker hon alltid med den tidiga bussen, alla andra tar den senare.

Snart är hon framme vid busshållplatsen. Men hon är inte ensam, någon står redan och väntar, lutad mot den ena kortväggen. Han är lika tidig som hon. Eller tidigare, rättar hon sig själv, vem vet hur länge han har stått där. Han stör henne. Det är hennes hållplats, hennes frizon. Så här tidigt på morgonen ska hon vara ensam här, det är ju det som är hela grejen. Hon kör demonstrativt ner händerna djupare i fickorna. Ännu en skitdag…”

Ja detta är alltså Hanna, eller iallafall en sida av henne, och innan hon möter Gabriel… Gabriel som står där och väntar, lika störd som hon av den andras ovälkomna närvaro. Deras möte kommer inte bara att förändra deras liv utan också väcka frågor hos många andra om skuld, rädsla, fördomar och framförallt…kärlek.

Vill du lära känna Hanna och Gabriel, komma dem in på livet, ja då finns boken att köpa här i webbshopen. Nu fraktfritt! Köper du direkt av mig så får du boken signerad, med ett medföljande bokmärke, och med snabbast och mest miljövänliga leverans dessutom då inga mellanhänder eller mellantransporter är inblandade. ? (PS. Vill du skicka boken till någon i julklapp, så fixar jag det utan minsta extra jobb eller extra kostnad för dig. Välj då julklappsalternativet.)

Mamma…

Du och jag, mamma

Idag är det tio år sedan du lämnade jordelivet, mamma. Tio år sedan, natten mellan den 19:e och 20:e juni, natten till midsommarafton. Det var då du släppte taget om smärtan, släppte taget om livet, släppte taget om oss som var kvar. Jag minns din sorg över att inte få följa din snart tonårige dottersons triumfer i världen, att inte få se din dotterdotter växa upp, att där och då inte kunna vara med på hennes antågande treårskalas.

Men mamma jag vet, att när hon ikväll står på friidrottsarenan med sitt spjut i handen då är det du som håller de byiga vindarna borta. Jag vet att det är du som låter solen glimma i spjutets spets, jag vet att du ser dess perfekta båge och hjälper det att flyga precis sådär lagom högt och extra långt. Jag vet att du är där och gläds med henne och med mig, att du lägger din hand på hennes kind såsom du lade handen på min.

Det må så vara att vi inte kan se dig mamma, men jag vet att du är där. Jag känner dig.

Den villkorslösa kärleken är du

Du viktar, värderar och mäter dig med andra. Du jämför dina förmågor, dina kvalitéer, dina prestationer med andra. I mätningen och jämförelsen får du ditt värde. I konkurrensen avgörs om du duger eller inte, om du är bra nog. Ett system, en form, en struktur så inkorporerad i vårt samhälle att vi tror att den också gäller själva livet. Vi förleds att se konkurrensens princip som självklar, som sann. Denna vansinniga villfarelse.

Ditt värde avgörs inte av andras värde. Vi är alla lika mycket värda. Vi är alla ovärderliga. Vi är alla bärare av det vi kallar liv. Vi är alla en del av helheten. Vi är alla skapare av verkligheten.

Konkurrens är bara möjlig där kärleken är frånvarande. I kärleken, den äkta kärleken, ställs inga krav, inga villkor. Inte på andra, inte på dig själv. I den sanna kärleken finns inga förväntningar, inget värderande, inget dömande. I den sanna kärleken finns bara nyfikenhet, bara prövande, bara goda försök. I kärleken finns inga besvikelser. Den som inte har förväntningar kan inte bli sviken, eller besviken. Inte på sig själv, inte på andra.

Vi säger att den mänskliga kärleken gör ont. Att den kostar på. Att den ger och tar, är rosenrödaste skimmer och djupsvartaste mörker. Vi säger att det inte ligger i människans förmåga att känna villkorslös kärlek. Ack, dessa inrotade villfarelser!

I dig bor den största kärleken, den sanna kärleken, den allomfattande och villkorslösa kärleken.  Den är inte en förmåga, den är vad du är, själva din essens. Allt annat är bedrägliga former, filter, skapade av din bedrägliga hjärna, ditt ego. Vi försöker definiera kärleken, genom orden förklara den. Men hur kan det som är allting och ingenting på en och samma gång låta sig fångas i ett ord? Det går inte. Din hjärna kan aldrig förstå kärleken. Med ditt intellekt kan du aldrig omfatta, greppa kärleken. Du måste gå bortom.

Allt börjar med dig, allt slutar med dig. Kärleken är din, kärleken är du. Gå bortom dina filter, sök bakom dina mentala bilder av kärlekens väsen. Leta förbi konkurrensens dimridåer och egots försök till värdeskapande. Du ÄR ren kärlek. Du kan inte vara något annat, bara låtsas, bara låta dig förledas. Men innerst inne vet du, innerst inte vet du vad du egentligen är. Tillåt dig. Tillåt dig att vara den kärleken. Tillåt dig att se dig själv med den villkorslösa kärlekens ögon. Egentligen kan du inget annat. Alla försök till något annat är ett steg ifrån, ett avsteg från den sanning som är du. Avsteg som genast avspeglas i din kropp som obalanser och i ditt liv som brister.

Du ÄR villkorslös kärlek. Tillåt dig.

(Tidigare publicerad den 11 september 2015)

En Mor

Ett ögonblick, två som möts, en stund av stillhet. Själva livet håller andan, kraftsamlar. Så släpps den lös, kraften, livskraften. Du blir till. Ett mirakel.

Du växer, utvecklas, lyssnar, känner och lär. Där inne. I en annan människas kropp, dina första nio månader i livet. Hennes hjärtslag är dina första ljud, hennes värme ditt rum, hennes mat din näring. Du är hon, hon är du. För dig en början, en del, en bit på vägen. För henne en livstid, en evig sträng bortom naveln.

Så föds du. Din nyfikenhet, din tillit till livet, din vilja att skapa, driver dig ut. Ut ur värmen, ut i kylan. Den slår emot dig, den kalla luften mot huden. De trygga hjärtljuden försvinner, de som varit din första rytm. Chocken, du var inte beredd, din första upplevelse av rädsla, ditt första skrik. Med skriket luft i dina lungor, dina första andetag, en ny rytm.

Du läggs i hennes famn, på hennes bröst. En ny känsla, hud mot hud, värme. Och där är de igen, hjärtljuden. Du hör det, utifrån, känt och tryggt. Hennes hjärta, det hjärta som alltid kommer att rymma dig, hela dig, oavsett. Hon som är du. Bortom naveln.

Din hunger driver dig till hennes bröst, din nyfikenhet får dig att söka hennes blick. Dina ögon vänjer sig vid ljuset, fokuserar. Du ser den för första gången, den som du hittills inte sett, bara känt. I hennes ögon. Hennes kärlek. En mors kärlek. Villkorslös. Evig.

Finns perfektion?

Du är inte perfekt, säger du. Ingen människa är perfekt, säger vi. Vad är perfekt, undrar jag. Vad ligger i själva begreppet perfektion, hur ser den, vad består den av?

Jag tänker att vi med perfektion på något sätt menar fulländning. Fulländning och fri från brister. Men vad är då fulländning, vad är brist? Har en kantstött kaffekopp brister jämfört med en ny av samma sort? Eller bär kanske den förra sin historia och påminner dig om trevliga stunder, medan den senare saknar relation? Är en fulländad kaffekopp den som alla tycker är fin och god att dricka ur, eller den som just du tycker bäst om? Är den perfekta kaffekoppen den som alla tycker om, den som har funnits länge, varit med om mycket men inte slitits på? Eller är det den sprillans nya koppen som just du tycker om och som just du ska fylla med kaffeminnen som är den perfekta, för dig?

Jag tänker att perfektionen ligger hos oss själva. Det är med våra egna ögon perfektionen uppstår, vare sig vi tittar utåt eller inåt. Perfektion finns inte i någonting, eller också finns den i allting. Det beror på hur vi ser det, hur vi väljer. Så hur tänker du, är du perfekt eller inte?