Kategoriarkiv: Hjärtat o Hjärnan

Något större

FlödetJag älskar att föreläsa. Jo, så är det. Det som den ene fasar för kan den andre uppleva som den största glädjen. För mig är föreläsandet en annan sida av skrivandet, de är två sidor av samma mynt – kommunikationens mynt. För mig handlar det om att dela med mig av mina tankar, mina kunskaper, mina insikter och min förståelse. Men det handlar också om glädjen i själva formulerandet. I sökandet efter orden klarnar också min tanke.

När jag skriver för dig, när jag pratar till dig och med dig, ser och hör jag själv mina ord. Jag ser och hör hur de tar form, hur de bär en mening och en innebörd som sekunden dessförinnan inte var klar i mitt eget huvud. Ibland är det som att kommunikationen föregår mitt väsen, som om jag i kommunikationen med dig förmedlar en större klokskap än jag själv besitter. När jag är i flödet, vare sig jag skriver eller talar, så tänker jag inte. Jag är. Ändå arbetar min hjärna för fullt med att få munnen att formulera orden som vill sägas eller handen att skriva ner det som vill präntas. Den kloka och varma energin, flödet av innebörd och mening, kommer dock inte från mitt huvud. Faktum är att huvudet ibland har svårt att hinna med, munnen och fingrarna har det ännu värre. Nej, innebörden kommer någon annanstans ifrån, som något jag alltid har vetat men inte vetat om att jag visste… När jag är i flödet. Jag kallar det för hjärtats röst, någon bättre förklaring har jag inte.

Men inte är det väl konstigt att jag älskar att skriva och föreläsa, jag blir ju en klokare och bättre människa när jag gör det! Får jag sedan respons på mina ord, att du reagerar, svarar, kommenterar, så att ett samtal uppstår, då är min lycka total. Vi växer tillsammans, blir klokare, visare, modigare och vackrare tillsammans. Vad kan väl vara större än det…

PS. Om du är i närheten av Malmö den 23/2 så föreläser jag på In The Pink om hormonerna i vår mat. Ett intressant och engagerande ämne, det också. Dessutom är min goda vän och kollega, Birgitta Höglund, också på plats och bjuder dig på buljong i Wonderbag och spröda frökex från Huså Bröd efter eget recept. Hoppas vi ses! Du kan läsa mer om föreläsningen på www.klokarad.se.

Den lilla rösten

den-lilla-rostenRo, lugn i din själ, i ditt själv, i din kropp. Kan du känna det? Är det någonsin helt stilla, utan oro, utan kamp? Jag hoppas det. Jag hoppas att det åtminstone någon gång ibland blir så lugnt och stilla att du kan höra dig själv. Inte dina tankar, de surriga, de ibland positiva, ibland negativa. Nej, jag hoppas det blir så rofyllt i dig att du hör den där andra rösten, den lågmälda, icke placerbara. Den som inte talar genom ord, inte genom hjärnans filter, utan som kommunicerar direkt med dig därför att den är du. Rösten som talar inte genom ord utan genom visshet. Du bara vet. Vet vad som är rätt, vad som är fel. Vad du ska göra eller inte göra. Vad du vill och inte vill. Visshet. Utan tvekan. Utan tvivel. Om så bara för en sekund. Jag hoppas att den stillheten är din, stillheten inuti.

Vissa hör rösten bäst i enskildhet, ro och tystnad. Andra hör den allra bäst när kroppen är som mest sysselsatt, belastad, hårt arbetande. Men alla behöver få tyst på sin hjärna, den brusande och rationaliserande, den rädda, begränsande och kvarhållande. Först när egot backar undan tillåts den egna, sanna rösten göra sig hörd. Och du måste lyssna på den, hörsamma den, lita på det du hör. Även när den talar tyst och kanske, för hjärnan, svårbegripligt.

Den här rösten, rösten från hjärtat, kommer från ditt klokare jag, det jag som vet vad du behöver, vad som kommer att utveckla dig, vad som kommer skänka dig glädje. Lyssna på den, lita på den, agera efter den. Agera utifrån lust och glädje och du kommer inte ångra din resa. Resan blir inte fri från motgång bara för att du följer hjärtat, men det blir ett annat motstånd. Ett motstånd utifrån, inte inifrån. Kanske når du inte ens hela vägen fram, men vad gör det om resan är glädjefylld? Om resan ändå är själva målet…

Att dela är en ynnest

delaJag är på resande fot igen. Idag bär det iväg till Östersund i sällskap av mina fina vän Birgitta Höglund. Hon har lovat att visa mig runt i sin hemtrakt och vi ska arbeta på vår gemensamma resa till Kreta nästa höst, förena nytta med nöje med andra ord, det bästa jag vet.

Men jag är också i Östersund av andra skäl – nämligen för att föreläsa och hålla kurs. Imorgon kväll föreläser jag på Ecocaféet om hormonernas funktion i våra kroppar, och fredag-lördag utbildar jag människor som jobbar med hälsa, i hormonbalans och hormonbalansering. Det blir alltså hormoner på längden och tvären de närmaste dagarna! Och jag känner mig så lyckligt lottad.

Lyckligt lottad därför att jag älskar denna del av mitt jobb. Jag älskar att få dela med mig av kunskaper jag har, insikter jag fått. Att få dela med andra, växa tillsammans, är något av det mest givande jag vet.

Egentligen spelar det ingen roll vad man delar med sig av, alla besitter kunskap, färdigheter och insikter som är värda att dela med andra. Det är i själva delandet som vi ger varandra möjligheter att växa. Den som får växer. Den som ger växer. Ett utbyte som gagnar individerna men också helheten.

Kunskapen finns i mitt huvud men delar med mig gör jag i hjärtat och med hjärtat. Jag ser fram emot några dagar av finaste slag. Dagar med högt i tak, med frihet i tanke och med värme i hjärtat. Jag önskar dig detsamma!

Grattis Birgitta! (“Om vänskap”)

grattis-birgittaIdag fyller en av mina finaste vänner, Birgitta Höglund, år! Mina varmaste tankar och största kram går till henne denna dag. Och det får mig också att tänka på det här med vänskap.

För mig är sann, äkta vänskap, en av kärlekens alla speglingar. När vi är barn, särskilt som riktigt små, är vänskapen enkel. Vi möter nya människor med öppenhet, vi dömer ingen, har inga förutfattade meningar som kan lägga en film mellan oss och den nya människa vi stöter på. Så vi möts, vi leker, i stunden, här och nu. Sedan blir vi äldre, spelen börjar, intrigerna. Vem är vän med vän, vem är okej, vem är det inte. Vi börjar bedöma, värdera. Mest för att skydda oss själva men det förstår vi inte, inte då. Ju äldre vi blir desto fler värderingar har vi med oss, vår vänskapskrets har sin ordning, sin struktur och det blir allt svårare att komma in i nya kretsar, släppa in nya människor. För vi vet, vi VET hur människor är, innan vi ens mött dem. Tror vi.

För mig är detta en process, en process där allt mer av våra möten förflyttats från hjärtat till hjärnan. Barnens möten, i självklar kärlek (kastade spadar i sandlådan till trots), har förskjutits till hjärnors möten. Hjärnor som bedömer utifrån tidigare erfarenheter, som värderar, som söker sina likar och håller avstånd till alla som avviker från det trygga mönstret. Allt enligt regeln, bättre fälla än fria. Bjuder vi in någon ny, annorlunda människa, i vår vänkrets, så gör vi det mer eller mindre omedvetet ”på prov”. Ett prov som oftast fallerar eftersom vi själva går in i relationen med skepticism, en sorts självuppfyllande profetia.

Vad vill jag säga med detta? Jo, att det är svårare att som vuxen finna nya, nära vänner, jag tror att de flesta kan känna igen sig i det. Orsaken är inte att dessa potentiella vänner inte finns, utan att vi inte längre möts med hjärtat i första rummet. Våra hjärnor kan för mycket, tror sig veta för mycket, dömer för mycket. MEN, och detta är ett stort MEN, det går! Det går att mötas, mötas på riktigt och träffa nya vänner. Det går att finna nära, äkta vänskapsrelationer även i vuxen ålder, om vi vill. Om vi verkligen försöker att mötas och lägga tvivel och förutfattade meningar som säger mer om oss själva än den vi möter åt sidan, då går det. Då kan vi finna nya vänner som finns där för oss och som vi finns där för.

Jag är SÅ glad att vi möttes, Birgitta och jag. Så tacksam över att vi, som vuxna, tillåtit oss att lära känna varandra med hjärtat i förarsätet. Idag kan vi låta även våra hjärnor mötas och se ljuva projekt uppstå. Hjärnor som arbetar i hjärtats tjänst, i lust, i glädje, i det goda livet.

Stort grattis på din födelsedag fina vän! Jag vet att du njuter av den på bästa sätt. Kram

Om tiden. Om att fylla år. Om livet.

min-fodelsedagJag fyller år idag. Något självklart, något alla gör, lika ofta men inte lika många gånger. Jag sitter här och funderar på hur jag egentligen vill fira min födelsedag. Är jag en sån som vill bli firad med stor baluns och ståhej? Nej. Är jag en sån som vill fira med de allra närmaste, i hemmets lugna vrå? Möjligen. Eller inte. Jag vet inte! Jag sitter här och grunnar på om jag vill fira överhuvudtaget, och funderar på vad det är jag egentligen firar.

En del av mig säger, kan vi inte bara glömma det här? En annan del av mig säger, jag vill bli firad, sedd, uppmärksammad. En tredje sida av mig frågar, vad är det som är så speciellt med just den här dagen?

Så jag tänker. Och jag känner. Jag tänker att vi hyllar tiden, tiden som gått. Ännu ett år. Det berör mig inte alls. För mig är tiden ett hitte-på, en konstruktion av människan, något jag inte känner inför. Jag kan hylla årstider och vackra dagar. Jag kan lyfta fram en vacker blomma eller människa. Jag kan bli helt betagen av en utsikt och vilja dela den med världen. Jag kan fira bedrifter och storslagna tankar, människor som är äkta och följer sitt hjärta. Allt detta och mycket annat kan och vill jag fira, men tiden… Nej. Den berör mig inte.

Det är mitt ego som säger, fira mig, bekräfta mig, tala om hur duktig jag varit som fört dig hit och framåt ännu ett år. Det är mitt ego som blir ledset om ingen skulle minnas eller uppmärksamma min födelsedag. Det är mitt ego som så tacksamt tar emot lyckönskningar och hurra-rop. Och det är gott så. Eget behöver också få sitt, få sitt lilla tack för väl utförd tjänst. Därför är jag också den första att gratulera så många jag kan i mitt nätverk, min bekantskaps- och vänkrets. Jag vet att det känns bra, jag vet att vi människor behöver den bekräftelsen.

Men vad är det jag vill fira, vill jag egentligen fira, den frågan är ännu obesvarad. Ska jag vara helt ärlig så är svaret nej, jag vill inte fira den här dagen. Jag vill inte fira varken tid eller ego. Jag vill fira alla dagar, varje stund, alla ögonblick när livet är mig nära. Jag vill hylla livet, varje dag. Jag vill leva livet, varje dag. Innerligt. Sant. Äkta. Jag vill fira den kraft som gör detta möjligt, den kraft som gör resan mödan värd. Varje dag.

Och så gör jag också mitt bästa för att leva, sant och modigt. Det är denna min vilja som får mig att skriva och driva den här bloggen. Det är den viljan som får mig att måla mina tavlor, söka nya vägar, utmana mina gränser och omfamna så många och så mycket som möjligt.

Så idag, på min födelsedag, är det Livet jag firar. Inte att jag fyller 47, utan det faktum att jag fått ett liv. Jag firar det varje levande dag, men om du vill dela mitt firande med mig så kanske vi tillsammans, just idag, kan rikta en samlad hyllning till det Liv vi lever och den Kärlek som gör alltsammans möjligt? Det skulle vara min bästa födelsedagspresent och det vackraste firande jag kan tänka mig!

Grattis Livet!