Kategoriarkiv: Hjärtat o Hjärnan

Att lita på sin intuition

Intuition, detta märkliga fenomen. En vägledning som alla människor har men som få verkar lita på. Hur många gånger har du inte förbannat dig själv för att du inte lyssnade på den där magkänslan? Hur många gånger har du inte brustit ut i ett ”jag VISSTE det!” när det visar sig att din intuition hade helt rätt? Och ändå tvivlar vi på den. Vi tvivlar på vår inre vägvisare, somliga så till den grad att de anser det vara oseriöst att åberopa den som grund för beslut.

Visst, jag kan förstå att inte intuitionen ensam kan ligga till grund för generella beslut som gäller alla människor eller större grupper. Men nog borde den väl kunna räcka som grund för beslut rörande mig själv? För egen del litar jag mer på min intuition än på de så kallade fakta som min hjärna försöker framställa som verkliga och sanna. I bästa fall säger magen och hjärnan samma sak, men om de inte gör det, då får intuitionen avgöra. Jag känner stor tillit till hela mitt vetande, inte enbart det högst begränsade vetande som min hjärna väljer ut åt mig. Våra hjärnor är fantastiska, men jag tror att det är viktigt att också komma ihåg deras begränsningar.

Våra hjärnor föredrar som regel trygghet och varnar oss så fort vi står i begrepp att göra något nytt, något hjärnan inte har erfarenhet av. Den varnar oss, och hindrar oss, genom att signalera rädsla. Rädsla är bra ibland men också ett oerhört stort hinder för den som vill utvecklas.

Våra hjärnor är fantastiskt bra på att sålla information, och tur är väl det med tanke på dagens informationsflöde. MEN, baksidan av sållningen är att hjärnan oftast bara låter oss se det vi redan sett förut, eller det som vi förväntar oss att se. I en folksamling plockar hjärnan ut det bekanta ansiktet åt dig, men låter dig samtidigt inte SE alla de andra om de inte på något sätt verkar utgöra en fara för dig. Hjärnan scannar av men presenterar bara det som den tror är relevant för dig, baserat på vad som varit relevant tidigare. Genom sållningen besparar vi oss tid och kraft men vi går också miste om den allra mesta informationen. Att kalla den bild som är resultatet av sållningen för ”sanningen”, ”verkligheten” eller ”fakta” ter sig i mitt huvud lite naivt.

Hur klokt är det att låta den information som ligger framför dig, den information som valts ut åt dig och av dig, och som presenteras som ”fakta”, vara den enda grunden för dina beslut om den mesta informationen är bortsållad? Om dessutom din magkänsla, din intuition, ditt under-eller övermedvetna (vad du nu vill kalla det) larmar och säger ”vänta, stopp, det är något som inte stämmer, du ser inte hela bilden”, är det inte klokt att lyssna på den då? Samma sak när magkänslan säger ”JA, kör, det här är precis vad du vill göra!”, och hjärnan kommer med långa haranger om faran med impulsivitet, risker, bristande ansvar och allehanda rädslor. Vad är klokast att lyssna på, hjärnan eller intuitionen?

Jag litar på min intuition, ofta går den dessutom hand i hand med den glädje som också är min ledstjärna. Tillsammans för dem mig framåt och de leder mig rätt. Jag vågar känna tillit till mig själv och mitt inre, gör du också det?

 

PS. För tydlighetens skull, att följa sin intuition är INTE samma sak som att följa sina känslor. Känslorna är en reaktion på hjärnans tankar och de bilder och scenarion som den skapar. Intuitionen ligger bortom både tankar och känslor, även om vi lite missvisande ibland kallar den magkänsla.

Som du sår får du skörda

Du kämpar på, du tänker positivt, du affirmerar för glatta livet och lever på hoppet om att snart få skörda de söta frukterna av dina ansträngningar. Ändå har livet hittills mest försett dig med de suraste citroner. Känns det så, är det din upplevelse? Att du kämpar men får lite i belöning?

Jag har funderat på det där, en hel del kan man säga. Jag är nämligen fullt och fast övertygad om att vi får skörda som vi sått. På ytan kan det dock ofta se helt motsägelsefullt ut, vissa verkar få allt serverat till minsta ansträngning, andra kämpar och får smulorna, orättvisorna verkar vara mer utbredda än rättvisan när det gäller fördelningen av livets goda. Ändå är jag likafullt övertygad om att vi alltid är skapare av vår egen verklighet, alla våra upplevelser, positiva som negativa. Det blir helt enkelt alltid som vi har tänkt oss. Så då är ju frågan var någonstans vi går vilse? Var någonstans lurar vi oss själva? Var någonstans tror vi att vi tänker rätt men ändå tänker fel?

Jag tror att den stora haken är att vi inte är vaksamma på våra känslors vägledning. Hade vi varit det, hade vi erkänt känslorna som våra vägledare och varit mer lyhörda för vad de förmedlar, så hade vi upptäckt var vi lägger ut snubbeltråd för oss själva. Se på kampen till exempel. Själva kampen, ordet kamp, upplevelsen av kamp, betyder att vi jobbar emot något och det vi jobbar emot får vi oftast mer utav. Om du upplever att du kämpar så har du oftast ditt fokus på precis det motsatta till det du önskar dig…

Ofta säger vi att vi tänker positivt och på det vi önskar, medan vi i själva verket lägger allt vårt fokus på motsatsen. Vi tänker inte alls på det vi vill ha, utan på frånvaron av det vi vill ha… Vi tänker på pengarna vi behöver, men förstår inte att vi därmed fokuserar på just frånvaron av dem. Själva ordet behöva, säg det högt, behöva. Vare sig det är pengar, en bra relation, ett nytt jobb eller vad det nu må vara som du behöver, så innebär själva ordet behöva att du upplever och fokuserar på bristen.Din känsla när du behöver något är att du saknar det, lider brist på det. Och lägger du fokus på bristen så…ja då får du mer av bristen. Attraktionslagen är obönhörlig.

Ord är viktiga. Det är med orden vi formulerar tankar och det är tankarna som slår an en ton inom oss. En ton, som om vi är observanta på den, ger oss en vink om huruvida vi är på väg att skapa det vi verkligen vill ha, eller motsatsen till det. Att vilja ha något, att önska något, att uppskatta något, är något helt annat än att behöva något. Orden och tankarna är viktiga, och bara känslorna kring det du säger kan vägleda dig kring var du egentligen har ditt inre fokus, på det önskade eller det oönskade. Så hur tänker du, egentligen? Och vad känner du när du tänker det du tänker, egentligen?

Var lyhörd för din inre vägledning. Välj rätt ord. Välj de ord som slår an en positiv ton i dig. Det är med den du skapar din verklighet och din framtid. Nästa inlägg kommer att handla om ett av de, i mitt tycke, lurigaste orden i det här hänseendet, nämligen ordet Tacksamhet.

När det börjar skava….

Du vet hur det känns. Du utför ditt arbete väl, du är uppskattad, du trivs, du passar in, allt är frid och fröjd. Men så efter ett tag, någonting börjar pyra inombords. Ett sting av otillfredsställelse. Ingenting har egentligen hänt, allt är som förut, men ändå…otillfredsställd. Den kloka tittar inåt, funderar och känner efter. Hjärtat talar, hjärtats språk är lågmält men uppfodrande. Den kloka lyssnar och följer rösten.

Den okloka letar efter svar i omgivningen, synar arbetsuppgifterna, medarbetarna, chefen, arbetsmiljön. Trots att ingenting hänt, trots att allt är som vanligt, trots att det som förut kändes bra nu känns skavigt, så letar man orsaken till otillfredsställelsen i omgivningen. Kanske försöker man nonchalera rösten, men flamman är tänd. En flamma som inte låter sig släckas. Din flamma, din inre röst, flamman som vill ditt bästa, som driver dig att utvecklas.

Om du inte lyssnar på den lilla rösten där inne fortsätter den att öka i styrka. Skavet blir större. Någonting lockar och drar men du vet inte vad. Ovetandes är du på väg samtidigt som du står kvar. Du går men dina skor är fastklistrade i marken, skorna skaver allt värre. Du skyller på skorna. Och ju mer skorna skaver desto mer lägger du ditt fokus på just…skorna. Dina tidigare så bekväma skor, dina ingångna favoriter, är plötsligt både slitna, fula och osköna. Skavet beror på skorna, du vet det, så måste det ju vara. Så du börjar bråka. Vill ha nya skor, andra arbetstider, bättre schema, andra arbetsuppgifter, större frihet… Du känner dig begränsad, fast och försöker ändra din omgivning, dina yttre ramar, ditt yttre innehåll.

Vägen känns oframkomlig, men du är inte den som ger upp. Du vill ju vara kvar, egentligen. Du vill ju vara här, på samma plats, där allt nyss var så trevligt och tryggt. Här, där det nu bara är tryggt.

Rösten därinne, rösten du inte vill lyssna till, ökar sin styrka och börjar locka med andra bilder. Bilder som utmanar din trygghet. Det grönare gräset på andra sidan. De nya möjligheterna, alternativen. Nya känslor, inte bara av det som är utan av det som skulle kunna vara, längtan. Längtan till något mer, något nytt, något större. Äventyr.

Hjärnan protesterar, nej nej, tryggheten först, det är skornas fel, inte dina fötters steg. Dissonansen mellan dig och omgivningen blir allt större. Den flamma som tänts har övergått i en eld som inte låter sig släckas.

Så en dag går det inte längre. Du står inte ut. Du släpper taget. Kliver ur skorna. Och går. Lättnaden när beslutet är fattat. När friktionen mellan dig och skorna inte längre existerar. Du behöver inte längre plåstra om dina stackars fötter. De svävar, barfota, friskt grönt gräs mellan tårna. För en kort sekund tittar du bakåt, ett uns av saknad över de gamla trotjänarna som lite sorgligt står kvar, uttjänta. Kanske tvekar du, en sekunds ånger, men så känner du dina bara fötters glädje, känner lättheten med vilken du rör dig. Du är fri! Och det är värt allt.

Över axeln ser du hur dina skor putsas upp och träs på en annans fötter. Hur de passar perfekt, hur de lever upp. Du undrar varför du inte gick tidigare. Varför du tillät skavet så länge. Varför du inte såg att det var du och dina fötter som var på väg. Varför du prompt skulle ha just de skorna när det finns så många andra att välja på.

Du tittar ner på dina egna nakna fötter, får en förnimmelse, en glimt av de nya strumpor och nya skor som du nog ska komma att vilja ha. Men än är det inte tid, här och nu ska ni njuta av den fria känslan, den nakna, avklädda. Med lätta steg vandrar du stigen fram, du ser inte målet, vägen är obekant. Men äventyret har börjat och ingenting skaver. Du har kommit hem. Du är fri.

Karma, eller inte…

Karma, detta märkliga och i mina ögon så missförstådda begrepp. Dålig karma, helvete och skärseld, alla närbesläktade begrepp som vilar på en bestraffningens grund. Den som gjort ont kommer att få sitt straff, på ett eller annat sätt. Här, efter döden eller i nästa liv.

Jag har aldrig fattat det där, straffet. Det rimmar så illa med min syn på livet, meningen och syftet med alltihop. Jag tror nämligen ovillkorligen på människors godhet. Jag tror att alla människor, utan undantag, innerst inne är goda och vill väl. Men det blir fel. Ibland drabbas vi av sjukdomar, sjukdomar som vi kan diagnosticera och förklara ett osunt beteende med. Andra gånger saknas diagnos och vi kallar personen ifråga för ”ond”.

Ond…ingen människa är ond. Men många människor har förlorat kontakten med sitt hjärta, är i sitt sinnes våld, sinnesförvirrade. I detta tillstånd finns det många grader, grader av sinnesförvirring, men det säger ingenting om den grund och källa vi alla kommer ifrån.

Kärleken är allas vår källa. Kärleken är vad vi ÄR, vad vi är gjorda av, byggda av, konstruerade av. Men vi förlorar ibland kontakten, kontakten med källan och oss själva. Då gör vi dumma saker. Dumma saker mot andra och också mot oss själva.

För detta måste vi förlåta varandra. Förlåta våra tillkortakommanden, vår kontaktbrist, vår oförmåga. Förlåtelse är det enda som möjliggör utveckling, sann utveckling. Visst kan vi döma, visst kan vi straffa, men det leder sällan eller aldrig till sann mognad och utveckling. För den som tror att kärleken är det största och alltings källa, är tanken på negativ karma absurd. Att Kärleken själv skulle straffa, tanken är orimlig.

Kärleken straffar inte, hjärtat straffar inte. Det är människors sinne som straffar, dömer och klandrar. Men vi har också förmågan till sann kärlek, förmågan att förlåta. Om vi har kontakt med våra hjärtan och inte är sinnesförvirrade, vi också…

Kontakt med ditt inre

Någon skrev till mig att ”Din kännedom om ditt inre imponerar…” Jag blev tvungen att fundera lite över det där. Är det så? Är det kanske så att det mod jag ofta tillskrivs egentligen handlar om att jag har en ovanligt god kontakt med mig? Eller kanske snarare en oförmåga att skärma av mig själv från mitt inre? Jag kan nämligen inte gå emot mig själv och det jag uppfattar som sant i mig. Min inre vilja och röst är den som pekar ut riktningen i mitt liv, talar om när saker ska avslutas och nya påbörjas. Jag har inget val, mod eller inte, jag måste följa. Annars går jag sönder.

Visst har jag varit oerhört mycket ”uppe i huvudet” tidigare i livet, bekräftad för min hjärnas leveranser mer än för mitt hjärtas värme. Nog var jag avskärmad då. Utåt, men inte inuti. Min känsla av att bära masker och sköldar, av att inte vara äkta, var gräslig. Men just den känslan visade samtidigt att det var mitt inre som protesterade, det som faktiskt VAR äkta, inuti. Jag har alltid haft kontakten. Och trots maskerna fanns det de som såg bakom, de som uppfattade mig som ”bohemisk” redan i ungdomsåren. Bohemisk! Då ett begrepp jag inte kunde omfatta, inte kännas vid där i ledningsgruppernas och strategernas värld, idag kanske mer sant än något annat. För visst är jag en bohem, jag är ju fri!

Jag är fri i mig själv, i min kärlek till mig själv och till livet. Det finns inga begränsningar, jag vet det nu. De begränsningar jag upplevde var de jag själv skapat. Gränser mellan mig och världen. Idag vet jag att vi är ett. Så varför spela? Varför låtsas vara bättre eller sämre än jag är? Varför hålla inne med det som är jag? Vad ger mig rätten att hålla tillbaka mig själv från den värld som är vi? Det är endast genom att vara just jag som jag kan bidra på bästa möjliga sätt till den värld som är vår. Min uppgift är att vara jag, att vara äkta. Min kontakt med mig och mitt inre är min främsta gåva och det är den jag vill ge dig, mig. Något annat har jag inte att ge, något vackrare finns inte att få. Det gäller oss alla, även dig.