Kategoriarkiv: Hjärtat o Hjärnan

Det tål att upprepas

Låt hjärnan arbeta i hjärtats tjänst. Du som följt mig ett tag vet att detta är ett av mina favorituttryck, en ambition, ett motto jag försöker leva efter så gott jag överhuvudtaget kan – att låta hjärnan arbeta i hjärtats tjänst. Idag lyckas jag hyfsat väl med detta, men det har inte alltid varit så och det händer fortfarande att även jag tappar bort mig. Dock är det en milsvid skillnad mot hur det en gång var.

Även jag har kämpat, försökt göra ”det rätta”, gått den säkra och trygga vägen och blivit makalöst uttråkad på köpet. Jag har slagit knut på mig själv i min iver att nå uppsatta mål, bara för att komma fram till målet och känna den första sekundens ”Yes!” övergå i ett segt ”Jaha”. Jag har försökt ”tänka fram” min innersta vilja bara för att finna mig själv i en ny återvändsgränd. Så jo, jag vet att det är lättare sagt än gjort att vända på kuttingen, men jag vet också att DET GÅR.

Det går att låta hjärnan vila och träna upp sin lyhördhet för hjärtats mer finstämda röst. Det går att träna sig i mod att följa den där rösten när man väl hör vad den säger. Det går att med små, små steg se livet med nya ögon och upptäcka helt nya möjligheter. Genom hjärtat, hjärtat som är du, ditt sanna jag, din vägvisare. Och när du funnit det, när du hittat hem, får din hjärna plötsligt en ny mening och helt nya uppgifter att sysselsätta sig med. Du vägleds genom glädje, du möter utmaningar skräddarsydda av universum bara för dig, du njuter av vägen eftersom du på allvar inser att vägen faktiskt är målet. Livet är vägen, vägen är livet.

Så stilla din hjärna, fånga in ditt hjärtas röst, var ärlig mot dig själv, den du är och det du vill. Innerst inne vet du, du ska bara våga ta emot det…

En riktig författare

Jag fick lära mig härom dagen att man visst inte räknas som författare förrän man gett ut två böcker… Till exempel har Svenska Författarförbundet det som krav för att man ens ska få ansöka om medlemskap, helt oaktat kvalitén på det som getts ut. Det är ett konstigt synsätt tycker jag. För egen del anser jag mig ha varit författare sedan födseln, det tog bara lite tid innan jag visste vad jag ville säga. Men nu är första romanen skriven och utgiven och mycket nöjd med det är jag, stolt rent av! Sedan slipas och förfinas givetvis hantverket med tiden och praktiken, men en bok är en ändå en bok och om ingen författare skrivit den så vet jag inte vem som gjort det.

Nå, nu är jag inte den som bryr mig särskilt mycket om praxis eller vad olika förstå-sig-påare tycker om saker och ting, jag är betydligt mer intresserad av mina läsares åsikter och omdömen. Men det är ändå dags för mig att göra slag i saken och bli en sådan där ”riktig” författare, det är nämligen dags att gå in i skrivbubblan och skriva bok nummer två! Jag vet att många av mina fina läsare önskar och hoppas på en fortsättning på Mata inte skuggorna, men här och nu är det inte det som vill ut.

”Kan du inte bestämma vad du vill skriva?”, undrade någon. Nej, jag kan ju inte det. Berättelser tar plats i mig, kommer någonstans ifrån som jag inte kan förklara. Jag vet bara att när färdiga scener, bilder och meningar successivt ploppar ner i mitt huvud så blir det till slut så fullt att jag inte längre har något annat val än att släppa ut alltsammans, på papper. Faktum är att när jag väl bestämde mig för att ta mitt skrivande på allvar så var det som att öppna ett fönster. Frisk luft strömmar ut och in lite som den vill numera och vilka scener den för med sig styr jag inte över.

Här och nu är det därför en helt annan berättelse som tar plats och form… Kärleken är som alltid i fokus, den stora, omvälvande, förändrande kraft som jag gjort till mitt signum att prata och skriva om, men det är nya människor, nya platser. Dock inte nya för mig, jag har levt med dem ett bra tag nu. Jag kan inte berätta så mycket än, men jag kan väl avslöja så mycket som att mitt hjärtas hem, Skagen, nu får sin rättmätiga plats också mellan bokpärmarna. Det är med andra ord en berättelse som ligger mycket nära mig själv, fantasier och drömmar varvas med vissa självbiografiska inslag. Känslosamt att skriva, det kräver en skopa mod och, som alltid, en gnutta galenskap. Jo, det krävs faktiskt en viss hybris för att ge sig i kast med en bok, en lätt galen tro på den egna förmågan som aldrig någonsin går att få bevis på, varken av sig själv eller andra, förrän efteråt. Det enda jag kan göra är att kasta mig ut. Eller in. Och som alltid, låta hjärtat visa vägen.

Jag kommer att försöka dela med mig av mina tankar här på bloggen en gång i veckan, på fredagar som det ser ut just nu. Jag hoppas att fredagar är bra bloggläsardagar för dig, kom gärna med synpunkter annars, jag kan ändra mig. 😊

Du som ännu inte läst min första roman, Mata inte skuggorna, kan köpa den direkt på förlagets sida och få den signerad av mig tillsammans med ett bokmärke. Du som läst och tyckt om den, kommentera gärna här på bloggen. Och har du lust och lite tid över så vore det jättekul om du ville recensera den med några korta rader i just webshopen (samma länk som ovan, under bilden på boken) och/eller på Bokus, det kanske gör andra nyfikna och hjälper dem att bestämma sig. Är du med i någon bokcirkel eller vet andra som är, tipsa gärna. Dina ord är guld värda för mig! För det är ju trots allt så, böcker måste säljas för att en författare ska ha mat på bordet och för att nya böcker ska komma ut. Jag och mitt skrivande är helt beroende av de ringar på vattnet som din uttalade åsikt ger.

Trevlig helg på dig nu! För mig är det Skrivbubblan nästa!

PS. Följ mig gärna på mina två Instagramkonton för mer daglig inblick i mitt liv och mina tankar, ”thereserenaker” samt ”mittskagen” heter jag på IG.

Hur vet man…?

Hej på er! Jag tittar in från skrivarlyan med en liten reflektion som också tjänar som en påminnelse till mig själv… Önskar dig en fortsatt fin söndag och kommande vecka!

Hur vet man att det är hjärtats röst man hör och inte bara egots förvillande charader? Hur vet man att det verkligen är hjärtats väg man vandrar och inte hjärnans villovägar man slagit in på? Jag har inget enkelt svar, jag har inget säkert svar, men jag vet vad som är sant för mig.

Jag vet att jag är på rätt väg när jag bara måste följa, samtidigt som jag tvivlar som allra mest.

Jag vet att jag följer mitt hjärta när viljan går i ständig kamp med rädslan och skräcken.

Jag vet att jag vandrar hjärtats väg när jag utmanas till mitt yttersta, när bekvämligheten är ett minne blott och isen under mina fötter känns bräcklig och tunn.

Jag vet att jag lyssnar på mitt hjärta när jag njuter av nuet medan hjärnan vill flytta mig härifrån och tjatar om risker, framtid och resultat.

Jag vet att jag följer hjärtats väg när jag inte har en aning om hur den ser ut eller vad som väntar runt hörnet.

Jag vet när jag vet att jag inte längre vet. Någonting. Men ändå allt.

Att mota latmasken

Tänk, ibland är det precis hopplöst att få något gjort. Du vet känslan av att ha en massa saker att göra men inte få ändan ur vagnen? När man hittar på tusen andra saker att göra utom just det där man egentligen borde, eller faktiskt vill, göra. När till och med tvätten, disken och städningen plötsligt hamnar på priotoppen, allt för att slippa DET DÄR andra. När gröten är hetare än katten liksom.

Där hamnar jag ibland. Inte för att jag egentligen inte VILL göra vad det nu är (för sådana saker struntar jag helt sonika i att göra) utan för att det är JOBBIGT. Latmasken i mig talar och förbrukar allt syre i rummet. Oftast drabbar det mig när det är uppgifter som jag egentligen allra helst vill göra men som kräver mycket av mig. Kräver mitt fokus, kräver min närvaro, kräver mitt fulla engagemang. Och där ingen annan än jag själv ställer kraven och sätter målen, när ingen annan än jag själv är berörd. I det korta perspektivet. Kanske är det extra kännbart när man, som jag, är min egen chef och dessutom jobbar hemifrån…

Men oavsett, vad gör man när man hamnar där? Jag är ju den första att förespråka ett visst mått av lathet, jag tror till och med det är nyttigt att vara lat i vårt överstressade samhälle. Men det finns ju gränser, framförallt när det är kontraproduktivt, så hur gör man då? Om du känner igen dig och har något tips, langa hit det!

För min del brukar det här fenomenet följa ett visst mönster. Först skjuter jag bara på det en timme, en förmiddag, en dag eller två. Tills jag blir så less på mig själv att jag bara MÅSTE göra något. Då försöker jag ta mig i kragen, sätter mig ner, fram med datorn, verkställ! Och så går det inte iallafall. Då går jag ut, vandrar runt, försöker låta det komma av sig självt, intalar mig att vissa saker inte kan, och inte ska, pressas fram. Men inget kommer, nu heller. Först därefter inser jag att just det här faktiskt är en sådan sak som måste pressas fram, att det aldrig kommer att bli gjort om jag inte bara GÖR det. Att jag faktiskt är lat. Då byter jag miljö. Det har visat sig vara det enda som funkar för mig, hittills, om inte du nu kommer med någon ny strålande idé som jag kan anamma. Jag byter helt enkelt miljö, antingen till en offentlig där min hjärna blir lite lagom distraherad men där jag ändå gör det jag ska eftersom jag omöjligen kan sitta i till exempel en hotellobby i tre timmar utan att göra ett smack. Eller också tvärtom, åker iväg, åker bort, isolerar mig någonstans där ingenting kan distrahera, varken människor eller tvättmaskiner, och där uttråkningen till slut blir så stor att latmasken viker undan.

Att det ska var så svårt att få till det där! Balansgången mellan inspiration och disciplin, mellan att vänta in och sätta igång, mellan inåt och utåt. Hur funkar det för dig, har du några bra knep att dela med dig av? Om du nu hamnar i det här vill säga, det kanske bara är jag… :/

Till egot

Jag har haft en period av tveksamhet. En period av ifrågasättande, omprövning, tvivel om man så vill. En period där jag inte vetat vad som är min egen sanna röst och vad som är egots förvillande men intelligenta tirader. För mig är detta frustrerande perioder, tider då jag inte kommer framåt, inte förmår att ta de nödvändiga stegen eftersom jag plötsligt inte är riktigt säker på att de tar mig dit jag vill. Jag tvingas stanna upp. För en otålig själ är det en prövning, varje gång.

Men jag har lärt mig. Efter alla år har jag insett vikten av dessa perioder, förstått vad de egentligen står för. Att stanna upp, hejda sig i steget och fråga sig själv ”Är jag på rätt väg?” är en gåva, om än en ganska krävande sådan. Det är så mycket lättare att bara köra på, fortsätta den väg man slagit in på, fullfölja. Men när plötsligt två olika röster börjar hävda sin rätt att staka ut vägen, då blir det ett himla tjafsande i kroppen. Kakafonin gör det svårt att få arbetsro, de olika buden distraherar och min energi splittras och klingar av. Jag har stött på ett motstånd och detta motstånd måste jag lyssna på. Jag vet det, jag måste lyssna hur gärna jag än skulle vilja slå dövörat till, för den där rösten, eller rösterna, har alltid något viktigt att säga.

Det händer att oredan enbart tjänar som avstämning. Är du säker, frågar rösterna. Är du fortfarande säker på att det är dit du vill och att det här är bästa vägen dit? Ibland är svaret ja, på båda frågorna. Jag kan andas ut, fortsätta min väg fram i tillförsikt. Men ofta, eller snarare oftast, brukar den där lilla rösten förmedla något annat. Den brukar ge mig en hint som säger att jag nog faktiskt INTE är på helt rätt spår. Och den insikten…ja den är SÅ vanvettigt jobbig. Först tappar jag fart, sedan tappar jag fokus, och så börjar grävandet igen. Grävandet inåt, vad vill jag nu då, EGENTLIGEN?

Den här gången handlade det för min del inte så mycket om att byta spår, utan snarare om att faktiskt hålla fast vid det jag bestämt mig för. Nya tankar har så sakteliga smugit sig in, börjat påkalla uppmärksamhet och krävt att få bli förverkligade. De också. Utifall att. För säkerhets skull. Jag hade låtit egots röst växa sig lite för stor, börjat jobba med andra tankar, andra planer. Också. Jag höll med andra ord på att förlora mitt fokus, och det har jag inte råd med. Jag har aldrig varit en människa med jättemycket energi, särskilt inte nu med en höft som strejkar och skapar en annan sorts oreda i min praktiska vardag. Så jag måste fokusera. Jag måste lägga all den kraft jag har på just det jag vill, inte låta den spilla över på annat, inte gå omvägar, inte bygga för många säkerhetsanordningar som i sin tur tar av min energi. Jag måste helt enkelt gå rakt på mål, inse att snygga dribblingar är egots behov och verk, inte mina.

Det tog några veckor att bringa reda i kakafonin, att bli klar över vilken röst som var vilken. Jag tog mig den tiden, för eftertanke, jag vet hur väl det behövs. Nu börjar det sakta landa, jag landar. Mjukt denna gång. De distraherande tankarna är synade i sömmarna, egots behov av trygghet, säkerhet, färdiga planer och bekräftelser har ännu en gång smulats sönder. Nu kan jag fortsätta, fokuserat.

Och till dig lilla ego vill jag bara säga detta: Gå och lek någon annanstans, seså, iväg med dig, du har stört mig länge nog. Fixa min höft istället om du nu prompt måste ha något att sysselsätta dig med. Men lämna mig i fred nu, jag har ett jobb att göra, ett liv att leva. Du får gärna följa med och fortsätta göra ditt jobb, men du bestämmer inte vart vi ska, det gör jag. Punkt.