Kategoriarkiv: Hjärtat o Hjärnan

Alla monster, verkliga och påhittade, kan slänga sig i väggen

Det är visst Allhelgonahelg, numera övertrumfad av påfundet Halloween. Hela tillvaron verkar handla om monster, skrämsel och rädsla. Och godis. Alltid detta godis. Men just idag, just nu, struntar jag i godisbiten och grunnar istället på det här med rädslan. Jag är egentligen inte särskilt rädd av mig. När jag var liten och det kom en journalist till dagis (jo, det hette faktiskt dagis när jag gick där) och intervjuade oss barn vad vi var rädda för, svarade alla något i stil med monster under sängen, mörker och spöken. Utom jag. Efter en stunds betänketid blev mitt svar ”Om jag får hålla min mamma i ena handen och min nalle i den andra, så är jag inte rädd”. Jag kom visst med i tidningen, med bild och allt.

Inte rädd men…

På den vägen är det, jag var, och är, helt enkelt inte särskilt rädd av mig. Visst kan jag ibland känna ett sting av oro för mina barn, att något ska hända dem, men rädd, nej det är jag inte. Jag är inte heller rädd för att gå hem själv sent på kvällen, jag är inte rädd för mörker och ondska, inte heller för ljus. Jag är inte rädd för att världen ska rasa ihop eller att klimatet ska kollapsa. Jag är inte rädd för vad folk ska säga, tycka eller tänka, den tiden är liksom förbi. Det är inte så att jag inte bryr mig om världen och livet vi lever, tvärtom, jag bryr mig massor. Jag är bara inte rädd.

…en sak skrämmer

Så jag sitter här och funderar. På rädslan. För även om det är en massa saker jag INTE är rädd för så måste det ju finnas något jag faktiskt ÄR rädd för, väl? Och jo, det finns en sak. En sak som skrämmer mig vid blotta tanken på det, skrämmer mig så till den grad att jag knappt vill formulera det. Och det är tanken på att inte hinna klart. Att inte få bli färdig. Att kroppen och orken ska ta slut innan själen levt klart. Att inte hinna uppleva allt jag vill, inte hinna se, smaka, dofta och känna…allt. Att inte ha fått skrivet alla ord, fått berätta allt jag har att berätta. Att inte hinna ge allt det jag har att ge. Döden skrämmer mig inte, men att inte få leva färdigt… Det skrämmer mig. Mer än något annat. Kanske är det alla dödsfall jag haft omkring mig, min mammas i synnerhet. Sorgen de kände över livet som inte hann levas, allt som inte blev. Kanske är det den sorgen, deras sorg, som blivit min rädsla. Hur handskas man med en rädsla av det här slaget, spöken under sängen känns enklare på något vis?

Kärleken vinner

Jag vet inget annat sätt att driva den här rädslan på flykten än att faktiskt leva. Leva nu. Som om denna dag vore den sista, och den första. Orädd. I frihet. I kärlek. Med glädjen som ledstjärna. För det är ju som man säger, en dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi leva. Jag lever. Nu.

Till alla monster, verkliga såväl som påhittade, vill jag bara säga: ni kan slänga er i väggen. Kärleken besegrar er alla.

Hon sitter i möte…

Jag fick anledning att fundera över det här med möten nu i veckan. Ta till exempel frasen ”hon sitter i möte”, hur konstigt låter inte det, om man tänker efter. Jag menar, vad innebär det egentligen att sitta i möte? Måste man sitta eller går det bra att stå eller gå? Måste man sitta inomhus eller funkar det på en bänk i parken? Visst är det väl så att sinnebilden av att ”sitta i möte” är x antal personer runt ett konferensbord, på ett lagom neutralt kontor, med den obligatoriska kaffekoppen som ett av få attribut? Inte mycket färg i bilden heller, mest vitt och grått och kanske en gnutta blått, eller…?

Inte för att det är något fel på den typen av möten, ibland fyller de såklart sin funktion. Men denna form på möten är ju långt ifrån den enda! Ibland undrar jag faktiskt vad det egentligen är som möts vid dessa möten. Tankar, strukturer, planer, viljor, intellekt…? Är det så att vi innerst inne önskar att vi kunde låta intellektet gå på mötet så att vi kunde ägna oss åt något annat, något mer givande och meningsfullt under tiden? Om vi kunde kanske vi skulle lägga alla intellekt i en fin liten hög på bordet och låta dem snacka sig fram till svaret på vad som nu är frågan för dagen, eller…?

Mer än intellekt

Ibland är jag benägen att tro att vi totalt kapat det här begreppet möte, reducerat det till ett koncept med ganska futtig innebörd. För inte är det väl så att vi inbillar oss att riktiga möten bara är en intellektuell historia? Vi är väl inte så vilsna att vi tror att affärer, uppgörelser och processer är ett resultat av ett möte mellan intellekt?

Möten, riktiga möten, sker mellan människor. Människor av kött och blod. Människor med tankar, känslor, viljor och behov. Nog ser vi väl att de bästa mötena är de innerliga mötena, de möten som leds av en gemensam nyfikenhet och vilja att lära känna? Först därefter kan vi prata gemensam strävan, gemensamma projekt, ömsesidig nytta. Först kommer glädjen, sedan kommer nyttan. Först kommer människan, sedan de eventuella projekten.

Mänskliga möten

Jag tänker att om vi verkligen förstod det här så skulle ”de sitter i möte” betyda något helt annat än det vi vanligtvis associerar det med. Vi skulle inte begränsa oss till ett rum med fyra väggar och en automatbryggd kopp kaffe. Vi skulle inte snubbla in med andan i halsen och sträva efter att få det överstökat så fort som möjligt. Att mötas skulle få en annan, kanske mer ursprunglig, innebörd. Vi skulle mötas, på riktigt, som hela människor. Det är faktiskt möjligt. 😊

Det tål att upprepas

Låt hjärnan arbeta i hjärtats tjänst. Du som följt mig ett tag vet att detta är ett av mina favorituttryck, en ambition, ett motto jag försöker leva efter så gott jag överhuvudtaget kan – att låta hjärnan arbeta i hjärtats tjänst. Idag lyckas jag hyfsat väl med detta, men det har inte alltid varit så och det händer fortfarande att även jag tappar bort mig. Dock är det en milsvid skillnad mot hur det en gång var.

Även jag har kämpat, försökt göra ”det rätta”, gått den säkra och trygga vägen och blivit makalöst uttråkad på köpet. Jag har slagit knut på mig själv i min iver att nå uppsatta mål, bara för att komma fram till målet och känna den första sekundens ”Yes!” övergå i ett segt ”Jaha”. Jag har försökt ”tänka fram” min innersta vilja bara för att finna mig själv i en ny återvändsgränd. Så jo, jag vet att det är lättare sagt än gjort att vända på kuttingen, men jag vet också att DET GÅR.

Det går att låta hjärnan vila och träna upp sin lyhördhet för hjärtats mer finstämda röst. Det går att träna sig i mod att följa den där rösten när man väl hör vad den säger. Det går att med små, små steg se livet med nya ögon och upptäcka helt nya möjligheter. Genom hjärtat, hjärtat som är du, ditt sanna jag, din vägvisare. Och när du funnit det, när du hittat hem, får din hjärna plötsligt en ny mening och helt nya uppgifter att sysselsätta sig med. Du vägleds genom glädje, du möter utmaningar skräddarsydda av universum bara för dig, du njuter av vägen eftersom du på allvar inser att vägen faktiskt är målet. Livet är vägen, vägen är livet.

Så stilla din hjärna, fånga in ditt hjärtas röst, var ärlig mot dig själv, den du är och det du vill. Innerst inne vet du, du ska bara våga ta emot det…

En riktig författare

Jag fick lära mig härom dagen att man visst inte räknas som författare förrän man gett ut två böcker… Till exempel har Svenska Författarförbundet det som krav för att man ens ska få ansöka om medlemskap, helt oaktat kvalitén på det som getts ut. Det är ett konstigt synsätt tycker jag. För egen del anser jag mig ha varit författare sedan födseln, det tog bara lite tid innan jag visste vad jag ville säga. Men nu är första romanen skriven och utgiven och mycket nöjd med det är jag, stolt rent av! Sedan slipas och förfinas givetvis hantverket med tiden och praktiken, men en bok är en ändå en bok och om ingen författare skrivit den så vet jag inte vem som gjort det.

Nå, nu är jag inte den som bryr mig särskilt mycket om praxis eller vad olika förstå-sig-påare tycker om saker och ting, jag är betydligt mer intresserad av mina läsares åsikter och omdömen. Men det är ändå dags för mig att göra slag i saken och bli en sådan där ”riktig” författare, det är nämligen dags att gå in i skrivbubblan och skriva bok nummer två! Jag vet att många av mina fina läsare önskar och hoppas på en fortsättning på Mata inte skuggorna, men här och nu är det inte det som vill ut.

”Kan du inte bestämma vad du vill skriva?”, undrade någon. Nej, jag kan ju inte det. Berättelser tar plats i mig, kommer någonstans ifrån som jag inte kan förklara. Jag vet bara att när färdiga scener, bilder och meningar successivt ploppar ner i mitt huvud så blir det till slut så fullt att jag inte längre har något annat val än att släppa ut alltsammans, på papper. Faktum är att när jag väl bestämde mig för att ta mitt skrivande på allvar så var det som att öppna ett fönster. Frisk luft strömmar ut och in lite som den vill numera och vilka scener den för med sig styr jag inte över.

Här och nu är det därför en helt annan berättelse som tar plats och form… Kärleken är som alltid i fokus, den stora, omvälvande, förändrande kraft som jag gjort till mitt signum att prata och skriva om, men det är nya människor, nya platser. Dock inte nya för mig, jag har levt med dem ett bra tag nu. Jag kan inte berätta så mycket än, men jag kan väl avslöja så mycket som att mitt hjärtas hem, Skagen, nu får sin rättmätiga plats också mellan bokpärmarna. Det är med andra ord en berättelse som ligger mycket nära mig själv, fantasier och drömmar varvas med vissa självbiografiska inslag. Känslosamt att skriva, det kräver en skopa mod och, som alltid, en gnutta galenskap. Jo, det krävs faktiskt en viss hybris för att ge sig i kast med en bok, en lätt galen tro på den egna förmågan som aldrig någonsin går att få bevis på, varken av sig själv eller andra, förrän efteråt. Det enda jag kan göra är att kasta mig ut. Eller in. Och som alltid, låta hjärtat visa vägen.

Jag kommer att försöka dela med mig av mina tankar här på bloggen en gång i veckan, på fredagar som det ser ut just nu. Jag hoppas att fredagar är bra bloggläsardagar för dig, kom gärna med synpunkter annars, jag kan ändra mig. ?

Du som ännu inte läst min första roman, Mata inte skuggorna, kan köpa den direkt på förlagets sida och få den signerad av mig tillsammans med ett bokmärke. Du som läst och tyckt om den, kommentera gärna här på bloggen. Och har du lust och lite tid över så vore det jättekul om du ville recensera den med några korta rader i just webshopen (samma länk som ovan, under bilden på boken) och/eller på Bokus, det kanske gör andra nyfikna och hjälper dem att bestämma sig. Är du med i någon bokcirkel eller vet andra som är, tipsa gärna. Dina ord är guld värda för mig! För det är ju trots allt så, böcker måste säljas för att en författare ska ha mat på bordet och för att nya böcker ska komma ut. Jag och mitt skrivande är helt beroende av de ringar på vattnet som din uttalade åsikt ger.

Trevlig helg på dig nu! För mig är det Skrivbubblan nästa!

PS. Följ mig gärna på mina två Instagramkonton för mer daglig inblick i mitt liv och mina tankar, ”thereserenaker” samt ”mittskagen” heter jag på IG.

Hur vet man…?

Hej på er! Jag tittar in från skrivarlyan med en liten reflektion som också tjänar som en påminnelse till mig själv… Önskar dig en fortsatt fin söndag och kommande vecka!

Hur vet man att det är hjärtats röst man hör och inte bara egots förvillande charader? Hur vet man att det verkligen är hjärtats väg man vandrar och inte hjärnans villovägar man slagit in på? Jag har inget enkelt svar, jag har inget säkert svar, men jag vet vad som är sant för mig.

Jag vet att jag är på rätt väg när jag bara måste följa, samtidigt som jag tvivlar som allra mest.

Jag vet att jag följer mitt hjärta när viljan går i ständig kamp med rädslan och skräcken.

Jag vet att jag vandrar hjärtats väg när jag utmanas till mitt yttersta, när bekvämligheten är ett minne blott och isen under mina fötter känns bräcklig och tunn.

Jag vet att jag lyssnar på mitt hjärta när jag njuter av nuet medan hjärnan vill flytta mig härifrån och tjatar om risker, framtid och resultat.

Jag vet att jag följer hjärtats väg när jag inte har en aning om hur den ser ut eller vad som väntar runt hörnet.

Jag vet när jag vet att jag inte längre vet. Någonting. Men ändå allt.