Kategoriarkiv: Friheten

Härifrån och framåt

För att kunna ta sig dit man vill är det bra att veta var man är. Men det finns föga anledning att fördjupa sig alltför mycket i var man varit.

Jag tycker att vi ältar för mycket. Vi grämer oss, nöter det som varit fram och tillbaka, vältrar oss i gamla minnen om vad som hänt, vem som gjort vad och hur det blev. Varför låter vi det förflutna ta så stor plats i våra liv? På något sätt verkar vi tro att det som varit, där vi varit, kommer att hjälpa oss att hitta vägen fram. Det gör det inte.

Det enda meningsfulla är att se på var vi är just nu. Var vi är, vem vi är, hur vi är och vad vi vill förändra. Visst kan vi ha ett behov av att förstå varför vi blivit som vi blivit, eller hamnat där vi hamnat, men inte sjutton hjälper det oss framåt. Det enda avstampet vi någonsin kan göra är i Nuet, Här och Nu.

Det är härifrån, precis på den fläck där du står med dina fötter idag, som du kan ta ett kliv framåt. Ingen annanstans har du jord under fötterna, ingen annanstans bär ditt steg, bara härifrån och framåt. Samma sak är det med dig själv. Ja, du har varit med om saker, positiva och negativa, roliga och tråkiga, de har präglat dig, påverkat dig, format dig, men det är genom att se dig själv här och nu, se vem du är, som du kan röra dig framåt. Det är genom att se på dig själv med kärleksfulla ögon, utan dömande, med förlåtande, som du kan gå mot din framtid. Det är bara i Nuet som du kan önska och skapa din framtid.

Låt inte ditt förflutna diktera din framtid, gräv där du står. Oavsett var du varit, oavsett vad du blivit, så är du helt fri att skapa precis det du önskar. Börja Här. Börja Nu.

Dessa skolavslutningar…

Vad är det med dem egentligen, skolavslutningarna? Vad är det som gör att vi sitter där med en tår i ögonvrån till Idas sommarvisa, en klump i halsen till blomstertiden och betraktar turerna på studentflaken med ömsom glädje, ömsom…vemod.

Jomen nog är det väl så? Åtminstone hos mig, i min kropp, så blandas känslorna, snurrar runt, tar ett varv djupt ner i källarvalven men också högt upp i bröstkorgen. Känslan av något som både trycks ihop och svämmar över, på samma gång. Är det någon annan som känner igen sig i detta, eller är ni alla bara odelat lyckliga och glada?

Jag funderar lite på det där, vad det är, egentligen. Är det bara ren nostalgi, gamla minnen, lyckliga som mindre lyckliga? En banal sentimentalitet som lockar fram tårarna? Jag tror inte det, jag tror det är något mer, något djupare. Jag tror att vi påminns om något som är lika aktuellt i oss idag som det var då, då medan vi fortfarande tog det för självklart och givet. Friheten. Friheten och hoppet. Friheten, hoppet och tillförsikten. Känslan av att precis allt var möjligt, att världen och livet låg framför oss med alla sina upplevelser, alla sina saker att se, höra, känna och göra. Allt som skulle göras, all vilja, all lust, all glädje stor, den ljusa framtiden vår.

Visst är det väl detta vi känner, det vi påminns om? Om lättheten med vilken vi gick framtiden till mötes. Om spänningen i ovissheten och glädjen i möjligheten. Jag tror att våra tårar och halsklumpar bottnar i en längtan, en längtan efter detta vi glömt eller lagt lockat på. En längtan efter de oändliga möjligheterna, en tillit till våra förmågor, ett hopp om framtiden. Det rena. Det oförstörda. Jag tror att vi lagt lager på lager av skydd, av begränsningar, av erfarenhet och desillusion runt våra stackars själar och hjärtan. Vi tror oss veta för mycket. Vi tror oss veta hur det fungerar, hur världen ser ut, vad som är möjligt och inte möjligt.

Så ser vi studenterna med hattarna på sned, de högtidliga barnen med spritt i benen och ett oändligt långt sommarlov av frihet framför sig. Vi ser dem, vi gläds med dem, och vi känner ett sting av vemod, kanske till och med ett stänk av avund. Och vi önskar att vi fick tillbaka ett uns av det där oförstörda, en skärva av den där rena tillförsikten. Sedan går vi tillbaka till jobbet.

Men så tänker jag att denna påminnelse, denna längtan som väcks, är så viktig. Den är så viktig att den inte alls får avfärdas som sentimentalitet.  Istället ska den tas på största allvar, förstås som den möjlighet den i sig självt är. Det faktum att en ton slås an i vårt inre, så till den grad att tårarna inte kan hållas tillbaka, betyder att det fortfarande finns i oss! Friheten finns där. Vetskapen om möjligheterna finns där. Om det oändliga, det stora och storslagna. Långt där inne finns det oförstörda kvar, det som inte känner några begränsningar, det som vet att framtiden ligger i våra egna händer, att vi är fria att skapa precis det liv vill vi ha och den värld vi vill leva det i.

Jag tror att det är detta som skolavslutningarna gör med oss. Att det är den känslan, den vetskapen, som vaknar till ur sin slummer och rör oss till tårar. Tårar av längtan, tårar av hopp. För barnen, förstås, men också för oss själva.

Eller också det bara jag som känner så här…

I enskildhet

Jag älskar att vara själv, att bara vara med mig. Samtidigt som jag är en mycket social person som får energi av mötet med andra människor, är beroende av andra människors tankar och kramar, så har jag också ett lika stort behov av…mig. Att bara vara jag, bara vara med mig.

Jag måste få landa i mig. Ofta. I mitt inre liv, i mina tankar, i mina energier. Inte ge, inte få, bara vara. Det är i mig jag finner min styrka. Det är i mig jag finner min kraft men också min ro. Det är i enskildheten jag samlar mig och fångar in. Det är där jag hör vad jag tänker, känner vad jag känner och förstår vad jag vill. Jag behöver enskildheten för att landa i mig, för att vara jag och inte förlora mig i andra.

Jag behöver också naturen, den avskalade. Den som bara finns där med sitt grundande lugn och sina öppna horisonter, utan krav, utan förväntningar. Jag behöver förankringen i jord och mossa, känna stadigheten på en av vinden pinad och av vattnet piskad granithäll. Jag behöver känna gräsets kittlingar och sjunka ner i sandens värme, fästa min blick på en oändlig himmel och en fri horisont, känna friheten inuti mig.

I naturens enskildhet känner jag samhörigheten som mest. Samhörigheten med alla andra människor, tillhörigheten, det stora, hela, gemensamma liv som vi delar. Jag längtar dit nu, längtar hem. När du läser detta är jag nästan där, nästan framme. 🙂

Jag är rik

Jag önskar att jag kunde förmedla den känsla av ro jag har i min kropp, den sinnesfrid mitt huvud känner och den kärlek som svämmar ur min själ. Denna plats, dess frihet, dess lugn…jag saknar ord att gestalta den med men jag försöker ändå. Skagen i mitt hjärta.

Att gå utmed stenrika stränder, känna den mjuka hårdheten under fotsulorna, balansera, koncentrera. Att höja blicken mot den gråbleka horisonten, en blick utan mål, utan fäste, fri.  Att uppleva det flöde som infinner sig när långsamheten med självklarhet gör gemensam sak med medvetenheten, obegränsade drömmar, obegränsat utrymme. Rikedom, sann rikedom. Skagen i mitt hjärta.

Jag önskar att alla fann en plats som denna, en plats att landa, att tanka, att fumla, famla och finna. En plats, en bubbla, som utesluter världen men samtidigt omfamnar hela dess storhet och dess minsta varelser. En plats där känslan av rikedom är sann och äkta, där det inre och det yttre är i samklang, i resonans, som vore de ett. Skagen i mitt hjärta.

Jag har funnit den platsen, jag har funnit den i mig och utanför mig. Här är min kärlek som störst, obegränsad, villkorslös, fri. Skagen. I mitt hjärta.

Snart lämnar jag mitt paradis för den här gången men kärleken bär jag med mig. Alltid.

Om alla var på rätt plats

Världen är märkligt organiserad. Människor går till jobb de egentligen inte vill utföra, uttråkade, stressade, på fel plats. Konsekvensen blir att samma människor aldrig riktigt har tid att göra det de egentligen vill, det de verkligen har lust att göra.

Så vad blir resultatet? Vi berövar världen våra sanna gåvor och lånar istället, under en stor del av vår tid, ut våra själlösa kroppar att utföra allehanda uppgifter mot varierande betalning. Hur klokt är detta på en skala?

I värsta fall glömmer vi till slut helt bort vad som får oss att känna glädje, eller så vågar vi inte ens stå för det vi innerst inne brinner för, det vi gläds åt att göra. Det vi ser och hör, tillverkar och skapar på egen kammare förblir något hemligt som förpassas till gömmorna, något bara vi själva får se och njuta av. Så sorgligt. Det spelar ingen roll om du är en fena på att skriva, måla, plantera blommor, knyta fiskenät eller är en uppfinnarjocke av stora mått, världen behöver just dina gåvor! Det som skapar lust och glädje i din kropp är det du ska göra, detta är min sanna övertygelse.

Självklart måste vi alla bära ut soporna, ta hand om disken, fixa tvätten och laga mat, det finns vissa måsten här i livet. Men det är inte det jag pratar om, jag pratar om våra så kallade yrkesliv. Tänk om man kunde knäppa med fingrarna och styra om världen och samhället så att alla gjorde det de innerst inne ville göra – så mycket kraft vi skulle frigöra! Så mycket skaparlusta, omsorg och produktivitet vi skulle se!

Om alla människor vore trygga, visste att det hade mat i magen, tak över huvudet och kläder på kroppen, basalbehoven tillgodosedda. Om alla trivdes med sina göromål, trivdes i det rum och på den plats de befann sig. Hur skulle samhället se ut då? Vart skulle allt gnäll ta vägen, alla klagomål, all missnöjdhet som kommer av ett upplevt tvång? Hur skulle vi vara mot varandra om vi i grunden kände oss fria?