Kategoriarkiv: Friheten

Friheten är större

Sedan den dagen jag förstod att jag föddes fri och alltid varit fri, är jag fri. Ingen och ingenting kan ta den friheten ifrån mig. Inte smärta, inte rädsla, inte hot och inte hets. Jag vet att det provocerar en del och jag ser hur andra försöker ta friheten ifrån mig, men det går inte, den är min, den är jag.

Det är inte första gången. Så många liv som jag har stått upp för friheten. Så många liv som jag har levt för den, dött för den. Så många liv som jag har förlöjligats, förföljts, baktalats och bränts. Men jag är och förblir fri, nu och för alltid.

Jag är inte rädd för de krafter som försöker förminska, begränsa och förbjuda. Makten och rädslan är deras verktyg, inte mina. Jag vet att friheten är så mycket större än deras samlade arsenal, de kan inte beröva mig det som är evigt.

Friheten och kärleken är jag, på denna sidan och den andra. Jag står inte upp för något, jag vilar i förvissningen. Jag talar fritt, jag skriver min sanning, jag rör min kropp i de riktningar jag önskar. Ett liv utan frihet är ett liv i bojor, en kropp som ägs av någon annan är inte min. Friheten kommer först, därefter glädjen. Jag känner båda.

The basis of your life is freedom, the purpose of your life is joy.

Hur fri är du?

Ord är makt. De flesta har hört uttrycket, ändå är det många som inte verkar förstå dess innebörd. Den som kan skriva kan formulera det dunkelt tänkta. Den som har talets gåva kan få med sig massorna, eller reta upp desamma. Ord är makt, ord är verktyg, som alltid används med ett syfte.

Med ord kan vi förstå varandra, men bara om vi vill och försöker. För ord är inte självklara, de kan misstolkas, missuppfattas och misstänkliggöras. Med ord kan vi påverka, belysa och väcka, men också dölja, försköna och förföra. Ord förmedlar känslor, ord trycker på ömma punkter. All retorik används med ett syfte, och retorik fungerar. För att se igenom retoriken måste vi inte bara förstå orden utan också den människa som uttalar dem. Och, inte minst oss själva, vi som tar emot dem.

Hjärnan lystrar till hot

Den mänskliga hjärnan lystrar mer till negativa ord än positiva. Våra känslor påverkas mer av ord som signalerar hot än ord som vill trösta. Vi behöver förstå detta om oss själva för att kunna gå bortom, gå bakom, nå innanför. Den som vill se måste ha ögonen öppna. Den som verkligen vill se måste göra det svåraste av allt – se det man inte vill se och göra sig beredd på att tvingas erkänna att man blivit lurad, att man låtit sig luras. På så sätt är retoriken dubbelt effektiv, det vi en gång instämt i håller vi också kvar vid för att slippa känna oss dumma.

Retorik – ett kraftfullt verktyg

Så varför gör jag denna reflektion just idag? Jo för att jag slås av hur stark retoriken är i dessa dagar, hur väl den används av dem som har ordet och dess spridning i sin makt. Vi matas dygnet runt med siffror och med allvarsamma miner. Med ord som död och skydd och sjukdom och katastrof. Färgen är den svarta såväl i rubriker som på kläder. Kroppsspråket är bekymrat, modfällt eller signalerar kamp. Och jag sitter här och analyserar min egen hjärnas receptivitet samtidigt som jag försöker se bakom, se den person som uttalar orden. Vem är han, vem är hon, vilken är drivkraften bakom, vad är syftet? Skala av, se med öppna ögon, lyssna med spetsade öron. Jag ställer mig frågan jag föddes med, varför?

Plötsliga omsorger

Varför är man så mån om att visa att man bryr sig när man inte brydde sig förut? Varför denna plötsliga omsorg om gamla och sjuka? En grupp som knappast stått högst upp på dagordningen tidigare. De gamla som fick undermålig mat och tvingades ligga i timtal sin egen avföring, de sjuka som nekades assistans, hjälp att komma ur sängen eller ens få luft? Sjukvårdspersonal som slet i förtvivlan. Står de nu högst upp på listan? Vadan denna omsorg? Är det någon som frågat de gamla vad de vill här och nu?

Dödligt fokus

Varför sådant ståhej kring döden? Döden inträffar varje dag, överallt och i betydligt större omfattning än den som orsakas av ett virus här och nu? Varför ska död i eller med Covid-19 förhindras ”till varje pris” som en journalist skrev, medan vi dagligdags tillåts exponeras för ämnen som orsakar en mångdubbel död i cancer? Med staternas goda minne dör årligen miljontals människor av cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, svält och medicinskador. Gamla som unga, men särskilt gamla förstås. Utan att något görs, blickar som vänds bort, blundar. Men nu…varför? Ett plötsligt uppvaknade, en frälsning av godhet, eller något annat?

Frihetens pris och värde

Varför finns det plötsligt en till synes gigantisk lada med pengar för att rädda både den ena och den andra verksamheten när det tidigare har saknats pengar också till det mesta basala?

Och sist men kanske ändå störst – hur viktig är vår frihet? Hur viktig är din rörelsefrihet, din möjlighet att umgås, att mötas? Vad betyder friheten att mötas i större grupper, att delta i kulturella, politiska, religiösa evenemang, att kunna demonstrera och protestera, tillsammans? Hur mycket av din yttrandefrihet är du beredd att ge upp när censuren nu slår till inte bara genom filtret som våra vanliga medier förser oss med, utan också genom regelrätt censur i form av borttagning av information på sociala medier, på Youtube etcetera, allt under förtecknen att man vill ”motverka desinformation”? Desinformation som till exempel att C- och D-vitamin är bra för ditt immunförsvar.

Vad är du beredd att offra, varför, och för vad? Tänk dig att detta är livet. Det du lever, här och nu. Hur fri är du, i din kropp, i ditt sinne? Sådana frågor ställer jag mig idag. För mig är de viktiga.

I Coronans skugga – en annan reflektion

Höj blicken

När jag betraktar ”Coronakrisen” och våra mänskliga beteenden med kommunikatörens ögon (ja, jag är kommunikationsvetare i min grundprofession) gör jag en del andra reflektioner än de som rör själva viruset och dess förlopp.

Jag tänker på hur lätt det var att få oss att avsäga oss mänskliga fri- och rättigheter. Ja, jag skriver det i imperfekt för detta är inte en spekulation eller något siande om framtiden, detta har redan hänt. Jag tänker på med vilken enkelhet vi åsidosatte grundlagar som i sig själva utgör fundamentet för vår demokrati. Vi protesterade inte det minsta, faktum är att vi bad om det.

Vi krävde det

När våra politiker förbjöd folksamlingar med mer än 500 personer och därmed upphävde mötesfriheten, var vi ännu duktigare och ställde självmant in besöken också hos massören och frisören, slutade fika och äta på kvarterskrogen. När samma politiker ville vänta med att stänga våra gränser var det vi som krävde att få vår rörelsefrihet begränsad. Först mot andra länder, nu också inom landet. När åldersgruppen 70+ ombads hålla sig inomhus hejade vi på, av omtanke. När de friska i samma åldersgrupp vägrar finna sig i begränsningen är det vi som hytter med näven, pekar finger och talar om egoism. Av omtanke om samma grupp som uppenbarligen inte vet sitt eget bästa.

Är det befogade åtgärder? Jag vet inte. Men är vi medvetna om vad vi gör? Är vi medvetna om vilken bok vi skriver eller vilken handbok vi följer? Den med minsta historiekunskap kan med enkelhet se hur allt skulle kunna fortlöpa. Förtroendeförskjutning då verkliga experter inom aktuella områden misstros medan andra experter som har folkets förtroende i helt andra frågor uttalar sig och hyllas för att det ”talar om hur det verkligen är”? Osäkerhet kring vems ärenden media och journalister går? Krav på censur och inskränkningar i yttrandefriheten för att säkerställa ett korrekt informationsflöde och undvika desinformation? Militär och polisiär närvaro för att säkra att regler följs?

Demokratin är bräcklig

Virus är en sak, jag har inte den expertkunskapen och ska låta vara osagt vad som är bäst att göra i det avseendet. Men jag är kommunikatör, och jag kan omöjligen undgå att se hur lätt vi åsidosatte våra fri -och rättigheter, med vilken självklarhet vi förutsätter att de ges tillbaka, och på vilken bräcklig grund vår demokrati vilar. Det räckte med (rädsla för) ett virus… Vi får innerligt hoppas och tro att någon annan, större, agenda inte finns, för OM den funnes, ja då vore vi på väg rakt ner i ett hål vi själva grävt och vi skulle sitta där och säga att vi inte förstod vad som hände.

Jag väljer dock en positiv syn på situationen här och nu. Jag tänker att allt är okej, att allt är som det ska vara och att vi i och med det som  händer nu får alla möjligheter att ompröva, analysera och fundera för framtiden. Om inte annat lär det finnas uppslag till forskning om både det ena och det andra när detta är över…

Det vi minns…

Nu är jag hemkommen från en vecka på Kreta som en av två reseledare för vårt eget lilla påhitt “Harmoniresor”. För tredje året i rad gästade vi den lilla byn Makrigialos på Kretas sydöstra kust. Med oss på resan hade vi en fulltalig grupp om fjorton personer som alla sökte just den där harmonin som vi vill förmedla. Och vilken underbar vecka vi haft!

För den som inte varit med är det nästan svårt att beskriva. Det är nämligen inte enbart sol, varma hav, stränder och god mat vi delar på våra resor. För hur ljuvligt det än är med sol och värme så är det något annat som blir till mer bestående minnen och stannar kvar i hjärtat efteråt. Människorna. Samvaron. Närvaron.

Frihet – Harmoni

Alla dessa fina möten. Närheten i samtalen, delandet av liv och erfarenheter, skratt och lite tårar. Det är fascinerande hur nära man kan komma varandra på bara en vecka, när miljön är den rätta och man söker sig till varandra helt och hållet på sina egna villkor. Friheten är i sanning en förutsättning för harmonin. Eller som jag brukar skriva, och det som också står högst upp i huvudbilden här på sidan, ”The basis of your life is freedom, the purpose of your life is joy”. Det är först i den upplevda friheten som också den sanna harmonin infinner sig. Harmonin med glädjen som ledstjärna.

Plats att vara

På våra resor gör vi vårt bästa för att leva och vara just så, vi lever helt enkelt som vi lär. Vi konstrar inte till det, vi fyller inte upp och ut dagarna ”bara-för-att”, vi vet att människor behöver tid för sig själva också. Vi spelar inga roller, vi är, och vi gör vårt bästa för att vara just vi, inga andra. Jag tror att det smittar av sig. Jag tycker mig kunna se hur axlarna successivt åker ner hos våra medresenärer, hur andningen blir djupare, hur energi och trötthet får komma och gå som de vill, hur slutenhet övergår i öppenhet och nyfikenhet, hur liksom själva livet tar plats och fyller kroppen. Och i livet finns mötena, med sig själv, och med andra.

Det är en ynnest varje gång. Jag är så glad att få vara en del av dessa resor med sina fina möten och vackra människor. Nu landar jag här hemma, försöker få kroppen att acceptera kylan och hjärnan att koppla om till kreativt skrivande. Jag byter om från mitt sociala jag till den introverta bubbla som är författandets förutsättning. Jag älskar båda delarna. Och människorna, ja de fortsätter finnas med mig och berika mig, länge.

Mitt varmaste tack

Till dig som var med på resan i år, mitt varmaste tack för att just du är du och att du följde med! Kanske ses vi igen. Till min vän och resekollega Birgitta Höglund, jag är så glad att vi är så lika och samtidigt så olika, att vi kompletterar varandra så väl, till glädje och gagn för alla. Tack! Och slutligen tack till Svetlana Gyukin på “vår” resebyrå CE Travel för allt du fixat och ordnat enligt våra önskemål.

För dig som vill vara en del av våra kommande harmoniresor – information om nästa års resa, som då blir till Kroatien, kommer att finnas på www.harmoniresor.se så snart vi sytt ihop resan. Gå gärna med i facebookgruppen Kroatien 2020, så får du aviseringar där först av alla i takt med att planerna landar.

Nu tar vi oss an hösten!

Du är inte trasig

Överallt ser och hör jag dem; kvinnorna som inte duger, kvinnorna som inte räcker till, kvinnorna som måste bli bättre människor, kvinnorna som kämpar och kämpar och misslyckas och kämpar. Och det pratas och det ältas, klandras och skäms, vänds och vrids och så börjar det om igen. Om du känner igen dig det minsta lilla, läs då meningen som följer, noga. Jag skriver det långsamt så att du kan stanna upp och låta orden få fäste.

Det. Är. Inget. Fel. På. Dig.

Vi tar det en gång till för säkerhets skull.

Det. Är. Inget. Fel. På. Dig.

Bara så, det är inget fel på dig. Hör du vad jag säger? Du är inte trasig, du behöver inte lagas. Jo, kroppen kanske bär sina krämpor (fråga mig, jag vet!), men du vet att jag pratar om något annat. Det där andra. Det där icke-dugeriet, du som ett projekt som kräver sin plan och lösning, livet som en golgatavandring. Sluta bara!

Du är hel, förstå det. Du är hel och perfekt och precis som du ska vara, precis som du är. Du behöver inte göras om, du behöver inte leva ditt liv genom andra för att vara livet värdig. Du har fått ett liv, en kropp, en tid att leva. I dig, med dig, utan några som helst krav på någonting. Du gör som du vill. Livet behöver inte vara kantat av måsten och fyrtiosju att-göra-listor. Din kalender behöver inte vara så full att du inte själv får plats i den. Du behöver inte finnas där för alla andra, dygnet runt, 365 dagar om året, och du behöver framförallt inte lösa andras problem!

Din väg

Du har förmågan att skapa ditt liv. Du kan sluta leta efter den där rätta vägen, den finns nämligen inte. Inte den felaktiga heller. Det finns bara väg, och du skapar den. Det har du gjort fram till nu och fortsätter att göra i detta nu. Så vilken väg vill du vandra, vart vill du gå? Snurra inte runt i hjärnans irrgångar och egots sagolika förmåga att fastna i det som varit och ”hur ska det gå”. Släpp loss dig själv! Fastna inte i icke-dugliga tankar om begränsningar och tillkortakommanden, sluta med allt som stavas ”inte-kan-väl-jag”. Häng framförallt inte upp dig på vad andra tycker, vad andra kan och gör, det har noll och ingen relevans för dig. Här och nu, vad vill du, vad känner du för, vad skänker dig sann lust och glädje? Släpp ner axlarna, andas in, andas ut, ta emot. Dig själv.

Släpp dig fri

Älska dig själv, det börjar där. Älska ditt liv, det är ju det du lever. Om du blir ledsen av tanken på att du INTE älskar dig själv, så beror det på att den tanken är falsk. Djupt inne i dig själv vet du att du är älskad, av dig själv och hela stora alltet, tänker du något annat så går du emot ditt bättre vetande och känslan skaver. Sluta med det. Släpp dig fri.

Du är hel. Du vet vad som gör dig glad. Gör det. Nu.