Kategoriarkiv: Friheten

Varför begränsa sig när man inte behöver?

Hur kommer det sig att vi sätter upp ramar för oss själva och sedan håller oss inom dem? Eller låter andra definiera fyrkanten för den delen. Det är många år sedan jag befann mig i de där fyrkanterna, det är länge sedan jag tänjde på ramarna tills det inte gick att tänja mer. Där och då, när det bokstavligen tog stopp, när huvudet slog i taket och armarna kämpade för att pressa ut väggarna, bestämde jag mig för att det fick räcka.

Man kan inte pressa in en fri själ i ett fyrkantigt rum, det går inte att sätta gränser för en fri tanke och fri vilja. Det kanske går ett tag, men inte hur länge som helst. Antingen går den fria sönder eller så spricker ramen.

Låt lusten styra

Jag klev utanför och sedan den dagen erkänner jag inte längre några ramar, gränser eller fyrkanter för mig själv. Jag låter lusten och glädjen styra mina förehavanden! Jovisst, jag är författare numera och för den förverkligade drömmen är jag evigt tacksam. Men jag tillåter mig också att göra annat när lusten faller på. En hormonkurs online var väl inte direkt planerad men ack så behövlig, och plötsligt fanns energin och lusten att skapa en, så då gjorde jag det. Idag bär det iväg till Gusum för att hänga tavlor till en aprilutställning tillsammans med tre andra konstnärer på Centrumgalleriet. Vernissage imorgon lördag, kika in om du har vägarna förbi vetja!

Variera mera

I höst genomför jag för tredje året i rad en resa till Kreta i harmonins tecken tillsammans med min vän och kollega Birgitta Höglund, också den framdriven av lust och glädje. Det är så det fungerar hos mig numera, glädjen får styra! Det jag vill göra det gör jag, det som inte känns minsta roligt eller energigivande lägger jag ner. Livet är helt enkelt på tok för kort för att slösas bort på kompromisser och begränsande föreställningar om vad man kan och får göra! Är jag en mångsysslare? Ja. Är jag impulsiv? Ja. Är jag en livskonstnär? I allra högsta grad. Och mitt i alltihop är jag en ”doer”, en latmask, en social typ och en eremit. Alltihop, i en lagom salig röra som är jag. Och jag älskar det, varje minut av det! Livet alltså, livet som är mitt. Livet utanför fyrkanten.

Jag önskar dig en toppenfin fredag och helg i vårsolen! Tänj på ramarna, eller ännu hellre, kliv utanför dem. Nu ska jag åka och hänga tavlor!

/Therese

Du gör som du vill. Nu.

Du är född fri. Du är fri. Det du ägnar dig åt, här och nu en torsdag i slutet av november, gör du av din egen fria vilja.

Det är lätt att gå vilse i egots dimridåer. Det är alltför lätt att låta sig villas bort i tillvarons labyrinter av påstådda måsten, känslor av litenhet och kraftlöshet. Men vet du, du är så mycket starkare än du tror! Du har så mycket mer kraft, så mycket större betydelse och så många fler förmågor att skapa och forma ditt liv än du någonsin kan föreställa dig. Faktum är att du gör precis som du vill med ditt liv.

Just nu, precis just nu, gör du som du vill. Imorgon, eller om en minut, kan du vilja och välja att göra något annat. Du har den friheten, du äger den kraften. Frågan är bara om du använder den medvetet eller omedvetet. Om du använder den aktivt eller passivt. Men använder den, det gör du, här och nu, till vad du än gör just nu.

Vill du kanske något annat? Skaver de till synes fina skorna? Känns det som att det är någon annans skor du går runt i? Ta då den känslan på allvar, lyssna på dig själv. Se dig omkring, både inåt och utåt, känn efter vad du vill och ta sedan ett steg i den riktningen. Kanske är det dags att sparka av sig skorna, byta till ett par nya eller vandra barfota ett tag? Jodå, det är möjligt. Allt är möjligt. Du behöver bara ta ett enda steg i den riktning hjärtat leder dig. Och sedan ett till. Och ett till. Då är du på väg. Då lever du drömmen. Jo, så enkelt är det. Just. Så. Enkelt.

Allt på ett kort

Har du någon gång satsat allt på ett kort? Verkligen lagt alla dina ägg i samma korg och tänkt att det må bära eller brista, nu eller aldrig? Inte? Då säger jag att du har fel, helt fel faktiskt. Jag vill påstå att du gjorde det så sent som igår, och faktiskt även i morse. Faktum är att du gör det varje dag, vare sig du vill eller inte, vare sig du är medveten om det eller inte. Varje dag lever du med ditt eget liv som insats.

Livet är en lek, en dans, ett spel som du är inbjuden till och delaktig i, du kan inte ställa dig utanför. Inte heller kan du bestämma storleken på insatsen, summan du spelar med, det är alltid all-in som gäller. Tiden är obönhörlig, en del av livsvillkoren. Hur mycket tid du får vet du inte, du vet bara att du idag, här och nu, sitter med full pott. Och med den tiden, med det livet, gör du din insats. Varje morgon vaknar du med påfylld pott, hela livet är ditt, men du måste satsa det, alltihop, inget kan du spara till morgondagen. Du kan inte ackumulera liv och tid, göra insatsen högre en annan dag. Du vet inte ens om det finns ett liv att satsa imorgon. Du kan bara, och måste, satsa det du har här och nu.

Men lika lite som du kan välja summan på din insats, lika mycket kan du bestämma vad du vill satsa den på. Däri ligger din frihet som människa. Du väljer, valet är ditt. Livet som du fick i morse, är spenderat när dagen är slut, satsa allt måste du. Så vad hoppas du på för vinst? Satsar du din livs tid på något som kan ge dig det du vill ha och uppleva? Satsar du på att öka ditt värde, din utveckling, din mognad, din lärdom, dina kunskaper och insikter? Eller är du mest rädd för att förlora allt?

Du kan aldrig spara liv. Du kan aldrig ackumulera tid. Du lever ditt liv med full insats varje dag, så lev det också med rätt ansats. Alla äggen ligger redan i korgen, så vad gör du med korgen? Överlåter du åt andra att välja åt dig? Du väljer. Nu väljer du.

Den verkliga upptäcktsresan

Jag tror att det var Marcel Proust som skrev att ”Den verkliga upptäcktsresan består inte av att söka nya vyer utan av att se med nya ögon”. Raden kom för mig så här i semestertider när vi far land och rike kring för att se, upptäcka, förtjusas och förundras. Hur vi ser nya saker men oftast inte upptäcker något.  Hur vi tittar men inte ser. Hur vi lyssnar men inte hör. Eller rättare sagt, vi ser och hör, men egentligen bara samma saker som vi alltid sett och hört eftersom vi själva är desamma.

Tänk om vi istället för att jaga nya vyer att betrakta bestämde oss för att se samma gamla vyer med nya ögon, vad skulle vi då se? Skulle barndomens bergknallar vara lika höga och respektingivande? Skulle hemstadens gator, torg och hus tona i samma färger? Skulle människorna i ditt liv vara desamma om du såg dem med nya ögon, om du själv var en annan?

Vi talar om det ibland, att turista i sitt eget land, i sin egen hemstad. Det kan kännas lite futtigt kanske, men för den som tar upplevelsen ett steg längre kan det vara skillnaden som gör skillnad. Vad sägs om att gå på upptäcktsfärd inte bara i din hemstad utan i ditt eget liv? Låna ett par andra glasögon, se med nyfikenhet på allt runt omkring. Se med nya ögon, utan kunskap om det förflutna, utan egen tro och eget tyckande baserad på allt du tror dig veta – om du gjorde det, vilken värld skulle då vecklas ut framför dina ögon? Om världen inte är vad den är utan vad du är, vad innebär det då för din livsupplevelse?

Det kanske kan vara värt att kontemplera över i hängmattan…

Inte sårbar

På tal om ord och begrepp… Tacksamheten har jag avhandlat och nu senast också Mindfulnessen. Lika bra att ta tjuren vid hornen och se ytterligare ett fenomen i vitögat. Detta är ett ord som jag aldrig kunnat identifiera mig med, och när jag uttryckt just denna min oförmåga högt, har jag ofta mötts av antingen skepticism eller något som närmast kan liknas vid medlidande. Jag pratar om ordet Sårbarhet.

Det är ju något stort och fint att visa sig sårbar, har jag förstått. Vi ska öppna oss för sårbarheten, våga visa oss sårbara för att komma varandra närmare, för att visa tillit, för att…ja jag vet inte vad. Jag har som sagt alltid känt mig märkligt distanserad från det där ordet, som om det inte svarar mot någonting alls i mitt inre. Ibland har jag, liksom säkert en del i min omgivning (de som visat medlidande när jag sagt det), tänkt att jag kanske är avstängd på något vis. Avstängd, osäker, feg…som inte kan känna den där sårbarheten. Eller också har jag hybris, tror jag är oövervinnerlig och allmänt mysko. Kruxet är bara att jag inte känner igen mig i varken det ena eller andra. Jag har bara ingen relation till den där sårbarheten som ska vara så positiv att nå fram till och öppna sig för.

Så, då blir det en rannsakningens minut igen, vad står egentligen den där sårbarheten för, vad har den för innebörd, för mig? När jag känner efter så finns det verkligen ingen som helst genklang i ordet sårbarhet i mig. Det finns ingenting som kommer i resonans, ingenting som svarar. Och känner jag efter det mest innerliga jag kan, sant och äkta, så är det i så fall snarast ett litet motstånd som finns mot att använda själva ordet. Det är helt enkelt inget positivt ord för mig.

När jag så accepterar fullt ut att detta är min sanna upplevelse, blir det också enklare för mig att se och förstå varför. Att erkänna sig sårbar innebär, för mig, att jag skulle mena att det finns andra än jag själv som skapar min verklighet. Att ansvaret och den fulla möjligheten inte är till hundra procent min egen. Det går inte ihop sig i min kropp, min tanke, min själ. Det rimmar inte.

Om jag är sårbar för människor i min omgivning innebär det är det är möjligt för dig att såra mig. Jag förstår inte hur det skulle kunna ske? Jag är ju fullt ansvarig för både den verklighet jag skapar men också för hur jag reagerar på min skapelse. Jag lägger inte den makten i dina, eller någon annans, händer. Om jag anser mig sårbar för världen utanför, bjuder jag in ”verkligheten” att skapa åt mig. Varför skulle jag göra det? Varför skulle jag bjuda in den möjligheten när jag kan skapa min verklighet själv?

Nej, jag är inte sårbar, sårbar är ett främmande ord för mig. Jag Skapar. Ingen annan. Ingen annan bär ansvaret för varken min framgång eller min motgång. Ingen annan bär ansvaret för min lycka eller min olycka. Ingen annan bär ansvaret för mitt liv, hur jag lever och upplever det. Det gör bara jag. Visst kan jag bli ledsen, arg och förtvivlad, för att nästa dag vara glad, lättad och euforisk, men sårbar vore jag bara om jag inte visste att det är jag själv och ingen annan som äger dessa känslor och skapar den verklighet som de är en reaktion på. Ingen annan skapar min verklighet, det gör jag. Hur kan jag då vara sårbar? Sårbar för vem? Sårbar för vad?