Att skriva eller inte skriva…

…det är inte ens frågan. Jag håller som bäst på och hjälper en författarkollega med hans bok. En kriminalroman som kommer ut i september och som jag redigerar, språkgranskar och fixar lite med i största allmänhet. Mitt eget skrivande ligger därmed på is ett tag, det går inte att fokusera på att skapa eget och samtidigt bearbeta annat. Eller det kanske går men inte för mig. Jag tar en sak i taget och nu är jag här med detta manus framför ögonen.

Även om det här arbetet är en utmaning och givande på många sätt längtar så jag till den dag då jag kan ta upp min egen tråd igen, förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge. Fram till dess mognar berättelsen där hemma i Skagen. Jo, det är så det känns, som att berättelsen finns där ”hemma” och väntar på mig. Som att karaktärerna går där på stranden och väntar, otåligt – kommer hon inte snart så vi får berätta…

Hybris

När jag nu gnetar på med mitt redaktörsuppdrag slås jag ännu en gång av vilket enormt arbete skrivandet egentligen är. Det kan te sig så lyxigt, sitta där och knappa lite på tangenterna när andan faller på, hitta på ord och meningar, hur svårt kan det va´ liksom. Ändå är det ett maratonlopp, en iron man, gånger två. Allt skönlitterärt skrivande måste ha sin grund i ett visst mått av hybris. En vetskap om att du har något att säga kombinerat med en tro på, heltst en övertygelse om, att du kan berätta, gestalta och förmedla det så att andra förstår. Du kan inte veta men du måste tro på att det går, att du, just du, kan.

Varje skrivande dag är som ett dyk med huvudet före på djupt vatten utan att ha en blekaste aning om huruvida man överhuvudtaget kan simma. Dessutom vet du inte om det du totar ihop någonsin blir en bok, och OM det blir en bok vet du inte om någon kommer att läsa den, och OM någon läser den vet du inte vad hon kommer att tycka om den. Som lök på laxen har du ingen lön under tiden du skriver och du vet inte om du någonsin får betalt. Det räcker ju nämligen inte att sälja tio böcker eller hundra, det krävs att några tusen människor köper en bok för att du ska få åtminstone ett par månadslöner för ett eller flera års arbete.

Dårskap men…

Jag har kommit fram till att författarskap är dårskap, det finns ingen annan förklaring. Ändå gör jag det. Ändå är jag det. Författare. Det finns nämligen inte längre någon väg tillbaka. Berättelserna kräver att få bli återgivna, och för mig finns inget annat att göra än att ge av min tid och låna ut min hjärna, mina fingrar och mina ömmande axlar. Om jag klagar? Nej, inte alls. Jag konstaterar bara faktum och fortsätter leva på tilliten till att detta är vad jag kommit hit för att göra och på hoppet om att jag lyckas ge det jag är ämnad att ge, det vill säga det bästa av mig.

Så i väntan på nästa bok hoppas jag att du vill köpa och läsa den första roman jag skrivit och som kom ut i höstas, Mata inte skuggorna. Och om du redan läst den så hoppas jag att du kan och vill rekommendera den till andra. Då får jag betalt för mitt arbete och hoppet lever om en bok nummer två. Vill du hellre låna en bok, be gärna ditt bibliotek att ta hem den.😊

PS. Att leva sin dröm är inte alltid en dans på rosor, men det är likafullt ett drömliv…

2 reaktion på “Att skriva eller inte skriva…

  1. Eva

    Klart att Du, just DU! ska skriva! Första boken blev en sträckläsning som jag rekommenderat till nära å kära! Väntar såå på nästa bok! Kramar till dig, bästaste Therese! 🥰

    Svara
    1. Therese

      Tack Eva! Både för dina fina, värmande och uppmuntrande ord, och för din rekommendation till nära och kära! 🙏❤

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *