Allt jag ber om är ömsedig respekt!

Morgon- eller kvällsmänniska? Den frågan kom upp i mitt facebookflöde för ett tag sedan. Frågan är intressant tycker jag, både ur det lilla och det stora perspektivet. Att jag är en kvällsmänniska och inte en morgonmänniska är ingen nyhet direkt, men det som fascinerar mig är hur hårt vårt samhälle fortfarande är anpassat och organiserat för och av morgonmänniskor. Sannolikt är det ett arv från både bondesamhället (kor som ska mjölkas) och industrisamhället (alla måste infinna sig samtidigt på givna tider). Men varför vi fortsätter att ha det så är för mig en gåta.

Att tonåringar presterar bättre i skolan med senare skolstart är efter vad jag förstår vetenskapligt belagt vid det här laget, och min högst egenempiriska undersökning på hemmaplan bekräftar det till hundra procent. Men bryr vi oss om det? Inte. Vi kör på som vanligt, tvingar, tjatar, gnäller och ser de stackarna släpa sig upp och iväg. Till vilken nytta undrar jag?

En världslig fråga

Att mycket arbete idag sker med globala kontakter och över massor av tidszoner talar också för en diversifiering av arbetstiderna. Men anpassar vi oss till det? Det finns exempel ja, men oftast inte. Vi spjärnar emot som om flexibla och friare arbetstider vore något negativt. Alla måste vara på jobbet samtidigt, annars blir det KAOS. Eller?

Finare och bättre?

Det verkar dessutom som att det lever kvar en gammal rest av ”Morgonstund har guld i mund”, en märklig värdering som gör gällande att det är finare och bättre att studsa upp i ottan, helst före alla andra. Man får mer gjort då, påstås det. Påstår de. Morgonmänniskorna. Jag undrar hur de menar. Jag är nämligen helt säker på att mitt dygn har lika många timmar som deras, jag bara nyttjar det på annat sätt. Faktum är att jag med den haltande logiken skulle kunna påstå att jag i så fall ligger steget ännu längre före eftersom jag, kvällsmänniskan, får gjort på senkvällen det du, morgonmänniskan, gör först nästa morgon. Så det så. Men seriöst, hela resonemanget är ju urlöjligt.

Effektivitet och produktivitet

För mig handlar det inte om förmågan att kravla ur sängen, det klarar faktiskt jag också, om jag måste. Nej, det handlar istället om när på dygnet jag är till min största fördel, när jag är som mest effektiv, när jag skapar som bäst, när mitt flöde är som störst. Det är INTE klockan sex, sju, åtta på morgonen. Jag kan som sagt kravla mig upp, göra vissa rutinuppgifter, men vill du ha mitt bästa jag, mitt kreativa jag, mitt skapande och problemlösande jag, boka inte mig för några jädra morgonmöten!

Om du har svårt att förstå hur jag menar så är du med säkerhet en morgonmänniska. Föreställ dig då att vi försöker lösa de där frågorna framåt 22-23 på kvällen istället. Då, när du gäspat käken ur led i soffhörnan den senaste timmen (timmarna?) eller rent av somnat. Föreställ dig att jag väcker dig då, vid 23-tiden, med glada tillrop och kräver att du ska lyssna på mina briljanta idéer och komma med intresserade och kloka kommentarer. Så är det för kvällsmänniskorna på jobbet klockan 08, och för de flesta tonåringar i skolan. Är det rimligt? Är det ett bra sätt att lära, skapa, kreera och lösa? Är det effektivt, produktivt?

Ohälsosamt

Jag hävdar att det är direkt ohälsosamt att tvingas gå emot sin inre kroppsklocka under större delen av sitt liv. Och kom nu inte och säg att det bara är att gå och lägga sig tidigare, för då har du inte förstått någonting. Att lägga sig tidigare innebär möjligen (om man ens somnar) att man får fler sömntimmar ja, men mitt bästa jag ligger lik förbaskat kvar och sover när du studsar upp. Tro mig, jag har försökt. Ett halvt liv. Sedan gav jag upp. THANK GOD!

Ömsesidig respekt

Idag respekterar jag min kropp och dess rytm och har tack och lov ett liv som möjliggör det de flesta dagar. Jag försöker inte ens börja skriva före klockan 09, det är helt bortkastat, och jag förlägger inga möten före 10. Av respekt för mig, och dig. Jag utgår nämligen ifrån att du inte vill möta en skuggfigur som liknar mig, utan mitt bästa jag. Och mitt bästa jag finns inte närvarande i min kropp förrän då. Tidigast. Ännu hellre framåt eftermiddagen, eller varför inte på kvällen! Men nej, då är inte du med i matchen nej. Så vi gör nog klokt i att kompromissa, eller hur? Så att våra bästa sidor får mötas i fred och frihet?

2 reaktion på “Allt jag ber om är ömsedig respekt!

  1. Gunilla Lorentzson

    Såklart kan vi komma upp i tid och vara på plats tidigt… om vi måste. Vi som inte gillar tidiga morgnar, helst på vintern.
    Men effektivitet och klarsyn, det, är eftermiddagen eller kvällens sysselsättning.
    Så varför inte ha halvklasser i skolan på tidig morgon respektive sena eftermiddagar och kanske lite längre lunch rast. Det sista kanske ogörligt men för ungdomarna skulle det nog vara bra!

    Svara
    1. Therese Renåker Inläggsförfattare

      Ja du, varför gör vi inte? Varför frågar vi inte? Kanske är det för bökigt med schemaläggningen, kanske passar det inte de vuxna i skolan… Vad vet jag. Men jag vet med säkerhet att det skulle ha passat mig, och min tonåring här hemma. ❤

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *