Alla kort på bordet (alt. Det du inte vet om mig)

Du borde berätta, var det någon som sade. Du borde skriva om det, komma ut med det, inte hålla det hemligt. Det gör dig mera mänsklig…sade hon. Kanske har hon rätt, kanske. Jag vet inte, det är inte för att dölja som jag inte berättar, skriver och pratar om det. Det är inte för att visa upp en fin yta, eller låtsas. Det är helt enkelt inte en hemlighet på något sätt alls. Det är bara det att jag inte vill fokusera på det, inte låta mina tankar gå den vägen mer än nödvändigt. Jag vill inte ha någon medömkan som sänker den energi jag gör mitt bästa för att höja. Men okej, jag berättar väl då, kanske ger det en djupare förståelse för min person, för den jag är.

Olyckan

Allt började med en bilolycka för drygt 22 år sedan. Jag hade fött min son ett par månader tidigare, kroppen fortfarande lite ”sladdrig”, uppmjukad av hormoner och tänjningar. Bilen som körde in i mig från vänster hade ingen hög fart, men det räckte. Vår bil blev skrot, sned i hela framvagnen. Jag blev också sned, men mig kan man inte skrota. Faktum är jag inte ens fick någon större besiktning, ingen röntgen, bara ett konstaterande att min nacke var lite öm men att den utan större problem gick att vrida på. Själv minns jag bara smällen och att jag efter den sliter upp min son ur barnstolen och håller honom nära, nära.

Med facit i hand vet jag. Jag vet att jag fick en svår whiplash med total förskjutning av atlaskotan. Jag vet att bildörren som trycktes in sannolikt flyttade även mitt bäcken. Jag vet att mitt bäcken blev snett och mitt ena ben för långt. Jag har haltat sedan dess, mer eller mindre omedvetet. Jag vet också att kroppen är fantastisk. I tjugo år kompenserade den, höll mig uppe, lät mig träna, gå mina milslånga promenader, lät mig dansa och ta hand om mina barn. Jo, jag fick en dotter också, nio år efter min son. Hon som lurade alla så att ingen upptäckte att hon inte vände på sig (…kloka ungen visste väl att vägen ut inte fungerade) så det blev akut kejsarsnitt.

Smärtan

I snart tjugotre år har jag dragits med smärta någonstans i kroppen. Nacken först, ryggen sedan, nu höfterna. Nacken är idag nästan helt bra efter en atlaskorrigering för ett år sedan, ryggen opererade jag för två år sedan, men den är vad den är. Jag har fyra-fem diskar som i princip är ”tomma skal” och inte tål särskilt mycket mer belastning. Men värst är nu höfterna. Höfterna som är helt slut och ett lårben förskjutet efter mer än tjugo års snedbelastning. Jag som varit överrörlig i hela mitt liv är nu stelare än stel. Att gå mer än några hundra meter är en plåga, en plåga som här och nu begränsar mitt liv på ett sätt som är betydligt värre än smärtan själv. Du som följer mig vet att jag ibland är ute och far, fotograferar, föreläser och så vidare. Nu vet du också att detta alltid är förenat med en eländig smärta, där och då, men också dagarna efter.

Det vackra ändå

Nej, jag talar inte om det. Nej, jag vill inte fokusera på det. Jag ber dig respektera det, nu när du vet. Jag vill att du fortsätter att se världen med mina ögon, fortsätter njuta av bilderna, beskrivningarna, allt det vackra jag vill visa och förmedla. Jag hoppas att du vill köpa och läsa mina böcker, dela min inre värld. Smärtan har jag burit och fortsätter bära så länge jag behöver, vi får se hur länge. Jag envisas med att ta en dag i taget, jag fortsätter leta efter det vackra, det som berör, jag fortsätter min strävan att föra människor samman. Kanske för min berättelse dig närmare mig, kanske inte. Men låt oss nu fortsätta leva det liv som är oss givet.

14 reaktion på “Alla kort på bordet (alt. Det du inte vet om mig)

  1. Ylva Nilsson

    Hade kunnat mitt liv du beskriver ❤️ min olycka inträffade för 20 år sedan. Många som inte alls förstår att effekten av den är något jag får tackla dagligen, till slut vill man inte ens försöka förklara.

    Svara
    1. Therese Renåker Inläggsförfattare

      Ylva, jag förstår precis. Och visst är det så, det hjälper inte att förklara, man måste uppleva för att förstå på riktigt. Dessutom, vi väljer ju vad vi fokuserar på… 😘❤

      Svara
  2. Ia

    Oj…kändes nästan som jag läste mina egna rader.
    Jag tänker ju precis som du…fokusera på det positiva för det mår jag bäst av men jag upplever ofta att det är väldigt provocerande för omgivningen och att man då upplevs som att man fejkar värk och elände. Men det får stå för dom 😉

    Svara
    1. Therese Renåker Inläggsförfattare

      Ia, så kan det nog vara. Omgivningen kan inte alltid förstå, du vet…gå i någon annans skor. Men jag lägger inte heller mitt fokus på det och på dem, jag gör det bästa av varje dag, fokuserar på det vackra, det goda, och delar med mig av det bäst jag kan. Vi gör alla vårt bästa. ❤

      Svara
  3. Irene Wenström

    Tack Therese, Din berättelse hjälper mig verkligen att gå vidare i livet och att inte ge upp. Sänder ljusa tankar till Dig. Irene Wenström

    Svara
    1. Therese Renåker Inläggsförfattare

      Tack Irene! Dina ord gjorde just min dag betydelsefull. 🙏 Vi dansar denna livsdans tillsammans. ❤

      Svara
  4. Tove

    Tack för att du berättade! Skapar bara mer styrka i dig som förebild, la mer tyngd i det du skriver….JA, låt oss fokusera på möjligheterna!!

    Svara
  5. Annika Svensson

    Först och främst, compassion Therese! <3

    Och compassion handlar ju som du vet inte om att tycka synd om, medömkan eller egentligen ens sympati. Mer om att jag hör och ser dig som en fullvärdig, komplett människoa och vet att vi på ett existentiellt plan delar tillvarons livsnerv, så din smärta är min smärta och din glädje är min glädje, din skönhet är min skönhet…o.s.v.. Och jag tänker att det finns något vackert i att du berättar och skriver även detta?

    Och det finns en klokskap värd att dela med sig av kring ditt val av fokus. Vi väljer inte världen runt oss och inte ens världen inom oss, inte det som skett, sker just nu eller kommer ske i morgon. Visst vi påverkar och bidrar, men mest av allt är vi en del i en helhet vi inte kan styra. Det vi dock alltid har är vårt eget val av fokus.

    Jag tycker du manifesterar det på ett vackert och berikande sätt. Tack! <3

    Annika

    Svara
    1. Therese Renåker Inläggsförfattare

      Tack Annika! Jag lägger dina fina ord nära, nära mitt hjärta så fortsätter vi väva livsväven med de vackraste trådar vi förmår, kärlekens. ❤

      Svara
      1. Annika Svensson

        Jag ser fram emot att kanske en dag ses IRL, Therese! Även om det är fantastiskt med alla människor man kan hitta, följa och berikas av även i cyberspace… Men jag tror jag skulle tycka om att samtala med dig. Eller dela tystnad. 🙂

        <3
        Annika

        Svara
          1. Annika Svensson

            Jamen , det känns ju bra i hjärtat. <3 Oavsett hur det nu blir. Framtiden är härligt oviss och full av möjligheter. 🙂

            Till dess fortsätter jag uppskatta ditt fokus och dina delningar. Och när jag får tid även att läsa din fina bok. (Som får vila lite till förmån för mkt jobbfokus just nu och därav mitt behov av att sova så snart huvudet når kudden…)

            kram
            Annika

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *