Verklig förändring

FörändringDet är något märkligt med världen. Alla människor jag möter vill se en förändring, ett humanare, och klokare samhälle, en mer kärleksfull värld. Vissa ger sitt moraliska stöd, diskuterar och har åsikter,  andra kämpar med näbbar och klor för att påverka och fysiskt styra skutan i rätt riktning. Gott så. Men så kommer vi till kärnan, den kärna där den verkliga förändringen sker, där allt tar sin början. Förändringen som inte handlar om att förändra utan om att förändras. Nu blir det tommare i leden.

Visst är det väl ändå besynnerligt att vi lägger så mycket energi på att förändra vår materia, vår situation, andra  människor? Visst är det väl märkligt att vi inte ser kopplingen, att vi inte är beredda att göra det som faktiskt är det enda som vi själva förfogar över till ett hundra procent, oss själva. Det är nästan som att vi är beredda att göra vad som helst, pressa oss till utmattningens gräns, våldföra oss på både kropp och själ, vad som helst, bara vi slipper förändras.

Visst kan du ta tag i livet du lever, men även den förändringen blir outhärdligt jobbig och vägen svårframkomlig om du inte först förändrar själva motorn på insidan. Din syn på dig själv, ditt värde, din kraft – allt detta är din motor. Går motorn på lågvarv, får fel bränsle eller hackar så får du inte kraft till  förändringen. I värsta fall klär du på dig offrets roll, eller martyrens, och frånsäger dig både ansvar och möjligheter. Du måste se att all förändringen börjar med dig, med din inre motor, din självkärlek.

Slå inte ifrån dig, jag ber dig. Slå inte bort mina ord med tankar som att det är helt kört eftersom du aldrig kan komma att älska dig själva. Det är offret som talar så. Det är egot, tvivlet som sår och gödslar sina bittra frön.  Alltmedan du stänger till om ditt hjärta, gömmer hjärtats tårar, de tårar som vittnar om din längtan efter det du egentligen vet är sant – att du är värd att älska. Att du är värd att älska dig själv. Att du är du.

Du är renaste kärlek. Om du bara får fatt i den, får fatt i dig, om du bara lägger ner försvaret du byggt upp för att skydda just detta heligaste, så kommer du inte längre att kunna fortsätta göra våld mot och på dig själv. Du har fått motorn tillbaka, kraften är återställd. Du förändras och med dig förändras världen. Du har ett ansvar, ett stort ansvar. Men det är ingen tung börda. Det är den yttre bördan du bär, den som du lurar dig själv till att tro att du måste bära, allt för att flytta fokus från insida till utsida, som är tung. Din kropp lider under tyngden, din själ för den förkrymptas tillvaro i sin väntan. Sin väntan på dig. Du som är den enda med förmågan att bryta barriären. Du som är bägaren som kärleken flödar i.

Fyll ditt glas, fyll din kopp, din kropp med din kärlek. Släpp taget om begränsningarna, släpp taget om tvivlet. Omfamna dig. Älska dig. Du tror att det är svårt, det är det inte. Inte det minsta. Det är kampen du för MOT din kärlek, den kramp med vilken du försöker hålla den tillbaka, som kör slut på dig, din ork, din lust, din kraft.

Seså, släpp ner ditt försvar. Låt axlarna sjunka och tårarna komma. Känn ditt innersta väsen. Du är så vacker, så oändligt vacker. Jag väntar på dig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *