Väntans tider

Ännu en gång går vi mot första advent. Ännu en gång plockar vi fram ljusstakarna, hänger upp julstjärnorna, för in ljuset i mörkret och väntar. Väntar på något eller någon som ska komma. I vår tid har nog själva föremålet för vår väntan fallit i glömska hos flertalet, men själva väntan och längtan lever kvar.

Barnen må tråna efter julklappar och godis, men jag tror att det även hos dem och framförallt hos oss vuxna, finns också en annan längtan. En längtan efter samvaron, efter närheten och lugnet. Jag tror att vi väntar på självaste tiden, på oss själva och vår närvaro i den. Jag tror att vi när denna längtan årets alla dagar men just vid advent kanske vi bär en känsla av att det faktiskt är inom räckhåll. VI är inom räckhåll. För oss själva och för andra.

Men det är klart, vi ”ska ju bara” först. Vi ska bara fixa allt som måste fixas, handla allt som måste handlas, göra klart allt som ska göras klart, pyssla färdigt allt som ska pysslas. Sedan. Kan vi andas ut. Ta jul. Ledigt.

Eller också gör vi något annat tänker jag. Vi gör bara precis det vi själva vill, när vi vill det och OM vi vill det. Vi skyndar långsamt. Eller inte alls. Vi förstår att vi själva skapar vägen, såväl livsvägen som helhet som vägen fram till jul. Tänk om det är själva vägen, resan, dansen som är hela grejen? Inte målet. Tänk om det är varje dag som är själva livet, livet då du ska leva, glädjas, njuta. OM så är, vad är då viktigt för dig, här och nu, idag? Hur många måsten, fix och trix har du egentligen som skänker dig den där glädjen? Kanske julefriden är inom räckhåll nu också, om du bara tillåter den?

Vad skyndar du till? Vad väntar du på, egentligen? Vad längtar du till som inte redan är ditt?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *