Väntan

vantanVäntan, detta tålamodsprövande fenomen. Jag har aldrig haft svårt att vänta i en kassakö, vänta på min tur, vänta vid ett rödljus. Så länge väntan har ett slut som kan skönjas så räcker mitt tålamod till, jag blir varken irriterad, frustrerad eller stressad.

Men så har vi den där andra väntan, den som får en människa att leva i ovisshet. Den väntan som följer på att jag vet att jag gjort allt jag kan och ska, att jag har använt min skaparkraft på det bästa sätt jag förmår, och nu kan jag bara vänta på att mina ansträngningar ska bära frukt. Jag kan bara vänta, vänta in tiden, vänta på att det jag ska skapat ska ta fysisk form. Åh, vad denna väntan är tråkig!

Att acceptera tidens gång, att låta tiden få göra sitt, att se tiden an…detta är i sanning en av mitt livs största utmaningar. Ovissheten om hur lång tid det tar, detta vacuum av väntan utan skönjbart slut, det kräver sitt tålamod och sin tillit. Det sistnämnda har jag gott om, det förstnämnda…nja, inte fullt så mycket.

”Du är så otålig Therese”, har jag fått höra så länge jag kan minnas. Och visst är jag otålig, jag har all världens tålamod med människor, men med tidens dimension är det sämre ställt. Jag VET ju att min skapelse är klar, jag VET ju att jag gjort mitt, varför då behöva vänta?

Jo, helt enkelt för att fysik tar tid. Fysik och tid hänger ihop. Det jag skapar ska byggas fysiskt, skräddarsys efter mina ritningar. Människor ska vara på rätt plats vid rätt tid, fysisk materia ska föras samman, byggas samman, och jag kan ingenting göra. Jag kan bara vänta. Jag har gjort mitt, jag har skapat, jag har ritat, pekat ut riktningen, tagit de första stegen, talat om mitt hjärtats önskan. Nu, vänta.

Den största utmaningen för mig är inte skapandet, jag vet hur man gör. Utmaningen är istället att invänta resultatet, manifesteringen, inte skena vidare till nästa skapelse av ren och skär otålighet. För i tidens dimension måste saker göras i rätt ordning, som på ett pärlband, grunden först, huset ovanpå. Tidens och fysikens dimension skiljer sig från skapandets dimension där allt kan byggas samtidigt utan ”logisk” ordning, fritt. Den dimensionen behärskar jag, den fria obundna, drömmens och önskandets, hjärtats dimension. Hjärnans, fysikens…ah, den tar sån tid!

Så giv mig styrka, giv mig tålamod, låt mig vila i väntan i lugn och ro. Låt mig njuta av tidens vacuum, nyttja det till att förstärka kraften och tydligheten i det jag redan skapat. Kanske, kanske kan det skynda på förloppet lite… Eller inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *