Väggen

VäggenMånga är i den. Många har gått rakt in i och igenom den. Åtskilliga står och nosar på den. Väggen. Jag möter dem dagligen, både professionellt och privat, alla dessa människor som gått in i väggen, känner sig utmattade, orkeslösa, vidbrända, sotiga. Det är femtonåringar, femtiofemåringar och alla åldrar däremellan, väggen finns där, hård och skoningslös. Vad är det vi gör med oss själva? Vad är det i och utanför oss som gör att våra kroppar och hjärnor helt enkelt säger stopp, tvärstopp?

Jag tror att det finns många olika yttre faktorer som påverkar. Vi lever i miljöer som inte är naturliga för oss människor. En del människor har aldrig känt gräs och grus under tårna, bara asfalt under skosulan. Så många människor är koncentrerade på en och samma plats, alla främlingar för varandra, vi ser inte, blir inte sedda. Vi äter mat som är helt främmande för vårt art, vi rör på oss på tok för lite, vi umgås för lite. Vår omgivande miljö är belastad av gifter, liksom vår inre miljö. Systemen havererar av både näringsbrister och belastning. Samtidigt upplever vi kraven som större än någonsin. Kraven på att räcka till, i skolan, på arbetet, hemma, inom idrotten, överallt. Likt maskinerna vi så fiffigt byggt åt oss, måste vi också själva prestera på topp, jämt, alltid, utan svackor. Det är i alla fall vad vi tror.

Allt detta och lite till tror jag är bidragande orsaker till att så många människokroppar stänger av. Ändå tror jag inte att något av detta är det främsta skälet. Jag menar att det är våra perspektiv som är det största bekymret. Vårt personliga men också det kollektiva perspektivet.

Allt ovan kan vi påverka, allt kan vi förändra. Om vi ville, om vi hade ett annat perspektiv. Vi kan välja hur vi ser på människolivet, om vi ser vårt värde som ett resultat av våra ansträngningar och prestationer eller om vi ser värdet i kraft av vår existens. Vi kan välja att se oss själva och andra som defekta varelser som behöver härdas, formas och tränas, eller se människans fulla potential och perfektionen i just potentialen. Vi kan välja att se och möta oss själva med kritisk blick eller med nyfikenhet och värme. Vilket perspektiv vi väljer avgör om vi dömer eller omfamnar. Häri tror jag att den stora skillnaden ligger, skillnaden som avgör om du återhämtar dig eller fortsätter stånga pannan blodig mot väggen. Dömande eller omfamning. Hjärnan dömer, hjärtat omfamnar.

Det kan vara svårt att bryta ett kollektivt mönster, ändå är det där vi måste börja. Vi måste börja med oss själva, se på oss själva och andra med ett humant perspektiv och vara en del av det kollektiva genombrottet. Vi måste förändra i det inre den förändring vi vill se i det yttre. Jag kan inte se hur det skulle kunna fungera på något annat sätt. Du väljer om du vill fortsätta åka med eller kliva av tåget. Du väljer om du prioriterar ditt eget välmående eller offrar dig för att göra andra till lags. Om du offrar dig bekräftar du det kollektiva tänket, om du offrar dig frånsäger du dig den enda förändringsmakten som verkligen är din, det vill säga makten över din egen kropp och själ. Makten att genom dig förändra världen.

Håll väggen långt ifrån dig, gör den stora resan, res inåt. Till innandömet, till kraften, till potentialen, till kärleken. Omfamna dig själv, se att du är alldeles tillräcklig, alldeles perfekt, precis som du är. Du behöver inte bevisa något, inte prestera något, inte vara något annat eller någon annan. Allt du behöver göra är att finnas, öppna ditt hjärta och dela med dig av det som är du, använda din fantastiska kropp och hjärna och göra saker som skänker dig och andra glädje. Då lever du ditt syfte. Då lever du äkta. Då lever du.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *