Utbränd

UtbrändVisst är det något hemskt med det ordet – utbränd? Jag vet att det inte heter så, egentligen. Utmattad, är det korrekta ordet. Men inte säger vi det? Nej, vi säger utbränd, för det är så det känns. Brand, svart, sot, aska. Som ett öde landskap där elden härjat fritt och nu bara svartbrända kolnade stammar står kvar som en sorglig påminnelse om det liv som en gång var.

Allt fler människor är, om inte utbrända, så i alla fall vidbrända. Inbäddade i sot, uppfyllda av aska, försöker de tvätta sig rena, kippar efter andan, letar efter syret och alla de vackra färger de minns men inte längre kan se.

Hur kan det få bli så här? Hur kan det komma sig att vi accepterar ett samhälle där människorna inte längre orkar med sina liv? Där ekorrhjulet upplevs som omöjligt at bryta och där kvävningsrisken ökar med varje andetag. Är inte samhället till för människorna? ÄR inte människorna samhället? Om inte människorna mår bra, vad har vi då för samhälle? Egentligen. Ingen, INGEN, borde ens kunna bli utbränd idag. Vi har alldeles för många människor och alldeles för lite arbete för det. Om vi bara tänkte annorlunda.

Varför accepterar vi det djupa systemfel som måste ligga till grund för så många människors illamående? Varför accepterar vi ett omänskligt samhälle där endast de starkaste överlever? Vad är vi för människor då?

Alla människor har lika många timmar på dygnet sägs det. Men är det giltigt när vi säljer en stor del av våra levnadstimmar i utbyte mot pengar? Om du är rik på pengar men fattig på tid, hur mycket lever du då? Hur kan det ha blivit så tokigt att den som har pengar saknar tid att använda pengarna, medan den som har tid saknar pengar för att göra saker med sin tid? Måste tid bytas mot pengar? Måste pengar bytas mot liv? Eller är det månne ett feltänk inbyggt i systemet?

Ernst Wigforss, finansminister i vårt land 1925-1926 och 1936-1949 sammanfattade kärnan på ett ypperligt sätt tycker jag.

”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Detta sagt av en FINANSminister för åtskilliga decennier sedan. Var tog den självklara tanken vägen? När försvann själva syftet med våra ansträngningar? När började vi glömma vad allt handlar om? Människan är skaparen, det är därför vi är här. För att skapa, njuta. Problemet är bara att vi fastnat i pengarna som system.

Alla vill få mer tid till att göra det vi innerst inne vill göra, eller hur? Om det sedan är att dansa, måla eller konstruera en ny teknisk uppfinning saknar all betydelse. Jag tror att ALLA människor vill göra saker, saker som tillför världen något gott. Istället för att ta vara på den kraften, ha det som ett mål att frigöra all denna skaparkraft, så har målet istället blivit…pengar. Pengar som självändamål, pengar som enda medel. Pengar som tillväxt. Inte mänsklig tillväxt. Konsekvensen i penga- och vinstmaximeringens tidevarv är att färre jobbar alltmer, ska göra allt mer på allt mindre tid. De bränner ut sig, när pengarna styr. De som inte begåvats med ett av dessa eftertraktade arbeten i pengasystemet står utanför och vill in. Deras högsta önskan är att komma in, för där inne, där ÄR man någon. Man har ett värde när ens tid kan bytas mot och omsättas i pengar.

Hur kan vi inte se systemfelet? Vi har ju konstruerat en massa teknik och uppfunnit en massa smarta lösningar för att kunna arbeta MINDRE för överlevanden. Hur kan vi då mena att alla ska arbeta minst lika mycket som tidigare generationer, helst MER men på mindre tid? Man behöver inte vara ett matematiskt snille för att förstå att den ekvationen inte går ihop. Dessutom verkar det i mina ögon direkt korkat. Varför uppfinna tidsbesparande och förenklande maskiner om inte tidsvinsten kommer alla människor till godo? Med allt det vi uppfunnit borde vi väl alla arbeta mindre, inte mer, och istället ägna mer tid åt det fria skapandet i alla dess former? Allt annat verkar dumt. I mina ögon.

Du vet dessutom att det är stört omöjligt att först byta en stor del av din levnadstid mot pengar för att sedan kunna använda pengarna till att leva den resterande tiden – orken räcker ju inte till. Därför växer spelindustrin och aktiehandeln. De lever på hoppet om pengar som skapas ur intet. Pengar som ska skänka oss livet tillbaka. Det liv som vi redan har och som vi äger rätten till från födseln.

Så, jag undrar – varför ser vi inte systemfelet? Varför accepterar vi absurditeten, varför slåss vi om jobben istället för att dela upp den lilla börda som finns kvar? Vad är meningen med allt vårt slit? Vad är meningen med all vidbrändhet? Vad är syftet med innanför- och utanförskap, arbete eller arbetslöshet? Om inte allt arbete och alla landvinningar, den så kallade utvecklingen, tjänar till att frigöra människan och skaparkraften, varför gör vi då det vi gör? Jag bara undrar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *