Tvivel

SANYO DIGITAL CAMERAJag var så säker på min sak, alldeles nyss var jag säker, bombsäker, full av tillförsikt. För bara en kort stund sedan visste jag vem jag var, vad jag kan, att det beslut jag fattat var det rätta. Men nu, nu sitter jag här med tvivlets svarta klump i halsgropen. Tvivlet som säger, ”Vem tror du att du är? Det kommer ju aldrig att gå. Vad inbillade du dig egentligen? Hur ska det gå till? Vad har du för plan egentligen?”

Tankarna mal, tvivlet växer sig starkare, den grå filten sjunker allt längre ner över axlarna och hoppet känns långt borta. Så fort det kan gå. Från en dag till en annan, från en timme till nästa, en minut. Utan orsak. I det yttre har ingenting förändrats, verkligheten är densamma i dag som igår. Ändå är allt, precis allt, annorlunda. Jag är i min hjärnas våld. Min fantastiska, intelligenta hjärna som värnar min kropp, som varnar mig för fara, som inte vill mig något ont.  Denna min kropps regering har nu bestämt sig för att göra det den kan bäst, regera. De hemskaste scenarion målas upp; ensamhet, övergivenhet, ekonomisk kollaps, allt som skulle kunna gå fel kommer att gå fel. Stanna där du är, säger hjärnan.  Här har du det bra, du är trygg, säker, skyddad. Ändrar du på det så kommer allt i gungning. Säger min hjärna. Den är väldigt bra på det här, min hjärna, bra på att skapa tvivel.

Jag är tacksam, tacksam för att höra varningssignalerna, tacksam för min hjärnas kalkyleringsförmåga och vilja att skydda mig mot fara. Så jag lyssnar, lyssnar på rösten där högst uppe. Lyssnar på alla argument, för och emot. Men så gör jag också något annat, jag känner efter. Hur känns det nu när larmet går? Jag vet att tvivel bara är hjärnans sätt att säga att ekvationen inte går ihop. Med rådande regelverk och med det vi känner till så är detta beslut en riskfylld handling. OK, men hur känns det? Hur känns tanken på att inte fatta beslutet, att gå tillbaka till det trygga och välbekanta, hur känns det? Toppen säger hjärnan, klokt beslut. Men känslan är en annan, en helt annan. Hjärtat säger… hopplöshet.  Hjärtat säger… meningslöshet. Känslan är förminskning och ledsamhet.

Så jag lyssnar på hjärtat. Hjärtat talar med lägre stämma, så jag måste spetsa öronen. Lite mer lågmält men budskapet är starkt, känslan är ren och klar, hjärtat är missnöjt. Så vad vill du mitt hjärta, varför går du emot hjärnan, varför utmanar du mig, vad vill du? Hjärtat ler. Jag vill ha äventyret, säger det. Jag vill prova något nytt, jag vill att du prövar din förmåga, använder din kropp på nya sätt. Jag vill att du ska känna luft under vingarna, stiga mot nya höjder, se nya vyer. Jag vill att du utvecklas och tar mig med dig.

Hjärnan hör konversationen. Lyssna inte på hjärtat, säger den. Hjärtat är inte smart, hjärtat ser inte farorna som jag ser. Jag har tjänat dig gott hela livet, har jag inte det? Jag vet vad jag talar om, hjärtat är alldeles för labilt, hjärtat har inte min intelligens, lyssna inte!

Hjärtat ler åt hjärnans godhet, den goda viljan, dröjer en liten stund med svaret. Hjärnan, det är sant att du varit med hela livet, och du gör ett utmärkt arbete. Men jag, hjärtat, har varit med i evighet. Evigheten är jag, jag har sett allt. Utan mig skulle livet inte finnas, utan mig skulle allt stå still. Nu vet jag att det är dags att gå vidare, låt mig visa förändringen, de nya målen, vägen. Detta är min uppgift, i tidernas evighet. När vi nu går vidare får du, hjärnan, möjlighet att fullgöra din uppgift – skydda henne på den nya resan. Du kommer lära dig massor av nytt på vägen, du växer med uppgiften, tro mig. Här finns inte utrymme för tvivel, så inga nya tvivelsfrön. Var med oss nu, hon kommer att behöva dig.

Hjärnan suckar lite uppgivet men backar sedan, sträcker på sig, gör sig redo. Den kommer att fortsätta protestera lite längs vägen, men innerst inne vet den att mot hjärtat har den ingen talan. Den vet att hjärtats perspektiv är större. Värmen åter i bröstet. Klumpen borta. Hjärtat nöjt. På väg.

6 thoughts on “Tvivel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *