Tjugofem

Rädd för att leva”Jag må fylla 60 men jag känner mig som 25!” Hur ofta hör vi inte detta, ler och hoppas att vi känner igen oss. För vi vet ju också alla hur det känns att vakna på morgonen, dyngförkyld, ledbruten och känna sig som 85 trots att kanske många decennier återstår innan vi är där.

Det här med ålder är ett intressant ämne tycker jag. Vi lever i kultur som hyllar ungdomen över allt annat, en ung kropp men också ett ungt sinne, är det som eftersträvas eller avundas beroende på vilken sida man befinner sig. Vi försöker hålla oss unga, äta rätt, motionera, ja allt vad vi nu hittar på. Och det är ju bra, förstås. Men jag sitter här och funderar på den bakomliggande känslan. Gör vi allt detta av rädsla för att bli gamla och rynkiga, rädsla för att dö för tidigt, rädsla för att inte hinna med det vi egentligen ville? Eller gör vi det för att vi VILL bli gamla, för att vi uppskattar åren vi får, för att vi njuter av varje dag och vill ha ännu en?

Jag njuter av mina dagar, försöker att leva varenda dag som om den faktiskt vore den sista, hur klichéartat det än kan låta. Jag tackar livet för varje år jag får och jag tycker att det vore otroligt häftigt om jag faktiskt fick bli gammal, men det vet jag ju inte. Jag vet inte hur gammal jag får bli, och när jag var femton visste jag inte att jag skulle få bli tjugo, trettio eller fyrtiosex. När jag tänker efter så har jag nog aldrig tagit livet för givet. Kanske är det en av mina största gåvor, gåvan att faktiskt på djupet förstå att livet är skört, att vi fått det till skänks och att det inte ska slösas bort. Att jag måste ta tillvara på dagen här och nu, för jag vet inte hur morgondagen ser ut, om den ens existerar. Jag ser, och har nog alltid sett, livet i sig som det största, något jag måste ta vara på. När jag går och lägger mig på kvällen är jag nöjd med den dag som varit, jag vet att jag följt mitt hjärta och gjort mitt bästa av den dag jag fick.

Detta har mycket lite med ålder att göra, det handlar om inställningen till livet, livet och döden. Rädslan för ålder, rädsla för att dö, övertrumfas endast av rädslan för att inte ha levt. Känslan av, eller insikten om, att vi inte lever som vi vill gör oss rädda för åldern, rädda för själva tiden.

Jag vill inte vara utan en endaste av de dagar jag fått hittills. Allihop, var och en, har lett mig fram till den jag är idag, med alla sin sorger, bedrövelser, glädjeämnen och skratt. Jag har den här kroppen, med alla sina skavanker. Den är en del av mitt liv och den påminner mig om just livet, varje dag. Jag älskar min kropp för det den lär mig, dit den för mig. Jag har inte en tjugofemårings kropp, inte en tjugofemårings sinne, jag har MIN kropp och MITT sinne. Och jag skulle aldrig någonsin vilja gå miste om det mitt sinne utvecklat från tjugofem fram till idag. För inte stannade jag väl vid tjugofem? Mitt sinne, jag, min kropp och min själ, gör ett stort arbete varje dag. Vi utvecklas, tillsammans, hela tiden.

Jag ångrar ingenting, jag beklagar ingenting, jag sörjer inget. Visst kan jag längta, men jag längtar till, inte ifrån. Visst kan jag sakna, men saknaden är ett minne, ett gott minne, en lärdom och en kraft. Jag räds inte tiden jag kanske inte får, jag tar tillvara på den jag har, här och nu. Och jag gör det av lust och jag gör det i glädje, i hjärtat. Jag lever mitt liv, mitt sanna liv, och hoppas att det också finns ett imorgon.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *