TilliT – att lita till

TillitAtt känna tillit till andra människor kan vara svårt. Att lita på, lita till, deras välvilja, omdöme och förmåga, deras pålitlighet. Ju fler gånger man blivit besviken, sviken, desto bräckligare blir tilliten. Tillit är svårt.

Jag tänker att den största tillitstörnen är den vi får när vi blir svikna i tidig ålder. Ju tidigare i livet sveket var ett faktum desto svårare blir det att känna tillit, att våga lita på. Ett nyfött barns tillit är hundraprocentig. Blir vi svikna i unga år finns inget försvar. Vårt ännu inte utvecklade jag, vår medvetenhet om vilka vi är, vem vi är, har ännu inte funnit sin form, sin substans. Vår läraktiga hjärna lägger dock snabbt på minnet, människor är opålitliga. Vi sätter upp en mur, en försvarslinje.

Men barnet har ännu inte förmågan att se en gräns mellan sig själv och andra. Att inte känna tillit till omgivningen innebär också att inte känna tillit till sig själv. Muren som hjärnan sätter upp… vem skyddar den emot? Med barnets outvecklade medvetenhet om skillnaden, gränsen, mellan sig själv och andra, blir muren en mur åt två håll. Man försvarar inte enbart sig själva mot andra, utan också andra mot sig själv. Människor är opålitliga, så även jag. Murar är bra.

Med den vuxnes större medvetenhet om gränsdragningen blir muren mer solid, intellektuellt gripbar, tjänar ett syfte. Vi har delat upp oss. Jag är jag, du är du. Men nu måste Du bevisa att du förtjänar min tillit, innan jag låter muren falla.

Men jag tänker att den finns en hake. Än en gång lägger vi vår tillit i någon annans händer. Du ska få mig att känna tillit. Jag tror inte att det fungerar. Det kommer alltid att finnas en oro kvar, någonting som inte är helt.

Vi måste hitta tilliten i oss själva. Tilliten till andra människor bygger på den tillit vi känner till oss själva, till vår egen förmåga, till vårt värde, till livet. Vi är inte längre barnet, vi har förmågan att använda vårt medvetna medvetande för att lära om och reparera. Jag är inte du. Jag tar ansvar för mig. Med tillit till mig själv så vet jag att jag kan hantera vad du än gör. Dina handlingar har inte med mig att göra utan bottnar i dina behov, din tillit, eller brist på. Det du gör mot mig gör du mot dig själv. Du kan inte svika mig, det kan bara jag själv göra. Det finns en gräns mellan oss men ingen mur. Det finns en gräns samtidigt som vi är gränslösa. Den enda tillit jag behöver känna är tilliten till mig själv. Resten kommer av sig själv.

Tillit är ett ord som kan läsas både framlänges och baklänges. Hur du än läser det kommer du tillbaka till samma startpunkt. En cirkel med samma början och samma slut. Du. Jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *